Den olösliga ekvationen i Hammarkullen

Publicerad på gbg.yimby.se tidigare i veckan

I tisdagens GP får vi som läsare möta en grupp småbarnsföräldrar i Hammarkullen som oroar sig för vad byggplaner i området kommer att innebära för deras och kanske framförallt deras barns boendemiljö.


Hammarkullen från luften

Förvisso är de öppna för fler boende som kan skapa bättre underlag för service vid och kring Hammarbytorget. Problemet är att detta bör uppnås genom att det inte byggs nya byggnader nära dagens bebyggelse och på gårdarna, att det inte får förstöras någon natur och att det inte får finnas några bilvägar så att det går att ta sig till och från sina bostäder och torget (i artikeln talas det om genomfartstrafik, men det är näppeligen det det är frågan om och hur kommer egentligen bilarna till områdets alla parkeringplatser?).

Under sådana premisser blir givetvis i stort sett all ny bebyggelse omöjlig. Vi har ännu inte kommit på hur vi skall bygga hus som svävar i luften eller på annat sätt skapa en livsmiljö likt familjen Jetsons.


Hammarkullen i luften?

Om mer folk skall kunna bo i Hammarkullen måste ytor nära befintlig bebyggelse tas i anspråk eller så behöver hus placeras ut i den kringliggande naturmarken, vilket mer är att betrakta som så kallad urban sprawl och medför minskade möjligheter att öka tillgången på lokal service för de som bor i områdets ytterkanter samtidigt som tillgången på större områden av naturmark försvåras för de boende i det centrala delarna av området.

Att omvandla ett område likt Hammarkullen är problematiskt. Dess planer är skapade för att separera och skilja åt med kringleder. Dess skapare såg inte heller behov av att tillåta flexiblitet och expansion. I ett sådant landskap blir småbarnsföräldrarnas oro för förändring givetvis på många sätt förståeligt; de vet vad de har men inte vad de kommer att få.

Är det så enkelt att det faktiskt bara finns två ömsesidigt uteslutande alternativ? Antingen så fortsätter Hammarkullen att vara en avsides förort med glesbygdsproblematik eller så skapar man förutsättningar för fler bostäder och arbetsplatser.

Måhända finns det en del utrymme för kompromisser trots allt - till exempel kan några av de nya bilgatorna vara gångfartsområde snarare än vägar separerade från gående, vilket uppmanar till höga hastigheter. Om nu småbarnsfamiljerna får acceptera lite mer bilvägar i sitt närområde får de nya boende helt enkelt acceptera att barn är mjuka och att de får köra lite långsammare de sista hundra meterna innan de kommer hem. Förvisso är tid pengar men att krypköra förbi glada, lekande barn har också ett värde.

Vad tycker du?

Läs även:
Den sjunde Yimbyvandringen i Hammarkullen
Debatten om Hammarkullen på Yimbys forum
Program för stadsutveckling i Hammarkullen
YimbyGBG:s yttrande om Hammarkullen

AIK 1 - 0 GAIS

Ännu en gång visar GAIS att de alltid är nästan lika bra som motståndarna. Ännu en så kallad hedervärd förlust, mot ett lag som vi kanske ärligt talat inte kunde förvänta oss att slå, på vägen ner mot Superettan.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (81' 16. M. Dahlgren);
17. J. Mårtensson;
21. M. Lindström (72' 8. R. Spong), 29. R. Sipiao, 23. E. Hedinsson, 25. W. do Carmo;
18. P. Ericsson (84' 24. J. Pettersson)

GAIS - återigen i Vägverksuniformen - spelade under stora delar av första halvlek med en mycket hög press på motståndarna. En vågad taktik som en tid tycktes kunna ge utdelning. Under en tid var grönsvart onekligen det vassare laget, förvisso av två trubbiga lag, med 2-1 i skottstatistik på mål.

I andra halvlek går så GAIS till en början ut som de gjorde i förra mötet - rädda för att förlora. Under de första minuterna sätter AIK hårt press på framför allt vår högerkant och jag tror verkligen inte att laget skall orka rida ut stormen. Efter en tid lyckas makrillarna dock få lite ordning på spelet och självförtroendet och spelet jämnas ut en smula.

