GAIS 3 - 0 Örebro SK

Sexa matcher utan förlust men i en batalj mot seriens formstarkaste lag Örebro SK hade jag inga högt ställda förväntningar. 1-1 var mitt förhandstips och ett resultat jag skulle varit nöjd med. Efter matchen, och tjugo år efter 1989, kunde jag inte vara mer nöjd. En seger på måndag mot En-stad-ett-lag-fascisterna skulle fullborda drömmen om en ärorik säsongsavslutning.

Lag: [4-2-3-1]
1. D. Janukovski;
7. J. Lundén (73' 11. T. Lycén), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (67' 6. R. Ayarna):
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (85' 22. B. Andersson), 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson

Laguppställningen var identisk mot tidigare matcher med ett viktigt undantag. Kenneth Gustafsson var tvungen att stå över matchen, avstängd efter ett gult kort i slutet på Hammarby borta. Kenneth kunde därmed ta sig tid att intervjuas på Gamle Port före matchen och stå modell för den staty som skall uppföras i centrala Hindås.

Hans ersättare var den förr så givna men numera petade mittbacken Richard Ekunde, ett val som oroade vissa. Någon grinig gammal gubbe framförde under intervjun, där Kenneth avslöjade lösningen, att det skulle vara så mycket bättre att flytta över Jonas Lundén på vänsterkanten och spela Ekunde till höger. Kenneth menade dock att det vore bättre att göra så få förändringar i backlinjen som möjligt och att Ekundes duglighet i en mot en-situationer skulle komma till sin rätt.

Det går inte säga något annat än att Kenneth hade rätt. I försvarsspelet var Richard i det närmaste ofelbar. Han är måhända känd för sitt träben men på en kant finns det oftast lite mer tid att tänka och detta gjorde att han allt som oftast hade tid att passa bort bollen på ett adekvat sätt. Däremot lämnade, föga oväntat, hans inlägg en del övrigt att önska. Det var närmast lite rörande komiskt att se hur han kämpa upp som en modern ytterback och sedan inte riktigt visste vad han skulle göra härnäst. Han lyckades till och med springa offside vid ett tillfälle!

Under den långa ökenvandring som jag som anhängare till Göteborgs atlet- och idrottssällskap tvingades genomlida var det emellanåt jobbigt att skriva en matchrapport. Nu känns det istället nästan lite löjligt för egentligen kan jag inte göra annat än att sprida beröm till alla spelare.

GAIS tog direkt kommandot över matchen och uppvisade ett lysande spel under stora delar av första halvlek. En spelare som Richard Spong, som gett mig så många magsår, är nu återigen en bra fotbollspelare - som han visade i de första matcherna och under försäsongen. Innan sprang han runt som en galning och försökte vinna bollar, oftast bara för att slå bort dem igen och öppna upp stora ytor bakom sig. Nu håller han sin position mycket bättre, har återfått sitt enkla men effektiva passningsspel och bidrar både defensivt och offensivt.

Jämte honom var Johan Mårtensson fullständigt lysande i den mer spelförande rollen på mittfältet. Utmärka bollar serverades gång på gång till den offensiva kvartetten. Ejyólfur Hédinsson har tidigare uttryckt skepsis till att spela som högerytter men löste uppgiften utmärkt. Han gick ofta in i mitten, ibland i positionsbyten med Wanderson do Carmo, och arbetade hårt medan Mattias Lindström höll sin kant och serverade fina inlägg. Ett av första halvleks finaste inlägg stod dock just Eyo för när han kunde slå in en boll till Pär Ericsson som nu äntligen fick utdelning och kunde nicka in 1-0 efter tio minuter.

Pärlan var duktig i matchen och hade flera andra chanser. Mindre än tio minuter efter det första målet fick han återigen en chans. En brant boll från Wanderson petas snyggt förbi en utrusande och i övrigt duktig Alvbåge i ÖSK-målet men han klarar inte riktigt av att återfå balansen i hög fart och skjuter strax över.

Det vara bara några i en rad av goda avslut från ett GAIS som tycktes leka anfallsfotboll medan exempelvis den upphaussade centern Kim Olsen som inte fick mycket uträttat mot ett stabilt GAIS-försvar. ÖSK hade bara ett skott på första halvlek. Det tog en halvtimme, sköts strax utanför straffområdeslinjen och gick inte ens på mål.

1-0 i halvtid var alltså ett resultat i underkant och även om spelet värmde så oroade sig jag och flera andra för att ÖSK skulle komma ut som ett bättre lag efter halvtid och få in en kvittering. Örebro var faktiskt bättre i andra halvlek. De pressade på, skapade en del chanser och började komma till avslut. I det stora hela var dock GAIS fortsatt det bättre laget, bollade runt bra och ställde om blixtsnabbt när tillfälle gavs. Följdriktigt är också de farligaste chanserna GAIS.

2-0 är ett exempel på hur ett lag med självförtroende kan agera. Grönsvart är inte rädda för att pressa högt upp och Lindström kan på detta sätt relativt enkelt sno åt sig bollen från en daltande ÖSK-försvarare strax utanför straffområdet och enkelt servera en fri Wanderson som distinkt skjuter upp bollen i nättaket.

Det avslutande 3-0-målet är svårt att beskriva och måste egentligen ses. Wanderson lyfter bollen över en spelare, tar ner den och dribblar bort två motståndare till för att sedan lekande enkelt göra sitt 16:e mål för säsongen. Samir Bakaou får konkurrens i historieböckerna över senare decenniers bäste spelare i GAIS. Karl-Alfred Jacobsson lär dock inte vara hotad, då det inte finns en chans att vi kan ha kvar en sådan spelare till nästa säsong. Turligt nog är det nog ingen risk att han går till någon allsvensk konkurrent såsom svinpälsarna James Keene och storpotäten Wilton.

