Kameran gick varm

Efter att under gårdagen glömt kameran för resan med Staten Island Ferry kände vi oss halvt om halvt tvugna att ta färjan till Libery Island och Ellis Island; turistturen för att se frihetsgudinnan.

12 dollar skallen kostar det, och då ingår ett besök på Ellis Islands trevliga immigrantmuseum. Trängseln på färjan är dock påtaglig - reste med den förra gången en kylig decemberdag och då var det i och för sig mer plats - och är man inte intresserade eller har tid för ett museibesök, så räcker resan till Staten Island väl nog. På så sätt slipper man trängsel, kö och en särkerhetskontroll liknande den man får genomlida på flygplatser. Den är dessutom gratis.

Efteråt avsåg vi av avnjuta en italiensk middag på en av våra favoritställen från förra besöket. Denna låg på 50th Street West. Låg är helt rätt tidsform, då den tydligen försvunnit. Tråkigt, men sånt är livet. Problemet med att välja matställe i New York är oftast att utbudet är att för stod. Efter att ha subwayat och ner till 8th Street och traskat runt en del och ratat ställe efter ställe, hamnade vi till slut på en Italiensk restaurang på Bleecker Street. Var la OK. Vinet tyckte vi var lite dåligt, men det blev bättre i slutet av flaskan.

På vägen hem sicksackade vi fram upp mot 14th Street och fick återigen ett exempel på New York utbud och hur näringsverksamhet fungerar i en storstad. Vi kom att prata om Schack och undrade om det fanns speciella schackaffärer på Manhattan. Fem minuter senare sprang vi på en sådan lite söder om Washington Square Park, på Thompson Street, så fanns där en affär som enbart sålde Schackpjäser, -bord och -saker. Det var efter nio på kvällen, men den var givetvis öppen. Tio meter längre fram på andra sidan gatan fanns det ytterligare en öppen Schackaffär, i vilken några satt och spelade.

När näringsverksamheter, som inte fyller ett strikt lokalt behov, skall planeras skall de spridas ut jämt. Varje förortcentrum skall måhända ha ett solarium, en kiosk, en pizzeria eller en blomsteraffär. Det viktiga är att det bara skall finnas en av varje. När detta omhändetags av marknaden tenderar de istället att klumpa ihop sig på samma gator; italienska restauranger, Schackbutiker, affärer som säljer smycken... Olika områden får en speciell prägel. På en mindre glamorös sträcka av Broadway ligger det klumpar av butiker som säljer hårförläningar, peruker och liknande. Detta tycks dock inte gälla när större kedjor stiger in, de vill precis som planerare (staten och kapitalet) sprida ut sig jämt enligt ett rationellt och vettigt mönster. Konstigt att detta vettiga och logiska mönstret inte uppkommer av sig själv, utan kräver planering från distans.

Staten Island

Efter en omväg förbi downtown Brooklyn för att äta cheesecake på Junior´s vid Flatbush Avenue och DeKalb Avenue tog jag och den bättre hälften oss tid att ta färjan till Staten Island. Det är helt gratis resa som ger en fantastiskt vy över nedre Manhattan och kringliggande områden. Många tar denna tur för att uppleva och fotografera. Självfallet kom jag på att jag glömt kameran redan när vi väntade på första tunnelbanestationen, men vi har en inställning av att aldrig gå bakåt - hur fel ute vi än är - och tyade inte. Det är en attityd som ibland låter oss upptäcka okända och oväntade saker, men också skapar oss en del problem. Måhända får vi försöka åtgärda problemet genom en båtresa ut till Ellis Island, med sitt museum som jag uppskattade förra gången jag var i staden som aldrig sover. 

Då vi tog färjan över inbillade jag mig lite att Staten Islands bebyggelse på något sätt skulle påminna om Göteborgs södra skärgård - Staten Island är lite som New Yorks svar på Donsö - men efter att på skoj åkt några stationer på Staten Island Railroad så påminde det mer om en spårvagnsresa till Angered. Vi såg dock ett hangarfartyg som låg för ankar vid kusten. Efter lite efterforskning tror jag bestämt att det var frågan om CV-11 USS Intrepid (siffran 11 stod på sidan), ett Musei-fartyg från andra världskriget som för närvarande genomgår reperation vid Staten Island.

Mot slutet följde lite allmänt loitering på och kring 14th street innan vi gav upp relativt tidigt. Tillbaka i Bushwick vid åttasnåret.

