Pärlan i backspegeln

Som medlem i GAIS får man ofta vara beredd på att äta bajs till julbordet - om det banala kraftuttrycket tillåts. Att Pär Ericsson såldes för 6-7 miljoner plus en okänd men enligt uppgifter betydande vidareförsäljningsklausul till värsta rivalen var inte precis den julklapp som jag önskade mig när jag sparkade igång datorn på juldagen.

Det är givetvis väldigt enkelt för många att vända på en femöring (ett liten rund metallbit, för er yngre läsare som bara betalar med kort) och gå från att stötta Pärlan till att förkasta och förlöjliga Njurstenen, för att använda hans gamla och nya epitet. Inte nödvändigtvis fel med det. Supporterskap handlar sällan om att betrakta fotbollsvärlden med klinisk, känslolös objektivitet. Vad Pär Ericsson gör är måhända bra för hans karriär och lönekuvert men att det uppfattas som respektlös och han därför kommer att bemötas på dessa grunder är knappast förvånande.

Samtidigt torde det inte förvåna att Ericsson inte är vidare brydd över att trampa på andras fötter i hans karriär. Jag och många andra kommer ihåg hur vi elakt häcklade Stefan Westergren, ordförande för Carlstad United, som inte var glad när den unge anfallaren bytte framtidsplaner från Öis till GAIS. Styrelsen i GAIS håller i detta fall på traditionen av att vara Tystnadens klubb och har inte gått ut och baktalat parter till höger och vänster, även om det måhända finns grund att göra så. I det avseendet har denna övergång varit bättre än Wanderson-affären som aldrig tycks bli av.

Att GAIS tillslut blev nödgade att sälja står bortom rimlig tvivel. Vi har inte råd med en missnöjd spelare. Även om Ericssons beteende måhända kan kallas omoget och föga professionellt så hjälper det knappast GAIS position att sparka in öppna dörrar.

På samma sätt som den trevlige värmländske Pär från pittorska Deje blivit en Njursten och bondtölp har hans kvalitéer gärna skrivits ner i så är i efterhand. Genom att titta tillbaka på några av mina recensioner från olika matcher så kan jag konstatera att jag ofta gett honom höga betyg för hans slit. Sammanfattningsvis har han i många avseenden en bra attityd och kan ta emot och hålla boll hyfsat. Han tenderar dock att stå offside eller på annat sätt vara ospelbar rätt ofta och har definitivt inte varit någon vidare måltjuv. Dock ung och ännu utvecklingsbar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att hans chanser att utvecklas ytterligare och bli ett habilt proffs i någon b-liga som Eredivise är femtio procent. Kanske inte så pjåkigt men samtidigt vet jag inte riktigt om IFK:s värvning är så värst optimalt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det intressanta (och självförhärligande för min del, vilket givetvis är denna bloggs raison d'etre) är att det visar sig att jag redan tidigare tycks ha förutspått händelseförloppet.

Anledningen till att jag återupptäckte mitt eget geni var att när jag kollade in trafiken hit så kom det en massa trafik från ett stängt forum med namnet kamratgarden.forum24.se till ett specifikt inlägg från den första augusti 2008.

Nu gick Pär Ericsson förvisso förbi mellanledet i Holland men hans ankomst till just kamratgården var predestinerat. Att gråta ut i media och bära silverkedja (se bild - killen är ju klippt och skuren som ny sångare i Schytts!) är onekligen ett säkert tecken på att spelaren önskar hamna i en av Sveriges kanske mest färglösa klubbar.

Årets...

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng... det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg - vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal.

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening - jag vet). Först blir bygget - som väntat - mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta - och därmed rädda - sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu - namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida - och grupper på facebook - jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt - elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare - utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!

---
Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik "Bullen" Berglund - gångna tiders motsvarighet till Per Moberg - skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.

---
Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Beakta ordformen utröna

"Beakta ordformen utröna. I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk."

