Husets ögon

Ett uttryck som man hör ibland är att ögonen är själens fönster. Om man (som jag självklart måste göra på ett närmast obstinat sätt) drar analogin allt för långt, blir fönsterna på ett hus dess ögon.

Låter förstås fruktansvärt pretentiöst. Jag tycker dock att det kan vara viktigt när jag tittar på hus. Som en i grunden oskolad (autodidakt, om vi skall försöka vara lite positiva) människa när det kommer till arkitektur har jag (framför allt förr) tämligen oreflekterat med en snabb blick sorterat byggnader i fula och vackra. Jag förstår förstås att det tränade ögat ser många fler detaljer och i dess hjärna dyker olika arkitektoniska begrepp upp för att tolka det ögat ser.

Vad jag ofta tycker mig uppfatta som en brist i modern ( inte nödvändigt modernistisk) arkitektur är fönsterna. Jag spekulerar om ivern att förenkla och uppnå en avskalad och geometrisk form ändå framför allt misslyckats genom sina tråkiga fönster (jag talar inte här om de byggnader där fönstet och fasaden blivit ett och detsamma; något som var djävligt coolt för gemene man i början av Dallas någon gång i början av 1980-talet, men nu för min del inte längre känns som ett spännande material). Jag efterfrågar verkligen inte Vasastadens mest överdådiga fasader där fönstret ramas av något som kan liknas med en gräddtårta (gräddtårta är alltid var jag tänker på när jag ser Wallenstams nyrenoverade hus vid Avenyn med bokstäver i guld) och där olika inramningar på olika våningar skall markera social status hos de inneboende. Men någon form av markering av fönster upplever jag oftast som bättre, vackrare. Ju större fasaden, och därmed antalet fönster, blir desto större blir avsaknaden. Vad är detta?

Jag har aldrig behövt sitta vid ett ritbord och knåpa med någon liten detalj som en fönsterkarm och har därför inte någon riktig och djup förståelse för de problem en designer ställs inför. Så varför skall någon bry sig om mina åsikter? Jag har inte ritat någon fasad. Jag har inte ens läst någon bok om Fönstrets teori. Mitt perspektiv är amatören som bygger sina idéer och åsikter på adderade observationer; anekdotisk bevisföring och förutsättningslöst förhållningssätt som grundas på djupt liggande och outtalade fördomar.

Till mitt försvar tar jag därför till ett brottstycke ur en bok för att slå i huvudet för de som påpekar detta - som slår in öppna fönster så att säga. Köpte för en tid sedan "Om arkitektur", en antologi med brokiga texter från olika tider, med olika objekt och med en brokig skara författare. I dess inledning citerar redaktörerna Claes Caldenby och Fredrik Nilsson en dansk arkitekt, Steen Eiler Rasmussen; "grunden för en duktig prefessionalism är en intresserad och förstående krets av dilettanter, av icke professionella älskare av konsten.".

Efter att ha påbörjat de här inlägger traskar jag iväg på ett mindre ärende i min närmiljö - jag går istället för att susa iväg i bil till en fönsterlös kubistisk lada ute på landsbygden för att uträtta mina ärenden. På vägen tittar jag upp på några byggnader som jag tycker om, även om jag inte skulle säga att jag älskar dem, och tittar förstås på fönsterna. De är faktiskt rätt enkla. Kanske de inte bara är fönsterna som jag har lite svårt för, utan helt enkelt något med stilen.

Sedan bör nog inte allt skyllas på arkitekten. När ritningen rycks ifrån honom eller henne så har arkitekten liten möjlighet att påverka när huset renoveras och ägaren sätter in nya fönster som skär sig med fasaden istället för att bara lämna mig oberörd.

*****

En modernistisk byggnad med tråkiga fönster är dock alltid bättre än en grå, slätt betongvägg utan några fönster alls.

Har hört/läst en skröna (?) som går ut på att anledning till att många bostadshus från det gyllene kvartsseklet saknar fönster, eller på sin höjd har några små badrumsfönster, på kortsidorna är att de uppfattades som orättvist att vissa av de välplanerade lägenheterna skulle få fler fönster och mer ljus än andra. Nu finns det la ingen sådan rättvis tanke, vissa svenskar står närmare solguden som de tycks dyrka än andra.