torsdag 30 april 2009

GAIS 2 - 2 Hammarby IF


Efter att med nöd och näppe överlevt vandringen till arenan med lungorna i behåll - någon hade nämligen kommit på den lysande idén att låta marschens tema bli en hyllning till de stackare som föll under andra slaget vid Ypres april/maj 1915 - var det återigen dags för GAIS att ta strid på ett bottenlag, denna gång från Södra Stockholm. På grund av en vårrea på vintage-plagg South of Folkungagatan så var antalet söderbröder och -systrar relativt få (en av dem ramlade dock in på GP och började skråla något osammanhängande) men var utrustade med en trumma som troligen inhandlats på Galne Gunnar.

Gårdakvarnar på march?

Hammarby har inte direkt imponerat än så länge men inte heller gjort bort sig fullständigt. Efter att ha sett en halvlek förra veckan var min bedömning att Bajerns brister framförallt står att finna i ett svagt försvar. Framåt har de några tyngre grabbar som säkerligen kan vinna en hel del i luften, även med hård bevakning. GAIS behöver försöka upprätthålla en press strax ovanför mittlinjen och inte sjunka ner för mycket på egen målvakt för att inte låta bortalaget lugn och ro i sin uppspelsfas, detta var i alla fall mitt recept innan match. Prognosen var givetvis storförlust - det är ju GAIS vi snackar om!

Lag: [4-2-3-1]
1. D. Jankulovski;
16. M Dalhgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J.Lundén (77' 23. E. Hédinsson);
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (80' 9. G. Baldvinsson)


Självfallet gör GAIS inte som jag önskade. Om det lett till seger hade jag måhända inte klagat men första halvlek bjöd på ett blek och oroväckande fegt GAIS. Hammarby har väldigt mycket boll och grönsvart spelar som Gelfe i förra matchen, minus de vassa kontringarna. Det är inte direkt så att försvarsspelet är dåligt - Hammarby är spelförande men skapar inte mycket - utan problemet tycks ligga i att det saknas något djup. Mittfältarna springer runt som yra höns precis framför backlinjen som inte vet om den skall falla ner ännu längre och när man väl får tag i bollen finns det inte många alternativ bortsett från farliga sidledspassningar, osäkra rensningar eller långbollar på ensam anfallare. Det är istället Hammarbys innermittfältare Chanko och Jensen som får styra och ställa lite som de vill.

Att Hammarby får det första målet är således inte direkt oväntat. Ett långt uppspel från egen planhalva når fram till den långe stören Paulse som vinner en nickduell med Fredrik Lundgren, bollen går därefter i en båge över en fruktlöst flaxande Dime Jankulovski som gått för långt ut. Förvisso lite turligt för bajernspelaren men ändå något som förr eller senare händer med ett så tamt eget spel.

Det är först efter målet som GAIS verkar vilja något och skapar också ett handfull chanser, två för att vara exakt under halvlekens sista fem minuter. I den första klackar Mattias Lindström en boll över motståndare till Pär Eriksson som från högerkanten skjuter in bollen i staffområdet. Bollen tar på en försvarare och går sedan i en båge som för ett ögonblick ser ut att kunna ställa deras målvakt på samma sätt som Dime. Så är dock inte fallet, bollen är på väg ut. Tommy Lycén kommer rusande på sin kant och slänger fram huvudet men lyckas endast får nätkänning på utsidan. Här agerar laget helt korrekt. Boll på kant och medan en man rusar mot bortre stolpen så står Wanderson do Carmo hyfsat placerad strax utanför målområdet för att förvalta eventuella returer. Under en så stor del av GAIS anfall är det endast den vilt kämpande och löpande Pär Eriksson som själv får stå för det mesta. Även om jag inte förespråkar huvudlösa rusningar behöver några fler spelare våga och orka ta djupledslöpningar för att vi ska kunna vaska fram något (guld, eller kanske pärlor!) från vårt anfallsspel.

Den andra chansen involverar också Lycén. Vid vänstra linjen lurar han snyggt bort sin back och slår ett inlägg som Pär Eriksson stiligt nickskarvar in i bortre änden av målet. 1-1 och lite bättre stämning på Preppens. Återigen ett bra anfall av GAIS. När Lycén kommit förbi på kanten rusar Pärlan mot främre stolpen, Lindström kommer från höger och går mot bortre samtidigt som Johan Mårtensson står som ett möjligt passningsalternativ snett inåt bakåt med hyfsat med yta efter att Pärlan dragit med sig en back in mot mål. Resultaet är i detta läga föga rättvist, GAIS skall vara glada över oavgjort i paus.

Andra halvlek börjar så som jag ville från början. Under femton minuter bjuder laget nära nog på propagandafotboll när andrabollar vinns och djupledsbollarna skär som varma knivar i smör. En attitydförändring har definitivt skett därinne i Ullevis betong-katakomber när laget slutligen spelar ut sitt register. Det är i detta läge som Mårtensson kommer till sin rätt och kan slå sina fina bollar framåt. Under de första fem minuterna skapas fler chanser än under hela föregående halvlek. En besvikelse är dock Wanderson som med sin offensiva nyckelposition tycks slarva bort de möjligheter som skapas med onödiga chansdribblingar och lösa pass utan tydlig adress. hans vilja att gå på skott lyser desstum med sin frnvaro. Jag blir med minuterna allt mer frustrerad och luftar detta med min granne som är inne på samma linje, lika väl att vi ringer till Dohlsten eller någon och ser om han har tid att hoppa in som tia för Wanderson ger oss inget och saknar framförallt inställning. Ungefär trettio sekunder senare skjuter brassen i fart från en höger ytterposition och GAIS tar ledningen med 2-1 - Jag älskar när GAIS visar att jag har fel!

Efter 2-1 får grönsvart ytterligare chanser. Ännu en boll går i mål men döms bort för offside. Misstaget GAIS nu gör, efter att en tid misslyckats med att avgöra matchen, att att backa tillbaka och återgå till det spel som präglade laget i första halvlek. Detta är ett uppenbart misstag. Med en halvtimma kvar kan och får inte GAIS lämna bort taktpinnen. Vår defensiv är inte stark nog för att klara av det, vilket första halvlek torde ha bevisat. Dessutom uppstår en del problem i detta försvar i och med att Jonas Lundén - som gör en hyfsad match defensivt men slår bort fruktansvärt mycket bollar - tvingas utgå på grund av en skada. Som en nödlösning dras Lycén ner som högerback.

Den vajande majskolven, som onekligen bidrog till GAIS första mål, bidrar till Hammarbys andra. Att kunna bedöma när man skall backa hem brukar sällan vara högt prioriterat för offensiva yttrar och ett övermodigt försök att bryta (ja, jag är medveten om att jag förespråkar lite högre press, men inte nödvändigtvis för ytterbackarna) och när bollen går vidare framåt på hans kant är han hopplöst efter. En Hammarbyare får bollen djupt ner och slår en boll snett inåt bakåt framför GAIS straffområde där Castro-Tello helt obevakad - ingen makrill tänkte på att det kan vara bra om någon täcker upp andravågen - kan skjuta in 2-2. Resultatet är måhända rättvist för matchen som helhet men med tanke på hur det utvecklade sig under andra halvlek känns det som en förlust.

Strax innan målet hade Alec tagit ut GAIS främsta och bästa anfallsvapen och satt in Gudjon Baldvinsson. GAIS lyckas få in bollen i boxen några gånger under de sista minuterna men med den unge islänningen finns det inte mycket att hoppas på. Jag har nu kommit till bedömningen att han inte har i allsvenskan att göra. Vid ett tillfälle får han bollen rakt framför fötterna, ensam mitt straffområdet. Även om han är vänd åt helt fel håll så måste han kunna prestera något men icke. Du får gärna visa att jag har fel, Baldvinsson, men jag tror inte det. Det enda GAIS får ut framåt är att Wanderson får ett gult kort för filmning.

Slutligen måste jag avsluta med att beklaga mig över domaren Sven-Martin Åkesson, allmänt känd under namnet Kodemannen. Under de första fem omgångarna har jag inte haft något generellt emot domarinsatserna. Visst tycker jag att de gör fel ibland, men de är ju bara människor och jag är trots allt väldigt partiskt, även en perfekt domarinsats skulle troligen rendera några sura miner. Att fotbollsprogram på teve brukar ägna halva tiden åt att diskutera oklara straffsituationer ser jag som en bristande förmåga att analysera spelet i sin helhet. snarare än något annat. Att behöva utstå en kväll med Kodemannen är dock något av det mest enerverande som finns. Att domarkommittén låter honom fortsätta är något av en gåta (det är trots allt lite fel att lägga all skuld på Kodemannen själv, han har ju trots allt godkänts av andra ). Nu tror och tycker jag inte att GAIS kan skylla bort resultatet på Kodemannen (även om det är en märklig fördelning av frisparkar) men som publik är det inte roligt att behöva se hur en domare kan blåsa och beklaga sig över att någon går fram några meter för ett inkast på egen planhalva medan något liknande kan släppas fram vid en frispark eller hur rena mordförsök är något man kan rycka på axlarna åt. Jag kan inte annat göra än att hålla med GK:s psykoanalys.

måndag 27 april 2009

Skådespelardebut?