Det största hotet mot laget är de fasta situationer som AIK lyckas skapa/få (beroende på hur man bedömer domarens insats) i kombination med träbenen i GAIS backlinje. Det är givetvis i följderna efter en sådan som motståndarna får till matchens enda mål. Spelarna stirrar på boll och farlige Obolo (troligen matchens lirare) när misslyckade ungdomsproffset Nisse lämnar helt ensam i bortre delen av målområdet. En rejäl bjudning som omedelbart straffar sig.

GAIS stod som sagt upp relativt bra under matchen. Tyvärr var avsluten minst sagt mediokra. Grönsvart har flest avslut i matchen men skottkartan visar att nästan alla är på distans, utanför straffområdet och lite till vänster på plan. Från det håller blir få mål gjorda när råttorna effektivt fredar sitt krypin.

Att skotten kommer lite till vänster ifrån säger en del om vilken av lagets yttrar som var bäst på plan. Inte för att det innebär att Wanderson do Carmos insats skall hyllas (även om hans nära nog mål från mittlinjen var imponerande) utan hur undermålig Mattias Lindström var. återigen har GAIS värvat en högerytter som efter en lovande inledning bara gör en besviken. Ett typexempel var ett läge där Linström fick bollen på sin kant och har två alternativ. Antingen att skjuta direkt från en smådålig vinkel eller rusa fram och slå ett inlägg mot de spelare som rusar mot mål. Nej, Lindström väljer givetvis det tredje alternativet, att slå inlägget direkt när det bara finns motståndare i närheten av mål. Med tanke på de två senaste matchernas insatser röstar jag för att Tommy Lycén bör få förnyat förtroende nästa match.

Jag kommer denna gång inte gå igenom vare sig spelet eller enskilda spelare i någon större omfattning utöver ovanstående stycke. Nyförvärvet Romario Pereira Sipiao, som imponerade i sin debut, var initialt bra även i bortamatchen men försvann rätt mycket ur spelet efter 15-20 minuter utan att aldrig riktigt komma tillbaka.

Egentligen är det helt enkelt inte så mycket fel på spelarna i sig, utom deras huvuden. Alexander Axéns byten var i det närmaste defensiva när GAIS låg under. Detta torde dock i första hand bero på att det endast fanns mittfältare och en back på avbytarbänken, fast det är ju också Axén som väljer bänken. Att ta med Mervan Celik, som troligen inte kan förväntas bidra mycket defensivt men vågar utmana, hade kanske inte skadat. Den unge killen från Norra Biskopsgården satt nu på läktaren istället.

Gågata på Manhattan

Läser i dagens Svenska Dagbladet om hur Time Square vid 7:e Ave. och Broadway omvandlas till gågata. Det hela är ett experiment som skall pågå fram till årsskiftet. Än så länge kan besökarna slå sig ner på campingstolar men på sikt skall detta ersättas med något passande, enligt artikeln. Jag hoppas dock att det fortfarande kommer att gå att flytta på stolarna, notera till exempel ett tidigare inlägg om hur Bryant Park blivit till en bättre plats bland annat med hjälp av flyttbara stolar.


Enligt artikeln besöks platsen dagligen av 350 000 gående människor som samtidigt endast har tillgång till tio procent av ytan, resten tas förstås upp av trafik. Det framgår inte hur många människor som passerar platsen i fordon men man vågar la utgå från att det är mindre än antalet gående och att de flesta i båda kategorierna är turister. Samtidigt är faktiskt turister också människor.

Time Square är långt ifrån min favoritplats på Manhattan. Samtidigt förstår man att det kan finnas en vinst med att låta alla dessa människor få lite mer utrymme i trafiken. De mest livliga delarna av Manhattan torde vara ett extremt exempel på hur bilen, som skänker individen så många möjligheter under andra omständigheter, vid en viss volym istället blir ett kollektivt problem.


Fördelen med New Yorks i grunden mycket enkla struktur är att den samtidigt är tämligen flexibel för experiment likt dessa. Dessutom är det hela inte riktigt helt nytt. Senast jag besökte ön för snart ett år sedan hade de redan börjat ge mer plats år gående och cyklister längst med den breda vägen från Battery Park till Harlem. Såsom på bilden ovan, kommer dock inte ihåg adressen. Noterade dock redan då att [censur] folk spatserade runt i cykelfilen!