En vanlig dag på Manhattan

Ännu en vanlig dag i New York har förflutit. Min bättre hälft ville gå på MoMA (Museum of Modern Art), en relativt dyr erfarenhet som går lös på 20 dollar. Vi kom fram till att jag skulle söka upp något museum som passade mig bättre och tog in siktet på Museum of American Financial History. Tog Linje M till Myrtle Av-Broadway och bytte till J som tog mig hela vägen till Wall Street via Williamsburg Bridge. En resa som i vanliga fall ger en spekakulär vy över staden, ej så denna disiga och regniga dag.

När jag sedan kom fram till mueséet, efter att ha vandrat genom den urbana canjon som är världens finansiella centrum, visade det sig att det var stängt för någon privat tillställning. Muttrade något om usla kapitalister, ni får aldrig se mina 8 dollar och vandrade istället iväg till vad som för bara några år sedan var platsen för stadens fiskmarknad; South Street. Detta endast ett stenkast från de finansiella centrumet. Var i det stora hela rätt intressant, ett utförligare blogginlägg kommer att komma i framtiden.

Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Efter att ha beundrat the Woolworth Buildning vid City Hall tog tunnelbanan upp till West Village och tog mig mat från en gatumarknad. Kom på idén att ta några foton på the high line genom Chelsea - som egentligen skulle öppnats för allmänheten nu, men så är inte fallet - och tog metron till 14:e och började traska uppför. 

I höjd med 34:e gatan var jag trött och såg att de visades italiensk ligafotboll på en irländsk pub. Stannade för två öl. Nu var det hög tid att ringa till min bättre hälft. Gick till en telefonkiosk men en medelålders herre stoppade mig och sa att de där aldrig fungerar längre. Han lånade istället ut sin mobiltelefon. En animerad diskussion om framförallt 30-åriga kriget följde tills jag kände mig tvingad att åka ner och möta den bättre hälften vid korsningen Bleecker St och Sullivan St. Sedan blev de lite sån där hemsk shopping innan vi avslutade dagen på en liten vegetarisk kinarestaurang vid Bowery.

New York - Boston tur och retur

Har nu återvänt till Bushwick efter en turné genom New England; staterna Conneticut, Rhode Island och Massachusetts (som jag för övrigt har väldigt svårt att uttala). I-95 mellan New Haven och New York är en av de mest trafikerade motorvägarna i världen och var inte direkt någon trevlig upplevelse för någon, allra minst för svenska turister som inte åkt sträckan förrut. Men vi tror nog att det är rätt synd om bilpendlare överhuvudtaget. Förstår om dessa många dagar har god lust att skjuta sig själva. 

Kommer att återkomma med närmare rapporter och inlägg om min resa - med bilder och kvasi-intelektuella åsikter - när jag kommit hem till Göteborg och min egna dator. Nu väntar jag med spänning på den Domino´s Pizza som vi beställde via internet. Deras Pizza-tracker avslöjar att vår order lämnade butiken för tre minuter sedan och är på väg hit!

Mellan 14:e och 103:e gatan

Tillvaron som turist i New York fortsätter. De senaste två dagarna har framförallt ägnats åt att gå upp och ner i Uptown och Midtown samt genom Central Park, förstås.

Den första av dessa dagar gick åt till att ge offergåvor till mammon; shopping med andra ord. Inte något som jag väljer på eget bevåg, utan är en del av min frus kampanj för att förnya min garderob. Som tur vad fick jag även lite tid över till att dra runt i en stor bokhandel vid Columbus Circle där jag köpte en tjock bok om stadens historia. Dessutom sprang jag nästan rakt in i Cameron Diaz på femte avenyn. Tog ett par ögonblick att förstå att det var någon jag kände från teve och inte någon ytlig bekant, kända människor ser egentligen ut som vanliga människor. Ja, tänka sig!

Nere i East Village åt vi på en gata där det låg fem vegetariska indiska kosher-restauranger på rad. Det slår Första Långgatans tre (är det la) vanliga indiska på rad. De flesta restauranger i New York är dock tämligen små, oftast inte mycket mer än ett djupt hål i väggen. Ett resultat av smala tomter med olika ägare får man tro.

Andra dagen släpptes jag fri på egen hand medan min fru ägnade sig åt än mer offergåvor. Gav mig av till City of New York Museum högt uppe på Upper East Side. Var inte så värst mycket att hänga i julgranen om jag får säga så. Flera utställningar var rätt menlösa och inte så värst stort heller. Fanns dock en trevlig film om New Yorks framväxt och historia. Annars var ett tidigare besök på Transit Museum för fem dollar mycket bättre än de nio dollar jag slösade bort på Muesum Miles norra sida. Lyckades hålla mig från att köpa ännu en bok från Muséets butik.

