Vad som egentligen ryms i ett ord

följer lite slött utvecklingen i Pakistan och suckar lite trött när jag läser att den mördade Benazir Bhuttos son utses till ny partiledare för PPP. Killen läser vid Oxford university och är 19 år gammal. Känns bekant från det avskydda och likaledes kärnvapenbestyckade grannlandet där ledarskap över kongresspartiet hoppat från Nehru till dotter Indira till dotterson Rajiv och slutligen till Rajivs änka Sonia. Det är dock ett citat från sonen och nybakade partiledaren Bilawal:

"Min mor sade alltid att demokrati är den bästa hämnden."

Vad kan egentligen läggas in i ett ord som demokrati? Inte nog med att han är tredje generationen i den snuskigt rika godsägarfamiljen som kan bli ledare för det stora landet. Dessutom tror många bedömare att den egentliga makten kommer att ligga hos hans far, den mycket impopuläre mutkolven Asif Ali Zardari. Måhända är klanen Bhutto ett bättre alternativ än militären, men jag saknar ordet aristokrati...

Gepe stjäl övergivna platser

Medan nyårsfyrverkerierna får mina vardagsrumsfönster att skaka (de smäller av dem redan kl17 för att barn skall kunna se - fyll dem med lite kaffe, säger jag. De ska la ändå inte till skolan imorgon) ser jag att gepe snott mitt blogginlägg från Juldagen; en intervju med Jan Jörnmark vars hemsida om övergivna platser jag rekommenderade. Jag hade med inlägget för att jag hade lite dålig fantasi, men det är ännu lägre av gepe att stjäla sina uppslag från simpla bloggare!

Coolt är tråkigt

Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet "Kära fritid". Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: "titta på mig, bekräfta mig!". Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet 'cool' (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade - eller är de alltid det?

Frihetens försvarare?

Lördagens debattartikel i gepe skrevs av en så kallad skribent och bloggare (pack!) med namnet Oscar Swartz och bär titeln "Förödande för åsiktsfriheten". Frågan som berörs är den pågående debatten om hur kontrollerat och övervakat internet skall vara av stat- och polismyndigheter. Som vanligt dras några skräckexempel från andra sidan atlanten där amerikanska staten försöker återuppfinna McCarthyismen. Måhända en aning överdrivet för svenska förhållanden, men IB-affären säger något annat; vi kan inte utgå från att Svenska myndigheter inte kan eller kommer att utnyttja information om oss. Säpo är kanske ett gäng marginaliserade töntar men det finns ju ondskefulla maktapparater med mångt större resurser; försäkringskassan till exempel, som torde vara närmare epitetet Sveriges svar på FBI än drifkuckun Säpo.

Jag egentligen inget emot Swartz debattinlägg; för en gångs skull något intressant på gepes debattsida (men jag kanske inte skall klaga, var hemma hos min ömma mor i julhelgen och läste debattinläggen i Hallands dumheter). Svemska medborgare är i grundlagen skyddad från övervakning av sin post och detta måste gälla även när posten har prefixet 'e-'. Undantag är tillåtna, men då skall det finnas ett skäl. Att som trafikuppgiftutredningen föreslår och ålägga leverantörerna att i ett år lagra information om sina kunders kommunikation borde rimligen vara ett steg bortom det rimliga.

Vad som är nageln i mitt öga är de personer som framförallt driver kampen mot reglering och övervakningen. Det är grupperingar som Piratpartiet och andra vars syfte egentligen tycks vara få ladda ner immateriella varor gratis bakom snygga men innehållslösa slogans likt "Information wants to be free" (jag skulle vilja påstå att information är tämligen viljelöst). Det är lite som att låta egocentriska medeklassyngel som planka.nu bestäma över våra fysiska transporter.

*****
Tjuvåkningsorganisationen har syndikalistiska kopplingar. Det är tröttsamt att se en rörelse vars ideal jag på vissa plan sympatiserar med (om inte annat som motbild mot centralstyrd socialism) alltid så lätt koopteras av snorungar.
*****
Vet inte om det som stör mig mest med kampanjorganisationen planka.nu är dess namn; fruktansvärt Stockholmscentrerat. Man plankar inte på en spårvagn!

Mördad av princip

Det torde inte undgått någon att Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto mördades i samband med ett valmöte för någon dag sedan. Jag tänker inte raljera om vad detta beror på eller vad detta betyder för utvecklingen i Pakistan; mina kunskaper om landet kan sammanfattas i en medellång TT-artikel eller av DN:s snabbguide.

Ett par skott - 16 miljoner döda

Vad som intresserade mig var hur hon dödades; av en självmordsbombare. Troligen med kopplingar till den ökända wahhabistiska grupp av jihadister som kallar sig al-Qaida. Men det är la inget konstigt med det tänker du, självmordsbombare är vardagsmat nu för tiden. Förvisso, men av någon anledning fördes mina tankar till principen bakom ett sådant agerande just i detta fall. Finns antagligen flera olika anledningar, som en plötslig lust att plocka ner Albert Camus böcker från mina dammiga bokhyllor. En lust som drivit mina tankebanor att sträcka sig bortom det enkla och synbara i det som händer i världen. Att gräva under det självklaras yta. Så här pretentiös har jag inte varit på flera månader!

Att döda andra genom att ta sitt eget liv är bara att driva en principfasthet till sin yttersta spets. Andra övertygade har tidigare gett sitt liv för att döda någon annan i en princips namn, listan kan göras så lång att det inte ens är värt att försöka. Även om döden i de flesta fall skett som ett resultat av säkerhetspersonals reaktioner eller rättstatens dom. IRA, RAF och ETA för att ta till några moderna och europeiska exempel (eurocentriker som jag är).

Det sträcker sig också längre än till direkta politiska mord. Historien är full av exempel när människor av kött och blod offrats - och offras - för en princip och idé renare och vackrare än verklighetens människa; stalinister, röda khmerer, nazister, fascister, falangister, neokonservativa, fundamentalister, nyliberaler, gaisare. När är det moraliskt försvarbart att skada en annan levande människa för en idé som kanske inte är bättre än en feberdröm?

Inga svar levereras i detta inlägg!

Övergivna platser

När inspirationen tryter får man la gräva längre ner i webbvärlden:

Jag gnäller en hel del om stadsplanering i min blogg. En lysande hemsida är Jan Jörnmarks samling av Övergivna platser. Jörnmark är ekonomisk historiker i Göteborg. Under flera år har han fotograferat olika övergivna platser. På hans sida finns en samling av bildspel på allt från övergivna industrilokaler, bostadsområden och lekland. Ingen kan anklaga Jörnmark för att vara en expert på att göra hemsidor, men hans enkla bildspel med tillhörande kommentarer är bra i sig och behöver inte förhöjas med bling bling.

Vad jag uppskattar är att inte hänger upp sig på form och design utan tar upp orsaker till platsernas uppkomst och förfall i ett brett samhällshistoriskt perspektiv. Dessutom håller han inte någon dryg akademisk ton utan är ofta ironiserande. Det är ofta lite vemodigt och sorgligt att titta på alla dessa övergivna platser som en gång i tiden varit platser för liv och rörelse men nu står tomma och öde; utlämnade till förfall, skadegörelse medan naturen långsamt återtar sin mark.

Han har även gett ut en bok med bilder, även om inte jag läst den själv är den enligt hörsägen värd att rekommendera.

Ett julkort

Fick ett julkort härom dagen. På kortet stod det vanliga; god jul och gott nytt år. Men något var konstigt med adressen, som i och för sig var korrekt i stort, men i slutet stod det så här:

"417 xx Göteborg (Guldstaden)"

Vad kan det betyda? Jag har ingen aning. Finns la inga guldgruvor häromkring. Annars är det la Skellefteå som kallas för just Guldstaden.

*****

I övrigt har gårdakvarnens hemsida kommit med ett text i sin allt mer återkommande serie av "gårdakvarnen noterar", som nästan alltid intressant och läsvärt för den insnöade anhängaren. Noterar framförallt att skribenten nästan snott min titel bekämpa hockeyn - köp faktum från ett tidigare blogg-inlägg rakt av och framförallt fått med essensen i mitt mer förvirrade inlägg.