Artikeln nämner också att the Highline nu slutligen invigts. En övergiven rälsbana en våning upp från markplan genom Meat Packing district har omvandlats till ett grönt promenadstråk genom den urbana djungeln. Ett projekt som givetvis passar utmärkt in när även denna del av Manhattan snabbt gentrifieras. Ovan kan vi se en bild jag tog förra sommaren på the Highline och ett pågående nybygge. Just det nybygget hade, en smula skamlöst får man nog säga, fått en egen utställning på City of New York Museum samtidigt som jag var där. Huset, kallat HL23 (HL för Highline och 23 för gatan), skall börja sig ut över det gröna stråket (lär bli/vara snordyrt!). Vet inte hur det går med bygget men så här skall det se ut när det är färdigt:


(ja, jag vet att mina bilder oftast är rätt dassiga, men det var dåligt väder i alla fall ena dagen! Trycker ni på dem så att de blir större blir det dock rätt mycket bättre)

Evidens-chimären

Under ett antal år har det inom offentlig sektor blivit allt mer populärt att eftersträva evidensbaserade metoder. Uttrycket är hämtat från det medicinska området men har nu långsamt börjat smyga sig in på allt fler områden.

I princip innebär att något har evidense att effekten är vetenskapligt bevisad under nära nog laboratorieförhållanden; dubbelblinda tester med kontrollgrupp och mycket god kontroll över alla faktorer som påverkar resultatet.

Nu är det säkert en och annan läsare som börjar bli lite eftertänksam. Det låter väl bra. Klart att effekterna av de insatser som görs med våra skattepengar skall ha en påvisbar effekt. Varför en så skeptisk titel på inlägget?

Jo, problemet är att det inte är så enkelt. Under modernitetens inbrott i den offentliga verksamheten skulle givetvis allt bli rationellt. Med åren visade det sig dock att experternas kunskaper om vad som faktiskt fungerar och hur det skall genomföras i stor skala visade sig i realiteten vara begränsad. Tilltron på det objektiva perspektivet fick sig en törn och slogs på reträtt, inte minst under 1970-talet.

Nu är experten på väg tillbaka med hjälp av evidensebaserade metoder. Genom att använda sig av än säkrare metoder som återigen efterliknar naturvetenskapen skall det offentliga komma fram till hur samhället kan förbättras.

I gårdagens DN skrev Göran Rosenberg en krönika om hur evidens-doktrinen nu skall föras in i svensk socialpolitik:

"Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra."

- Göran Rosenberg

Nu har jag personligen inga preferenser angående psykoanalyser kontra kognitiv beteendeterapi överhuvudtaget. Mina kunskaper är inom området är överhuvudtaget tämligen begränsade. Däremot gissar jag att det ur ett metodperspektiv är det enklare att sätta upp evidensbaserade undersökningar för det senare i jämförelse med det förra.

Problemet är att nästan inget av de områden vari den offentliga sektorn arbetar sker under laboratorieliknande former. Att då välja metoder som passar in på labbet framför de som är lite osäkrare och svårare att mäta kan förväntas vara direkt kontraproduktivt. Under sådana krav och förväntningar på effekterna får det offentliga låta bli att handla eller endast använda uppenbart otillräckliga insatser inom en rad olika politikområden.

Jag har då rakt inte något problem med att de insatser som under kontrollerade former har visat sig vara mest effektiva i jämförelse med andra insatser som också kontrollerats under liknande förhållanden. I verkligheten ställs dock den evidensebaserade insatsen emot insatser som i realiteten inte går att testa under sådana premisser. Skall man då välja den evidensbaserade metod som man tror är sämre bara för att en bättre metod är för komplicerad för att trycka in i en glasburk på Karolinska Institutet?

Hur får man exempelvis en evidensebaserad försvarspolitik? Någon på UD får la busringa till Kreml och förklara krig och så får vi göra en jämförelse med en tidigare dag då UD inte busringde.