Sedan traskade jag ner genom staden i Central Park och på Central Park West. Efter Columbus Circle gick jag några kvarter västerut för att komma undan horderna av rika och turister och gick längst med nionde avenyn med sina relativt låga hus och tusentals små restauranger, delis, caféer och gatukök. 

När jag kom tillbaka till Bushwick hade min fru, som hotat att köpa mig ännu mer kläder, istället köpt mig en bok!

Breaking and entering in Brooklyn

Är i New York och kommer att återkomma med bilder och sådant vid ett senare tillfälle, men skall passa på att dela med mig av en intressant anekdot. Precis kommit tillbaka till vår bas i Bushwick for att möta ett intressant hinder.

De vi bor hos arbetar till mycket sent men hade gett oss nycklar. Totalt fyra nycklar för att vara exakt. Två till porten och två till ytterdörren. Det visar sig att det fanns tre lås... Nu skall det sägas att amerikanska lås kan vara lite bökiga för svenskar i vanliga fall, så först trodde vi att vi bara var för korkade för att få upp låsen. Grannen Dave - som dock inte kände de ci bor oss - hjälpte till och försökte få tag i grannfrun, som tydligen skulle ha extranycklar. När denna kvinna inte fanns att tillgå tycktes situation hopplös. De skulle inte komma hem innan ett på natten. Då kom Dave på en enkel tanke; inbrott. 

Han hade noterat att värdparet - som bor på bottenplan - har en fläkt i fönstret vid porten precis nedanför där han brukar slänga sina sopor. Med lite assisans puttade min kära fru ner fläkten och klättrade in genom fönstret. ett tvättäkta inbrott i Brooklyn. "You should tell them about that fan" sa Dave och det var bara att hålla med. Det var nog lättare att klättra igenom fönstret än att låsa upp med nycklarna, även om vi haft alla tre.

---

För att i alla fall försöka sammanfatta dagen för intresserade har vi i alla fall gjort följande:

1. Åkt till och promenerat runt i downtown Brooklyn. 

2. Besökt New York Transit Museum, som får sägas vara värt ett inträde på blygsamma 5 dollar

3. Promenerat över Brooklyn Bridge - de som känner till min frus höjdskräck bör bli imponerade av det - och runt bland kontorskraporna i downtown Manhattan.

4. Tagit tunnelbanan upp till East Village och ätit på ukrainska Vaselka (9st st, 2nd av.) och konstaterat att det faktiskt blivit sämre, vilket det gått ett rykte om.

5. Gått bort till Washington Square Park och häng lite i New York University-området.

6. Gått upp till Union Square och 14th street och kollat i en del affärer, köpt mat i en affär.

7. Och tagit L-linjen tillbaka till Bushwick för det där inbrottet...

New York, New York

Stockholm Street

Blir rimligtvis inte så mycket skrivet här på bloggen under andra hälften av september. Jag befinner mig nämligen på transatlantisk semester i New York med basen på Stockholm Street, Brooklyn. Vad kan man säga, kunde inte hitta något Götelaborg Street alls, inte ens i New Jersey!

Måhända kommer jag tillbaka med några intressanta observationer och bilder att dela med mig av. Har varit i New York förut, så det kommer troligen inte vara från de mest kända gatuhörnen. Planerar dock inte min semester i förväg, då hade de la inte varit någon semester!

Boston, tror jag

Blir en sväng förbi Boston och Conneticuts landsbygd också. Varför? För att vi kan!

Ordens bedrägliga tvetydighet

Bläddrade lite ointresserad igenom morgonblaskans första del tills jag kom till debattsidan och satte det blaskiga automatkaffet i halsen; Göteborg ska bli en trädgårdstad. Så nu har det redan vänt, tänkte jag, de försiktigt urbanistiska tankarna i stadens nya översiktsplan skall redan slås tillbaka. Långt innan dess ord verkligen fått någon effekt bortsett från några hyfsade kvarter på norra älvstranden.

Efter att automatkaffet åkt upp ett varv från fel strupe och ner igen, genom rätt strupe denna gång, förstår jag att inläggets författare inte alls lägger samma betydelse i ordet trädgårdstad som jag gör. Istället är det något om Göteborgs trädgårdar som gjorde en satsning i somras.