Ullaredsbehov

På lördagen menade min bättre hälft att jag behövde åka till Gekås i Ullared. Det är ibland lite märkligt hur hon använder sig av ordet behöver i samband med konsumtion och inköp - lite på samma sätt som jag behöver andas eller jag behöver föda.

Plötsligt finns det tydligen ett behov som jag (och hon) klarat mig utan i åratal!

Mitt behov av tipsextra och folköl i soffan på lördagseftermiddagen är tydligen nedgraderat i behovstrappan. Fick nöja mig med starköl och två la liga-matcher på på kvällen. Det är verkligen kristider numera!

Har säkert inte varit på Gekås på nära tio år. I så fall har jag nog förträngt det. Någon ny byggnad och verksamhet har tillkommit varje gång och insidan har växt ytterligare från gång till gång. Endast den övergivna gamla landsvägsmacken vid 153:an är konstant.


Ullared är på många sätt så långt ifrån stad man kan komma men samtidigt är det onekligen en smula spännande från ett stadsplanerings- och ekonomiskt perspektiv. I de gamla gränstrakterna mellan danska Halland och svenska Småland med litet annat än skog och med en modest landsväg ligger, på grund av en serie omständigheter, en av Sveriges största attraktioner. Var tionde minut kommer en ny lastbil med varor och det är sällan problem att få användning för de där 2000 parkeringsplatserna.

Allt utan att någon planerat fram det med vägar och kommunikationer. Planering är emellanåt väldigt bra men platser likt dessa bör egentligen inte planeras fram. Det går tydligen bra utan att staten finansierar gigantiska infrastrukturprojekt också (som för att Volvo vill det). Det går i vilket fall bättre än för såväl Stålverk 80.

Jag kallar det en attraktion men det är la egentligen svårt att se vad som är attraktivt med det. Då jag inte är så värst engagerad i själva konsumtionen ägnar man ju en del tid åt att sitta och stirra på folk eller bara allmänt stirra ut i luften och lyssna på främmande människors samtal. Ullared skapar onekligen fula och tråkiga människor (kanske inte så konstigt i Falkenbergs kommun). Sedan ser jag mig själv i en spegel och går bort till min bättre hälft och visar stolt upp ett par bra handskar jag råkade hitta - spännande!

Hammarby IF 1 - 2 GAIS

Allt talade för GAIS inför denna match. GAIS hade inte förlorat på fem matcher och kunde ställa upp med ordinarie lag, Hammarby hade fem raka förluster och fått sina två innermittfältare avstängda i föregående match mot den lille satan. Just detta faktum fick mig och många andra att - i förbannelsens anda - tänka att allt talade mot GAIS.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (75' 6. R. Ayarna
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (83' 29. Romarinho), 23. E. Hédinsson:
18. P. Ericsson

GAIS ställde upp med samma startuppställning som i de föregående två matcherna. Helt i sin ordning måste man säga. Ett lag som står upp bra mot Elfsborg på deras vattnade konstgräs och sedan kör över Gefle hemma bör man inte ändra på.

Det grönsvarta laget - för dagen i de orange tröjor med svarta byxor, ett försök att måhända göra något åt den förbannelse som, med rätta, tycks ha drabbat vägarbetar-bortastället - började rätt trevande mot ett nervöst men aggressivt Hammarby. Spelet blev lite därefter. Många felpass från båda lagen. Det största hotet var den store targetspelaren Paulse som GAIS inte lyckades radera ut från matchen.

Turligt nog var motståndarna i övrigt svaga och Paulses vunna bollar blev allt som oftast till intet. Speciellt deras vänsterytter Simon Helg var något av matchens Omar Jawo, i ett mer offensivt hänseende där felpass och missriktade avslut flög åt alla håll utom rätt. Lika stabil som Martin Hanssons domarnivå kan man säga.

GAIS spelade mestadels på kontringar. Hammarby svarade genom att spela tufft och gruffigt. Wanderson do Carmo var oftast hårt trängd och fick inte alls det ytor som han hade i matchen mot Gefle. Fast det är kanske inte så konstigt. För att hitta sådana stora, öppna ytor lär man behöva åka ett antal spårvagn-under-mark-hållplatser från Söderstadion för att hitta. Pär Ericsson hade det inte heller lätt där uppe men som det skulle visa sig betalade hans slit och Hammarbys desperata spelstil av sig i andra halvlek.

Ledningsmålet kom i 36:e minuten på en hörna. Kenneth Gustafsson - för övrigt dominant på sin plats som vänsterback som vanligt (vi måste nog söka bygglov för den där statyn i centrala Hindås snart) - slog in en boll från höger rakt mot bortre stolpen där Fredrik Lundgrens vinnarskalle kunde dunka ner bollen i mål - I rest my case skulle man kanske kunna säga. Ett hårt avbräck för Bajen och GAIS tog över spelet i resten av halvleken. Hemmaspelarna var så ur fas att de nära nog lät Lundgren upprepa målet igen bara en kort tid senare.

I andra halvlek hade GAIS tyvärr tappat lite av sitt vinnande spel och gick nu i hög usträckning ner på försvar. Laget krympte ytorna och backade hem. En taktik som tidigare i år hade varit upplägg för katastrof men med den nya kampviljan och lagmoralen i hög utsträckning gick rätt bra. Tyvärr passade spelet och situationen inte riktigt Johan Mårtensson som fick svårt att göra något framåt och kreativt när det inte fanns några spelare framför och Richard Spongs bollvinnande ledde allt som oftast till att Hammarby kunde starta om något tiotal meter längre ner i banan utan att GAIS fick något vilorum.