Ovanstående mening är ett typiskt exempel på den form av språkrättning (det kallas tydligen stilfel) som Word 2007, och föregångare, under en långt tid utsatt mig för. Att någon kanske vill skriva både invecklat och byråkratisk i sitt arbete är tydligen inte att betrakta som normalt.

Nu har jag dock äntligen tagit mig tid och gjort något åt detta störande fenomen. Här finns en länk med instruktioner för den som har liknande problem.

"Jag klickade direkt bort regler för byråkratiska och ålderdomliga ord. Till min förvåning upptäckte jag även att det fanns en stilfelsrättning för vardagliga ord:
Ord som ger ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text. Här är ett exempel på en mening som flaggas som fel om du använder den här inställningen: 'Han gav mej boken.'"
Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig råkat ut för det stilfelet och det står jag för. Ingen sms-svenska här inte!

Söndagsföreläsning för balans

Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark - vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års - kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.

Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.

Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.

Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.

I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.

Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.

Den skinande solens gråa ljus

I och med att jag är nyast på jobbet har jag också den nyaste datorn. Medan en annan av mina kollegor har en dator som tenderar att krascha när hon har igång word och firefox samtidigt sitter jag med en onödigt bred skräm placerad på en snabb, tyst burk.

Gadget är tydligen det nya som man skall använda sin stora, breda skärm till. Eftersom jag undvek Windows Vista som pesten och höll mig kvar vid XP så länge som möjligt innebär detta en del nya, onödiga funktioner som jag givetvis måste använda, bara för att jag kan.

För er som inte vet vad en gadget är så är det ett program som ligger uppe på skärmen som exempelvis en kalender eller en klocka. Utöver dessa båda funktioner använder jag mig även av en gadget som visar vädret. Jag tittar på skärmen och ser en starkt lysande, gul sol som lyser upp tillvaron jämte upplysningen om att det för tillfället är en grad varmt.

Går bort till fönstret tittar upp på himmelen ovanför innergården. Konstigt, här är ljuset grått. Det är nog bäst att hålla sig till vädret på skärmen.

Stadens tragedi

Efter en viss tids apati på stadsplaneringsområdet har jag återigen publicerat mig på YimbyGBG:s sida, om än i mer allmänna ordalag. Nu även på YimbySTHLM.

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för Yimby. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.



I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

Yimby-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Tom Waits 60 år och en dag

Missade precis att en av mina musikaliska favoriter Tom Waits fyllde sextio i måndags. Tror dock att Tom kan förlåta mig detta. Får inte riktigt intrycket att han är en sådan som blir upprörd för att någon glömmer bort en bemärkelsedag ("It's my party and I scream if I want to").

Men ändå känns det typiskt. För närvarande lever jag i en värld utan musik. Jag har ingen radio, datorn i mitt rum är så dålig och jag har inte någon av min musik på den. Nu har jag dock en helt ny dator på jobbet som jag någon gång skall orka att köpa hörlurar till.

Det är faktiskt just Tom Waits jag varit sugen att lyssna på. Utöver det har en av mina kollegor gjort något slags märkligt principbeslut att bara lyssna på The Stindbergs, ett gammalt Stockholmsbaserat punkband som jag har väldigt dålig koll på. Något jag måste ta tag i när jag får tid och lust att köpa de där hörlurarna.

HL-troféns devalvering

Det skall sägas direkt att jag inte är någon vidare duktig Gårdakvarnen-sympatisör. Detta år betalade jag in avgiften för supporterföreningen först under sommaren och för det nästkommande året har jag inte betalat alls. Så även om jag inte suttit fast i Uppsala så hade jag inte kunnat delta i omröstningen för Herbet Lundgren-trofén som traditionsenligt genomfördes när årsmötet gick av stapeln i lördags.

"Herbert Lundgren-trofén skall gå till den spelare som visat mest attityd, vilja och gaishjärta under säsongen. Sålunda behöver den spelare som väljs inte vara den bästa spelaren, utan kämpaglöd, attityd och klackfrieri samt lagkänsla är saker som skall premieras."