Det här är verkligen något till synes harmlöst. Författaren har inte riktigt samma begreppsvärld som jag och skapar förvirring och kanske ilska fast det egentligen är ett missförstånd. I skriven form har det föga betydelse då jag bara behöver några rader för att förstå mitt misstag. Hade vi stått ansikte mot ansikte kanske det däremot blivit en otrevlig dialog. Allt på grund av ett missförstånd

Det är inte precis frågan om ett uttänkt exempel nyspråk, där positiva ord koopteras för ett annat syfte. Kommer att tänka på en scen på ett seminarium på universitetet för ett antal år sedan. Ämnet var invandring och det hade blivit lite på modet att diskutera alternativa ord för invandrare, som ansågs negativt befläckat. Ett av dessa ord som föreslogs var nysvenk, vilket fick den äldre och beläste seminarieledaren att irriterad att skruva på sig på samma sätt som jag säkerligen gjorde när jag läste rubriken i gepe.

Det där med människans förmånga att kommunicera. Kommer att tänka på filmen Yrrol som i så mångt och mycket handlar om människans tillvaro i stor utsträckning handlar om individer som inte lyckas nå ut till varandra; du lyssnar ju inte! Men du hör ju inte! Men du lyssnar ju inte!

---
Nyspråkets retorik är dock verkligen ett levande begrepp i Göteborgs stadsbyggnadsdebatt. Där kan ett bilburet köpcentrum bli blandstad i Sannegården och ett miljonprogram redux bli Kvibegstaden.

---
Ett akademiskt uttryck för nyspråk är Sapir-whorfs-hypotes, som jag skrivit om tidigare.

---
Nysvenska rörelsen var och är (?) en krypofacistisk rörelse från förra århundradets mindre muntra sidor.

---
Trädgårdstaden som idé uppkom under slutet av 1800-talet med Ebenezer Howard som portalgestalt och förespråkade ett tämligen reaktionär och lite naiv stadplanering vars derivat ligger bakom många av den nutida storstadens problem med tråkiga förorter och långa avstånd.

---
Ordet invandrare ersatte ordet utlänning någon gång på 1970-talet för att det förra ordet ansågs negativt befläckad och att in- ansågs mer positivt än ut-.

Razzia mot cykelplågan

Går att läsa i tisdagens lokalblaska att polisen satsat resurser för att under en razzia sätta ditt cyklister som bryter mot trafikreglerna utanför lokalblaskans eget hus. Det uttalade syftet är att skydda de vänlösa gångtrafikanter. Tur att polisen äntligen satsar lite på den tyngre brottsligheten! Vågar man inte ge sig på MC-klubbarna är la cyklisterna ett utmärkt substitut.

Jag cyklar genom staden varje dag och även om jag i det mesta följer reglerna bryter jag dem ibland. Det är nämligen nästan omöjligt att cykla igenom Göteborg helt lagligt när cykelbanor försvinner i tomma intet. Här kan polisen tjäna stora pengar genom att ställa sig på en plats där det blir mycket svårt eller omöjligt att följa regler och börja håva in bötesbelopp. Odinplatsen och däromkring är la lämpligt ställe att starta.

Sedan finns det givetvis en del cyklister som helt saknar vett överhuvudtaget. Vilka är idioterna som inte fattat att man cyklar på höger sida äver såväl Götaälvs- som Älvsborgsbron? Få slår dock de fotgängare som alltid vanemässigt tar väl utmärkta cykelbanor en lämplig plats att uppehålla sig på. Läste med skräckblandad förtjusning kommenterarna till blaskans artikel där människor kategoriskt uttalar sig om bilister, gångtrafikanter eller cyklister som homogena parasitära och farliga folkgrupper som förtjänar hårda slag mot huvudet.

Allt är la i grund och botten en del av polisen vilja att uppvisa goda, kvantifierbara resultat. Småbrott som leder till böter direkt är enkla och smidiga att bokföra som ett framgångsrikt ingripande, ger klapp på axeln för deras chef under utväderingen av resultat och bjudbullar till fredagsfikat för hans underlydande som tack för ett bra jobb.

Äcklet kom över mig vid Brunnsparken

Var nere på stan en sväng för att fixa några ärenden runt 12-snåret. På grund av det instabila värdet och en viss trötthet så tog jag för en gångs skull vagnen istället för cykeln. Efter uträttat ärende spatserade jag runt lite och köpte bland annat tredje numret av det trevliga fotbollsfanzinet Stopper, som jag skrivit om förut. Trots att det är lördag så finns det la ingen vettig fotboll att bella på då landskamper - denna rest från gågna tidevarv - tar upp spelschemat. Om man inte får den äkta varan så går det alltid bra med lite arenapornografi, vilket Stopper är förtjusta i.