Jag är en sådan individ som sällan vill synas på film, mitt enda signifikativa (relativt sett) tv-framträdande vägrade jag se på tills några andra yimby-medlemmar tvingade mig en lördagseftermiddag på fiket Blå kullen vid Skanstorget.

Nu slår jag dock till igen och medverkar i GKTV #4 - "Röv TV" (följ länk och välj Röv-tv). Jag har bara en replik men syns vid ytterligare något tillfälle. Nu får de bloggläsare som inte känner mig en chans att se mig, gratulerar!

söndag 26 april 2009

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm - Capital of Scandinavia - trodde det var Köpenhamn...)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:
"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."
Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

lördag 25 april 2009

[Bok] Högt bland Saarijärvis moar

För några år sedan läste jag med uppskattning den finske författaren Väinö Linnas bok Okänd soldat, om den brokiga skaran människor som verkade i ett kulsprutekompani under det finska fortsättningskriget - måhända inte så fullt glamorös del av Finlands krigshistoria som Vinterkriget 1940/41.

Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.

Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.


Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.

Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.

Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:
"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi."

och i bokens slut,

"Finlands sommar är vacker. Men kort."

Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan...

fredag 24 april 2009

Gefle IF 0 - 0 GAIS

Gefle IF är den allsvenska säsongens längsta bortaresa och även den svåraste enligt tränare Alec Axén. Gefle har inlett säsongen hyfsad och är inte direkt kända för att ge bort poäng i onödan på Strömvallen.

Laget [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 16. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (88' R. Ayarna);
11. T. Lycén (66' 14. D. Nicklasson), 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson (79' G. Baldvinsson)


När matchen går igång exploderar ljudet från en liten med järnhård GAIS-klack var tok-stöttande hörs hela vägen ner till en krog i Hisingen. Återigen ett exempel på den inverterade normalfördelningskurvan som är kvalitéen på gaisklacken; väldigt få eller väldigt många är bra medan ett halvstort stöd är mer ängsligt och avvaktande. De första tio minuterna lyfter sig spelarna mot stödet och börjar starkt. Bara efter nåon minut tar Mattias Lindström ner en höjdboll vid straffområdeslinjen, vänder snabbt och skjuter ett hårt skott på Hugosson i Gefle-målet. Snart kommer ett bra skott från Pär Eriksson också.

Efter den tappra, grönsvarta inledningen får Gelfe koll på sitt eget spel och tar över för en tid. Ett riktigt farligt läge uppstår efter ungefär en kvart och är symptomatiskt för GAIS problem med att få upp bollen till grönsvart spelare vid rensningar. Härföraren Fredrik Lundgren hamnar i en situation strax innanför straffområdet där han hamnar lite snett och rensar ut bollen fyra, fem meter rakt ut på en framrusande bockbrännare, Tommy Lycén löper fram vid siden och knôr på lite bryskt och därigenom får Gefle ett utmärkt frisparksläge vid straffområdeslinjen. Då läget är mitt framför mål är Gefle smarta nog att ställa upp både en vänster- och en högerskytt, vilket försvårar försvarsplaneringen. Att skottet sedan tar i krysset och studsar ut gör inte det hela enklare.

(Så här en bit in i inlägget kanske vi ska ta oss en paus och fundera på en detalj. Vår Fredrik är känd för galen blick och fullständig fokus. Dessutom tuggar han tuggummi rent infernaliskt. Med tanke på hans erkända förmatchspyor är det trevligt för hans lagkamrater att han försöker fräscha upp sin andedräkt. Vad jag undrar är dock om han byter tuggummi i halvtid eller om han kör på samma en match igen. Hur söndertuggat är det och kanske är dessa något som GAIS skulle kunna sälja i souverniraffären på arenan, i en glasask och med tillhörande signatur, datum och match?)

Det är tämligen typiskt att samtidigt som Gefle får ifrån sig flera bra fasta situationer har GAIS dito i stort sett försvunnit i och med Kenneth Gustafssons bortavaro. Återigen slås flera korta hörnor, en av dem skapar dock en väldigt fin chans senare i matchen när Lindström får möjlighet att ta i för allt vad tyget håller från en bakomliggande position samtidigt som Gefles spelare står och sover i målområdet utan att någon rusar ut och täcker. Wanderson do Carmo har några hyfsade frisparkar, framförallt den i slutet på första halvlek som tar i ribbans översida och studsar ut.

Dime blev inte lurad av Gefles försök att utmanövrera honom

Efter de första minuterna i första halvlek står det tämligen klart vilken taktik som Gefle - föga oväntat - använder sig av. Det är en rak 4-4-2 där både mittfält och försvar arbetar hårt som ett kollektiv för att inte släppa till några ytor. Sällan finns det några goda chanser att komma igenom snabbt och GAIS arbetar där fram bollen och försöker finna luckor. Samtidigt är GAIS medvetna om Gefles tråkiga (inte roligt att vara hemmapublik i Gävle alla gånger) men funktionella kontringstaktik och går inte in med allt för mycket folk i den gästridländska spelargröten. Så fort makrillarna tappar bollen i framspelsfasen ställer de om och rusar mot GAIS mål och vår sista utpost; den rosa pantern Dime Jankulovski. Speciellt farlig är den unge och småväxte yttern Jonas Lantto som kommer till fyra avslut. Det hela utvecklar sig en ett låst läge där inget lag vågar öppna upp sig för det andra genom att satsa så värst mycket offensivt. GAIS är definitivt det spelförande laget, har mest boll och kommer också till flest avslut, mycket är dock från distans och är aldrig speciellt farliga.

Totalt har Gefle IF sex avslut, varav fyra på mål. GAIS har 16/6. Flest av dessa har Wanderson med 6/1 och därefter Pär Eriksson med 3/2. Att det blir en del dåliga distansskott är väl att vänta i en match likt denna. Det är dock ett underbetyg att endast två av sex avslut inne i straffområdet går på mål. Båda dessa av Pärlan, vilket kanske kan tolkas som positivt i alla fall.

Mot slutet av den andra halvlek börjar Gefles dubbla mur krakelera en smula och jag börja nära förhoppningar om att detta skall fortsätta i andra halvlek med ett tröttare Gefle som kryper tillbaka upp i knät på målvakten alternativt lämnar fler ytor, en analys som i stort sett delas av killen jämte mig (som det visar sig vara en person som en gång i tiden hade en blogg som refererade till min blogg - tyckte jag kände igenom honom från den gryniga bilden uppe till höger. Min är ju lite tydligare).

Sjävklart blir det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Medan något sådant unikt som en Gefleklack börjar ljuda (ett sällsynt läte som torde intressera fågelskådare) väljer Gefle istället att gå på offensiven och lyfter upp laget en smula. Inte så att att de bjuds på någon hejdlös och frejdig anfallsfotboll men allt är ju relativt. Det är dock tillräckligt för att störa GAIS och istället börjar grönsvart tappa bollarna längre ner i plan. Antalet avslut är jämnt fördelade i den andra halvleken och matchkvalitén sjunker. Gefle har ytterligare lite träkänning och sett till andra halvlek är det är lite tur att vi kommer undan Bockbrännarmetropolen med en poäng.

Backlinjen var återigen inte riktigt så bra som den borde vara. Richard Ekunde verkar inte lika säker på sig själv och vågar därför inte i lugn och ro täcka ut bollen - den färdighet som är hans signum. Fredrik Lundgren begår några misstag i spelet längst med marken, vilket man kanske kan förvänta sig och tvingas lära sig leva med. Jonas Lundén fortsätter att vara en besvikelse, kanske framförallt offensivt men även defensivt - den unge vänteryttern Lantto torde vara hans ansvar (självfallet anser Gepe att Lundén var bäst i GAIS, de vill la att vi ska förlora). Mikael Dalhgren kommer upp på sin kant några gånger och även om jag inte kommer ihåg hans försvarsspel, så verkar han klarat av sin kant hyfsat - föredettingen Jonathan Berg på hans kant sökte sig ofta innåt i banan. Att vi inte släpper in ett mål mot ett kontringslag på bortaplan visar dock på en bättre koncentration överlag. Richard Spong är inte rädd att ta kampen på mittplan. Jonas Mårtensson kommer inte riktigt till sin rätt tyvärr, något jag tycker delvis kan förklaras med hans roll och position. Killen kommer inte riktigt till sin rätt i en så låst match där de inte finns underlag för djupledsbollar från mittfältet.

---
Efter att ha sett matchen på Adas (hade en del beslutsångest inför pubvalet. Adas är visserligen närmare mitt hem men jag har nu börjat vänja mig vid Whoopsy. Noterade dock att den lilla satan skulle spela en match klockan åtta och då skulle det komma en massa dåliga människor dit, därför blev det Adas). På vägen hem råkade jag dock gå in på Kville Biljard och såg den andra halvleken i den matchen mot Hammarby, nästa veckas motstånd. Bajen hade enligt kommentatorerna och en kille jag snackade med (förvånadsvärt analyserande och sansad för att vara en ung blåvitt supporter, var bland annat missnöjd över att Pontus Wernbloom filmar så mycket) bjudit på rena pojklagsförsvaret under första halvlek. Andra halvleken var mer svängig och raka motsatsen mot den match jag precis tittat på. I andra var nästa veckas motståndare Jag hoppades givetvis på 0-0 men ett snyggt mål av något slags vädersträck grusade den förhoppnigen och trots en del försök från Hammarbys sida och på grund av en del tur för det där andra laget bestod resultatet matchen ut. Chanser för en målrik match på onsdag. Vi får dock hoppas att GAIS gör det första, i så fall har vi nog goda chanser att få ytterligare en poäng eller kanske tre.

tisdag 21 april 2009

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten - men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

måndag 20 april 2009

B-laget slarvade bort chans till dubbelseger

Dagen efter matchen mot Häcken på fastlandet åkte B-laget ut till den gröna ön för att spela boll på Sälöfjordsvallen mot Häckens dito. En litet märklig match där Häckens lag gör mål i första och sista minuten.