Däremot så tycker jag att har rätt att som gaisare ha en åsikt i vilket fall. Dessutom har jag troligen skrivit en krönika i Gårdakvarnens årstidning. Riktigt säker är jag inte då jag ju inte sett tidningen - den delas ut först i samband med årsmötet till betalande medlemmar. Så jag är inte berättigad att få någon.

Den som vann omröstningen var Wanderson do Carmo. Inget ont om Wanderboy. Ett utmärkt fotbollspelare och så vitt jag kan bedöma en trevlig och ödmjuk kille. Jag tycker dock verkligen inte att han passar in i ovan citerade beskrivning av vad trofén skall premiera.

Herbert Lundgren var en högerback som slängde ner sin yngre bror för en trappa i samband med att han skrev på för GAIS och gick runt med käpp och tillrättavisade spelare som inte visade rätt attityd efter att han själv lagt skorna på hyllan.

Det är med sådana premisser som det är rätt och riktigt att tidigare vinnare inbegriper spelare som Fredrik Lundgren, Ivan Ottordahl och Pelle Blohm. I mina ögon skulle det självklara valet ha varit Kenneth Gustafsson, vänsterback från Hindås som spelar i klubben sedan 2002. 154 tävlingsmatcher och tre mål i den grönsvarta tröjan. Kenneth har varit en klippa på vänsterkanten säsongen igenom.

Att medlemmarna i Gårdakvarnen går på linjen att premiera det som redan uppmärksammas i prisen Hedersmakrillen (Makrillarna) och Årets spelare (klubben) innebär att priset blir meningslöst. Inte så att det inte går att välja samma spelare till de olika prisen, vilket skedde häromåret med Bobbie. Däremot är det olika egenskaper som bedöms. Nej, "det här känns fotbollsgala" för att citera en uppenbart onykter men ärligt upprörd gubbe.

Jag hoppas att Kenneth får en staty upprest i hans avbild som någon form av rimlig kompensation för denna miss. Eller i alla fall Ballon d'or, som dock i år redan förflackats på någon liten Wanderson-kopia nere i Barcelona.

Lite extra gnäll om cyklande i Uppsala

Då veckans cykelproblem fått igång mig (se bloggens underrubrik) kommer här lite extra lätt ofokuserat gnäll kring livet in the fast lane of the cykelbana.

Att vara cyklist i Uppsala istället för Göteborg är något av en konstig upplevelse. Andelen cyklister i Uppsala är mångdubbelt högre än vad den är i Göteborg, i huvudsak förklarat av en stort antal studenter och en relativt tät stadskärna i en mindre stad. Då många som arbetar och studerar på orten dessutom pendlar in från någon obskyr förort som heter Ståckholm (eller nåt - är så dålig på Östsveriges geografi) så är området runt tågstationen fyllt av tusentals cyklar i jämförelse med det hundratal som kanske står någonstans runt Centralstationen i Göteborg.

Här är en bild, som jag skamlöst snott från internet, som visar en bråkdel av cykelparkeringen vid centralstationen i Uppsala...
... bara att jämföra med exempelvis Drottningtorget i Gbg, där bilden är lånad av Jeppe.

Det finns dock även en del nackdelar med den stora andelen cyklister, kulturkrockar. I en göteborgsk kontext anser jag mig vara en rätt medelmåttig cyklist. I Uppsala är jag däremot snarare ett undantag. I Göteborg vet man i stort sett att alla som cyklar på något sätt är samhälleliga anomalier, även om det inte alltid syns. En gråhårig tant som cyklar i Göteborg har säkerligen ett silver från OS i Rom 1960 i byrålådan. jag vill inte ens tänka på vilken mental rubbning som ligger bakom mitt cyklande1

I Uppsala där emot cyklar vanligt folk på gatorna. Som vi vet är vanligt folk idioter. Medan regelbrott i Göteborg oftast är målrationella med avsikten att komma fram snabbare är regelbrott i Uppsala till synes orsakade av dumhet och okunskap. Skillnaden kan tyckas oviktig men så är långt ifrån fallet.