Men när man talar om trollen så står de på bron. Ja, faktiskt. En ansamling nationalister står uppradade på bron mellan Nordstans entré och Brunnsparken. En rad med fanbärare står och ser lite lätt imbecilla SA-medlemmar medan någon annan står och tjoar något om ett nationalistiskt magasin och att Sverige är till för svenskarna. Vad skall man göra? Slå ner dem känns lönlöst och inte direkt konstruktivt. Att resonera med dem på en öppen gata känns likaledes meningslöst då det torde råda en tämligen en så omfattande ontologisk diskreptans mellan dem och mig att vardagliga missförstånd mellan mig och den bättre hälften känns väldigt futtiga i jämförelse.

Istället går man därifrån och känner sig lätt äcklad och lite smutsig. Jag kanske skulle slagit någon av dem på käften, men då hade jag kanske inte hunnit åka hem till Kvillestaden på 100-korters övergång. Ja, det är nog bäst att dölja sin oförmåga att agera bakom små praktiska detaljer. Och jag har inte ens en trädgård att odla...

---
Löste fotbollsbristen delvis genom att se en nedladdad repris på första kvalmatchen mellan GAIS och Landskrona BoIS 2005.

Nybyggen i Göteborg 5: Frölunda kulturhus mörka sida

Funkiskub-idyll mitt i staden fast i naturen och nära till allt

Ja, lite så läggs det faktiskt fram när jag ser det i gepe (ej hittat länk till nätupplaga). Bergsknallen bakom kulturhuset anses vara en otrygg baksida där få vistas. Ett vanligt resultat för de så kallade grönområden som omger de flesta miljonprogramsområden. Eftersom bergsknallen inte kommer till användning använder sig SBK av en parafras på en okänd amerikansk kapten under Vietnamkriget och förstöra grönområdet för att rädda det. Däremot skall detta kompenseras genom att parken Positivet mellan det nya området och höghusen längst Mandolingatan rustas upp. Gott så, speciellt eftersom där finns ett fotbollsplan och de kommer fler till nytta än den mer orörda naturen som nu kommer att skärmas av från den befintliga bebyggelsen med nybyggda småhus.

Det södra området

Det är egentligen två områden, radhus i söder och flerbostadshus i två plan bakom Frölunda gymnasium. Bakom är tydligen ett ledord här. Husraderna norr om kulturhuset skall följa bergets nivåkurvor och det är helt enkelt frågan om 100 större bostäder i radhus, kedjehus och flerbostadshus i en liten bostadsenklav i spenaten för att människor i Frölunda skall kunna så kallad bostadskarriär. Att det skulle bli frågan om några andra funktioner än bostäder där, eller för de 75 bostäderna i mer strikt uppradade radhus eller flerbostadshus i norr. Det är Förlunda torg som fortsätter att agera - och tillåts agera - som ett svart hål för all annan näringsverksamhet i området.

Karta över norra området

Jag vill inte bo här. Det skall sägas att jag inte tvunget är emot dylika bebyggelser i utkanten av staden i sak. Det är första steg i de ocentrala lägen för stadens expansion. Men det är färdiga idyller som inte tycks lämna något utrymme för framtida förändring. Nu skulle det behövas förtätning - ja, för-stadning - av mer centrala delar av Frölunda. Men det enda sätt det tycks kunna ske på är genom ett än större Frölunda torg. Det svarta hålet matas i denna stund med än mer materia. Fast det är kanske inte så konstigt, hela Frölunda är byggt enligt perfekta, oflexibla planer som inte anses gå att komplettera eller utveckla.

Lite underhållande är det att läsa hur Riksbyggen - givetvis, de är deras syfte - tar i så att de spricker för att sälja sitt nya område i söder: "På Slottsberget, idylliskt beläget precis intill all bekvämlighet man kan tänka sig vid Frölunda Torg, ska vi skapa ett nytt och modernt bostadsområde med hus och lägenheter." Just det ja, Slottsberget låter lyxigt. Att Slottsberget ligger vid Lindholmen är la irrelevant. Och patriotiska Förlundabor får ursäkta, men det är väldigt svårt för mig att se något idylliskt över det. Byggherrarna fortsätter att försöka sälja Bullerbyn till hoppfulla barnfamiljer som vill leva funkiskub-idyll mitt inne i staden.

Blåvita självmål

Var häromdagen lite skadeglad och gick in på en känd blåvit blogg. Syftet var givetvis att gôtta mig åt mina medmänniskors olycka. Bitterheten var givetvis stor. Kollade även på inlägg från innan matchen att fokus som vanligt på den blåvite supporterns raison d'etre; att hata GAIS.