Kontringarna fortsatte dock och detta skulle snart leda till ännu ett mål för atleterna. En boll studsar på Kenneth och tycks vara på väg ut till hörna för hemmalaget. Bollen studsar lite oväntat på hörnflaggan, Kenneth kan hämta upp den och startar ett anfall längst med vänsterkanten som slutar med att Pärlan blir bryskt tacklad i straffområdet av någon föga spelintelligent mittback. Straffen var så given att inte ens Hansson kunde missa den. Wanderson tar hand om straffen och skjuter distinkt men föga välplacerat in sitt 14:e mål för säsongen.

Wanderson - målskyttsglädje i skenet från bengaler

I samband med målet utspelar sig en del tumult på läktarplats. Strax innan har en ultrasgrupp som firar tio år bestämt sig för att skjuta av lite fyrverkerier och bengaler på den del av långsidan som är närmast Hammarbys mål. Detta tolkade polis och övrig ordningspersonal som startskottet till ännu en bajersk planstormning. Stämningen var onekligen hätsk men mycket till planstormning var det inte frågan om. Däremot var det lite mer skarpt läge på en annan läktare där några upprörda supportar gick upp och började skälla och och förolämpa klubbens styrelse. Domaren avbröt matchen och spelarna fick vanka in till omklädningsrummen i någon kvart eller så.

Jag hade vissa förhoppningar att GAIS skulle komma samman så bra att de kunde hålla lite i bollen. Tyvärr var det snarare Hammarbys spelare som fick ut något av den oväntade vilan. Före denna hade laget haft kontroll över bollen men presterat mycket litet. Nu började de även komma till avslut. Den sista anstormningen blir en smula obehaglig när GAIS är helt oförmögna att hålla i bollen och Hammarby slänger fram allt de har i en sista, desperad forcering inför en hemmapublik som nu nästan gett upp och ramlat ihop i fosterställning.

Strax innan full tid hittar Hansson en frispark långt nere till höger på vår sida. Domaren går runt och visar förvirrat det gula kortet för säkert hälften av GAIS-spelarna. Vet inte riktigt om han rökt på något innan matchen och nu ville visa alla sitt fina gula, kort. Som tv-åskådare var det dock i vilket fall omöjligt att avgöra vem eller vilka som fick varning och varför.

Frisparken slås hårt med marken går runt som en flipperkula bland spelarben och ramlar till slut in i mål. 1-2 alltså och anledning till nervositet. I våras tappade laget en ledning till Hammarby i slutminuterna och vi kan tyvärr inte glömma hemmamatcherna mot Kalmar FF. En sista chans får hemmalaget när ett inlägg från höger tar på en spelare och flyger upp i en hög bana framför mål för Dime Jankulovski att göra en av sina patenterade tokboxningar på. Bollen far vidare ut mot vår vänsterkant där Kenneth blir nedsparkad och bollen rullar vidare som i någon halvkass slapstick-komedi. Så blåser domaren.

GAIS spel var lite för uddlöst för att laget egentligen skulle förtjäna tre poäng. Ytor krymptes väl men Hammarby fick lite för mycket chanser mot slutet. Ett bra lag vinner dock även när inte allt stämmer och i det avseendet var GAIS ett bättre lag än avstigningskandidaten Hammarby.

Mer om fotbollstaktik

För en tid sedan hyllade jag Jonathan Wilsons Inverting the Pyramid, om fotbollstaktikens historia.

Sedan en tid håller sig samme journalist med en oregelbunden krönika på The Guardians fotbollsidor - en av få sidor om fotboll jag besöker numera som inte är direkt eller indirekt GAIS-relaterade - under titeln The Question.

Dagens inslag, med namnet Could the sweeper be on his way back? är synnerligen läsvärd och berör framtidens fotbollstaktik. Utgångspunkten för Wilsons undersökning är axiomet att taktik handlar om att hantera ytor; stänga av motståndarnas och finna egen yta för att komma till anfall. I 4-4-2 har mångt och mycket skett genom framstegen för den moderna ytterbacken som kan gå fram och finna ytor få andra spelare på plan förunnade.

Kaiser Franz - klassisk och stilbildande libero

Som få har missat har numera 4-4-2 i allt högre utsträckning ersatts av 4-2-3-1, 4-3-3 och andra formationer med endast en central anfallare. I och med denna förändring är frågan om det numera väl etablerade systemet med två jämsides placerade centrala backar fortfarande behövs för att markera en ensam anfallare. Wilson frågar sig om vi inte snart kan förvänta oss Liberons återkomst i modern fotboll.

Nutidens plattformspel

Jag har aldrig varit mycket för tevespel. Rätt tidigt var det datorn som gällde, från en C64 med kassettstation och framåt. Spelade inte så värst mycket Nintendo. När detta skedde var det främst hos min far och min dåvarande styvbror som hade en sån där fyrkantig sak med fyrkantiga kontroller.

Super Mario Bros

Till tevespel var det mest olika slags plattformspel och liknande som gällde. Super Mario Bros, Megaman, Metroid och vad de nu hette. Tre liv hade man på sig och sedan fick man börja om från början. Ingen vidare roligt om man inte var så värst bra och inte hade tid att spela in sig. ett snedsteg kunde radera allt som uppnåtts.