Medan den målrationella regelbrytaren på många sätt är förutsägbar är den okunnige regelbrytaren oförutsägbar, opålitligt och än mer trafikfarlig. Oreflekterat cyklande på trottoarer och på fel sida gatan är mycket vanligare i Uppsala (minns cyklar och trafikregelsnack sådär tio öl innan Tequilan, Tommy).

Kanske viktigast av allt är den genomsnittlige cyklisten i Uppsala inte bara opålitligare än i Göteborg, personen i fråga är dessutom väldigt, väldigt mycket långsammare. I Göteborg är cyklande för mig relativt oproblematiskt där jag är normalsnabb. Ibland cyklar någon förbi mig, ibland cyklar jag förbi. I Uppsala måste jag cykla förbi mängder av individer som samtidigt verkar ha väldigt dålig koll på vart de är påväg, vad som är trottoar och cykelbana och vad som är höger och vänster.

Var är Myresjös United?

Under en halvtimme av osedvanlig oproduktivitet gled jag in på gepe.se och noterade att fyra fotbollsklubbar i nordöstra Göteborg skall slås samman; Lärje/Angereds IF, Gunnilse IS, Rannebergens IF och Marielholm BOIK. Gepe tar och kallar dem för fyra klassiska klubbar, vilket torde vara en sanning med modifikation. Även om jag som aldrig bott i Angered med omnejd måhända skall hålla käft i det avseendet.

Det är egentligen två olika aspekter av den sammanslagning som den refererade artikeln berör som jag tänkte kommentera. Dels namnet, som förvisso kan uppfattas som en skitsak, och dels klubbens visioner och marknad.

Först namnet: IF Angered United. Jag antar att valet att använda sig av United i namnet har att göra med att beslutsfattarna vill att klubben skall associeras med framgång. Dels för att det får de flesta att tänka på Manchester United och dels för att engelskan som språk på något sätt i detta tider tycks signalera progressivitet och framåtanda bort från gamla tiders stagnerade småklubbar. Sedan kanske ordets betydelse i sig har något med saken att göra men i så fall hade det givetvis funnits andra ord och lösningar.

Det är något med ordet United som får mig att reagera som en ynge tonåring som försöker skapa sig en egen identitet och distansera sig från sina föräldrar; "United? men farsan, fy fan vad töntig du är!". För min inre blick är männen som kommer fram till förslaget medelålders män som tittat lite för mycket på tipsextra (inget negativt om tipsextra i övrigt, förra lördagens visning av Manchester - just det - United mot WBA från 1978 var en höjdare. Det var bättre förr, något som jag och Ulf Stenberg är eniga om) och tror att namnet United känns fräckt och fräscht.

Det imponerar dock inte på mig, namn som Väsby United, FC Trollhättan, Sollentuna United, Umeå FC och Carlstad United BK ger mer ett löjes skimmer över verksamheten. Deras försök att vara i framkant genom ett internationellt gångbart namn (om nu någon kan uttala Angered - FC Gothia var "bättre" i det avseendet) är för mig snarare ett tecken på osäkerhet hos styrande och bristande traditioner i klubben.

Troligen har det något med den ironiska generationen att göra (ja, jag såg Henrik Schyfferts föreställning). I min tankevärld är det lika väl att gå hela vägen ut och vara medvetet ironisk för att undvika att alla under fyrtio (kanske du också gubb-Nikola) börjar himla med ögonen. Vad sägs som Real Säffle och Dynamo Ålidhem?

Den andra frågan, som på lite sikt givetvis är viktigare:

Det finns en större vision [...]. Siktet för det nyss sjösatta damprojektet och den eventuella herrsatsningen är inställt på svårast tänkbara mål: allsvenskan. – Kan Mjällby spela i allsvenskan kan väl Angered? Det finns ett stort underlag, tar vi bara tag i det gemensamt kan vi nå långt, säger Eliasson. [...] – Ett fantastiskt positivt initiativ för hela Angered. Vi behöver det här, det är en möjlighet att sätta Angered på kartan, säger Eshag Kia (S), ordförande i stadsdelsnämnden Gunnared.