Utsikten i blickfånget

Förslag från White Arkitekter

Folk som läser min blogg vet att det jag framförallt gnäller om berör stadsplanering och arkitektur. Idag var det en artikel i gepe om en arkitekttävling för ett bostadshus på norra älvstanden som vanns av White Arkiteter. Förslaget syns ovan. Fyra sammanbundna cylindriska torn kring ett gemensamt trapphus skall ersätta Juvels gamla silobyggnad. Något jag noterar i texten är att det viktigaste med förslagets 15-våningshus är att "[f]önstren runt lägenheterna kommer att ge en fantastisk utsikt över hela stan". Det verkar vara en av det viktigaste aspekter som framhävs vid nybyggen. Till exempel vid bygget av kvarteret Porslinskvarteret i min närhet där en gemensam takterass skall ge en magnifik vy över centrala Göteborg. Det är lite det som stör mig; varför är utsikten på andra sidan älven så viktig för människor? Tror de att de lite snobbiga fastlandsborna skall få det lite lättare att flytta över till hemska Hisingen bara de får möjlighet att se fastlandet? Kanske det rör sig om något mer allmängiltigt i modern arkitektur; en byggnad som är ett koncept i sig själv med blicken fäst i fjärran. Ingen bryr sig om hur byggnaden passar in i sin närmiljö. Inga ord om anpassning till ett traditionellt gatunät eller en levande och intressant stadsmiljö.

Speldosegatan, Frölunda?

Sedan måste jag gnälla lite över bilden. det är klart att själva huset måste vara glatt upplyst och i färg medan omgivningen går i grått. Annars brukar det också vara populärt att lägga in lite stora, lummiga trän och folk som spatserar. Inga bilder på hur det kommer att se ut när betongen börjat åldras och Göteborgs luftföroreningar gjort sig. Eller bilder som visar att träden som planteras aldrig kommer att bli högre än två meter och smalare än min spinkiga överarm innan de körs över av någon maskin vid en renovering. Eller att ända gången folk kommer att gå kring huset är när folk stressade och irriterade jäktar in med sina ICA-påsar för ännu en kväll framför teven. Designmässigt får huset mig osökt att tänka på de stjärnformiga husen som man ser strax norr om Frölunda centrum. De var säkert jättefina på sin tids arkitektbilder; framtiden stod för dörren och Speldosegatan var fint att bo på i några år innan lägenheten på månen stod klar!

Storklubben som aldrig fanns

Ända sedan Bernsteins och Woodwards artiklar för Washington Post om ett inbrott på demokratiska partihögkvarteret har skandaler - stor som små - fått ändelsen gate. Jag tänker inte sträcka mig så långt. Det börjar bli minst sagt tröttsamt. Mycket har flugit genom min skalle tills jag första gången fick reda på rykter bland neggare på gais.nu, tror inte att jag ens nu kan sammanfatta alla mina åsikter och farhågor.Nu när tv4:s morgonprogram har visat ett tredelad serie om händelsen tycks mycket ha varit överdrivet. det är nästan som att det aldrig fanns någon skandal att tala om. I alla fall om man får tro de män och kvinnor som var direkt involverade. De ska varit lite förbehållslösa samtal, inget mer. Det enda nya som egentligen dragits fram är IFK:s delaktighet i diskussionerna, även om de tidigt drog sig ur. I backspegeln är det lätt att se att de gjorde rätt. Med ett nytt allsvenskt guld och utmärkta ekonomiska resultat har den lille satan inte något behov av några sammanslagningar. Dessutom har de fått hundratusen kronor som pris för att de startat ett flicklag som nåt i stil med 3147:e förening i fotbollsverige - sånt skall tydligen belönas.

som finns utanför Återigen upprepades mantrat att de supportrar, vars känslor är så fina och beundransvärda så länge det ger bra tv-bilder, helt gick över styr och på något sätt var odemokratiska. Gatans parlament kallades det en gång i tiden. Att det fanns en livlig debatt i de nätverk av supportrarmediasveriges blickfång är tydligen ointressant. Det offentliga samtalet skall värnas, men det skall helst handla om kommunal kulturpolitik. Fotboll är la allt för pubertal.

Vidare framfördes det återigen att det inte bara var tillåtet för olika styrelser att i lönndom diskutera frågan - de var även deras skyldighet. Jag tycker att det i detta sammanhang är viktigt att lyfta fram just vad som är en styrelsens skyldighet i en förening. Dessa reglerar av föreningen stadgar.

Låt mig tråka ut er med valda delar:

§ 1 Sällskapets namn Sällskapets namn skall vara Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap - i förkortad form benämnt GAIS. Sällskapets säte skall vara Göteborg. § 2 Representationsdräkt
Representationsdräkten skall vara grönsvartrandig tröja, vita byxor och vita strumpor.
§ 3 Sällskapets mål
GAIS mål är
att spela fotboll i elitsammanhang,
att bedriva fotbollsverksamhet inom alla åldersklasser,
att samtliga lag skall tillhöra de främsta inom respektive grupp,
att väcka intresse för fotbollsspelet och
att upprätthålla en god kamrat och idrottsanda
§ 12 Styrelse
Sällskapets angelägenheter handhas av styrelsen. Den skall inom ramen för dessa stadgar samt Riksidrottsförbundets och Svenska Fotbollförbundets stadgar verkar för Sällskapets framåtskridande samt tillvarataga medlemmarnas intressen.
§ 17 Stadgar och upplösning
Förslag om ändring av dessa stadgar eller om upplösning av Sällskapet får behandlas endast vid ordinarie årsmöte.

Det är min bestämda åsikt att då sällskapets angelägenheter skall handhas av styrelsen inom ramen för stadgarna, är det oansvarigt och direkt felaktigt att göra annat än mycket ytliga trevande i en riktning bort från bland annat namn och dräkt. Sådant skall tas upp på föreningsmötet. Kanske var det som de sa inget annat än ett litet samtal eller två, i vilket fall som helst hade det ingen chans att komma igenom ett sådant möte. Elitverksamhet som är det enda som eventuellt hotas av ekonomin är inte under direkt fara; GAIS har mer än väl publik och intresse nog för att vara bland de 32 bästa klubbarna i landet.

Nu kommer vi dock till det som allt handlar om; pengar. Det sägs att det inte finns pengar nog för fyra lag i Göteborg. Jag har aldrig sett eller hört en metodisk och nogrann genomgång kring de förutsättningar som finns. På sätt och viss får man la respektera ordförandens uppfattning om det ekonomiska klimatet, men samtidigt tycker jag att allt verkar lite vagt och framförallt kortsiktigt.

Det sägs att det endast finns ekonomiska förutsättningar för två lag i Göteborg. Med all respekt, men sådan är situationen i nuläget. För ett antal årtionden sedan hade Göteborg mindre invånare i staden med mycket mer publik. En gång i tiden var Göteborg fotbollens huvudstad. Det finns många anledningar och orsaker som kan diskuteras, men dagens omständigheter är inte givna för all framtid. För tjugo år sedan var det bara galningar som gick på fotboll. Det är inte lätt att ändra på förutsättningarna. Det är i grunden frågan om hur samhället och kulturen ser ut och står oftast utanför enskilda föreningars kontroll. Kollar på staden Liverpool, inte så stor skillnad i storlek från Göteborg, men med tiotusentals åskådare på ungefär dubbelt så många matcher per år. Fotboll är större i Liverpool än i Göteborg, men engelsmän intresserar sig för andra saker också. De springer inte alla omkring som galningar hela tiden. Om Göteborgs fotbollsintresserade vill ha bättre lag är det dags för dem att börja gå på fotboll, inte bara sitta och glo på tv4 medan det som uppskattas och älskas av den publik som faktiskt stödjer fotbollen genom sin närvaro skall berövas. Det finns ett felslut i detta tänkande. La Liga kommer vara bättre ändå, antagligen även om vi slog ihop alla klubbarna till FC Schweden

Samtidigt finns det inget som garanterar att denna andra klubb skulle kunna nå framgång i framtiden. De människor som utryckt ett gillande, bland annat som kommentarer till Gepe. En luddig grupp individer som gärna lyfts fram av media. Vad människor slänger ut sig på Gepes hemsida eller hur de röstar på en ur inferenssynpunkt vedervärdig webbomröstning medför inte samma åsikter om hot mot den demokratiska ordningen som människor som tagit sig till att ta sig till presskonferenser och informationsmöten. Det är rimligen frågan om samma människor som fyllde Nya Ullevi när IFK nyligen vann guld; det är definitivt inte en publik som går att lita på. Skulle GAIS eller öis av någon anledningen bli mycket framgångsrika i framtiden skulle samma människor stå där som julgranar och tjoa och tjimma. Klubbarna vet vad de har, men inte vad de får. Osäkerhet är också en faktor som måste tas i beaktande vid ekonomiska beslut. Om förutsättningarna inte blir bättre kommer något eller några lag gå ner i seriesystemet av sig själv. Om någon vänder kappan efter vinden är det bara att byta förening då, istället för att lägga alla ägg i en korg.