Det första målet hinner jag bara se på distans när jag kommer på cykeln och torde i princip skett direkt från avspark. När jag väl kommer fram börjar GAIS långsamt ta kontroll över spelet utan att skapa så värst mycket farliga lägen. Det är rätt tydligt vilka som tillhör A-laget och vilka som är juniorer. Inte bara för att jag känner igen dem, utan för att de äldre spelarna inte alls är så valpiga i spelet. Reuben Ayarna ser på många sätt stabil ut, håller i boll och levererar rätt bra djupledsbollar - synd bara att hans distanskott påminner och Ipke Ekongs... Halgrimur Jonasson gör debut i B-laget och ger ett hyfsat habilt och rätt säkert intryck, uppspelen är dessutom rätt bra. Han får dock inte spela hela matchen utan byts ut relativt tidigt i andra halvlek.

Sikten stördes emellanåt av diverse avdankade Uefa-cupsvinnare (Johan Pettersson gjorde en hyfsad insats som offensiv inner, övrig avkomma är av mindre betydelse) med Krull-Källqvists nyfödda lilla bäbis låg och skrek ut sin ångest över att fadern inte är bra nog för att spela i GAIS. Mot Wartagården till stod islänningarna Gummi-Tarzan och Schlagerhataren Baldvinsson och tjattrade på sitt hemlands tungomål medan den tredje knatten spelade match.

Resultatet står sig till halvtid och efter detta blir spelet allt mer ofokuserat och rörigt. Mervan Celik och i viss mån Daniel Morais Reis är också rätt valpiga. Det är säkert hundra personer som någon gång försökt förklara för Mervan att man inte blir en stor fotbollspelare genom att bara dribbla utan att även bidra till laget och att det finns en fördel med att spela enkelt. Tyvärr brukar ju inte unga, tekniska yttrar vara riktigt mottagliga för dessa råd från äldre gubbar och gummor - så får han mycket begränsad tid i A-laget också och en före detta, ung valpig ytter som numera hyllar kollektivet och kampen får platsen till vänster i föregående dags match.

Morais Reis är också lite sådär och försöker bland annat filma i en B-lagsmatch framför femtiotalet åskådare - kanske inte den brasilianska sambafotbollens höjdpunkt. Tyvärr finner jag inte riktigt någon nytta med anfallaren i GAIS trupp. Han är inte vidare spelintilligent, han är inte tillräckligt uppoffrande, hans teknik är bra men kanske inte bra nog, hans avslut är inte direkt giftiga och han är inte en sån där spelare som alltid står rätt. Nu råkar han dock göra två mål. BK Häcken släpper in GAIS i matchen genom att få en spelare utvisad och en annan skadad (så som jag fattade det) och med två man mer kan GAIS nästan inte undvika att få ett övertag. 1-1 kommer på en bra hörna (jag kommer inte ihåg vem som slog det) som brassen nickar in och sedan löper han snyggt fram med från vänsterkanten och skjuter in 2-1.

Nu borde GAIS givetvis försöka spika igen, men icke! I matchens sista minut uppstår tumult när backen Sandeep Mankoo och målvakten (om jag tror heter) Max Knape inte kan ta hand om en ensam Häckenspelare som försöker få in bollen. Till slut ramlar bollen i mål men inte fören Sandeep försökt få bort den med armen. Lite onödigt väljer domaren att blåsa, rusa fram och visa ut backen och ge Häcken en straff; 2-2.

GAIS 3 - 0 BK Häcken

En solig men kylig söndag med dålig uppslutning utanför och på arenan mot anti-publiklagen BK Häcken gav återigen lite fast mark under det eviga fall mot förtvivlan och besvikelse som kategoriserar livet som gaisare.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
14. D. Nicklasson (71' 23. E. Hedinsson), 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (88' 27. M. Celik);
18. P. Eriksson (78' 9. G. Baldvinsson)


Efter att ha släppt in allt för många mål på ett ansvarslöst försvarsspel märktes det att GAIS började matchen mer med fokus på att inte begå misstag än att skapa anfall och spela vacker fotboll. Spelarna försöker ligga rätt i positionerna men saknar den aggressivitet och mod, defensivt så väl som offensivt, som behövs för att vinna matcher. BK Häcken har tagit med sig en del av sin aggressivitet från den oväntade storsegern mot den lilla satan, men som jag misstänker så har de haft svårt att ladda om och i de avgörande lägerna saknas den riktiga skärpan. Häcken har över matchen fler chanser, men många av avsluten är under all kritik - inte för att jag klagar. Segern skall dock delvis tillskrivas den rosa pantern Dime Jankulovski som för första gången i år kunde hålla nollan med hjälp av några kvalificerade räddningar.

Den största ändringen i GAIS är att lagkapten Fredrik Lundgren kommit in som härförare i den nya rollen som mittback. Det är ju inte precis som spelare som Lundgren utmärker sig utan med sin likhet med sin namne Herbert i fråga om inställning och attityd. Han nickar bort en hel del som stötande mittback och gör Richard Ekunde till en bättre mittback. Den senare gör årets bästa match än så länge. Ytterbackspelet är fortfarande bara sådär, Mikael Dahlgren tycks ha lärt sig av några tidigare misstag och Jonas Lundén gör en habil defensiv insats, spelet framåt är dock som bortblåst och hans passningar snarare en belastning. När Lundéns offensiv fungerar - som under några träningsmatcher - är det en definitivt en tillgång.

På mitten har Häckens firma Chatto-Saarinen bra koll och reducerar en Wanderson do Carmo som återigen har gått ut och ställt skorna (två mål och en assist...). Jag noterar dock två bra exempel på samspel mellan Wanderson och den evigt kämpande värmländska pärlan Pär Eriksson. GAIS motsvarande innermittsfirma Johan Mårtensson-Richard Spong tycks hålla sig lägre ner i banan än föregående matcher där mycket yta uppstått mellan dem och innerbackarna och bidrar således inte med mycket framåt. Genom att Häckens ytttar är så offensiva skapas det dock en del uttrymme på kanterna och det är på dessa det mesta av GAIS spel kommer, mestadels genom Mattias Lindström på högerkanten. Det tar dock en dryg halvtimme innan han riktigt vågar utmana sin ytterback, fokus på att inte göra bort sig som sagt.

I halvlekens sista sekunder ramlar Wanderson i straffområdet efter en kamp med dvärgen Lind och grönsvart får en straff som stjärnspelaren sätter. Glädjen är stor på Preppens, då det inte är ofta att vi får en straff som straffskytten sedan också klarar av att förvalta!

Andra halvlek blir mer av samma med skillnaden att GAIS får bättre grepp om.... nä vi säger inget mer om det... och när GAIS efter ett lysande samspel gör 2-0 känns det rätt OK. Mårtensson slår en lång genomskärare från mittfältet fram till en bevakad Wanderson som ändå får fram bollen direkt till en löpande Pärla som kallt slår bollen vid sidan av en utrusande målvakt. Klacken kör växelsång med levande sittplats (som mest står) och familjeläktaren. När Saarinen blir utvisad efter ett andra gula kort borde matchen vara klar. Jag kommer dock att tänka på GAIS - Elfsborg säsongen 2000, där GAIS tappade 2-0 till 2-3 trots överläge, och blir nästan mer nervös. Men för en gångs skulle behöver man inte vara nervös, Wanderson tar ner en långboll och prickar in 3-0 via ribban - klart och betalt och efter sedvanligt hyllande blir det dags att cykla tillbaka hem till Hisingen.

söndag 19 april 2009

Polisen och femmans spårvagn

I fredags var det vild skottlossning på en spårvagn vid Vågmästarplatsens hållplats vid tio på kvällen. Jag satt hemma, sådär 150 meter bort, och märkte inte ett skvatt. Pistolskott hörs inte så värst mycket mitt inne i en stad.


Jag skall inte rapa upp vad som står i media utan bara nå ett intryck: Polisen verkar inte ha några konkreta spår för att lösa detta. Skott avlossas mitt inne i en fullpackad (på två sätt) spårvagn med övervakningskameror en fredagskväll, femtio meter från en polisstation, och polisen har ingen aning. Detta kan bli en viktig PR-fråga för polisen. Personligen är jag inte räddhågsen av mig, men jag kan tänka mig att lite mera nervösa människor inte blir mer benägna att åka kollektivt.