Detta alltså en relativt kort tid efter att tre etablerade elitföreningar i staden övervägde att slå sig samman för att kunna konkurrera då det uppfattades som att det inte fick plats med än tre allsvenska klubbar i Göteborg. En relativt välmående och sportsligt etablerad klubb som BK Häcken har allvarliga problem att dra till sig betalande publik och överlever troligen på denna nivå endast tack vare Gothia Cup.

Skillnaden mellan Angered och Mjällby (hänger en Välkommen tillbaka mjällby-löpsedel från Aftonbladet på kontoret på grund av en av mina kollegor) är att Sölvesborg med omnejd inte har någon annan konkurrerande klubb på flera mils avstånd. Närmast torde vara Kristiandstad med sitt måttligt framgångsrika FF i Division 1 Södra sådär fyra mil bort. Mjällby är en stor fisk i en liten skål, Angered kommer att vara en liten fisk i en stor skål. Varför skulle kapitalstarka sponsorer och publik välja Angered före GAIS, dls, Öis, BK Häcken, Qviding eller Västra Frölunda?

Mjällby har dessutom arbetat in sig som en del av samhället under årtionden medan Angered alltså är en ny aktör på marknaden. Varför skulle Angered lyckas när ovan nämnda sammanslagningar som Carlstad United och Umeå FC, båda störst i större städer utan konkurrenter precis runt knuten? Att klubben skall stöttas upp med några tusenlappar från stadsdelsnämnden för att "sätta Angered på kartan" kommer knappast göra vare sig till eller från.

Framgångsrika klubbar är allt som oftast resultatet av en samspel mellan flera faktorer och har vuxit fram under flera årtionden. Undantag från detta finns, men de är få. Sammanslagningar av klubbar en bit under eliten i storstädsregioner beror enligt min förståelse snarare av att de håller på att gå under och sammanslagningen är ett sätt att rädda verksamheten. Det är alltså en reaktiv handling påtvingad av ökat tryck (som FC Gothia) snarare en aktiv strategi för världsherravälde.

Tydligen blir det jul i år igen

I brist på bättre går jag till sängs med senaste numret av Offside. Men först tittar jag in på SvD.se. Bland nyheterna en bit ner - nyheter av det slag som mest finns för att de hårt prövade papperstidningarna skall fylla ut de tomma annonsplatserna med - står det om en undersökning utförd av reseföretaget Ving (trovärdigheten skjuter inte direkt i taket) om svenskars inställning till att resa bort över Jul. Tydligen vill 57 procent resa bort och av någon märklig anledning är det värmen som lockar. Artikelförfattaren har det irländska efternamnet O'Mahoney, appropå ingen ting alltså...

I nästan ännu mer icke-nyheten till vänster om den förra görs ännu mer resereklam med ett bildspel från tändandet av Julgranen vid Rockerfeller Center. Spenderare några decemberveckor i New York för ett antal år sedan och återvänder hellre dit än till värmen över Jul. När jag såg julgranen vid Rockerfeller Plaza kunde man bli fotograferad med jultomten eller Spungebob Squarepants. Antar att Svampbob är utbytt mot något annat i år. Någon vampyr kanske, jag lär inte få veta. Troligen blir det istället jul i Göteborg...

På bildspelet kan man se att några artister uppträde vid tändandet. Två som jag trodde var döda (José Felicano och Aretha Franklin) och en som jag aldrig hört talas om (Michael Buble).


Artist, irländsk, New York, jul... Ja, ni fattar. Det är hög tid att höra en av få vettiga jullåtar i en duett där en är död, och det är inte den som man förväntar sig. Kirsty MacColl. För nio år sedan valde hon att söka upp värmen vid jul och åkte - precis som många i Vings undersökning vill göra - med familjen till Mexico och blev överkörd av en miljonärs motorbåt. Så kan det gå.