Slutligen är det bara så bedårande hur fotbollskanalen/tv4 vid flera tillfällen måste presentera det hela som "Fotbollskanalens avslöjande". Jag kan inte kontrollera exakt tidpunkt under denna tid, men för mig och andra kom budskapet via Balders Hages hemsida . Samtidigt är det tydligen deras uppfattning att svenskar är mycket mer intresserade av Olof Lundh och Patrick Ekwalls privatliv än seriös sportjournalistik - jag är nästan rädd för att det är sant.

Den oproduktiva byggsektorn

Nybygge - Badvädersgatan, Biskopsgården

Har du någon gång gått förbi en byggarbetsplats och sett en massa byggarbetare som mest står och hänger? Förmodligen har du det.

Personligen har jag länge närt en egen idé om att byggsektorns höga kostnader går långt tillbaka. Under efterkrigstiden sattes svensk industri under en allt hårdare internationell prispress på sina varor. En konkurrenssituation som hela tiden tvingade fram effektiviseringar, inte allt för sällan på de anställdas bekostnad. Men byggsektorn utsattes aldrig riktigt för samma press; den vara som produceras är inte lika lätt att transportera. Förvisso genomfördes kraftiga rationaliseringar i byggandet av till exempel våra älskade miljonprogram men kostnaderna för konsumenten har rasat iväg. Idag går en tredjedel av våra inkomster åt att betala för vårt boende - om vi nu inte äger vårt eget hus.

Skall det verkligen vara så, eller blir vi lurade på något sätt? Det är lätt att sitta på sin kammare och klaga över att allt är så dyrt nuförtiden, men det är inte lätt att få tag i fakta alla gånger.

Igår hörde jag på på Sveriges radios P1:s program Vetandes värld en del fakta som bekräftade mina misstankar. Undersökningar gjorda bland annat på Chalmers visade att hälften av en byggarbetares arbetstid gick till annat än att faktiskt bygga. En mängd tid gick åt till att leta reda på materiel och annat. Vidare var planeringen av logistiken kring byggen undermåligt; ofta kom alla saker på en gång och ibland försent. Bygget av nya hus är oftast begränsat till arbetstiden mellan sju på morgonen till fyra på kvällen med följden att det blir trångt och bökigt när alla hantverkare skall in på en samma gång och trängas. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att det finns pengar att tjäna. Byggarbetare lever inte precis på svältlöner idag och med sociala avgifter blir hälften av lönekostnaderna en hel del pengar.

Hur skulle det varit om inte industrin lärt sig Just In Time vid det här laget? För vi kan ju alla gissa vem som får betala kostnaderna, och det är inte Skanskas, NCC:s eller JM:s ägare. Med denna konstant debatterade bostadsbrist, (eventuella) fastighetsbubbla och höga marknadshyror är det måhända viktigt att se över konkurrenssituationen i byggbranschen en smula.

2006 kom konkurrensverket ut med en rapport som pekade på behoven av just detta. Det visade sig att medan fyra bolag fullständigt dominerade byggandet och oftast byggde i egen regi utan upphandling, var kostnaden mycket lägre då upphandling eller förhandlingar faktiskt skedde. Det tycks som att det saknas incitament på svensk byggmarknad att på allvar ta tag i att förbättra produktiviteten. Kanske finns det möjligheter att minska kostnaderna på andra sätt än att anställa utländska byggarbetare för löner under kollektivavtal.

Som det är nu får vi det sämsta från två världar; hafsiga serieproducerade byggen som är svindyra.

Att skriva sin historia

Vinnaren skriver historien brukar det heta. För några dagar sedan hade DN en essä på kultursidorna om nazismens försök att framhäva och omforma förfädernas arv för att dessa skulle passa deras syften och ideologi. Hår arbete lades ner för att få historisk fakta att stämma ihop med den ideologiska kartan. Artikeln fokuseras på en nyutkommen bok om SS forskningsinstitut för att göra myten om det förgångna till vetenskap; Heather Pringles "Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget". Över tvåhundra arkeologer, antikvetare, etnologer och andra humanvetare, medicinare, fotografer, labassistenter och även filmare jobbade frenetiskt med olika moderna forskningsmetoder för att bevisa det som efterfrågades.

Så här i efterhand tycks deras verksamhet skrattretande. Men vi skall inte heller glömma bort att även idag kämpar olika intressen om att forma historien för sina ändamål. Jag har för en tid sedan skrivit om Svenska Dagbladets ledarredaktions önskan att styra forskningen hos den av regeringen grundade myndigheten Forum för levande historia mot ett förutbestämt mål; kommunism leder till folkmord. Samtidigt som de anklagar Forum för levande historia för att vara infekterat av vänstermänniskor med motsatt mål; att visa att kommunism per definition inte leder till folkmord.

*****

Men vad jag också vill passa på att göra är att komma med ytterligare ett litteraturtips som faktiskt hänger samman med essärn i DN. Efter att ha slukat Babtjenkos "Krigets färger", har jag nu gett mig i kast med en personlig favorit. Boken är "Salamanderkriget" från 1936 av den tjekiske författaren Karel Capek - för eftervärden antagligen mest känd för att ha introducerat ordet robot i litteraturen. Boken som handlar om hur en excentrisk tjeckisk sjökaptens upptäckt av lärorika salamandrar i en indonesisk vik leder till en serie av händelser som kommer att förändra världen är nog den bästa satiriska skildringen jag känner till. Salamandrarna kan använda verktyg och kan till och med lära sig tala. Snart kommer de att användas för många olika projekt och verksamheter i kustområden världen över.

En fördel med science fiction och dystopier är dess möjlighet att synliggöra vår egen verklighet. Tror nästan inte det finns någon aspekt av den mänskliga tillvaron som Capek inte lyckas driva med på ett lågmält och självklart sätt; kolonialism, rassegrationen i USA, religion, ekonomi, vetenskap, nyhetsmedia, cirkus, religion, pedagogik, filmkonsten, musiken, arbetsförhållanden, storpolitik, diplomati, nationalism, kändisdyrkan, sex.