Jag är inte för populistiska lösningar eller för att skandera skandal (utom när domare dömmer bort GAIS) men nog fan krävs det att dylika brott löses snabbt och effektivt för att åter vinna allmänhetens förtroende. Tyvärr är mitt intryck av den svenska polisen att problemet i första hand är resursbrist utan att de är väldigt dåligt organiserade och mer lämpade till att sent om sider registera brott snarare än att göra något åt dem.

fredag 17 april 2009

Trelleborgs FF 3 - 0 GAIS

Det är aldrig roligt att försöka skriva ihop något efter en menlös förlust mot ett lag som Trelleborg, ett motståndarlag skapat av en perfektionist som Tom Prahl i en intetsägande landsort. Det är således mer pliktkänsla än glädje som i detta läge får mig att skriva ihop en snabb sammanfattning.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (68' 14. D. Nicklasson), 2. A. Tobiasson, 3. R. Ekunde, 16. Dahlgren (57' G. Gunnarsson);
8. R. Spong (74' 23. E. Hedinsson), 17. J. Mårtensson;
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson


Sin vana trogen börjar GAIS att släppa in ett tidigt mål. Det blåser mycket på Vångavallen och i första halvlek har hemmalaget vinden i ryggen. Det blir således lätt att slå långa bollar på djupet och detta utnyttjas tidigt när en högt uppdragen, loj backlinje i något bortaställ från Vägverket (måhända har laget återigen glömt tröjorna och lånat några vägarbetare?) ser sig förbisprunga av boll och spelare, Marcus Pode, som rullar in 1-0. Lojast av dem alla är Mikael Dahlgren som, trots att han nu fick spela högerback, inte rosade marknaden. Backlinjen är återigen ett problem, vilket också Alec tycks se då två av spelarna blir utbytta relativt tidigt i andra halvlek. Precis som tidigare tycker jag mig se (står på Whoopsy och talade lite med bargrannen om hur nära kameran går bollinnehavaren - det är omöjligt att se några linjer i spelet) hur framförallt yttrarna faller för snabbt och inte vågar gå upp och möta. Istället hamnar de någonstans mittemellan och försvaret kollapsar som ett korthus. Tidigare har jag tänkt några blasfemiska tankar om att det är bra att Fredrik Lundgren är skadad och inte kan spela som nyinskolad mittback - jag har nu svängt i den uppfattningen och nog är det så att det behövs en Lundgren någonstans i GAIS defensiva del för att det skall finnas någon hjärta i försvaret, Jonas Lundén - återigen blek - och Dime Jankulovski tycks i alla fall inte lyckas med detta. Jag saknar dessutom Kenneth Gustafsson. Denne veteran, som oftast får ta skott för negativa kommentarer, saknades i alla fall offensivt. Genom att hans vänterfot saknades på plan gick GAIS över till att slå korta hörnor, vilka föga förvånande ledde till väldigt lite.

Återigen sin vana trogen är det först när man ligger under som GAIS spelare gör ett riktigt försök att spela boll och pressar därefter Trelleborg under de följande tjugo minuterna med ett regält bollinnehav men frapperande få avslut. Grönsvart spelar omständigt och plottrigt och i min trötta hjärna börjar jag famla efter ett Clausewitz-citat om hur ju längre en offensiv pågår utan att vinna ett avgörande, dessto närmare kommer den anfallande sidan förlust (lämna gärna ett korrekt citat som kommentar!). Som sagt, Trelleborgs rakare spel vinner med tiden över Wanderson do Carmo har återigen svårt att nå upp till de högst ställda förväntningar vi med rätta har på honom. En av få ljusglimar i matchen är den offensiva viljan och inställningen hos tre andra offensiva spelare; Mattias Lindström, Tommy Lycén och Pär Eriksson. De räcker dock inte till för mycket framåt utan stöd och med ett försvar som spelar mer för sig själva än som en lagdel kan de snart avväpnas av ett tryggare Trelleborg.

Direkt i andra halvlek börjar GAIS - som vanligt igen - släppa in ett mål. Dime räddar en boll och blir sedan nedputtad alternativt nedramlad av en Trelleborgare i målområdet och kan därigenom inte effektivt avvärja den retur som blir 2-0. Tveksamt belust av domaren i det läget. Förvisso kan jag objektivt tycka att målvakter borde få stå ut med lite mer även i målområdet, men med tanke på att domaren vanemässigt brukar blåsa för det minsta lilla i målvaktens favör kunde han gjort så även i detta fall.

Med två mål i baken (ja, snart match mot BK Häcken...) finns det inte mycket till kreativ inställning kvar hos bortalaget och istället för Trelleborg öka på förnedringen med ett snyggt (rent objektivt snyggt alltså, egentligen var det skitfult) frisparksmål. Lycén passar även på att dra på sig ett andra gula kort och blir därmed utvisad och avstängd mot BK Häcken på söndag.

Efter tre omgångar kan vi slänga eventuella ambitioner om en plats på övre halvan och att truppen kan ta nästa steg ur hågen och inse att det återigen handlar om att i första hand säkra ett nytt kontrakt. För det behöver vi ungefär 25 poäng till.

torsdag 16 april 2009

Härdsmältan angriper publikvärdar

I kölvattnet av en massa huliganskandaler (anhängare till Djurgården, Helsingborg och GAIS har pekats ut, ingenstans i någon artikel har det ens antytts att goa glada nationalsocialistiska blåvittanhängare skulle kunna tillhöra denna kategori) som fått ta upp några spaltmeter i lokalblaskan under senare dagar kommer så det oundvikliga:

Härdsmältan skall få lämna sina populistiska kommentarer. Fint så, alla har vi lite olika uppfattningar om huliganproblemets art och vilka rimliga lösningar som står till buds. De grönsvarta huliganer som med största sannolikhet var dumma nog att ge sig på poliskåren utanför Rambergsvallen (poliser brukar i alla fall klara av att skydda poliser, även om de misslyckas med allt annat och slår upp någon oskyldig åskådare i processen) har jag inget till övers för.

Nej, vad som stör mig nästan lika mycket är hur klumpigt den där Härdsmältan alltid uttrycker sig, oavsett om det är frågan om ett taffligt försök att analysera en fotbollsmatch eller lösa världsproblemen:

"Att publikvärdar måste ersättas av polis borde ansvarigt folk ha förstått för länge sedan. Fotbollssupportrar blir inte smartare klädda i en orange jacka."
- Mats Härd


Men så bra då! Fotbollssupportar i allmänhet och tydligen publikvärdar i synnerhet är lite dummare än andra!? Fotbollsinstresserade som för en modest ersättning offrar sin fritid, får se lite av matcherna och istället får stå och stirra på den likaledes korkade publiken och ställer upp som publikvärdar, med mycket begränsade befogenheter, skall dessutom förlöjligas i den lokala morgonblaskan!

Mellersta Biskopsgården

Följande inlägg publicerades tidigare under veckan på YimbyGBG.


SBK håller på att arbeta fram en detaljplan för att bebygga ett grönområde mellan Södra och Norra Biskopsgården. Förhoppningen är att bygga totalt 180 nya bostäder i småhus, inklusive 12 platser till kommunens tomtkö, ett gruppboende och en förskola (dagis vågar jag la inte skriva).


Grönområdet har troligen från början avsetts som en grön oas mellan de två miljonprogramsområderna men har istället uppfattats som en otrygg plats ("planområdets norra del utgörs av Sjumilaparken, ett närrekreationsområde [...] synes dock ej nyttjas särskilt frekvent då igenväxning och bristande underhåll präglar anläggningarna"). Dessutom finns all stadsnära natur man kan tänkas behöva, och troligen mer än så, strax västerut i form av Svarte mosses naturområde.


Detaljplaneområdet omgivet av rött

Sedan tidigare finns strax norr om detaljplaneområdet radhusområdet Solvädersbyn (typiskt Sörgårdsidylls-namn), ett tillskott i området från tidigt 1990-tal som består av trästugor från en norsk OS-by. Övrig bebyggelse är lite mer grå om man säger så och består av skiv- samt lamellhus av den typ som får många svenskar att rysa av avsmak och vissa arkitekter att kurra av välbehag. SBK betecknar det som en mångfacetterad stadsdel med mängder av exempel på fin arkitektur i ett ståtlig landskap.



I dokumentet kan vi läsa att
"Biskopsgården ligger vidare inom bebyggelsekategori ”mellanstad”. För denna bebyggelsekategori anges strategier som; kompletteringsbygga, blanda, länka samman befintliga stadsdelar, i första hand bygga på redan ianspråktagen mark, bygga kollektivtrafiknära samt skapa goda möjligheter att cykla och gå."


Det är främst utifrån det perspektivet som det planerade området bör bedömas. Mellanstad är en kategori hämtad från Göteborgs nya översiktsplan, vars ambitioner Yimby i stort stödjer. Tyvärr visar sig dock sällan detaljplanerna komma särskilt nära översiktsplanens visioner, även om vackra ord ofta förekommer i detaljplanehandlingarna är det ofta svårt att se hur dessa avspeglas i den verkliga planen.



Istället använder sig SBK av Orwellskt nyspråk för att i ord bekläda samma gamla vanliga planer. Det finns inga rimliga förutsättningar i dagsläget att förvänta sig innerstadsbebyggelse här ute i förorten. Det finns dock möjligheter att förbättra även här och vi får ta oss en närmare till vad Mellersta Biskopsstaden bidrar.


Norra delen av södra Biskopsgården 1960, det nya området skall byggas i skoget i bakgrunden

Att områderna Norra och Södra Biskopsgården är relativt separerade ifrån varandra är inget att förvånas över. Enklavskapande var del av efterkrigstidsplaneringens modus operandi där lämpligt stora förorter skulle omslutas av härliga, rogivande grönområden (lite som mentalsjukhus). På senare tid har dessa gröna områden dock ifrågasatts allt mer.