Dumsnål exil-cyklist

Varning! Följande inlägg innehåller en hel del gnäll och även en del reaktionärt, småborgerligt romantiserande av små, fristående affärer.

Då jag omlokaliserade till Uppsala kunde jag inte ta med mig allt. Min bättre hälft bor fortfarande kvar i vår lägenhet på den gröna ön och jag bor inneboende på ett begränsat antal kubikmeter. Det fanns varken behov eller möjlighet av att ta med mig allt.

Det kanske viktigaste jag tog med mig var cykeln, mitt viktigaste transportmedel. Däremot tänkte jag inte så långsiktigt som att ta med mig verktyg för att reparera den.

På måndagen börjar jag jobbet någon timma senare då jag kom tillbaka från en helg i Göteborg relativt sent. För att kompensera och späka mig enligt gammal god luthersk tradition stannade jag istället kvar på kontoret lite längre.

När jag väl kom ut från kontoret hade jag givetvis fått en punktering. Troligen en resultat av det vassa grus som hälls ut under vinterhalvåret. Även om jag vet att Clas Ohlson inte brukar ha rätt sorts slang (47-622) hoppas jag i alla fall hinna dit för att köpa något att laga slangen, som bara pyst ut halvt och därför troligen bara har ett litet hål. 19.04 kommer jag in i innerstadsgallerian för att se plåten dras ner framför ingången. Det blir till att gå hem, vilket totalt tar 40 minuter.

En Skeppshult ARC. Tyvärr är inte min cykel så här ren och fin i dagsläget, vilket än är bidragande orsak - utöver min dumsnålhet - till att jag inte vill lämna in del på reparation vilket säkerligen varit mycket smartare, enklare och kanske också billigare.

Följande tisdagsmorgon går jag upp extra tidigt för att gå till jobbet. Jag har åkt buss en gång i Uppsala och planerar inte att göra det igen. Maken till otrevligt, småstadsbemötande från chauffören uppmuntrar mig inte till att på något sätt bidra till stadens kollektivtrafikåkande.

Det "regnade" i stort sett hela vägen till kontoret. Jag skriver "regnade" då det är det intrycket jag fått av nederbörd här i den östra rikshalvans inland. Med ett västkustperspektiv är det löjligt att jämställa lite patetiskt vattenskvättande med regn i Göteborg.

När halva dagen gått bestämmer jag mig för att gå in till centrum för att köpa slang och verktyg och arbeta hemeifrån under eftermiddagen. Går och köper en slang på en liten cykelfirma men är för dumsnål för att köpa nödvändiga verktyg där - jag har ju sådana hemma i Göteborg - utan går istället återigen till Clas Ohlson. Där köper jag något slags verktygssats modell billig.

Detta är givetvis ett misstag. När jag kommit hem och vänt upp och ner på cykeln, plockat av hjulet, fått av däcket och bytt slang visar det sig givetvis att pumpen som följer med i den så kallade verktygssatsen inte fungerar, i alla fall inte för en normal cykelventil.

Jag behöver alltså en pump och går till det relativt närliggande externa köpcentrumet Gränby Centrum. En gigantisk koloss omgivet av parkeringsplatser där det går att köpa mängder av skit men givetvis - visar det sig efter besök på kvantum, Coop Extra, Stadium och Intersport - inte cykelpumpar!

Så jag får göra det som jag givetvis skulle gjort från början. I dt närliggande 1950-talsområdets inre finns det en del dåligt placerade lokaler - för att ingen utomstående skall hitta dit - har jag tidigare noterar en liten cykelverkstad. Där kan man köpa sig en vettig pump som är bättre och endast marginellt dyrare är skiten från Clas Ohlson. Dessutom får jag reda på att det finns gratis luft på baksidan. Praktiskt, tänker jag. Därför pumpar jag bara in luft nog för att kunna rulla ner för backen på morgonen och fylla däcken ordentligt då.