Men framförallt lyckas han driva med nazismen när boken förtäljer om salamanders ankomst till den baltiska kusten:

"Några få år efter grundläggandet av de första salamanderkolonierna i Nordsjön och Östersjön konstaterade den tyske forskaren dr Hans Thüring att den baltiska salamandern - synbarligen genom miljöns inflytande - företer vissa kroppsliga särdrag; så är han enligt dr Thüring något ljusare och går mera upprätt, och hans index vittnar om en längre och smalare skalle än huvudet hos andra salamandrar. Varianten fick namnet der Nordmolch eller der Eldermolch (Andrias Scheuchzeri var. nobilis erecta Thüring).
Detta gav den tyska pressen anledning att ivrigt sysselsätta sig med den baltiska salamandern. Man lade särskild vikt vid att det var genom inflytande av den tyska miljön som denna salamander utvecklats till en särskild högre rastyp, obestridligt överlägsen alla andra salamandrar. Det skrevs med förakt om de degenererade medelhavssalamandrarna, kroppsligt och moraliskt förkrympta, om de vilda tropiska salamandrarna och över huvud taget om andra nationers lågt stående, barbariska och djuriska salamanderarter. Från storsalamandern till den tyska Översalamandern, så lydde nu de bevingade orden. Låg kanske inte ursprunget till alla nutida salamdrar på tysk mark? Hade inte deras vagga stått vid Oeningen, där den tyska vetenskapsmannen dr Johannes Jakub Scheuchzeri funnit deras härliga spår redan i tertiäravlagringarna? Det råder följdaktigen icke det minsta tvivel om att den ursprungliga Andrias Scheuchzeri för geologiska tidsåldrar sedan fötts på germansk mark; om den senare spritt sig till andra hav och zoner, har den fått betala detta med hejdad utveckling och degeneration; men så snart de återbördats till sitt ursprungliga färdernesland blir den ånyo var den fordom varit: en förädlad nordisk Scheuchzersalamander, ljus, upprättgående och långskallig. Det är således endast på tysk botten som salamandrarna kan återvända till sin rena, högre typ, sådana som den store Johannes Jakub Scheuchzer påträffade den avtryckt i stenbrotten vid Oeningen. Därför behöver Tyskland nya, längre stränder, behöver kolonier, behöver världshaven för att över hela världen en ny generation av rasrena, ursprungliga tyska salamandrar skall kunna utvecklas i tyska vatten."

Som man kanske kan förvänta sig går inte utvecklingen i boken vidare bra för människan. Karel Capek var en liberal i ordets finaste bemärkelse och var snart utnämnd till folkets fiende nummer två i Tjeckoslovakien av Gestapo. En tid efter Münchenfördraget som innebar dödstöten för hans hemland dog han av dubbelsidig lunginflammation, vissa menar att hans reaktion på de andra demokratiernas sätt att offra Tjeckoslovakien till nazismen var en bidragande orsak då han helt saknade vilja att leva.

Boken finns inte i nytryck, men har bland annat getts ut som pocket av "en bok för alla" och går därför att hitta på välsorterade bokantikvariat.


*****

För övrigt irriterar jag mig över hur blogger har som vana att förvrida och flytta om i texten när man flyttar en bild som precis lagts in. Nu skall jag dock släppa detta och gå ner på ett av de lokala vattenhålen, dricka lite avslagen hof och bella på Liverpool - Manchester United.

*****

Liverpool förlorade förstås. Med tanke på längden av ovanstående citat från boken skall jag passa på att tillägna det här inlägget till den så kallade touch-metod jag fick lära på några gamla brummandes elektriska skrivmaskiner i högstadiet. Utan dessa kunskaper hade mitt inlägg inte varit praktiskt genomförbart.

[Bok] Krigets färger

Hög tid för en bokrecension!

Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden...

med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.


Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.

Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:

"På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helst ensamma."

Den värnpliktige soldaten som överlevt länge nog för att ens hoppas på en möjlighet att komma hem är helt alienerad från det civila livet. I och för sig inte helt olikt veteranerna i mellankrigstidens Tyskland.

Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots - eller kanske på grund av - den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.

Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.

Konsumenter är vi allihopa

Så här i Jultider handlar det mesta om julfrid, tomten och Jesubarnet.... nä, nu ljuger jag; det handlar om konsumtion. Det är så att jag knappt vågar sätta min fot i en affär. Inte för att jag brukar vilja det annars heller, men då beror det på ovilja inte direkt olust. Jag tycker det är riktigt otrevligt att bli trängd ihop med en massa galningar. Tacka vet jag folk på Lillhagen, dem går det säkert att resonera med.

Lagom till (ur ett tidsperspektiv) konsumtionshysterins epicentrum går Tove Lifvendahl, kommunikationschef på Svenskt Näringsliv ut och försöker försvara konsumtionen i SvD. Föga oväntat ligger fokus på miljöfrågan.

Hon vill hävda att det är just konsumtion som är den viktigaste drivkraften i utvecklingen. Utan konsumtion hade vi inte haft dagens billiga mobiltelefoner. Dagens kylskåp drar mycket mindre energi än gårdagens. Utan konsumtion skulle handeln med fattiga länder avstanna, vilket skulle skada deras möjlighet att utveckla sina ekonomier. Icke-konsumtion däremot skulle däremot skada den tekniska utvecklingen.

Jag önskar att jag kunde ha ett så enkelt perspektiv på verkligheten. Likt de få starkt troende som i dagarna hukar i landets kyrkor vänder sig Svenskt Näringslivs mot denna heliga ande som går under namnet den osynliga handen; den som åt alla lycka bär. Själv ser jag inte riktigt hur skeppandet av flera ton av dåligt producerade platsleksaker till Nordstan hjälper någon utom medlemmarna i Svenskt Näringsliv.

*****

Nya spelare presenteras i Nordstan idag efter att ha avslöjats på gårdagens PK ute på GAIS-gården. Mittbacken Markus Halsti från HJK Helsingfors och anfallaren Daniel Morais Reis från América FC i Belo Horisonte (är la lite som Bellevue i Kviberg). Men då de skall presenteras på Nordstan är det la tveksamt om jag orkar ta mig dit, bara tanken att trycka mig in där en vecka innan Julafton! En hel del kan jag göra för min klubb - jag var till och med på Hard Rock Café - men det finns gränser!

*****

Lifvendahl har ett förflutet som såväl kolumnist i Svenska Dagbladet och som ordförande för Muf - hade hon varit man och sosse hade jag kunnat kalla henne pamp.

Bekämpa hockeyn - köp faktum!

- för att köra i gamla hjulspår

Framsidan i dagens Gepe handlar om hur hockeyklubben Frölunda hastigt och lustigt dragit sig ur samarbetet kring de hemlösas kalender. Själva idén är att olika hemlösa har fotograferats i olika klubbdräkter för tolv olika föreningar i Göteborg med omnejd.

Klart att det är lite dåligt att dra sig ur ett samarbete så här i sista stunden, men det roliga är ändå hur en reklamare kommenterar händelsen i artikelns ingress:

"Enligt Bo Wallmander på reklambyrån Speak motiverar Frölunda avhoppet med att klubbens fans inte kan identifiera sig med hemlösa."

Föga oväntat dementerar klubbens marknadschef påståendet och kallar det en fullständig lögn. Får la tro att mannen satte både kaffet och lussebullen vrångstrupen. Inte någon kul nyheter för en marknadschef, oavsett om det är sant. Skulle verkligen inte förvåna mig om det är sant, men det kommer förstås aldrig att erkännas vad som sägs bakom stängda dörrar.

Som jag ser det är det återigen en chans för GAIS att distansera sig från Frölunda Indians och allt den klubben står för - fjantiga jippon, dålig smak och annat trams som avser att locka till sig resursstarka konsumenter, döva dem med hög ljudvolym och reklam och trycka ner reklamflyers i käften på dem. Sedan är ju sporten tämligen menlös också, men det behövs la knappt nämnas.

Du vill la uttrycka dig själv?

Hög tid för ett snårigt inlägg - men med en röd tråd.

Office Space är helt klart en av mina favoritfilmer. Snackade med min uttråkade sambo som sitter fast på Brommas flygplats och kom och tänka på en idé jag utvecklade för en tid sedan och nu undrar om jag skall göra något av. Men först filmen. Som en bihistoria till helvetet på kontoret utspelar sig ett liknande helvete på ett lunchhak brevid. Den mediokra skådisenJennifer Aniston spelar Joanna, servitris. Under filmen blir hon plågad av sin chef som vill att hon skall ha på sig mer små roliga knappar ("We're not in Kansas anymore") och liknande för att uttrycka hennes personlighet. Haket har till och med regler på hur många fjantiga prylar personalen måste ha på sig. Joanna har det minimala antalet, men det räcker inte. Till slut blir denna påtvingade personlighet för mycket för Joanna som faktiskt jobbar som servitris för att få pengar, inte för att "uttrycka sig":

Joanna: You know what, Stan, if you want me to wear 37 pieces of flair, like your pretty boy over there, Brian, why don't you just make the minimum 37 pieces of flair.
Stan, the manager: Well, I thought I remembered you saying that you wanted to express yourself.
Joanna: Yeah. You know what, yeah, I do. I do want to express myself, okay. And I don't need 37 pieces of flair to do it. [flips off Stan]

Till ett derby 2006 mot den lille satan tog jag spårvagnen ner till stan och hoppade av först vid Avenyn (fiendeland) för att få lite närmare till bortasektionen på Nya Ullevi. Dessutom skulle jag stilla min oroliga mage med lite hamburgare och gick planlöst in på Burger King. Äter sällan på trista hamburgeställen, men det här var en nödsituation. Kanske jag borde ha vetat bättre; Köttkungen och den onde har ett samarbete och alla i personalen gick omkring i en vedervärdig, randig färgkombination. Dessutom tog det evigheter att få sin hamburgare. Skulle tagit en halv special istället. Men det går ju inte att bli ondsint mot personalen, de är tvunga att ha på sig skiten och det var rätt mycket folk. Min sambos företag ville att hon skulle börja ha på sig en tomtemössa redan i slutet på november, vilket hon förstås skiter i. Men det är lite mer krut i henne än någon finnig unge som jobbar på en hamburgekedja.