Prince of Persia

För något halvår sedan så lurade min bättre hälft mig till att vi skulle köpa ett sånt där tevespel som jag knappt varit i kontakt med sedan Super Nintendo. Ett Xbox 360 inhandlades och jag var la rätt skeptisk. Det enda jag trodde jag skulle ha apparaten till var att spela Fallout 3, som jag såg fram emot vid denna tidpunkt. Fast det spelet släpptes till dator också så det var egentligen inte så värst viktigt.

Nu har jag dock precis klarat av Mirror's Edge och för en tid sedan knäckte jag nyversionen av Prince of Persia. Två underhållande spel med en genomtänkt grafisk stil som förhöjer spelupplevelsen. Båda bygger i stort sett på att man skall hoppa runt med sin karaktär och klara av olika hinder, även om en och annan fiende också står i vägen.

Mirror's Edge

Den stora skillnaden mot gamla tiders plattsformspel är att numera så görs dessa inte för små, galna pojkar i lägre tonåren utan för vanligt folk (läs: mig!). Om man ramlar ner och dör för att man vill sörpla lite kaffe medan man hoppar mellan två höghus så är det inte så värst farligt. Istället för att få börja om ända från början så får man en ny chans nästan från samma plats som man började famla efter kaffekopppen.

Nu kan även klantiga och långsamma individer med kass finmotorik klara av plattformspel! Det är nästan som att de kommit på att folk spelar spel för att det är roligt...

[Bok] Why England Lose

Efter att ha läst och uppskattat Inverting the Pyramid, en bok om fotbollstaktikens historia, tänkte jag fortsätta med lite mer "seriös" fotbollslitteratur och beställde även Simon Kupers och Stefan Szymanskis Why England Lose & Other Curious Football Phenomena Explained.

Simon Kuper är en väl ansedd skribent och Stefan Szymanski är en ledande sport-ekonom. Jag hoppades givetvis att det i denna kombinationen skulle finnas en helgjuten produktion bakom den lite fjantiga titeln. Tyvärr visade det sig att i flera avseenden så är boken inte bättre än titeln. Det saknas en röd tråd och kvalitén på kapitlena varierar rätt kraftigt.

När de ger sig på att förklara fenomen det inte finns tillräckligt med data för så känner tydligen Simon Kuper ett behov att överkompensera för Szymanskis sparka-in-öppna-dörrar-i-en-C-uppsats-undersökningar med emellanåt fyndig men ibland rätt platt humor som tydligt riktar sig till en engelsk publik som aldrig ser på icke-engelsk fotboll och rätt sällan insidan på ett bibliotek. Som titeln anspelar på används en stor del av början av boken åt att visa att Englands landslag faktiskt inte underpresterar sett till sina resurser.

Däremot inte sagt att boken har sina guldkorn och innehåller såväl en del träffsäkra observationer och intressanta resultat. Såsom vanliga misstag på transfermarknaden och Competitive Balance som jag själv skrivit tidigare om.

Sammantaget är det dock ett spretigt och slarvigt verk som jag inte kan säga att jag är vidare nöjd med. Ett försök att presentera det "seriösa" på ett "folkligt" sätt som troligen inte riktigt gör någon av kundkategorierna nöjd. Bättre än någon samlad bok med sportgrodor eller den spökskrivna dussinbiografin men inte heller så värst mycket mer.

Olika världar

Direkt när jag såg reklamfilmen för TV-serien Hollywoodfruar så förstod la jag och de flesta andra vad det handlade om och vilka reaktioner som skulle följa. För er som haft turen att missa det hela totalt är det någon serie med 3-4 svenska kvinnor som är hemmafruar i Hollywood. Jag vet inte riktigt hur många de är för de ser likadana ut allihop och jag har inga planer att se programmet.

Att göra teveprogram på rika hemmafruar är en variant på ett allt vanligare format där vi som tittare med varierande grad avundsjuka och fasa skall betrakta livet för de rika. MTV kanske har den värsta versionen i form av My Super Sweet 16, där ofantligt bortskämda och odrägliga barn planerar och genomdriver sitt födelsedagskalas.

Lite oväntat valde dock en av dessa Hollywoodfruar, Anna Anka (tur att hon inte hette Kajsa), att skriva en krönika på blogg- och debattsidan Newsmill och debatten spred sig snart till övrig media. Till slut kunde jag faktiskt inte låta bli och smög lite skamset in och läste vad hon skrev (jag länkar inte för att uppmuntra till sådant beteende; vare sig mitt eller debatten i sig).

Kontentan var la ungefär vad jag väntade mig. Anna Ankas världsuppfattning påminner skarpt om en amerikansk 1950-talsidé över livet för den övre medelklassen.

Efter att ha läst igenom hennes resonemang om könsroller, barnuppfostan och hur man behandlar tjänstefolk kan jag inte direkt bli upprörd. Det finns helt enkelt inget att diskutera. Anna Ankas världs- och värdeuppfattning är helt skilt från min. Har helt enkelt inga gemensamma referensrammar i de frågor hon tar upp och att på något sätt försöka skapa en debatt eller diskussion är rätt meningslöst.

Det är lite som att resonera med en taliban. Förutsättningarna för att nå en gemensam ståndpunkt genom att diskutera frågan är troligen nära noll. Problemet, om man vill se det som ett sådant, är att denna person är medborgare i ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt samhälle där olika människor lever i olika världar.