---
Sedan tycks dock Rosenberg i sin krönika försvara antroposofisk medicin vilket enligt min uppfattning är att ta det hela till sina andra extrem. Någon kontakt med verkligheten bör man nog ha.

GAIS 2 - 2 AIK

För måndagens motstånd stod Solnas egna blåvitt, Svenska fotbollförbundets (domarnas arbetsgivare) representationslag. Förutsättningarna var lysande för att direkt förstöra ännu en ny vecka i denna jämmerdalens säsong 2009. Medan vädret växlade från skyfall till solsken om vartannat stod jag inne på GP, hälde i mig några öl för att dämpa ångesten och tippade 0-2. Och om det mot förmodan skulle bli oavgjort hoppades jag på 0-0 och inte ännu en Kalmar-match.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (84' 2. R. Ekunde), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20 K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
11. T. Lycén (63' 16. M. Dahlgren), 29. Romario Pereira Sipiao, 23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo
18. P. Ericsson (84' 27. M. Celik)

Laget fortsätter att spela med en grunduppställning som jag envisas med att kalla 4-1-4-1 med Reuben Ayarna som balansspelare och ersättare för Mårtensson, som hedervärt tog en utvisning i slutet av HBK-matchen. I detta skötte han sig i mitt tycke utmärkt. Ayarna är placeringssäker, har god blick och saknar inte förmågan att slå djupledsbollar.

I backlinjen var till min förvåning Richard Ekunde petad från startuppställningen. Med tanke på den kritik som kapten Fredrik Lundgren fått under sin tid som mittback hade måhända detta varit en given petning om vi neggare fått välja. Men samtidigt har Ekunde varit långt ifrån fornstora dagar samtidigt som Lundgren blivit långsamt bättre i sin ovana position. Jämte kaptenen startade Calum Angus, match-hjälte från senast. En debut från start som i det stora hela var lovvärd med ett minst sagt viktigt undantag.

Längre upp på mittfältet fick den senaste brassen, Romario Pereira Sipiao (jag vägrar kategoriskt kalla honom för "Rogga", det Ronny och Ragge möter Robinson Crusoe-fredags namn som GAIS marknadsavdelning hittat på åt honom) jämte Eyjólfur Hédinsson, som nu tagits till nåder i startuppställningen i och med att Spong skadats. Ett steg i rätt riktning, men samtidigt var Jonas Lundén kvar i startuppställningen.

Innermittfältet skötte sig utmärkt. Eyo gjorde måhända sin starkaste match i år och Romario visade sig snart vara en tekniker av rang. Att han inte såg passningsalternativ och hamnade lite fel må verkligen vara förlåtet och med en match facit i hand har jag full förståelse för att GAIS gett honom kontrakt. Vi kan här redan ha Wanderson do Carmos ersättare. Romario tappade en hel del i andra när han hamnade i en ovan position och GAIS slutade spela fotboll.

Men fotboll handlar inte om lag- eller individuella prestationer. Fotboll handlar om att göra mål. Under en kort period i slutet av första halvlek fick vi återigen uppleva lite av de scener som vi fick till livs under säsongsstarten mot Örgrytes golf- och seglarsällskap.

Tommy Lycén var på många sätt bra under första halvlek på en högerytterposition men jag beklagade mig om och om igen att han sprang ner till kortlinjen och sedan ställde sig på bollen, vilket gav Solna-tattarna goda chanser att komma i position. I 37:e minuten skrek jag åt honom att slå inlägget direkt. Tydligen hörde han mig och slog en precis boll in mot målområdet. min sikt var en smula skymd i det läget och jag trodde den studsat utanför och tänkte i någon hundradels sekund att det var synd men ett bra försök innan Preppens exploderade. 1-0 till GAIS.

Och det var inte slut där. Under två minuter senare upprepar sig proceduren igen. Ett snabbt inlägg av Lycén går in i straffområdet och där får bollen göra bekantskap med Pär Ericssons panna när han språngnickar in 2-0 precis nedanför en kokande klackläktare. bra och kul att Pärlan återigen får göra mål, vilket borde förbättra hans självförtroende en hel del.