(er kära bloggare fick lida helvetets kval för att hitta denna bild)

Under ett derby använde sig snorvalpsklacken av detta budskap. Om man är ett litet bortskämt kranskommunspucko som ser ut som Pontus Wernbloom är detta kanske höjden av smarthet. Men för mig visar det snarare på kreatörernas avsaknad av respekt för utsatta grupper i samhället.

Vad är egentligen poängen jag försöker komma till? Jo, för en tid sedan läste jag uteliggarnas tidning Faktum och noterade att GAIS - till skillnad från bland annat den lille satan - saknade stödprenumeration på deras tidning, även om klubben i och för sig har hjälpt till med lottförsäljningen i samband med VM för hemlösa. Kopplar man ihop allt detta med ordförande Christer Wallins uttalande i tidskriften Offside (har letat, men inte hittat vilket nummer) om att GAIS skall vara underdogen i Svensk fotboll finns det en vettig väg framåt; GAIS kan profilera sig som uteliggarnas klubb!

För det första är det helt i linje med det sätt som många inom de grönsvarta leden vill profilera sig gentemot konsumprodukten; lite smartare, lite kvickare och med ironi och självdistans. För det andra är det att profilera sig tillsammans med riktiga underdogs. För det tredje skulle en sådan kampanj inte behöva bli lita flanig och töntig som blåvittrandiga ungdomar med hårnät.

Min tanke är enkel: GAIS skänker bort en grönsvart mössa till varje Faktumförsäljare. Det är en vettig sak att ge till uteliggare, det är kallt ute nu i vinter och de kan näppeligen supa eller snorta upp mössan. Faktumförsäljare syns på stan och skulle därför göra reklam om de använder mössan, samtidigt som GAIS varumärke starkare kopplas samman med människor som väljer bort eller misslyckats med den enkla vägen i livet; underdogs. Men framförallt, och detta är viktigt, så kan inte GAIS eller Faktums redaktion tvinga försäljarna att bära mössan. Hemlösa spelar inte medelklass-svenssons spel. De jobbar definitivt inte på Burger King. Hejar försäljaren på blåvitt så slänger han mössan (i bästa fall). Inte svårare än så. Faktumförsäljare som väljer att bära mössan blir trovärdiga och genuina reklampelare, de är inte tvingade som Joanna i Office Space. De säljer sig kanske, men helt frivilligt och kan när de vill bryta kontraktet genom att slänga mössan i hamnkanalen.

Har tänkt på att sända det här förslaget, med ett annat språkbruk, till lämplig person på GAIS kansli. Problemet är förstås att jag är en nolla. Även om GAIS med aktiva supportar är talibaner som upprätthåller en stenhård stil där ett svagt hockeyintresse kan leda till nackskott, är GAIS kansli och därtill hörande människor inte underdogs utan i hög utsträckning flanar som hellre lyssnar på människor som har kostym och varit medelmåttiga försäljare för nåt medelmåttigt företag. De är helt enkelt inte underdogs och det är tveksamt om de kunde förstå en idé som de inte redan tidigare fått exempel på från en marknadsföringsbok från en grundkurs i företagsekonomi.

Tvättstugsfascism

I flera veckor har den stått där i entrén till innegården; en svart damcykel av modellen Skeppshult. Där får den inte stå, det finns ett alldeles adekvat cykelrum som dessutom är tämligen enkelt att ta sig till, definitivt inte bökigare än de två dörrar - varav en låst - som man måste forcera om man vill föra in cykeln genom entrén. Hur skulle det se ut om alla ställde sin cykel där?

För en gångs skull är det min sambo som börjar arbeta upp en irritation före mig. Hon tror att det är mitt temperament som smittat av sig; långvariga relationer är bara så utvecklande för folks personligheter. Men nu har även jag börjat bita ihop när jag går in i huset.

Vad är det egentligen för människa som äger en skeppshultdamcykel? Jo, min förförståelse är övertygad att sådana cyklar i första hand framtrampas av tanter som har en tendens att skriva arga lappar i tvättstugan! Inte för att jag sett några arga lappar i vår fina och välskötta tvättstuga, men det är la bara en tidsfråga. Och vi vet ju alla vilka som kommer att skriva den. Precis, skepphultsdamen. Vilken hycklare!

Jag har blivit så gammal på äldre dar... En snygg och välvårdad cykel på fel ställe hade inte stört mig förr. Snart kommer jag tycka illa om invandrare (de luktar så konstigt), läsa kvällstidningar och titta på Postkodsmiljonären. Så det så!

*****

Lämpligt soundtrack till ovanstående inlägg: What's He building? av Tom Waits från skivan Mule Variations.

We shall overcome

Ja, vi skall komma över bron då. Cykelbron debatteras igen på Gepe. Miljökommunalråd Kia Andreasson (mp) vill utmåla en cykelbro nära operan som en helande länk för att binda samman fastlandet med den gröna ön, aka västkustens Manhattan.

Det är något märkligt med lokala debatter. Jag har inte bott på så många platser, men i alla lokalblaskor har det alltid funnits nån enskild fråga som på något sätt alltid är aktuell. När jag bodde i Varberg stod det var och varannan dag om dubbelspåret som skulle dras genom staden eller öster om stadskärnan. Det skrevs argsinta insändare av både politiker och allmänhet med de mest skiftande perspektiv och argument, möten hölls och landsortsjournalisterna på hallands nyheter skrev spaltmeter efter spaltmeter. Snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men fortfarande finns det inget dubbelspår. Kommer man hem till morsan och slår upp HN så är det dock inte omöjligt att där finns något nytt om spårdragningar.

Flyttade till Umeå och fick ett gratis exemplar av västerbottenskuriren i näven när jag skrev in mig på universitetet. Vad stod det om på framsidan med stora, svarta krigsrubriker? Ja, om en omdebatterad spårdragning förstås. Flyttade ifrån Umeå, men tåget som jag åkte därifrån med åkte då på samma spår som jag kom till staden på.

Nu läser man den enda tidningen i en storstadsregion med en dryg halv miljon invånare. Något av det viktigaste som pågår är en infekterad debatt om en gång- och cykelbro över Göta älv. En prioriterad fråga enligt vissa, medan Göta älvbron från 1939 håller på att rasa ihop. Enligt bedömare måste den vara ersatt senast 2020. Ett rätt konkret faktum, då nästan all kollektivtrafik mellan Hisingen och fastlandet går över den bron, tusentals människor i timmen. Men det hindrar tydligen inte politiker att fokusera all sin energi på just sin idé. Miljöpartiet är helt galna i cyklar. För en tid sedan irriterade jag mig över en grupp folkpartister och nu är det en miljöpartists tur.

Miljöpartisten skriver om den psykologiska spärr som finns mellan fastlandet och Hisingen och hur just en sådan skulle överbryggas med en gång- och cykelbro som skulle ge ökad närhet till Operan, Backateatern och Ostindiefararen Götheborg. Jo, men tjena! En ny bro femtio meter närmare! Det är fortfarande inte gångavstånd till Operan från Backadalen eller Biskopsgården. Projektet tros kosta nästan en halv miljard. Tidigare erfarenheter visar att offentliga projekt alltid kostar minst femtio procent mer i slutändan.