Återigen ett misstag! Då jag inte pumpat upp däcket ordentligt har jag missat att däcket inte kommit runt ordentligt vid ventilen. När jag fyller slangen med luft på onsdagsmorgonen blir detta uppenbart då det blir en stor bula vid ventilen. Jag orkar dock inte ta tag i detta direkt utan cyklar till jobbet. Dessutom har det kommit i en köldknäpp under natten. Cykeln - som jag inte kan ställa in någonstans - har frusit till och det går inte att växla. Således är jag fast på ettans växel i nedförsbackar och med en bula på framdäcket - duns, duns, duns.

Så då fick jag gå ut på lunchen och försöka komma tillrätta med bulan. Det gick hyfsat även om det givetvis skulle vara bättre att ta av hjulet, vrida av däcket och göra om hela proceduren. Men vem vill göra det utomhus i minusgrader framför en lunchmatsal?

Nej, jag sitter kvar här inne på kontoret efter jobbet och gnäller av mig lite. Inte
fan vill jag gå och eventuellt upptäcka ännu något problem med cykeln. Som tur är finns det en gammal fällbar säng här inne på kontoret och blir jag hungrig finns det en del frukt i pentryt.

---
Uppdatering: Så till slut ger jag upp och går ut i mörkret och kylan. vad lyckas jag med då? Jo, jag rycker hårt i växeln för att försöka få in en högre dito. I detta så kraschar det till och något går fel med vajern inne i växeln. Den slutar fungera och jag kan inte längre växla. Tur i oturen är det i alla fall på högsta växeln.

Följande dag - idag torsdag - sticker jag bort till en närbelägen cykelaffär som är återförsäljare. Gubben drar och ryker lite och lyckas fixa till problemet på två minuter. Ingen betalning nödvändig. Det är inte första gången jag åkt in på cykelaffärer och fått ett sådan snabb och gratis eller prisvärd lösning av problem; cykelreparatörer är jordens salt!

---
Kom jag ihåg att nämna att för några veckor sedan fick jag i ett hål i min gelsadel då någon idiot rykte ut sin egen cykel och skrapade hål på min sadel med sitt handtag? Uppsala är en anti-min cykel-stad!

Transaktionskostnader i Premier League

Dagens Nyheter har publicerat en lista framställd av Engelska Fotbollsförbundet (FA), som visar hur mycket pengar som klubbarna i högsta ligan betalat ut till spelaragenter under perioden oktober 2008 till september 2009. Under ett år helt enkelt.

Topp 5:
1. Manchester City – 12.874.283
2. Chelsea - 9.562.223
3. Liverpool - 6.657.305
4. Tottenham - 6.066.935
5. Wigan - 5.527.548

Slutnotan för klubbarna blir sammantaget £70,6 miljoner. Detta är alltså priset för transferering av talang och fotbollskunnande för en världsledande liga under ett år. £3,5 miljoner per klubb och år.

Nu skall jag inte förfära mig över denna summa. Det är dock värt att reflektera över kostnaderna och om det så att säga är värt det. För det är i viss mån tveksamt huruvida det verkligen är så värst mycket som klubbarna får för dessa pengar. Scouta spelare får man hoppas att klubben klarar av själva. jag förmodar att priset är den summa som klubben måste betala för att få igenom övergångar med allt vad det innebär att upprättande av kontrakt och avtal med den gamla klubben.

Lägsta 5:
16. Fulham - 1.469.258
17. Wolves - 1.235.703
18. Birmingham - 974.982
19. Stoke - 716.042
20. Burnley - 468.398

Skulle vara intressant med lite äldre siffror och hur dessa relaterar till övergångssummorna. Min spontana uppfattning är att en kraftig inflation på talang under de senaste årtionden skapat stora vinster för agenter. Skall bli intressant och se om spelaragenter på den här nivån som grupp kan hålla uppe de här inkomsterna om eller när efterfrågan på fotbollspelare på toppnivå stagnerar. Kommer då spelaragenternas andel av övergångssumman sjunka eller hålla sig konstant?