I bostadsområderna norr och söder om detaljplaneområdet finns det idag mestadels hyresrätter (att blanda upplåtelseformer är den förenklade form av blandstadsbegreppet som passar byggnadsnämnden) och trefjärdedelar av bostäderna är tre rum och kök eller mindre. Genom att komplettera bebyggelsen med andra bostadsformer och större bostäder samt nya sådana i ett miljonprogramsområde diversifieras området (undrar dock om nämnda Solvädersbyn tagits med i detta).

Illustration över den tänkta bebyggelsen

Det finns dock inga planer på några andra verksamheter utöver en förskola, som dock verkar ha fördelen att den inte göms bort långt ifrån bostäderna inne i någon snårskog utan pepparkakshus. Det är troligen för mycket begärt att få in något annat som det ser ut nu med relativt nära tillgång till såväl Friskvärders- samt Vårvärderstorget inom rimligt avstånd.


En fördel som verkligen är värd att trycka på är närheten till kollektivtrafik i form av spårvagnshållplats. Annars brukar nya småhusområden hamna på platser där det i realiteten inte finns något underlag för en fungerande kollektivtrafik inom gångavstånd (diversifiering av miljonprogram har ibland inneburit att villaenklaver slängts ut i en skog en bit bort. Det ger ökad blandning i stadsdelsnämndens statistik men inte i realiteten).



För att småhusägare skall ställa bilen krävs lite mer än en busslinje som går en gång i halvtimmen vid en hållplats en kilometer bort. Vad som dock kan diskuteras ytterligare är vägarna. Biskopsgården karaktäriseras av trafikseparerade, uppbrutna vägnät i en hierarkisk ordning. På ett sätt förklarar sig planen innebära ett avstamp från denna trafiklösningsparadigm:


"Goda mötesplatser: Planstrukturen underbygger stråk som bidrar till möten vid rörelse genom området. Hållplats, boendegator och naturstigar underlättar att människor möts och lär känna varandra. Goda mötesplatser ska skapas nära livliga stråk och ges olika karaktär. Bekanta ansikten i grannskapet skapar förutsättningar för ett tryggt och säkert boende.

Blandning av trafikslag för ökad trygghet: Boendegatorna utformas för flera trafikslag som lågfartsgator. Nybebyggelsens bostadsentréer vänder sig mot gatorna där angöring och parkering finns för bilar."



Den blandade trafiken i det nya området


Det tycks dock existera en viss dissonans med den faktiska planen:

"Planområdet angörs via Blåsvädersgatan genom södra Biskopsgården. Blåsvädersgatan utgår från Väderlekstorget där det sedan är nära till de större genomfartsgatorna Hjalmar Brantingsgatan och Yrvädersgatan. Biskopsgården har ett trafikseparerat uppbrutet gatunät. Huvuddelen av stadsdelen byggdes under en stadsbyggnadsperiod då vägar och gator planerades med god standard och i vissa avseenden med överstandard. På Sommarvädersgatan och Blåsvädersgatan uppgår trafikmängden till 10 900 respektive 1 000 fordon per årsmedeldygn. Skyltad hastighet är 50 km/m och mängden tung trafik uppskattas till 4% respektive 2%."


Nu finns det en gata norrut mot Norra Biskopsgården och Friskvädersgången; Byvädersgången. Även om det är den gång som området och dess väg ansluter till i norr nämns gatan aldrig med namn i dokumenten. Från början trodde jag att intuitivt att boende i det nya området skulle kunna välja att åka norrut istället för söderut på Blåsvädersgatan. Nu har jag blivit lite mer osäker. Skall denna alternativa rutt på något sätt spärras av eller är SBK helt blind för det alternativet?



Biskopsgården är som ett utslag av modern trafikplanering ett typexempel på långa omvägar på separerade vägar för att komma en kort väg. Nedanför slänten, vid spårvagnshållplatsen, behöver de boende i det sista punkthuset på Höstvädersgatan, som vill åka norrut på Sommarvädergatan först åka en omväg på över en och en halv kilometer för ett fågelavstånd som är en tiondel av detta.



Kan boenden i mellersta Biskopsgården inte ta vägen norrut behöver de köra 2,5 km istället för 600 meter om de vill norrut på Sommarvädersgatan. Dessutom vänder sig husen (som det står om i det första citatet ovan) inte mot något annat än de återvändsgränder som skapas utifrån den nya angörningsgatan i mitten. Allt tycks alltså i realiteten vara precis som förut.



Jag begär inte mycket i detta avseende, men nog hade det inte skadat med några små tappra försök till silning genom området och mindre återvändsgränder. Med en, två eller till och med tre gator norrut samt någon extra söderut skulle trafiken spridas jämnare i området och bilarna skulle inte behöva köra långa omvägar.



En annan käpphäst jag har mot modern stadsbyggnad är dess statistiska perspektiv; när väl området är byggt och de lyckliga familjerna har flyttat in är området implicit färdigt. I dokumenten finns inga tankar på framtida utbyggnader eller förändringar i området.



Jag begär och förväntar mig inte några väl utarbetade planer utan bara tankar på hur området skulle kunna förändras i framtiden om ett behov och önskemål skulle uppstå (Tage William-Olsson tänkte sig nog inte att någon skulle bebygga Sjumilaparken). Istället är det tydligen enklare att låsa in sig i återvändsgränder.

Konsumenten åt alla lycka bär

Bara för några dagar sedan beklagade jag mig över den förminskning av det offentliga får genom att medborgaren får genom att reduceras till konsument/brukare.

Läser i dagens lokala morgonblaska om att väljarna sviker valet till EU-parlamentet.

Går vidare till Svenska Dagbladet på nätet och där får jag syntesen av detta: Nu skall vi ställa konsumentkrav på EU!

"Den europeiska konsumentorganisationen BEUC har med Sveriges konsumenter och ytterligare 42 andra medlemmar i hela Europa tagit fram en ”konsumentpakt” bestående av åtaganden på åtta centrala områden. Kandidater till parlamentet kan ansluta sig till pakten för att visa att de tar ställning för sina väljare i deras egenskap av konsumenter. Det kan ske via konsumentorganisationen i deras hemland eller via den gemensamma webbplatsen, där det går att se vilka som anslutit sig hittills."

Det är bara som konsumenter vi små människor kan relatera till och förstå EU. Det hela känns väldigt betryggande tänker jag, kisar mot mot Faltron w1934s-skärm, lyfter min Rörstrandkopp och tar en sipp av Willys Örtte pepparmynta. Allt fungerar ju så bra så jag tror jag röstar blankt!

tisdag 14 april 2009

GAIS 1 - 4 Helsingborgs IF

Säg den lycka som varar, på annandagen så var tillvaron åter stabiliserat (min inställning inför matchen var givetvis att jag hoppades att GAIS kunde försvara den positiva måldifferensen) och de hängivna kan måhända börja diskutera något mer intressant än musikval på arenan.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankuloviski;
5. G. Gunnarson (66' ). G. Baldvinsson), 2. R. Ekunde, 16. M. Dahlgren, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (77' 6. R. Ayarna);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson (83' 23. E. Hedinsson)


Det var med en viss nervositet som jag för första gången under en matchsituation traskade upp på Preppens. Nu skulle man få se vad man betalat för och framförallt vad man bundit sig till under säsongen. Att betrakta fotboll från kortsidan har tidigare sällan varit en lysande upplevelse men i detta fall blev jag inte besviken. Med en god höjd över planen var det lätt att följa spelets gång och avståndsbedömningen som oftast blir helt skev på lägre höjder var här nästan som bortblåst.

Utsikten gav i vilket fall utmärkt läge att på nära håll studera GAIS försvarspel under första halvlek. Det var ingen vidare upplyftande upplevelse. Laget var alldeles för centralt och ett överspel från ena kanten till den andra kom allt som oftast till en fri och allena HIF-spelare. Det är lätt att peka ut debutanten Gudmundur Gunnarsson som den felande länken, han låg ofta fel och var initialt väldigt seg och långsam. Han var dock inte ensam i det dåliga försvarsspelet (och lyfte sig också från usel till medioker efter någon halvtimme) utan kan lastas på i stort sett hela lagdelen. Richard Ekunde stod för flera bra ingripanden men hans kvalitéer till trots (och inte heller dessa var på topp) så hjälpte det föga. Ekunde klarade inte allena av att bära upp backlinjen jämte en ovan Mikael Dahlgren och en förvånandsvärt instabil Jonas Lundén. Istället blev det många panikrensningar upp på HIF-spelare som sedan kunde ta sats och skjuta igen eller spela ut på en ledig kant. Bara innan målet efter sju minuter han jag se två skott från precis utanför straffområdet som var resultatet av serveringar från den grönsvarta backlinjen.

Efter mål och domarbyte (hjärtproblem och inbyte av fjärdedomare från Hisings Backa - Skandal, skandal, Hisingen!) kan atleterna arbeta sig in i matchen och prestera något framåt vilket till slut leder till Tommy Lycéns utmärkta 1-1 i krysset. jag är återigen kluven till Lycén, under försäsongen har jag hyllat hans förbättrade inställning för att under de första två matcherna se en återgång från mr. Tommy till dr. Lycén (om ni förstår vad jag menar). Trots detta gör han ju mål och skapar målchanser.