Det spelar ingen roll hur fin cykel- och gångbron är om det inte finns en bro för framförallt kollektivtrafiken mellan Göteborg och Hisingen. Det spelar ingen större roll för folk om det är lite lättare att traska över till operan om det tar evigheter att transportera sig till jobbet varje dag. Oavsett om transportmedlet är bil, cykel, apostlahästarna, buss, spårvagn eller kamel. Ett konkret vardagsproblem som sällan tycks beröra politiker med visioner. Påminner lite om den vurm som funnits för evenemangsstråket som jag gnällde på lite tidigare.

För övrigt gillar jag den psykologiska spärr och distans som finns mellan Hisingen och fastlandet, det tilltalar min vurm för underdogen i samhället. I alla fall nu när jag slipper bo i en betongförort (hycklare!).

Storebror se mig!

Trogna läsare av min blogg (max en person) vet att jag dragit fram mycket av min bitterhet genom artiklar i Svenska Dagbladet. Nu på söndagsmorgonen, när jag lite trött går för att hämta tidningen på hallmattan, är det inte en gepe som ligger där utan ett exemplar av huvudstadsblaskan SvD!

Helt otroligt, vilken service! Bara att tacka och ta emot, hoppas kunna finna material som leder till ett inlägg beskare än mitt morgonkaffe.

Några hundra meter är så jävla långt

Först skulle jag in på GT:s hemsida för att sparka in den öppna dörren till Göran Johanssons kontor, såhär några dagar försent. Men något annat drog till sig mitt korpöga. En artikel om Götlaborg! Ja, de är inte ofta man får se sånt i Göteborgstidningen sedan det blev en påklistrad front för Expressen, med små insprängda göteborgsvitsar mellan storstadsnyheterna.

Nåväl, ämnet är vad som skall hända med Filmstaden på Kungsgatan, mitt emot Domkyrkan. En gång i tiden var lokalen ett varuhus och detta skall den återigen bli.

Det finns två småstenar i min sko. För det första bristen på biosalonger i centrum. Allt sedan Bergakungen öppnade på det så kallade evenemangsstråket Skånegatan har denna utveckling gått allt snabbare. Det är bara så att jag inte är så värst glad över att behöva ta mig ut till Skånegatan. Ett evenemangsstråk som är ungefär lika roligt som backaplans parkering en regnig kväll i november.

Det räcker med att måste ta mig dit bort minst femton gånger nästa år (fjorton hemmamatcher samt bortaderbyt mot dls). Det är ett stadslandskap skapat för feta svenskar med stora bilar. När Göteborg slutade vara en varvstad och blev Götlaborg med hela svenska folket kom några ljushuvuden på att placera allt skojsigt på en gata lite lagom bort från centrum. Resultatet blir en stendöd del av staden som jag verkligen inte vill dröja kvar i, snabbt ut från bion och sedan därifrån. Meningen med att ha allt på samma ställe vara att folk skulle gå emellan evenemangen. Men vem hinner med ett besök på Världskulturmuseét innan en film före hockeymatchen, allt i väntan på ett jälva monstertruckrally i en betongellips?

Den andra småstenen är vad som skall in i de nyrenoverade lokalerna på Kungsgatan; Åhléns och Zara. Jaha, hur kul är det då. Inte för att jag är det minsta intresserad av shopping (Nordstan gör mig ofta illamående, klädaffärer gör mig trött), men varför? Åhléns finns i Nordstan, det kan inte vara mycket mer än 800 meter. Zara har sin nyöppnade affär vid brunnsparken ännu närmare. Valfrihet med likriktning!

Rekordet borde la slås av Lagerhaus som har två butiker på Östra Hamngatan, lätt under 400 meter ifrån varandra. Sedan är kanske Pressbyrån värre, men i det fallet förstår jag att närhet är viktigt. Kommer ihåg när jag var i the Village på Manhattan, satt på ett Starbucks och tittade snett över gatan på ett annat Stackbucks. Trots det föredrar jag att köpa mina varor hos någon turk som jobbar skiten av sig 12-14 timmar om dagen för att skaffa en framtid för sig och sin familj. Inte så troligt att en turk får möjlighet att öppna en kiosk i gamla Filmstaden, han är inte tillräckligt likriktad och kommer att skriva felstavade skyltar för hand med en vanlig, billig penna. Zaras och Åhléns skyltar kommer också vara felstavade, men utskrivna på fint papper med helvetica som typsnitt av propert klädda individer med ljus hy och blonderat råttfärgat hår (omdöpt till cendré av rasbiologiska institutet i Schweiz).

Hade jag inte tvingats jobba skulle jag aldrig lämna mitt kvarter. Fan för att åka femman genom centrum en fredagskväll; förbi fulla trollhättebor och annat kranskommunspack på avenyn och vid korsvägen raglar konferensknullare av och på ("ner med hundrakortert och tryck 5 som i femmans spårvagn") vagnen.

*****

Får skylla det faktum att jag gått in och redigerat inlägget en miljon gånger på Tom Waits. Brukar sällan lyssna så mycket på texter, men mr Waits drar till sig min uppmärksamhet allt för ofta, klarar inte av att fokusera. Dags att börja lyssna på mer Schlager!!!

SvD goes Pravda

På dagens ledarsida i SvD tas okunnigheten om kommunismens brott upp. Måhända att slå in öppna dörrar, då de flesta människor som läser ledarsidor (gråa små individer med dålig syn som inte tittar på teveprogrammet Idol men som kan reglerna till Schack) redan vet om att det finns mycket okunskaper om kommunismens brott.

Lavrentij Berija

Speciellt sedan den nya regering tämligen omgående gav myndigheten Forum för levande historia - som tidigare framförallt gjort sig kända för sin bok om förintelsen som delades ut på skolor - uttryckliga instruktioner att även beröra dessa illgärningar Dessutom har övenintendenten för samma myndighet, Eskil Franck, bara några dagar tidigare haft inne en debattartikel i samma tidning om hur den kommunistiska ideologin är en förklarande faktor till Stalin, Pol Pots och Maos brott mot mänskligheten. Han vill föregripa anklagelser om att myndigheter kommer att förminska ideologins roll i den rapport som de kommer att presentera först till våren (Ja, det är samma gråa stackars människor som läser Brännpunkt som samtidigt läser ledarsidor). Tidigare har han inte velat ge ideologin något större förklaringsvärde, men nu ser han den som en delförklaring.

Det problem som Claes Arvidsson har på SvD:s ledarredaktion har med Levande historias arbete är just att de gjort sin egen tolkning av uppdraget som myndigheten fått av regeringen; att ideologin är en delförklaring och inte en sådan som sätts i centrum.

Vad Arvidsson tycks vilja komma till är att myndigheten är infekterad av socialdemokrater och andra vänsterelement (Kanske till och med trotskister!?!?!). Individer som (måhända) präglas av sina ideologiska uppfattningar och vill förringa ideologins roll för sin egen. Helt enkelt gör de inte den tolkning av det historiska skeendet som regeringen och Svenska Dagbladet förespråkar. Vilka reaktionära terrorist-skurkar!! Kulaker hela bunten!

Men vänta lite nu. Har SvD:s ledarredaktion tolkningsföreträde av guds nåde? Är smutskastande av svenska vänsteraktivister - som med all säkerhet snabbt skulle bli offer för utrensningar i en totalitär stat som Sovjetunionen - genom att beordra en myndighet att på politiska grunder sammanblanda deras uppfattningar med brott mot mänskligheten ett nobelt, ädelt och konstruktivt sätt att föra politisk debatt på?

För det la det som är Svenska Dagbladets önskan?

Missförstå mig rätt, jag avskyr kommunister, men naiva svenska vänstermänniskor inom kultur- och forskningssfären är inte som grupp ett hot mot våra liv.

*****

I övrigt vet jag inte om det är värt att spekulera kring att Eskil Franck nämnde Stalin men inte Lenin. V I Uljanovs brott har ofta underdrivits och ursäktats inom Svenska och internationella vänsterkretsar. Men jag tror och hoppas att hans frånvaro har att göra med det begränsade utrymmer för ett inlägg i SvD än en vilja att släta över mannens brott.