GAIS 4 - 0 Gefle IF

Matchen mot Gefle var ännu en i raden av måste-matcher för Göteborgs Atlet- och Idrottsällskap. Gefle har tappat flera av sina nyckelspelare från våren genom skador (Berggren) eller försäljning (Jawo). Vidare är Gefle, likt många andra kusiner-från-landet-lag i svensk fotboll mer fokuserade på att vinna på hemmaplan och endast slita för oavgjort på bortaplan. Vinst torde egentligen på papperet inte vara vidare svårt. Detta är dock lättare sagt än gjort och med tanke på tidigare kommentater att GAIS ofta tenderar att vara nästan lika bra, eller dåliga, som motståndet var det trots allt med mer oro än förhoppning jag gick traskade från Gamle Port mot Gamla Ullevi.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (79' 29. Romarinho), 8. R. Spong (65' 6. R. Ayarna);
21. M. Lindström (72' 11. T. Lycén), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson:
18. P. Ericsson

Matchen började dock på ett lysande sätt. Bara några minuter in i matchen hade GAIS skapat både en och två livsfarliga lägen som snart gav 1-0 när Wanderson do Carmo sträckte ut sitt ben för att överkomma loja Geflespelare i den fjärde minuten.

Målet hade föregåtts av en förnedring av Gefles vänsterback Omar Jawo, bror till den Jawo som så när gav Elfsborg seger i förra veckans match. Denna förnedring skulle fortgå matchen igenom. Jag kan inte säga att jag är vidare insatt i Omar Jawos kvalitéer i övrigt; om han tillhör Gelfes trupp för att göra hans bror glad eller om han faktiskt har något att erbjuda en startuppställning i allsvenskan. Det sätt som han knäcktes av framförallt en spelglad Mattias Lindström var i det närmaste tragiskt. När segern väl var klar kunde jag börja tycka synd om killen.

Likt i föregående match valde Alexander Axén (eller Benny Lennartsson) att spela evighetsmaskinen Eyjolfúr Hédinsson på en position ute till vänster. En manöver jag var mer än nöjd med i den svåra bortamatchen i Borås men oroade mig lite för i början av denna matchen. För visst behöver GAIS spela över så stor del av planen som möjligt och komma runt på kanterna? Detta var dock aldrig något av ett problem. Eyo visade återigen att hans lungor räcker för nittio minuters evigt löpande (och två tilläggsminuter, han trappade dock ner på takten lite i den tredje tilläggsminuten). Som bekant är fotboll i första hand ett lag-långdistanslopp.

Att han sedan inte är någon naturlig ytter spelade ingen större roll. Gefle hade redan tillräckligt problem med att vänsterbacken inte klarade av att markera en nästan hela tiden fri och spelvillig Lindström och vågade inte gå och och understödja då detta varje gång gav än mer yta till en närmast ostoppbar Wanderson som i denna match var hal som en ål.

Efter GAIS mål blev det lite ängsligt och tempofattigt ett tag innan GAIS tog över matchen igen. Trots en tydlig dominans lyckas dock inte laget göra fler mål i första halvlek. Närmast var en olycklig Pär Ericsson som som vanligt kämpade hårt men saknade det där lilla extra som Wanderson hade under matchen. Under en tiominutersperiod i mitten av första halvlek har han två bra nicklägen som går precis utanför och ett farligt skott i ribban.

Den enda farligheten som Gefle får till under första halvlek är uppstår genom en misslyckad bakåtpass av annars duktige och spelintelligente Johan Mårtensson som ger ett farligt kontringsläge för bockbrännarna. Mårtensson reparerar dock sitt eget misstag med en klockren brytning strax utanför staffområdet.

1-0 i halvtid alltså och med mersmak. Var givetvis lite orolig att Gelfe skulle lyckas ramla in en boll och sedan kämpa sig till oavgjort.

När andra halvlek började behövde jag inte oroa mig så värst länge. Någon minut in i andra halvlek letar sig en boll in i Gelfes straffområde från höger och hinns upp av Duracellkaninen Eyo som slår ett skott längst med backen som Gefles Hugosson är på men inte förmår stoppa. 2-0 och nu släpper GAIS loss än mer. Resten av halvleken blir Propagandafotboll (det var dock inte så dåligt på den fronten i första heller - laget visade till och med upp lite totalfotboll när Wanderson under en tid av första halvlek agerade vänsterback!) där det mest verkade handla om att ha kul. De grönsvarta spelarna lekte lite med Gefle som en katt leker med en mus.

Detta oroade givetvis mig. Men efter en farlig retur som gav fusk-norrlänningarna ett skott strax över i 55:e minuten var matchen i stort sett över och festen började. I 60:e minuten slåt Pärlan in ett enkelt inlägg till en framrusande Wanderson som får bollen lite bakom sig men ändå får tag i den och skjuter in 3-0.

Då Gelfe IF:s supportar fortsätter med sin bortabojkott (vilket givetvis förklarar den låga publiksiffran) fick publiken (störst andel riktiga, "hornbyska" supportar i fotbollsverige?) börja retas med varandra. Efter en hetsig växelsångstävling mellan Preppens och L3 tog nidvisorna vid. Klacken skanderade "svin, svin, svin" och "ni går hem med rullator" för att sedan övertrumfas av veteranerna som kunde demonstrera att gammal är äldst med "efter matchen skall ni dö!".

Under tiden fortsatte matchen. I 85:e minuten försökte Wanderson ge Pärlan ett mål men denne tog lite väl med tid på sig och trängdes av en Gefleback som plötsligt vaknat till liv igen. Av avslutet blev det inget men Wanderson tog upp returen och slog in 4-0 från en snäv vinkel. Förnedringen var fullständig och efteråt undrade man nästan lite över hur GAIS kunde vara så ineffektiva i en match som egentligen var närmare 6-0 än 4-1.