1-1 i halvtid tjänst rätt OK och nu hoppas man förstås att GAIS skall gå ut stärkta i andra halvlek. Då är det givetvis självklart att GAIS börjar med att släppa in ännu en balja efter två minuter. Nu är plötsligt kortsidan en fördel då jag inte på nära håll behöver studera stojande och stimmande skåningar i den bortre änden av planen. HIF släpper dock inte GAIS i matchen igenom och vi har flera goda chanser att få till 2-2 men istället börjar målen ramla in därborta och det blir till slut hopplöst. Alexander Axén försöker skapa något genom att lyfta ut den mediokre vänsterbacken, dra ner Lycén som ytterback och gå över till 4-4-2 med Gudjon Baldvinsson, dock utan några märkbara resultat.

Återigen förlorar GAIS mot Mjölkkossorna från sundet. Det har blivit något av en vana. De är bättre men vinner inte genom att dominera utan genom att vara lite smartare och lite bättre. Det är därför de hör hemma där GAIS vill vara - på den övre hälften av tabellen när den feta tanten sjunger någongång när solen står allt lägre på himlavalvet (usch, vad pekoralt!). Flera spelar i GAIS gör bra insatser och vi har kommit tillbaka till min gamla vanliga klyscha efter en förlust - mersmak. Plus för Richard Spong som är ett bollvinnande lejon på mitten, Mattias Lindström som bidrar med en hel del och en litet plus till en kämpande Pär "Pärlan" Eriksson. Minus till försvarspelet som får oss att känna som öisare - utan medlemskap i vare sig Rotary eller GKSS.

Suck och stön.

Nästan sju och ett halvt tusen åskådare är en bra publiksiffra för GAIS men mediokert för en av de första matcherna på den nya arenan. Föräldrar, ledare och ungdomar från bland annat Lärje/Angered IF och Midnimo hjälpte till att lyfta siffran med gratisbiljetter. Om vi vunnit hade måhända klubben vunnit några medgångssupportar men med en förnedrande förlust har säkerligt GAIS vunnit sig en livstida supporter som kommer att ångra det i resten av sitt liv - välkommen till klubben!

Nu förväntar jag mig fyra poäng under veckans andra matcher, annars lovar jag att aldrig mer gå på GAIS!

Fast i och för sig, Trelleborg är ju bättre än vad man kan tro och den där Tom Prahl har ju alltid något extra bakom örat. Tre poäng skall vi i alla fall ha!

Fast bollen är ju rund men två poäng borde vi kunna få mot BK Häcken och Trelleborg.

En poäng?

Äh, va fan - jag har ju betalt årskortet så jag kan la fortsätta gå hela året ut!

måndag 13 april 2009

Hej, Bullen!

En kronisk, livslång sjukdom

Jag skriver om ett problem som bara blivit värre och värre med åren. Vissa dagar går jag upp tidigt och känner mig stressad, även om jag är ledig. Jag kan inte fokusera på något utan sitter och stress-surfar på internet, dricker mycket kaffe, kan inte riktigt äta, springer på toan och kollar hela tiden på klockan. Detta sker ungefär 20-30 gånger per år och börjar på vårkanten. Trodde först det var någon slags pollenallergi men problemet fortsätter över sommaren - även om det tycks ta en månadslång paus när gräset är som grönast - och lång in på hösten.

Är jag normal?

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

"Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär."

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som "urbana bönder") har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

fredag 10 april 2009

08-lantisar och andra fjantar

Identitet och myter roar mig. Människan behöver sortera och kategorisera saker och ting i sin omgivning för att skapa ordning i en kaotisk verklighet. En del av de mönster vi ser - såsom kanaler på Mars - är dock inbillade. Så är också de flesta fördomar som vi till mans har gentemot olika grupper av andra människor. Även om det ibland kan finnas en korn av sanning är det i det flesta fall direkt fel. Med lite distans kan det dock vara rätt roligt och ge världen krydda, för nog är ens egen grupp liiiite bättre? Jag är rätt säker på att Stockholmare inte per definition är dummare än andra. Alla som går på Avenyn är inte Trollhättebor med Truckers-keps som svajar runt i jakt på billigast plankstek. Överlag är säkert Trollhättebor som folk är mest, vare sig bättre eller sämre.

I kombination med internet kan dessa fördomar vara väldigt roligt och samtidigt tragiskt. I alla fall för någon med en viss distans och förmåga att förstå ironi. Den fluga som vi kallar internet medför en fantastisk förmåga att föra samman kreativa tankar. På samma sätt är det dock minst lika lätt för idioter att mötas och slänga ut sig dumheter.

De senaste dagarna har jag betraktat och själv bidragit till något som roar mig ofantligt. I detta fall är det i första hand Stockholmare som får ta skott, men jag kanske skall påpeka att jag träffat flera trevliga från landets huvudstad. De bilder som finns av Stockholmare, självskapade och de som vi lantisar applicerar på dem, är speciellt roliga.

Först har vi något som hänger samman med det inlägg jag skrev häromdagen kring BK Häckens försök att få mer publik. Till detta inlägg bifogade jag två länkar, den ena till fotbollskanalen och den andra till Dagens Media. Det senare är en tidning och sida som riktar sig mot de som är intresserade av marknadsföring och reklam. Således är olika, nya grepp för att nå ut rimligen något som intresserar dess läsare. I samband med Hisingslaget kom dock en snabb kommentar in som uppfattade Dagens Media som en lokalblaska och menade att det var helt ointressant vad BK Häcken gör:

"Djurgården och AIK är STOCKHOLMSlag och Vasastan ligger också i STOCKHOLM. Därför är det intressant. BK Häcken håller till ute i landsorten. Därför är det inte intressant. Om du vill veta vad som händer i Buträsk, läs Norra Västerbotten."

Detta är förstås så korkat att det är roligt, troligen har Sveriges mediaföretag inte så fett om de endast skall överleva på konsumenter i Vasastan, Stockholm. Dessutom är det ju precis den bild av korkade, hemmablinda Stockholmare som irriterar så många människor och roar mig. Det blev inte mindre roligt när jag för att retas slänger in att AIK är la ett Solnalag, direkt slänger sig någon annan fram och hävdar bestämt att det är ett Stockholmslag.

Själv är jag född i Halland men har numera skaffat linser
(och jag är inte från Falkenberg, de är ju helt efter i den byhålan!)

Nästa incident sker idag när det uppmärksammas på ett forum för rättrogna att DIF skall ladda upp på Gamle Port, något som väcker ont blod hos vissa som anser sig ha pinkat in något revir. Jag har personligen inga sådana vanföreställningar om att GP skall stå över en chans att tjäna stora pengar bara för att inte såra några pubertala gaisares känslor. Återigen roande.

Vad jag däremot hängde upp mig på var hur det hela var formulerat på Järnkamminens sida där GP och andra pubar i området nära Kopparmärra kallas för Norra Avenyn. Ungefär som att Göteborgare skulle gå runt i Gamla Stan och kalla det för Norra Södermalm. Jag bestämde mig för att på ett retsamt sätt påpeka deras totala okunskap och sände ett e-post:

"Kom in på er i övrigt snygga sida via ett forum för oss hängivna där några irriterade sig över att våra gamla ärkerivaler tagit GP som pub för sitt besök för match mot Den Lille Satan. Jag har personligen inte något emot det, det hedrar er förstås att ni inte väljer Avenyn som några andra Trollhättebor i jakt på plankstek och från centralen sett är läget utmärkt. Dock blir det lite löjligt när ni har en guide om pubar vid något ni kallar Norra Avenyn. Med beaktande av hur Stockholmare är kända för att tala illa om så kallade lantisar så kanske ni skall försöka undvika att framstå som just sådana. Avenyn börjar utanför vallgraven; det finns inget område som kallas Norra Avenyn.

Välkomna till Göteborg, men stanna inte för länge nu bara!"


Notera hur jag tydligt anspeglar på föreställningen om att Stockholmare kallar alla utanför staden för lantisar och vänder detta som ett skämt emot en sådan. Jag fick nästan omedlebart ett svar från JK:s ordförande som givetvis bekräftar alla fördomar:

"Jag förstår att det alltid är kul att leka "Messerschmitt". Eftersom "nyn" är den enda lilla bakgata som någon överhuvudtaget behöver bry sig om att känna till i eran lilla håla så faller det sig naturligt att hänvisa till Norra Avenyn, något som även er Polismyndighet för övrigt gör. Då vet alla vad som gäller för dagen och att det inte är någon större skillnad mot övriga intagningar av blåshålan. De nedre delarna av "nyn" har vi intagit ca 50 gånger nu och det börjar i ärlighetens namn bli tjatigt.
Gamleport har vi valt för att det är det enda ställe med kapacitet att ta emot oss, plus att även Polisen hänvisat oss dit. Där ska vi ladda upp för att sen förnedra Änglarna på det nya tillskottet av bidragsbyggen i Fotbollssverige.
Om ovanstående gör att några arbetslösa karossvetsare från Volvo börjar grina så är det inget annat än en extra mysig bonus för oss."