*****

Litteraturtips är självfallet Gulag-arkipelagen samt En dag i Ivan Denisovitj liv av Aleksandr Solzjenitsyn och framförallt Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov samt som historisk ledsagare Anne Applebaums Gulag - de sovjetiska lägrens historia.

Samförstånd vs konfrontation

Onsdagens brännpunkt i SvD är ett inlägg med titeln "Den Svenska modellen raseras" av sossen och fd ministern, och senare landshövding i Älvsborgs län, Bengt K Å Johnsson. Måhända inte någon gigant i svensk modern politik historia, men en minister i alla fall. Långt mycket mer än jag någonsin kommer att bli, enligt den konventionella skala där mina skitjobb är nära botten och statsminister är toppen. Nåväl, jag lämnar ämnet, men är man bitter så är man.

Målet för Johnsson är minister Mats Odell som han menar förstör den svenska beslutsmodellen. Namnet på Odells brott är "Enrådighetsmyndighet". I fortsättningen skall regeringen ge direktiv till myndighetchefen som sedan verkställer. Bortkopplade från modellen är styrelsen (i alla fall i det flesta fall, ibland skall det finnas ett insynsråd). Rakare rör och allt det där, men Johnsson menar att myndigheten förlorar en viktig källa till intryck och perspektiv på verksamheten samtidigt som besluten inte längre på samma sätt förankras.

Det som hotas är den gamla beprövade svenska modellen, där beslut och principer ger tyngd och förankring genom att så många parter som möjligt får en möjlighet att säga sitt.

Som ett andra exempel drar han fram utredningsväsendet. Ni vet, det där som efter ett par års pappervändande blir en SOU - statlig offentlig utredning. Förr i tiden tillsattes oftast en utredningsgrupp med representanter från flera olika parter som kom fram till ett gemensamt beslut. Nu är det istället en enskild utredare - en expert - som utses av regeringen. Nu råkar detta vara ämnet för min mediokra C-uppsats i statsvetenskap för ungefär tusen år sedan, så jag vet att det är en smula missvisande av Johansson att peka ut borgerligheten för denna övergång från samförstånd till konfrontation. Det är en utveckling som pågått länge. Jag gjorde själv en jämförelse mellan utredningar från 1975 respektive 1995 och märkte en tydlig skillnad både i antalet fullvärdiga medlemmar i utredningsgrupperna och antalet reservationer mot utredningarnas slutsatser.

"Märkligt nog har denna förändring av hur regeringen vill styra myndigheterna knappast uppmärksammats alls."

Ovanstående citat är en av Johanssons inledande poänger. Men det är nog ingen direkt förvåning att det inte väckt några större reaktioner bland kreti och pleti. Det låter som något som får färg att torka. Trots allt försöker Johansson använda sig av den förenklade bilden med honom själv som en ärrad gråssosse i skinande rustning som stormar mot väderkvarnen Odell för att rädda folkrörelsernas inflytande och den svenska beslutsmodellen. Något i grunden mycket viktigt måste ändå beskrivas som verket av en man. Detta är mycket större än Mats Odell och också något mycket viktigare än vem som gillar toblerone, vem som är full och vem som använder sig av svart städhjälp.

Det jag misstänker blir en konsekvens av dessa förändringar är att det i mångt och mycket blir att så som regeringen ropar får den svar. Ett mer toppstyrt myndighetssverige är inte något jag tycker vi behöver.

Illmarsch genom staden

Plötsligt så händer det mig; jag traskar ner för Karl Johansgatan vid Klippan och ser hur spårvagnen svänger av från Älvsborgsgatan och beger sig mot Jaegerdorffsplatsen. Istället för att göra det vettiga och vänta på nästa som kommer inom fem minuter börjar jag gå. Upp för backen mot Chapmans torg; genom majorna upp mot Stigberget; när Karl Johansgatan byter namn till Första Långgatan byter jag till Andra Långgatan; förbi kv. Kostern (som jag gnällde på häromdagen); förbi Masthuggstorget; andra långgatan med sina porrklubbar och krogar; över järntorget och in genom turistfällan Haga nygata ("Albert och Herbert", var är ni nu?); svänger över Rosenlundskanalen; upp över Ekelundsgatan vid Otterhällen sida; Södra Hamngatan och sedan är jag framme vid brunnsparken där tians vagn dyker upp framför mig.

Masthuggstorget

Fem kilometer på mindre än en timme. Det måste vara tempo, jag måste vara själv. det måste finnas ett mål, men det är inte målet som är meningen. Snabba promenader genom varierande stadsmiljöer är något av att det bästa som finns. Det går inte riktigt att planera för mig, en dag så missar jag en vagn eller buss och inget kan stoppa mig - jag bara börjar gå. Fördelen med att byta mellan lite olika skitjobb i staden är möjligheten att börja gå från nya platser. Hoppas jag får ett skitjobb i Lunden nästa år, inte gått mycket i den delen av staden.

*****

Den riktigt nördiga människan kan följa min resa genom eniros nya kartmöjlighet "utsikt"- som jag numera missbrukar. Laddningstiden är dock en smula irriterande.

Vilse i bananen

Har ni, käre läsare, någonsin irriterat er över att en del personer tycks få vilket material som helst publicerat på debattsidor? Jag tänker då i första hand på så kallade kändisar, politiker och framträdande män (de är la oftast män) i näringslivet.

Nu har det hänt igen, i min lokalblaska och inom ett av mina favoritområden när det gäller att driva upp lite irritation och bitterhet; stadsplanering. Måndagens debattinlägg heter "Tänk helhet om nya Göteborg" (någon språkpolis som har något att säga om den rubriken?) och är författad av tre folkpartister i kommunstyrelse, fastighets- och byggnadsnämnd.

Först och främst fastslår de glatt en del självklarheter; det finns få och dåliga överfarter över älven; götaälvsbron är gammal och sliten; det finns nya hus som någon byggt på norra älvstranden. Sedan går de glatt vidare och slänger fram en del fantasifulla förslag. Till exempel en bro för kollektiv- och cykeltrafik mellan Stigberget och Lindholmen. Inte ett ord om att någon med teknisk kompetens har tittat närmare på det eller hur det skall gå till att bygga en bro mellan två bebyggda berg. Sedan glatt vidare med lite glada förslag om höghus på bananpiren med någon fjantig bananpark och lite skojsigt uställningsfastigheter kring Ostindiefararen Götheborg.

Deras inlägg känns som något de flabbat fram på en sen lunch på hotel Avalon. Självklarhet blandas med ogenomtänkt trams. Ja, det går la eventuellt att bygga höga hus på bananpiren, men varför uttalar sig bara politiker om olika gigantiska byggnader som skall sätta Göteborg på kartan? Det akuta som folk upplever är en skrikande brist på bostäder i allmänhet med brist på hyresrätter och högt uppskruvade priser på bostadsrätter och hus. Landmärken snarare än vettiga och genomtänkta förslag för att utveckla stadsbebyggelsen i Göteborg är det som upptar politikernas tankar. Detta i en halvmiljonersstad som saknar en stadsarkitekt. Ett av de senare utslagen av vansinne var la idén att bygga ett gigantiskt höghus mitt i rödastensmotet. Detta skulle förvisso skapa bostäder, men vem vill egentligen bo en koloss som placerats mitt i ett motorvägsmot? Ord som användes var förstås "Visioner", "en ny entrépunkt" och "något extra".

Från att ha varit en rejäl hamnstad med industriarbeten skall vi nu bo i en evenemangsstad. Politiker tycks dock ha glömt bort alla oss människor som bor mitt i detta. Jag vill inte ha några Lisebergskaniner på mitt torg, det räcker så bra med lite A-lagare. Känns bättre så.

Skoldebatt i SvD - en replik

I SvD har det kommit en replik till det debattinlägg jag kommenterade under rubriken "Om skolan är vi alla experter". En socialdemokratisk skolarbetare - så presenterar han sig själv - som heter Alf Hjertström ställer, som kontrast till Inger Enkvist klagovisa kring den anti auktoritära skolan, den önskan som hans generation haft att låta sina egna barn komma undan 1940- och 1950-talets auktoritära fostringsideal.