För övrigt anser jag att Kenneth Gustafsson skall stå staty i centrala Hindås.

[Bok] The End of Mr. Y

Fortsätter att läsa en del så kallad Urban Fantasy. Det vill säga böcker som utspelar sig i samtiden men med fantastiska inslag. Inga klichéer med buttra dvärgar och ädla alver här inte. Nämnde exempelvis Neil Gaiman och hans American Gods, Anansi Boys och Neverwhere för för en tid sedan.

Scarlett Thomas roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap som håller på och skriver en avhandling om hur vetenskapliga och filosofiska teorier om varande och existens används i skönlitteratur under historien. Vad hon är speciellt nyfiken på är en roman från det viktorianska 1800-talet av Thomas E. Lumas som endast skall finnas i ett exemplar i ett tyskt bankvalv. Alla som var involverade i boken - författare förläggare, tryckare och så vidare - dog alla strax efter att boken publicerades i några få hundra exemplar. Samma öde tycks ha drabbat alla som någon gång läst boken.

Samtida fantasy - i alla fall av det slag som inte slentrianmässigt använder sig av vampyrer och odöda - har goda förutsättningar att försöka utforska metafysiska frågor som inte är vidare lätt att hantera inom den sedvanliga köksbänksrealismen. Thomas roman berör genom sin huvudperson Ariel Manto - en ung, smart och kvick kvinna med ett dysfunktionell relation med det motsatta könet och till sex - flera frågor kring språket, tanken och existensen, inte minst genom att Ariel är väldigt förtjust i Derrida.

Slutet är måhända lite kryptiskt men kanske framför allt lite oväntat efter att hon plockat isär en massa grundläggande antaganden. Väckte dessutom återigen min hopplösa ambition att någon gång ge mig på Heideggers Varat och Tiden. Men tills dess så finns det ju i alla fall bra skönlitterära böcker som berör ämnet.

Bilstaden Göteborg

Inlägg på gbg.yimby.se.

Elfsborg 2 - 2 GAIS

En kort bortaresa anordnad i avantgardistisk anda av Gårdakvarnen. Några hundra svartklädda individer åkte pendeltåg till en ort som för de flesta är kända som Sveriges kanske regnigaste (dock ej denna dag) och tråkigaste stad. Höga ölpriser har de också. Tågresan var dock gratis. I alla fall var det ingen som försökte ta betalt.

På menyn stod även en väntad förlust på vattnad konstgräs i Knallelands motsvarighet till Backaplan. Resans enda behållning verkade på förhand endast ha varit chansen att från tågfönstret betrakta centrala Hindås och diskutera var som Kenneth Gustafssons staty skall stå någonstans.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (70' 6. R. Ayarna), 8. R. Spong;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (75' 29. Romarinho) , 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (82' 11. T. Lycén)

Laguppställningen präglade utmaningen. Eyjolfùr Hédinsson är knappast en idealisk vänsterytter men det torde inte ha varit hans tänkta funktion. I en bortamatch mot en storfavorit behövs det att laget trycker ihop och stänger ytor. Att då spela med evighetsmaskinen Eyo på kanten istället för exempelvis den klene Tommy Lycén är ett bra val och gav mer defensiv stadga till laget. Ett lag där även den hårt kritiserade Richard Spong kom till sin rätt som bollvinnare och spelförstörare. Tyvärr hade han dock vissa problem med att sedan leverera bollen till en medspelare.

Överhuvudtaget uppvisade laget en god inställning med ett duktigt samarbete där ingen spelare föll ur ramen. Laget försvarade sig stora delar under matchen och försökte ge sig på kontringar när tillfälle gavs. Som en effekt av Elfsborgarnas press på vårt mål gavs Wanderson do Carmo mer yta än vad han är van vid och som en följd av detta kunde vi också kvittera i slutet av andra till 1-1 strax efter att mannen som gav Tacon ett ansikte i Sverige skickligt eller möjligen turligt gav hemmalaget ledningen. vårt mål tillkom efter att Jonas Lundén snodde bollen från motståndaren och passade fram till en obevakad Wanderson. Brassens tionde mål i allsvenskan och det första sedan de två målen mot Malmö FF i slutet av maj - han tycks uppskatta att spela för ett svartklätt bortafölje.

(Innan målen i första halvlek skall Mattias Lindström gjort ett bra mål som felaktigt dömdes bort för offside - som väntat när GAIS får ett mål bortdömt verkar alla bildbevis förstörts efteråt och då jag var nere och tömde blåsan på dyr öl från dussin-stället Harrys just då kan jag inte riktigt kommentera händelsen)

Andra halvlek blir en lång pina för oss på kortsidan som nu på nära håll får se hur Elfsborg pressar ner GAIS och skapar flera bra chanser. Dime Jankulovski storspelar dock och bör få högsta betyg för flera värdefulla och fantastiska ingripanden. Dime har annars varit känd för sina nervösa och ibland livsfarliga utboxningar men denna lördag var han säker i sin roll och plockade ofta stabilt in bollarna.

Klockan tickar iväg och GAIS börjar faktiskt komma in bättre i matchen. Ett problem var annars att Pär Ericsson, i sin otacksamma roll som ensam target, i mångt och mycket hade svårt att hålla i bollen länge nog för att GAIS skulle kunna skapa några riktiga anfall. I slutet av matchen lyftes därför han ut till förmån för Lycén. Jag förmodar att tanken var att en utvilad och pigg vajande majskolv längst fram skulle kunna löpa på bollar bakom backlinjen när Elfsborg gjorde sig redo för en sista anstormning mot Fästning GAIS.