Det finns en skribent på denna sida som är speciellt underhållande. Möjligen är han en mästare på sjävdistans och samhällskritisk ironi. Det är dock troligt att det är frågan om en individ för vilket ett sekels framsteg avseende förhållandet kvinnor, fattiga, invandrare, ja faktiskt de flesta som inte är som han själv, i stor utsträckning passerat förbi denna individ helt obemärkt.

Vad som framförallt roade mig var denna enkla skiss på den raka linjens ekvation över den positiva korrelationen mellan socioekonomisk status och klubbtillhörighet belystes:
Ja, mycket roande för nynazister från kranskommunerna och Frölunda Indians marknadsansvariga. Övriga, vuxna och demokratiska människor med förmåga till empati och en mer utvecklad inställning till sociala frågor tycker nog att det hela är liiiiite pinsamt. Jag har tidigare föreslagit hur GAIS skulle kunna profilera sig på att vända sådan här fånig och föraktfull inställning mot andra medmänniskor till klubbens fördel.

IFK Göteborg 0 - 1 GAIS

Under den långa uppladdningen, under vilken jag hällde i mig flera ful-öl för att lugna nerverna, hann jag samla på mig flera små anekdoter som jag la på minnet för att kunna vräka ur mig bittra, sardoniska kommentarer. Inget av detta spelar länge någon roll.

Lag [4-1-4-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, D. Durmaz; R. Ekunde; M. Celik (59' T. Lycén), E. Hédinsson, D. Nicklasson (89' D. Morais Reis), W. do Carmo (78' J. Mårtensson); B. Andersson

En annorlunda och oväntat taktiskt disposition mötte den uppmärksamme betraktarer - och jag vet inte riktigt om jag vågar säga att jag var en av dem, ful-ölen ni vet. Att placera Richard Ekunde som mittfältslibero var inte något jag tror någon kunnat gissa sig till på förhand. Med sin blick för spelet var han alltid på rätt ställe och tillsammans med en derby-tänd Bobbie Friberg da Cruz och Andreas Tobiasson bildade de en defensiv triangel som den lilla satans spelare inte klarade av att bryta igenom. Samtidigt lyckades ytterbackarna ,vänstervikarie David Durmaz och Jonas Lundén, mycket bättre med sitt jobb jämfört med hur det sett ut de senaste matcherna. Eller så var det bara blåvitt som var dåliga. Ja, Durmaz kanske inte var helt stabil, då många av deras chanser kom till på hans kant.

Sett till matchen i stort var det tydligt att de grönsvarta spelarna ville mer. Det var främst vid fasta situationer som de där andra lyckades skapa en del farligheter. Den rutinerade före detta bollkallen Dime Jankulovski var dock stabil och lugn som en filbunke matchen igenom och sattes inte på annat än ett handfull prov under matchens gång. Under andra halvlek, när man förväntade sig lite press mot ett mål från regerande svenska mästarna, lyckades de faktiskt bara skapa två vettiga chanser.

Med endast en defensiv mittfältare fick den på senare tid ofta kritiserade isländske mittfältaren Eyjólfur Hédinsson flytta upp lite i plan. Genom detta kom han mer till sin rätt och sprang över 13 kilometer och innermittfältspolaren Daniel Nicklasson var inte långt efter i den kampen heller. Som vanligt var det mestadels Wanderson do Carmo som stod för skönspelet. Denna gång mer ute till vänster på kanten, där han fick lite mer utrymme för sitt spel. Han försvann lite efter några rejäla smällar av lillebrors mittfältsslugger Thomas Olsson. Med från start var även den unge, nyblivna P18-landslagsmannen Mervan Celik som stod för en habil insats, dock inte helt oväntat att han byttes ut mot Tommy Lycén relativt tidigt i andra. Vid det läget handlade det mestadels om kamp som inte lämnade något utrymme för en ung, teknisk ytter. På topp går det inte annat än att säga positiva ord om Björn Andersson, en heltgjuten inställning som target från början till slut. Mycket slit som ensam spelare blev det.

Fast egentligen så är allt detta en efterhandskonstruktion. För när Eyo sköt sitt skott som via polaren i det andra laget styrdes förbi en ställd danskjävel exploderade läktaren och jag med den. I min fullständiga glädje ramlare jag över några stolar, turligt nog bedövad av adrenalin, glädje och öl, och efter det var jag inte riktigt den kylige och kalla neggare som jag vill utmåla mig som. Att ramla över stolar är jag egentligen för gammal för, men någon gubbe insinuerade efter matchen att jag är omogen för min ålder. fast varför skall man vara mogen när man kan hålla på GAIS?