Men istället för att komma med alternativa lösningar väljer Hjertström att beklaga nedskärningar, skylla på betongförorterna och poängtera föräldrarnas yttersta ansvar för sina barns uppfostran. Om man vill vara lite elak och vill gå i polemik med Hjertström så skulle alltså problemen bero på nedskärningar gjorda av socialdemokrater under 1990-talet, betongförorter vars bygge drevs igenom av socialdemokratiska politiker och i slutändan är det föräldrarna - inte samhället och skolan - som skapar medborgare; ett borgerligt snarare än socialdemokratiskt perspektiv.

Då jag inte är borgerlig politiker är det inte i mitt intresse att klaga på Hjertströms partifärg. Istället är jag mer intresserade av fungerande lösningar på det problem som frammålats. Det är faktiskt lite märkligt att Hjertström som representant för socialdemokratin inte kan presentera en mer offensiv reaktion på ett i grunden dåligt och ofokuserat debattinlägg från professor Enkvist.

Kanske är det så som vissa politiska kommentatorer påstår; socialdemokratins visioner är redan genomförda eller har koopterats av borgerligheten. Varthän tog du vägen, du sköna nya värld?

Svenska FBI [efbeäj']

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: "Därför behöver vi ett svenskt FBI". I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att "Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng".

Samhällsfara

vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med "Gudfadern", men berättar samtidigt om satsningen med namnet "Alcatraz", som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt "FBI"), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom "Alcatraz". Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer ("Al Capone [...] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott."; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall - så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset - allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen

På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.

Wingårdh vinner igen

House of Sweden

Den götebosska (nåja, han är från Skövde från början, men bär ej truckerkeps för det) arkitekten Gert Wingårdh har för femte gången vunnit Kasper Salinpriset, som anses vara det mest prestigefulla arkitektpriset i landet. Aldrig hört talas om priset? Oroa dig inte, du är säkert i gott sällskap. Det är inte priset som stör mig, utan mannen som belönas. Eller, jag har la inget emot personen Wingårdh, utan hans firma, Wingårdhs Arkitektkontor AB. Företagets hemsida är mycket snygg, men känns inte direkt användarvänlig. Det är måhända en poäng med det...

Huset som vann är Sveriges nya ambassad i det stora landet i väster och har det föga intressanta eller förvånande namnet "House of Sweden". Hans firma ligger även bakom hus som Universeum vid Mölndalsvägen, Kv. Kostern och en del annat.

Kv. Kostern

Mitt problem med Wingårdh och andra likt honom är att de inte bygger hus för människor utan koncept i glas och betong. Arkitektur och stadsplanering är frågor som jag är väldigt engagerad i, utan att för den sakens skull veta så mycket om det. Jag är lite som Adolf Hitler helt enkelt . Men det kanske är den känslan jag får som är lite problemet med arkitektur i Sverige och världen idag. när jag läser ledande arkitekter och så kallade kunniga debattera frågan så känns det verkligen som om de lämnat människans vardag bakom sig. deras studier i sitt eget ämne har drivits så långt att de tappat kontakten med övriga människors uppfattning. Det är lite som modern konst; konstnärerna är säkert jätteduktiga, men jag och de flesta med mig fattar egentligen inte ett smack.

Jag kanske uppfattas som en konservativ och reaktionär människa, men jag har inget emot att inte allt nytt som byggs måste se ut som saker gjorde förr - I fallet med Universeum kan verkligen designen motiveras av huset speciella syfte, det är ju inte precis en gammal villa - men jag vill verkligen se mindre svensk nyfunktionalism och lite genomtänkta hus som passar sitt syfte och sin omgivning. När jag åker på vagnen förbi kvarteret Kostern (spåret syns på bilden) blir jag inte direkt varm och glad inombords. Men det är klart, hela Masthuggets bebyggelse har förvandlats till Öststat light av tidigare stadsplanerare.

Jag föredrar nog mitt reaktionära boende med innergård, ihophållna kvarter och turkkiosker och pizzerior i bottenplan. I Wingårdhs hus finns det la knappt plats för något levande. Kanske en Fillipa K-affär (de har samarbetet i samband med butiksinredningar) och ett själlöst fik tillhörande en kedja (tänk koncept!), som Condeco kanske Espresso House.

Åsiktsrötter och abort

Återigen är det SvD som ger mig näring idag. På opinionssidan brännpunkt går sju kristdemokrater fram med att deras samvete säger nej till aborter. Själva poängen med deras inlägg är att de planerar att rösta nej till ett lagförslag som går ut på att människor av annan nationalitet oprövat skall kunna göra abort i Sverige. Anledningar till deras nej sägs bland annat bero på risken för vinstdrivande abortkliniker och undergrävandet av andra länders abortlagar (implicit: deras striktare lagar är värda att bevara). Dessutom beklagar de sig över den stora andelen aborter per påbörjad graviditet i Sverige och en oroväckande klamydiaepidemi.

Men är det Sveriges ansvar att understödja andra länders lagstiftning? Och är inte den ökade mängden aborter och snarare ett tecken på att förnyat upplysningsarbete behövs? När det kommer till sex tycks nya generationer ha en ofantlig förmåga att förtränga tidigare generationers erfarenheter. Tror näppeligen den saken skulle förbättras om kristdemokraterna fick större inflytande över sexualundervisningen.

Trots senare års flört med genomsnittsvensken står det klart att partiet fortfarande har kvar sina rötter i skrifttrogen kristendom. När riksdagspartier hela tiden har inte bara ett finger, utan hela armen i luften för att se vart opinionsvindarna blåser, är det tacksamt att se att kristdemokraterna fortfarande styrs av rejäla, etablerade, traditionella föreställningar (läs:fördomar) om hur andra människor skall sköta sina liv.

Även om de försöker gömma sitt argument bakom en fernissa av upplysta argument om att återta folkhälsoperspektivet, handlar det i grund och botten om föreställningar som är allt annat än upplysta.

Jag tycker att det är beklagligt att de försöker gömma sin åsikt istället för att föra fram den. Samtidigt har jag en helt annan åsikt än de har. Enligt min uppfattning skapas inte en människa vid befruktning utan genom att någon förvärvar vissa för människan unika egenskaper. För att göra det enkelt för sig skulle jag vilja sammanfatta dessa egenskaper som dem som gör en människa till något mer än en organism utan till en individ; empati, självbild, förmåga till högre tänkande och liknande.

Mänskligt värde uppstår inte genom förenandet av celler utan genom innehavande av egenskaper som gör någon mänsklig. I realiteten får ett nyfött barn dessa egenskaper först flera månader efter födseln. Jag skulle dock inte vilja sträcka mig så långt som att kräva rätten till avlivandet av spädbarn som en form av retroaktiv abort, några kanske skulle finna det allt för stötande.

Det är förstås om sådant en debatt om abort i första hand skall handla om. Kristdemokraterna försöker dölja sina åsiktsrötter bakom hälsopolitiska detaljer. Jag vill att debatten skall röra själva kärnan till vilken värdegrund vi vill skall styra samhället. Politik skall inte reduceras till endast vägande mellan olika tekniska lösningar. Sådant kan tjänstemän oftast göra bättre än politiker. Politik måste lyfta fram och besluta om premisserna för besluten.

Men om kristdemokraterna inte försökte dölja grunden till sina åsikter kanske de inte hade suttit i riksdagen idag. Så måhända har även de hela armen i opinionsvinden.

*****

Skulle vara kul om Gepes debattartiklar lite oftare kunde väcka några känslor och åsikter hos mig.

Våld, dålig journalistik och ståplats

I Italien har fotbollen återigen krävt ett dödsoffer. Denna gång en Lazioanhängare som sköts till döds av en polisman som påstår sig ha skjutit varningsskott i samband med bråk mellan Lazio-Juventusanhängare. Händelsen ledde till än mer bråk mellan polis och fotbollssupportar i Italien. Nu diskuteras vad som bör göras för att kontrollera det fotbollsrelaterade våldet i landet.

Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.


Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.

Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.

Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!

Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.

Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.

*****

En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.