Istället var det lite oväntat och onödigt Elfsborg som fick en chans till kontring. En långboll från backlinjen nådde en inbytt Gefle-Jawo som kom undan en blek Callum Angus och kunde ge hemmalaget 2-1 med mindre än tio minuter kvar av matchen.

Nu var det självfallet fosterställning som gällde långt upp på bortaläktaren. Självklart kan inte GAIS komma tillbaka från det här!?

Jo, faktiskt. Ett inlägg nära kortlinjen från Mattias Lindström mot den bortre stolpen skapar en del oro i straffområdet. En evigt kämpande Kenneth slänger sig mot bollen men hamnar i backen och istället är det Eyo som kan forcera in bollen i nät. 2-2 i 90:e minuten och givetvis tokglädje på andra sidan arenan.

GAIS visar god lagmoral och lyckas komma tillbaka från underläge två gånger på bortaplan mot ett lag som har (hade?) ambitioner att kämpa om det allsvenska guldet. Tränare Haglund får la skylla på att någon vattnat konstgräset för lite.

Fyllon mot Borås

För att ladda upp inför vad man får hoppas blir ännu en trevlig bortaresa laddar jag upp med att kolla på ett youtube-klipp på ett gäng fyllon, mig själv inkluderad, på väg hem från Helsingborg.



Får la bara hoppas att polisen är lite trevligare mot kategori A i Borås.

Biografins återkomst

Har som sagt lidit en del av SvD-abstinens under senare tid. Tog mig dock tid att besöka den fluga som är det världsomspännande nätet som kallas internet och läste nätupplagan.

Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.

Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).

Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.

Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).

Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.

Människans natur

Ibland får jag för mig att vi människor i grunden är väldigt lika varandra. Sedan ser jag att 1,7 miljoner människor såg på Doobidoo i helgen och kommer på bättre tankar.

Räkmackeglidande i vardagen

Söndagen börjar glida mot eftermiddag och en ny arbetsvecka närmar sig. Det är lätt att få samma känsla för en helg som jag - och säkert många andra - hade inför sommarlovet när jag gick i småskolan. Sommaren var en ofantlig rymd fylld av ledighet. Sedan var det nästan slut och med en vecka kvar började skolstarten hägra som ett mörkt moln i horisonten.


Speciellt när man som jag har ett sånt där jobb som endast är för brödfödan - om än numera med ett synbart slut - blir veckan bara en tid som skall kämpas igenom för att det skall bli helg igen.

Då är det ibland tur att det erbjuds öppningar. Som aktiv blev jag i torsdag inbjuden till arkitektkontoret Semrén & Månssons 40-årskalas. Istället för att ta på sig blåkläderna började dagen med frukost på Hotel Avalons takterass i hjärtat av Göteborg. Förvisso hade jag tagit ledigt för detta medan andra var där på betalt arbetstid men det var det värt.

Det enda det hela kostade var att jag fick stå framför ett femtiotal människor som satt och lyssnade på mig och några andra som snackade. Enklaste jobbet i världen och det är det en massa människor som får betalt för!

Denna vecka finns det dock inga tacksamma avbrott i tillvaron. Fördelen med våren, i alla fall om man har ett skitjobb, är alla de där menlösa kristna högtiderna som är kringströsslade i kalendern och ger lite extra ledighet i tillvaron. Lite dåligt med sådant på hösten. Det får la gå i alla fall.

[Bok] Inverting the Pyramid

Inverting the Pyramid - The History of Football Tactics av Jonathan Wilson.

Böcker om fotboll brukar fortfarande vara rätt enkla historier. En mer eller mindre avdankad stjärna låter en spökskrivare skriva en biografi, en klubb betalar en skribent för att få ihop en bok som lyfter upp klubbens ärorika historia.

Jonathan Wilsons bok faller inte inom dessa kategorier. Istället är det en bok där författaren, i den mån det överhuvudtaget är möjligt, försöker återskapa och gå igenom fotbollstaktikens historia.

Namnet på boken avser den första relativt utstuderade ("In beginning there was chaos, and football was without form") taktiska dispositionen 2-3-5. En disposition som i modern fotboll på många sätt inverterats när anfallare efter anfallare ramlat neråt i uppställningen för mer tillbakadragna roller.

Genom att följa med olika banbrytande taktiker över världen får läsaren följa med hur nya idéer om hur man skall spela fotboll skapas och sprids på olika platser i världen. Att följa enskilda tränares kringflackande kan ibland vara lite enformigt men var samtidigt det enda sättet som fotbollskunskaper spreds innan televisionens genombrott.

Ett faktum som på många sätt fördunklar våra kunskaper om tidig taktik, då det inte finns kvar så värst mycket bilder att tala om (som exempel fortsatte framförallt engelska lag och tidningar att numrera spelarna efter 2-3-5 långt efter att Chapmans WM, 3-2-2-3, blivit standard). Det är inte alltid lätt att veta vad den taktiska dispositionen på tavlan egentligen innebar ute på plan.


Fotbollstaktik är nämligen mer än en uppställning siffror. Med introduktion av koncept såsom fria roller, totalfotboll och press på bollhållaren kan en sifferkombination få helt olika innebörder beroende på vilket lag som spelar.

För någon vecka sedan låg jag i soffan och kollade på Premier League-premiären och noterade hur i den klassiska anfallaren i stort sett försvunnit ur ligans storlag. Med allt större krav på dessa har de allt mer ramlat ner till en roll i ett 4-6-0. Spelaren längst fram när laget går mot avslut är numera allt oftare en mittfältare. Spelet med en nominell anfallare med löpande mittfältare tycks dock oftast kunna låsa sig när spelet inte fungerar, än så länge.