Ja, just det - matchrapport var det jag höll på med ja... I första halvlek var GAIS det bättre laget överlag. I mitten av halvleken hade GAIS ett utmärkt trippelläge med två avslut av Wanderson och ett av Björn. Innan dess hade även Mervan ett bra läge när han dribblade förbi två fiender och så när kommer fri bara för att bli bortblåst av en Strömbergsson, trots fördel av boll. En tid efter det får IFK först fördel av boll, tappar den och får sedan en frispark - snacka om att äta kakan och ha den kvar. I det läget - efter en kvart alltså - börjar tankar om konspirationer och förbannelser att smyga sig på och det är förstås något som består resten av matchen. Strömbergsson sköter sig dock bättre efter detta, även om Wernbloom lyckas ramla några gånger med fasta situationer som belöning.

Efter en halv match har GAIS visat upp ett mer varierat och intressant spel och leder välförtjänt. Möjligen slarvas chansen att avgöra matchen genom att det börjar duttas lite mycket med bollen framför straffområdet, men nog ser det rätt bra ut. Att sedan andra halvan av matchen blir mer kampbetonat på en regntung gräsmatta är la tämligen väntat. Att Mats Härd använder detta för att få solka ner GAIS gloria så mycket det går genom att framhäva primitivt spel och att segern beror på att IFK nog inte var bra är la minst lika väntat.

Tankar kring Sannegårdens Centrum

Sannegården Centrum

Om några dagar, den nionde september, är det sista datum för inlämnade av synpunkter på området som kallas Sannegården Centrum. Det är därför hög tid att börja formulera tankar och idéer för detta. Som ett led av mitt engagemang i YimbyGBG skall jag försöka få ner några tankar på pränt. Som jag ser det så är Sannegården Centrum ett typexempel på vad Norra Älvstranden blivit. Intentioner att bygga innerstad har blivit lite mera av citynära grannskapsenheter. Just att ett nytt område till denna centrala utbyggnad nära älven benämns som centrum är ett tecken på att efterkrigstidens tankemönster är hårt rotade och där alla bostadsområden måste ha just ett centrum med mataffär, ATG-ombud och frisör. Ett riktigt innerstadskvarter har sällan förortscentrum.

"Sannegården Centrum avslutar hamnbassängen och sammanfogar Västra respektive Östra Sannegårdshamnens kvartersbebyggelse. Ett centrum tillskapas med ca 300 bostäder med varierande upplåtelseformer, ca 4000 m² för verksamheter som gruppbostad och vårdcentral samt ca 7000 m² handelsyta, restauranger etc, varav 3500 m² får nyttjas för handel med livsmedel."

Grafikprogram är inte mitt gebit, så här får ni en dålig bild

Området som syns ovan kommer att byggas på ett idag tämligen outnyttjat område i inre änden av Sannegårdens hamnbassäng. Mycket fokus ligger på att ge utsikt över denna hamnbassäng för så många som möjligt genom att placera så kallade solhus med stora balkonger som inte helt ut hindrar vyn från de bakomliggande husen. Och på så sätt skapas maximalt med blickfång för områdets invånare. Mellan dessa hus skall det skapas en halvprivat gård medan några av solhusen kommer att ha butiksytor Ceresgatan som också är områdets kollektivtrafiksgata.

Då det är är ett så kallat centrum måste det förstås finnas en livsmedelsaffär och denna placeras i en trekantig enplansbox med parkeringsytor norrut. Aha, trist funktionsdelning tänker min trogne läsare! Ja, det är lite så. Men denna gång finns det ett giltligt skäl. Närheten till järnvägen medför vissa säkerhetsavstånd och att de inte vill bygga bostäder inom detta avstånd är givetvis något som man måste acceptera. Jag kommer dock att återkomma till butiksytan längre ner, dels för att problematisera och komma med ett radikalt förslag.

"Tidigare utgångspunkter för den klassiska kvartersstaden fullföljs med tydliga gränser mellan offentliga och privata rum, möjlighet till blandning av verksamheter och mångfald. Att utnyttja platsens kvalitet med kontakten till Sannegårdshamnens vattenyta har varit viktig liksom att mot norr skapa ett nytt och attraktivt möte med den nya bebyggelsen. Hamnbassängens avslut mot norr erbjuder även enastående möjligheter för ett vackert offentligt rum med optimala solförhållanden, attraktiva utblickar och central placering varför planen här erbjuder en större yta som allmän platsmark."