Han sväljer betet med hull och hår och använder lantis-stämpeln emot mig! Som icke-Stockholmare förväntas man tydligen bli upprörd av detta - där ser vi de förställningar som Stockholmare har om lantisar! Skall jag bli upprörd när han upplyser mig, som cyklar över Göta Älvbron dagligen, om att det blåser i Göteborg? Skall jag ta det personligt att han förolämpar den Aveny som jag själv aldrig besöker annat än för stadsbibliotektet? Killen kan nog inte varit så nykter de gånger han intagit Avenyn när han kallar den del av Avenyn som faktiskt är Avenyn för nedre Avenyn; den går ju upp mot Götaplatsen och torde därför vara Övre Avenyn. Dåliga odds att överleva i ett jägar-samlarsamhälle för JK:s ordförande.

Klart att det kan funka på idioter, som ju blir upprörda av allt som hotar deras självbild, men när man sänder det till fel person får man bara sig själv att framstå som en osäker fjant med mindrevärdeskomplex - ungefär som när den lilla satans supportar återigen känner sig nödgade att skandera om hur mycket de hatar GAIS bara för att vi råkar vara lite häftigare än vad de är. Kan givetvis inte uttala mig om JK:s ordförandes blodlinje - han är måhända blåblodigt inavlat - men de flesta Stockholmare (och alla andra som bor i en centralort i Sverige) är ju bara några generationer från småländska statare och nu går deras ättlingar runt och sprätter på olika gator och tror att de gör dem till något speciellt. De flesta av dem är dessutom självade relativt nyinflyttade från Borlänge eller Ö-vik och har jobbat hårt på att fila bort dialekten för att inte framstå som lantisar - människor är faktiskt roliga!

---
Nu skall det sägas att jag sände ett svar till JK och rekommenderade Djurgårdsgatan i Majorna och fick ett trevligt svar med en viss humor i som anspeglade på ett stockholmskt slangords tvetydiga betydelse. Då hade jag dock redan börjat skriva detta inlägg så jag drar killen lite i skiten i alla fall även om jag utelämnar hans namn.

torsdag 9 april 2009

Rumpor på Hisingen

Senare års PR-verksamhet i den göteborgska fotbollsvärlden har i mångt och mycket handlar om någon slags gerillareklam eller dylika tilltag- en byrå går in och gör någon insats som skall locka till skratt och/eller bli en så kallad snackis*. Tidigare exempel torde vara "Jourhavande kamrat" från GAIS samt "GAIS Bonito" och "Gaisblomman" från den lilla satan.


Nu är Häcken med i matchen med "Bakar för Häcken". Med bakar avses pizzabagare men omtolkningen blir ju uppenbar.* 15000 specialdesignade pizzalådor med tillhörande gratisbiljett kommer säljas på 15 olika pizzerior här på den gröna ön.

Att Häcken delar ut gratisbiljetter är la inte direkt någon nyhet om man säger så (se Ahnbergs häck(l)ande** krönika på gais.se). Gratis inträde är snarare modus operanti för en av Sveriges mest ointressanta klubbar att locka publik till vallen som gud glömde. Notervärt är att klubben försöker införa något etnoperspektiv på det hela:

- Med kampanjen söker vi folk som är passionerade, Hisingsbor som älskar riktig fotboll men som kanske har lagsympatierna kvar i sitt gamla hemland. Och vi vet att vi når dem bättre med pizza än med kaviar, säger Alexander Bergström.

Måhända behöver klubba vidga sin målgrupp och konstatera att även infödda, blekfett människor på Hising Island som är passionerade för fotboll väljer bort BK Häcken för allianslagen eller - vilket ju är än mer löjligt - säger sig hålla på någon utländsk toppklubb som de sett på dumburken och aldrig ens går på fotboll på plats och nästan bara svenska landslaget på teve.

Hoppas inte mina pizzerior är med, då måste jag la börja bojkotta dem.

Fotbollskanalen, Dagens Media

* Begreppet snackis är dock dåligt anpassat till götelaborgska förhållanden då slangändelsen -is är typiskt stockholmsk.
** Ska la egentligen be om ursäkt - dåliga ordvitsar på BK Häckens namn är så uppenbart och pubertalt att det är lite under till och med min nivå.

onsdag 8 april 2009

Något slags monster

Följande inlägg publicerades tidigare i veckan på gbg.yimby.se:


Det verkade vettigt att flytta dit även av andra skäl: pengarna räcker betydligt längre i de slitna områdena i norra London och kommunikationerna är utmärkta. Men att bo inom gångavstånd från stadion innebar förverkligandet av av något jag drömt om i tjugo år, och det är ingen idé att försöka dölja det under förnuftsskäl"

- citat från Fever Pitch av Nick Hornby

I söndags spelades den första premiärmatchen på nya Gamla Ullevi, den senaste (nygamla) komponenten i Göteborgs evenemangsstråk. Samma dag gav Mark Isitt sin dystra syn på saken i GP:s kulturdel. Han vill diskutera vad arenan ger staden och "de 98 procent som aldrig går på fotboll" (en siffra och överdrift som troligen inte klarar en närmare undersökning, poängen är dock fortfarande relevant). Jag deltog själv i invigningen (som publik) av fotbollsarenans inre. Det skall jag dock inte tala om här. det jag istället vill göra är att diskutera och problematisera några av Isitts ståndpunkter om vad den bidrar med till stadens yttre rum.

Sammanfattningsvis har Isitt tre ståndpunkter emot nya Gamla Ullevi: dess tillkomst, utformningen och integrationen med staden. Jag skall avverka dessa i sagda ordning.


Nya Gamla Ullevi - Ett byråkratiskt monster enligt Isitt


Tillkomst - demokratiskt underskott?
Med den raljerande prosa som lämpar sig för ett inlägg på kultursidorna (efter att vi tagit oss igenom Isitts onödiga försök att sänka sig till sportjournalisternas nivå) hugger han på hur besluten kring arenans tillkomst skett. Arenan skall, enligt Isitt, ses som politisk respons av Göran Johansson på en tilltagande konkurrens med andra städer som uppfört, eller börjat uppföra, nya arenor (närmast Borås arena och nu även en i Malmö och framöver även i Stockholm och Kalmar). Det går snabbt och det fanns enligt ledande politiker ingen tid för debatt och arkitekt-tävlingar och sådana fördröjningar. Göran Johansson lämnar över arbetet till kommunala Higab som sedan bygger, förvaltar och äger den nya skapelsen. Det öppna samtalet reducerades till den sedvanliga namndiskussionen med tillhörande ordvitsar. Föga utrymme lämnades för Isitts två andra aspekter.

(Higab, Hantverks- och Industrihus i Göteborg AB, uppkom som ett bolag för att i kölvattnet bakom saneringsbolaget Göta Lejon bygga hantverkslokaler för de verksamheter som tvingades flytta på grund av rivningarna. Deras verksamhet skulle, då som nu, vara en självbärande affär och hyrorna blev därför ofta allt för höga för de företag som de var avsedda för - men det är en annan historia)

Utformning - form följer funktion?
För att processen skulle gå så snabbt som möjligt var det, som vanligt i Göteborg, nödvändigt att bygget skulle vara billigt. Formens värden för stadsbilden hamnade långt efter aspekter som pris-per-stol och andra kravspecifikationer. Arkitekten Lars Iwdal tillbakavisar sådan kritik med att "jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument". Mark Isitt ser fler arkitektoniska värden i gamla Nya Ullevi, som i atomålderns sena 1950-talet var mer vågat och utmanande. Personligen är jag inte med Isitt men kan inte heller sticka under stol med att en gigantisk betong-jolle är mer kompromisslös än nya Gamla Ullevis betongkonstruktion, även om jag uppskattar den mer än exempelvis Borås skokartong. Att det skall vara billigt är dock inte den enda anledningen att nya byggnader i Göteborg ofta ser tråkiga ut. För att inte störa stadsbilden med något som sticker ut och vågar ta plats så görs den hela tiden tråkigare tills det inte finns någon stadsbild kvar att bevara.


Allianz Arena, München - Arkitektoniskt intressant men placerat vid en motorled


Integration i staden - och med människor?
Där det nya Gamla Ullevi dock har vissa (betoning på vissa) kvalitéer är den punkt där jag och Isitt är mest oense. Att med yimbys målsättningar skapa en tät och fungerande blandstad som integrerar många olika funktioner på en liten yta är svårt att förena med en arena för elitidrott som endast används någon eller några gånger i veckan under en begränsat tid på året men som tar mycket plats och vid dessa tillfällen kräver en hög kapacitet på trafiknätet är en onekligen en utmaning. Isitts förslag är att kontrastera den bildligt och bokstavligt gråa verkligen med en utopi om mångsidig integration. Något Isitt diskuterat tidigare i en serie artiklar (och givetvis kommenterat på yimby: I, II, III). Frågan är dock om visionen är trovärdig, men först ett längre citat:

"Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan - att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med - hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket."