Totalt sett en utmärkt bok som, utan att bli vare sig flamsig eller allt för akademisk, ökar läsarens kunskaper insikter i fotbollstaktik.

GAIS 1 - 1 Djurgårdens IF

Inför måndagens match hade jag för en gångs skull inte den minsta aning om vad jag skulle tippa för slutresultat. Efter att ha trott på 3-0 till Helsingborgs IF i förra matchen och sedan åkt därifrån med tre poäng lärde mig att jag faktiskt inte borde hålla på att uttala mig om fotboll överhuvudtaget.

Fast det är klart, jag kommer ju knappast kunna hålla mig!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong, 23. E. Hédinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (87' 29. Romarinho), 11. T. Lycén (61' 6. R. Ayarna);
18. P. Eriksson (78' 22. B. Andersson)

Att Johan Mårtensson saknades från startelvan förvånade. I efterhand visade det sig att den unge västgöten blivit sjuk och ersattes därför av Richard Spong. Alla som läst den här bloggen tidigare vet nog ungefär vad jag tycker om det. Nu handlar detta inte i första hand om att Spong är dåligt (vilket han varit) utan för att det går emot min uppfattning om hur laget skall balanseras.

Med två defensiva mittfältare behövs det en tvåvägsspelare som kan vinna boll men också följa med framåt. Det är den roll som Eyjolfúr Hédinsson fungerar bra i och är den plats som Spong bör försöka konkurrera om. Den andra platsen behöver tas av en placeringssäker bollhållare som kan lugna ner tempot och bygga upp spelet. Mårtensson må anses vara förstavalet i denna position. Hans naturliga ersättare är dock Rueben Ayarna och inte Spong.

Ayarna kan måhända anklagas för att dra ner tempot men gårdagens match visade att det är just det som behövs. Att försöka spela sparka och spring-fotboll av engelskt snitt fungerar helt enkelt inte vidare bra med de offensiva spelare som GAIS har på plan.

Den första delen av matchen var det tydligt att Djurgårdens spelare var livrädda för en förlust. Ett GAIS som utnyttjade denna rädsla bättre hade kunnat punktera matchen tidigt. Samtidigt har inte heller det grönsvarta moder varit på topp och jag kan förstå att de spelade lite på säkerhet.

Matchen började nämligen rätt bra och den av mig så ofta bespottade Spong hade en avgörande betydelse. Kritiken har i mångt och mycket kommit utifrån hans felaktiga position längre upp i banan. Under matchen sa min granne att nog hade Spong spelat upp sig, på vilket jag replikerade att nu ligger han i en bättre position. Några sekunder senare nickade han in 1-0 vid bortre stolpen på inlägg från Mattias Lindström.

Säg den lycka som varar. Bara fem minuter senare får aporna avancera på vår högerkant och kan sticka in en boll på ett bollstirrande pojklagsförsvar som därmed är helt överspelat. En fri Djurgårdare kan tämligen enkelt slå in 1-1.

Efter målet har GAIS svårt att komma igen och lämnar istället över matchen till Djurgården. Problemet ligger i att laget måhända (press på bollhållare var det lite si och så med) har bollvinnare på mittfältet som sedan inte klarar av att hålla i bollen utan den hamnar snart tillbaka hos motståndarna.

Ett jobbigt sätt att spela fotboll på och snart tappar laget även greppet om kanterna, vilket ger flera möjligheter för DIF:s spelare. Speciellt vår högerkant är ett sorgebarn; Richard Ekunde är inte den förste som haft svårt att spela ytterback bakom Lindström och efter paus gör positionsbyten med Callum Angus. På vänsterkanten spelar Kenneth Gustafsson som enligt rykten snart står staty i centrala Hindås!

Ett tag såg allt ut att gå åt helvete. Situationen förbättrades dock en del den sista halvtimmen när efterfrågade Ayarna ersatte en blek Tommy Lycén, vars plats nu togs av Eyo medan Ayarna hamnade jämte Spong, som vid det här laget återvänt till sin gamla vana att springa i vägen för sina medspelare.

I och med detta hade vi en spelare som kunde hålla i bollen och slå smarta djupledsbollar. Tyvärr var inte Wanderson do Carmo i slag idag heller, missade bland annat ett friläge i andra halvlek, och att han ersattes av Romarinho i 87:e minuten var nog i senaste laget.

En match som man kanske kunde hoppats mer på men samtidigt var det minst lika viktigt att inte förlora denna sexpoängsmatch. Har svårt att förstå Alexander Axéns val att ersätta Mårtensson med Spong fast Ayarna fanns tillgänglig, nu när han gjorde mål har han la cementerat sin plats i förstauppställningen trots bristerna i övrigt.

I alla fall ett litet plus i att Axén i mångt och mycket tycks dela min analys slutsats i en intervju i Gepe (som förstås mest handlade om Zlatan idag nu när alla snorungar och pizza-med-bearnaisesås-ätare köper på sig Barca-merchandise och GAIS fortsätter att sälja kassa grejer i sin affär i skuggan av mäktiga blåvittshoppen).

Andra lags resultat har ofta gått GAIS väg men vi ligger fortfarande mycket farligt nära strecket och tre poäng i den 21:a omgången hade gett lite arbetsro. Med ännu ett menlöst landslagsuppehåll och bortamatch i Borås bådar inte gott för placeringen i nästa omgång.