Annan bild bara

Som syns ovan så finns det en föreställning om att det byggs kvartersstad, men i realiteten hamnar mycket av fokusen på solljus, utsikt, grönområden och områdets visuella intryck snarare än något annat. Dock skall det påpekas att såväl gestaltningsplanen som detaljplanen innehåller många förnuftiga detaljer små poänger betonas. Jag uppskattar till exempel att olika byggare kommer med sina egna arkitekter, vilket förhoppningsvis ger en viss variation i funkispasticherna. De vill att butikerna skall bli en integrerad del av bostäderna, även om jag kanske inte är övertygad. De vill att området även skall leva på sommaren - de kallar det "Sommarstaden" - och vara tillgängligt för utomstående, även om dessa förväntas komma med bil. Området är inte trafikseparerat och det går att ta sig runt det både här och där. Det finns en tanke att staden skall växa norrut och integreras med andra kvarter, även om det lär ta tid (läs, aldrig hända). Verksamheterna i Solhusens bottenplan skall få möjlighet att när vädret tillåter breda ut sig utomhus och skapa mer liv och rytm. Det finns en hel del annat och det kan nästan bli lika bra och gemytligt som Axel Dahlströms torg. Hyfsat förortscentrum, men långt ifrån innerstad.

Kvarteret med husen är inte slutna. Jag får dock falla till föga för andra människors preferenser. Om utsikt är så viktigt för vissa är det något man la får ta vara på när ett bra tillfälle ges. Det finns dock risk för att dessa hus gård kommer att kännas allt för offentlig och inte tillräckligt intim och röna samma öde som gårdarna i många förorter. Jag kommer att slå samman detta problem med ovan och nedan nämda frågor kring stadsdelscentrumet:

"Denna utredning visar att området som helhet är i behov av ett komplett stadsdelscentrum och skulle på sikt kunna ha behov av ytterligare en stor dagligvarubutik av storleken 3000 - 4000 m² LOA. Köpkraften i området bedöms inte tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra. Vid Sannegården Centrum kan exempelvis ytor för kultur mm tillskapas. För att en gynnsam stadsutveckling i området ska komma till stånd bör tillkommande ytor för dagligvaror i området planeras inom Sannegården Centrum. De överväganden som gjordes i samband med planläggningen av Fogsvansen gäller i allt väsentligt fortfarande varför utökad livsmedelshandel i Eriksbergs köpcentrum inte bedöms lämplig. Genomförd handelsutredning pekar på att en utbyggnad av Sannegården Centrum ger förutsättningar för ett naturligt centrum för boende runt Sannegårdshamnen med bra kontakt mellan bostäder, handel och service. Med handeln delad mellan Eriksbergs köpcentrum och Sannegården Centrum kan en stadsmässig lösning med handel inom gångavstånd från bostäderna skapas. Vid en eventuell framtida flyttning av hamnbanan kan då båda områdena växa samman på ett naturligt sätt. Förslaget innebär ett tillskott på ca 11 000 m² för handel och verksamheter. Av dessa får endast 3500 m² nyttjas som säljyta för livsmedel."

Underlaget är alltså för litet och de skall profilera sig för att det redan finns med bil tillgängliga affärscentrum i närheten. Ja, vi vet la hur det brukar sluta i förortscentrum; utarmning och förfall.

Min radikala lösning är således att ta den där trekantiga skokartongen med sina parkeringsytor - yta som idag inte kan användas men imorgon kanske kan bebyggas - och placera denna under sol- och loggiahusen. Med andra ord, bostadshusen byggs i mångt och mycket på butikslokaler och gården för bostadshusen hamnar en trappa upp. Som det är nu är livsmedelsaffären gömd bakom bostadshusen och mer tillgänglig för bilar samtidigt som jag misstänker att dagligvarukonsumenter från Östra och Västra Sannegården kommer att gå runt på sidorna av kvarteret strandparken, som planeras vid bassängens ände, och lämna denna åt sitt öde. Genom att ha inträdet till en livsmedelsaffär och andra butiker utåt mot hamnbassängen kan de boende få tillfälle att besöka platsen dagligen och skapa en mer levande plats. Jag är nämligen orolig att annars finns det risk att den blir lika trist och grå som många andra platser som är skapade bara för att vara vackra. Samtidigt så kommer gården för bostäderna att bli lite mer privat och undanskymd. Den yta som blir ledig genom att flytta bort butiksytan i norr kan sedan lämnas tills det uppstår något lämpligt tillfälle att bebygga den, gärna med ett slutet kvarter med butiker i bottenplan. Men det får lämnas till tidpunkten då området skall få möjlighet att växa norrut.