Craven Cottage, London - Så här ubant integrerat kunde fotbollsarenor byggas förr


I princip kan jag hålla med Mark Isitt att det hade funnits ett värde med en utförligare och öppen diskussion om en lämplig placering för den nya fotbollsarenan. Om någon föreslagit en annan central placering som samtidigt inte var i direkt anknytning till det existerande evenemangsstråket hade jag applåderas detta förslag. Även om platsen för Gamla Ullevi har en lång historia av idrottsutövande (Tegelbruksängens Idrottplats uppfördes på platsen av Göteborgs Velocipedklubb 1896) finns det ibland även anledning att bryta traditioner. Samtidigt uppmanar jag Mark Isitt, eller andra, att komma med ett konkret förslag på en plats i våra förorter där vi kan placera en sådan arena för elitidrott. Att slänga ut arenor från centrum mot periferin är ingen ny tanke och har oftast drivits fram av samma krafter som Isitt tycks se som roten till det onda. Resultatet har blivit med sin omgivning dåligt integrerade arenor omgivna av stora parkeringsplatser och än mer och än sämre nyttjad asfaltsspagetti än den vid Fattighusån som Isitt beklagar sig över. En resa ut till exempelvis Ruddalens IP innebär idag en rask promenad ut i spenaten med ett minimum av de övriga verksamheter som en månghövdad publik till ett större sportevenemang tarvar: pubar, caféer, restauranger och så vidare. Kan sådana verksamheter skapas runt och kring ett bygge i stadens periferi som används så pass sällan och kan de överleva när de inte är matchdag? Den nya arenan inhyser några hyresgäster som förstås avses leva på evanemangen men som också kan brukas på andra dagar. Dessutom har den tillströmmande publiken en möjlighet att välja andra alternativ för mat och dryck än de företag som köpt in sig på arenan, utan att använda sig av bilen och drive-thru-luckor. Isitts vision låter vacker, men är den möjlig?


tisdag 7 april 2009

Barnsligt självgod kultist

Tidigare idag gick jag via en länk på ett rättroget forum in till en några dagar gammal artikel i GT:s kulturdel (att kvällsblaskorna fortfarande har kvar dem!) där fotbollsforskaren Torbjörn Andersson får svara på lite frågor om fotbollsstaden Göteborg och så (han håller på med något kulturgeografiskt forskningsprojekt - någon slags eufemism för att åka runt och dricka öl på sunkhak på samhällets bekostnad?).

Något i mitt innersta blir barnsligt förjust när han säger att GAIS "är den mest subkulturella klubb jag stött på!" Får mig att tänka tillbaka på ett bloggutslag av derbyfrossa där jag beskrev GAIS som en gnostisk sekt och den lilla satans anhängare som medlemmar i svenska kyrkan (det var också en respons på SOM-undersökningen som kan betecknas som en kvantitativ motsvarighet till Torbjörn Anderssons projekt - därmed helt utan sunkhak och därmed helt meningslös). Egentligen var jag kanske lite fel ute, flagellanter är måhända en bättre beskrivning.


Alltihop är givetvis infantilt men vem vill egentligen vara vuxen och redig hela tiden? I det gnostiska exempelt blev det extra kul eftersom jag via min besöksräknare på bloggen kunde se att det kom in folk från något forum för blåvita skinskallar (Ni vet, ett sånt där andningshåll för människor som är ett eller två steg från samhällets botten i det moderna tjänstesamhället och måste försöka upprätthålla sin sista uns av värde genom att hacka ner mot faktumförsäljare och flyktningar). Deras interna respons var att jag var en typiskt gays-fjant, vilket la säger en del om deras argumentativa förmågor.

Nu kan jag i alla fall underbygga min ståndpunkt med hänvisning till Torbjörn Andersson. När jag sitter där på en av avenyns uteserveringar och en blåvitt anhängare börjar fråga hur man kan vara så dum att man håller på ett lag som aldrig vinner när det finns goa glada blåvitt med 18 SM-guld, Ingvar Oldsberg, Pontus Wernblom, Håkan Mild och thailändska pojkar kan jag lugnt tugga och svälja min plankstek och skölja ner den med lite blaskig Pripps Blä innan jag svarar att forskning har visat att vi är mest subkulturella!

Hur kan man ens försöka toppa något sådant?

---
Nej, det är klart att jag aldrig i hela mitt liv har ätit en plankstek på avenyn. Jag är dock så sällan i någon kranskommun så jag vet inte någon annan plats där jag skulle råka stöta på någon som håller på blåvitt. Jag är för subkulturell för att ha någon koll på det.

söndag 5 april 2009

ÖIS 1 - 5 GAIS

Det är flera gånger under senare år då jag gått, cyklat eller åkt buss och spårvagn från oavgjorda matcher och förluster då jag försökt tänka positivt och exempelvis här på bloggen svamla något om spel med mersmak; de grönsvarta laget hade helt enkelt inte levererat, men spelet var bra! Med detta i beaktande är det lite spegelvänt att nu några timmar senare tänka tillbaka på en till siffrorna helt förkrossande seger som samtidigt inte var direkt övertygande sett till GAIS spel. Det var i och för sig den uppfattning som att gick att få från nedre kortsidan - näppeligen en plats för djupare analyser - jag skall dock inte klaga.

Lag [4-3-2-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 3. A. Tobiasson, 20. K. Gustafsson:
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (72' 23. E. Hédinsson);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (66' 14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (81' 9. G. Baldvinsson)

Ångest och nervositet drev mig tämligen tidigt till ett redan knökat GP och det var nästan lite trist att den där fotbollsmatchen skulle komma ivägen och störa den goda stämningen. Jag räknade på förhand med förlust 2-0, i denna match. Inte för att jag var mycket medveten om Öis brister bakom två meriterade anfallare, men för GAIS skulle ju detta inte spela någon större roll. Som bekant gör ju inte grönsvart mål på sina chanser.

När då Pär Eriksson gör mål efter sex minuter är den första reaktionen förvåning, delvis förstås för att jag står så långt ifrån. Så här i efterhand kan man lida lite med Öis målvakt som börjar matchen med att springa ut och blockera en boll på väg ut över kortlinjen med knäna och stöta ut den till en framrusande debutant. Eriksson var sedan involverad i en hel del framåt och jag måste säga att jag är nöjd över hans förmåga att vara framme. och hugga på det mesta. Samtidigt var verkligen Öis försvarsspel under all rimlig kritik. GAIS hade en del tur med några av sina avslut och målvakten var som sagt inte matchens bäste spelare, men i många fall så undrade man lite varför det såg så lätt ut när GAIS gjorde sina mål. Ja, i den mån man han tänka mellan målen rasade in i bortre änden av nya Gamla Ullevi.

Innan dess fick vi dock se ett kvitteringsmål av den tjocke Alvaro Santos som visade att även en otränad kille från en fransk frysbox kan prestera bara talangen och målsinnet finns där. Jag såg snabbt vad som komma skulle och försökte gömma mig bakom min bättre hälft som stod framför mig. Spädbarn har ännu inte utvecklat förståelse för att världen existerar oberoende av deras perception (de är la därför de roas av tittut-lekar) och jag reagerar likadant på ståplats. Det hjälpte dock föga - såväl spädbarnen som jag tvingas lära oss den hårda vägen. Tur att vi i det flesta fall har Dime Jankulovski att förlita oss på.

Responsen från GAIS på denna kvittering dröjde en tid men var av det häftigare slaget. Tre mål på under fem minuter var i det närmaste en chock. Det är förstås här jag skall säga något smart och genomtänkt om dem alla men jag har i detta skede svårt att hålla isär alla dessa mål. (en man jag talade med efter matchen hade gått ner för att köpa en öl vid 1-1 och kom tillbaka till läktaren vid resultatet 4-1) En hel del tid efter matchen gick åt till att med öl i hand försöka utröna vem som gjorde vilket mål och i vilken ordning. Det är dock lätt att konstatera några fakta, GAIS fick i stort sett maximal utdelning framåt och kunde i halvtid glida in med en komfortabel ledning, trots att Öis i hög utsträckning lyckades reducera ner stjärnan Wanderson do Carmos utrymme under stora delar av matchen. Wanderson stod förstås för några utmärkta dribblingar, framspelningar och ett spelmål ändå, men det är ju våran Wanderson vi talar om! Från vårt håll lyckades en utmärkt Richard Spong samtidigt skära av mycket av leveranserna till Öis trötta anfallsgubbar.

I andra halvlek hade förstås Öis en liten chans att försöka komma igen och in i matchen genom ett tidigt reduceringsmål. Istället för detta alternativ väljer deras försvarare att spela en fristående Mattias Lindström i staffområdet som lekande lätt kan slå in 5-1 framför en extatisk grönsvart klack. Den sena värvningen från Österrikes Kalle-Anka-Bundesliga (eller vad den nu heter) kan vissa sig ha varit en lysande affär och ett lyft för GAIS offensiv. Inte nog med att han gjorde två mål (även om ett av dessa i realiteten var Pär Erikssons förtjänst), hans inlägg var flera gånger riktigt lysande. Ingen saknar nu Levon Patjadzjan. Förvisso var han rolig att titta på när han sände upp vänsterbackar för att köpa korv men hans inlägg lämnade en hel del övrigt att önska.

Efter 5-1 blir givetvis resten av matchen något av en transportsträcka. Spelarna tappar lite fokus och folk klacken börjar diskutera annat; vädret och sånt. De rödblåa anhängarna stod mest och grämde sig över att de slösade bort sin söndag på denna förnedring istället för buffén på sin golfklubb eller var nu Öregryte-anhängare spenderar sina söndagar. GAIS spel är aldrig riktigt lysande, vilket även Alec påpekade matcher, men med detta resultat i hamn och premiärnerverna överstökade kan vi se fram emot ett ärorikt sammanbrott hemma mot HIF om åtta dagar.

Senast GAIS gjorde fem mål i en seriematch var 5-3 borta mot Västerås SK i superettan 2005, om jag har kollat rätt är detta första gången i allsvenskan sedan säsongsavslutningen och 6-0 borta mot IK Sirius 1974.