Arbetskraftsinvandring - möjligheter, struktur och demografi

En del ser invandring som ett hot och en kostnad. I dagens DN debatt menar Phillipe Legrain, i en rapport från globaliseringsrådet, att det inte bara är kostnader behäftande till invandring. Han menar att invandring - och då i första han arbetskraftsinvandring - är en möjlighet för Sverige som kan hjälpa till att rädda välfärdssamhället och ge ökad ekonomisk tillväxt som gynnar alla - invandrare såväl som infödda.

(Även om globaliseringsrådet är knutet till svenska regeringskansliet är författaren till rapporten och debattinlägget inte svensk. Phillipe Legrain är - sitt franskklingande namn till trots - en brittisk ekonom som förespråkar globalisering och ökad migration. Att låta någon (så att säga) utifrån har både sina för- och nackdelar. Det kan innebära att man troligen använder sig av någon som är befriad från en del förutfattade meningar men också att man är helt okunnig om saker som för den infödde är självklart (med en haltande analogi skulle det kunna vara som om en utomjording studerade jordens ekonomi under de senaste århundradet helt okunnig om första och andra världskriget). Det finns vissa kopplingar mellan detta och det område som Legrain studerat; svensk invandring och arbetsmarknad (jag bör kanske tillägga att jag endast läst hans artikel på DN debatt och inte hans rapport), men låt oss ta en sak i taget.)

För en tid sedan väckte ett annat debattinlägg av Gunnar Sandelin kring invandringens kostnader och en stor mediakonspiration mot en kritisk granskning av flyktingströmmen en hel del debatt. Angående kostnaden (mediakonspirationen intresserar mig föga) svarade en av Sveriges främsta experter Jan Ekberg snart och menade att siffrorna var kraftigt missvisande. Detta inlägg från Ekberg och även Sandelins siffror härrörde sig bland annat från ett tidigare utbyte av debattinlägg hos Svenska Dagbladet där Ekberg tillsammans med ytterligare en professor i nationalekonomi Eskil Wadensjö tillbakavisade en tidigare beräkning av lektorn i företagsekonomi Lars Jansson där denne hävdade att kostnaderna för invandringen var 267 miljarder.

Legrain har en mycket mer positiv syn på det hela. För honom är det - på lite sikt - inte fråga om kostnaderna är stora eller små för den svenska ekonomin utan det är frågan om en vinst för alla:

"Framför allt kan friare invandring hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten. Större arbetskraftsrörlighet - såväl mellan Göteborg och Stockholm som från Warszawa och Manilla - skulle möjliggöra en snabbare tillväxt utan inflationistiska flaskhalsar, en ökning av levnadsstandarden samt bidra till att hålla räntorna låga. Precis som Sveriges öppenhet för handel och utländskt kapital har bidragit till Sveriges välstånd så skulle även ett öppnande för utländsk arbetskraft göra det. "

Det han resonerar kring är inte något nytt. De flesta som har någon förståelse överhuvudtaget för dylika frågor är bekanta med makarna Myrdals betydelsefulla bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Sett ur det tidiga 1930-talets perspektiv stod landet inför en demografisk katastrof. Nu löstes detta genom ett kraftigt ökande barnafödande under 1940-talet men också arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden. Av en händelse spelade Gunnar Myrdal - nu som handelsminister - en roll i "beredningen för utländsk arbetskraft" som tillkom 1946 och blev grunden för den svenska modellen för arbetskraftsinvandring som försökte väga de olika aktörernas behov och farhågor emot varandra; arbetsgivarna fick sin arbetskraft medan arbetarna inte skulle utsättas för lönedumpning och arbetslöshet.

Phillipe Legrain ser förstås att det finns en stor diskrepans mellan den infödda befolkningen och invandrare i avseende på situationen på arbetsmarknaden, vilket han i första hand anspeglar på fördomar och diskriminering. Måhända så (jag kommer och tänka på en undersökning jag läste i ekonomisk debatt för en massa år sedan där en ekonom hade jämfört adopterades situation på arbetsmarknaden efter att adoptivföräldrarnas socioekonomiska situation tagits i beaktande som pekade på förekomst av diskriminering av människor som såg ut att komma från Afrika eller Mellanöstern) men det torde även finnas flera andra faktorer till detta. Dels den stora strukturella skillnaden i populationerna (se bland annat kommentarer till detta tidigare inlägg) men också avsaknad av så kallat kulturellt kapital (det är detta jag åsyftar i slutet på den långa parentesen ovan) som är relevant i det nya hemlandet; kunskaper, erfarenheter och kontakter som är implicit viktiga i landet. Det senare skulle dock inte vara något som helt problem med arbetskraftsinvandring där deras anpassning till strukturen på arbetsmarknaden torde vara minst lika god som den inhemska befolkningen.

Vad som tycks vara en brist hos Legrain är att oavsett om vi ser integrationens problematisk som ett individuellt eller strukturellt problem (nationalekonomer har ofta en tends att överdriva i sin abstraktion av begreppet arbetskraft, ibland så långt att den ses som homogen och institutionella faktorer är ovidkommande- samtidigt pekar Legrain på att somalier lyckats väl i Minnesota mellan många lever på marginalen i Sveirge) så måste man undra vilken acceptans det finns kring arbetskraftsinvandring när stora grupper anses ha en mycket dålig koppling till arbetsmarknaden (utanförskap som det heter med den rådande regimens terminologi). Kommer förändringar på detta område kunna uppnås genom brett förankrade kompromisser med arbetsmarknadens parter?

Personligen är jag i grunden positiv till invandring i allmänhet (syns det genom ovanstående svammel?). Det finns vissa likheter mellan situationen efter andra världskriget men också många skillnader. Då vad det frågan om perioder av kraftiga strukturella omvandlingar i tillverkningsindustrin parat med små barnkullar på 1930-talet. Nu är det i stor utsträckning frågan om ett tjänstesamhälle (kultuellt kapital anses vara viktigare i en tjänsteekonomi än i ett industrisamhälle) med en arbetskraftsreserv bland de senaste decenniernas flyktinginvandrare.