Möjligen skulle GAIS behöva öka på tempot i sin bollbehandling på planens sista tredjedel. Tommy Lycéns två inlägg gav onekligen ett gott resultat. Speciellt mot ett lag som AIK - som spelade med en relativt hög backlinje för att vara bortaplan, speciellt i jämförelse med till exempel Halmstad nu senast - skulle det vara värt att prova att slå mer djupledsbollar för Pärlan att löpa på. En individ som jag ventilerade denna idé för på GP efter matchen menade dock att Pärlan först behövde lära sig att inte stå offside för att detta skulle fungera.

Alla tokhöga beyg ovan handlar egentligen bara om första halvlek. I andra halvlek gick laget ut med en helt annan inställning än i första. Det hela började egentligen direkt efter det andra målet, där AIK bjöds in i matchen tämligen omgående. I en situation där kommunikationen mellan Angus och Dime brast hamnade den senare ute i en mellanposition och flaxade när AIK reducerade till 2-1.

I och med detta var matchen så gott som förlorad. Det lag som kom ut i andra tänkte bara på att inte förlora och såg ut som en grupp rådjur som hypnotiserats i stålkastarljuset från en långtradare på motorvägen. Att laget förr eller senare skulle tappa till 2-2 var relativt givet.

Alexander Axén gjorde sitt bästa för att frambringa detta resultat genom förvirrade byten och därtill hörande positionsbyten som skapade oreda och spädde på osäkerhet i laget. Vid det laget hade jag dock helt tappat förmågan att analysera utan hade lämnat klacken för att från en position långt ut till höger på läktaren fräsande, muttrande, väsande och emellanåt skrikandes låta världen veta vad jag tycker om den.

GAIS var återigen näst bäst på plan, nästan lika bra som motståndarna. Ett tillstånd som tycks vara den enda konstanten i årets allsvenska. I och med att till och med Örgryte lyckades vinna en match hade GAIS med en seger kunnat komma förbi över både nedflyttnings- och kvalstrecket, om än bara på målskillnad. Ett position som tillsammans med en seger hade kunnat vända skutan som nu tycks vara på en stadig kurs mot det isberg som vi kallar Superettan, spelarflykt, kaos och ekonomisk ruin.

För övrigt kräver jag att en staty av Kenneth Gustafsson bör resas i centrala Hindås fortast möjligt.

Inläggets soundtrack: Belinda Carlisle "Heaven Is a Place on Earth (Gnagare är en könssjukdom)"

Korvpriser

En långhelg som gräsänkling börjar långsamt närma sig sitt slut. I och med att min bättre hälft inte är så mycket för kött, annat än fågel, så brukar detta livstillstånd innebära en förhöjd köttkonsumtion. Inte för att jag är så extremt förtjust i kött själv men man får ju passa på.

För denna period valde jag, som många gånger förut, att satsa på lite bratwurst från Saluhallen. Det finns förstås en massa olika korvar att välja på men jag är inte så mycket finsmakare, utan satsade helt enkelt på vanlig, hederlig bratwurst och valde ut ett lämpligt antal.

Det intressanta är hur billigt det faktiskt är med saluhalls-korv i jämförelse med mataffärens. Första gången jag handlat korv från det stånd jag brukar handla hos på saluhallen tog jag och stekte upp två korvar. Det är så många som jag brukar behöva för att bli hyfsat mätt av det där vanliga märkets bratwurst eller chorizo som säljs med priser strax under tjugo spänn för tre stycken.

Jag blev proppmätt. Saluhallens korv var helt enkelt matigare än vad jag var van vid. I fredags, när min bättre hälft förberedde sig för sin bortavaro, gav jag henne påsen med korv och lätt henne gissa hur mycket det kostade. Hon vägde korvarna i handen och gissade på 60 kronor. Rätt svar var 28 kronor. Tillräckligt med korv till fyra måltider.

Om jag kan köpa god korv över något så omodernt och orationellt som en disk för detta pris undrar man lite vad snabbköpen använder alla sina sparade pengar på. Inte verkar det vara att sänka priserna på korv i alla fall...

Socialdemokrat tills motsatsen bevisas

I Tisdags angrep Malin Lernfelt det nätverk för urban stadsplanering i Göteborg som jag är med och driver. Som jag påpekat tidigare var hennes angrepp baserad på idén att vi i realiteten är en underorganisation till socialdemokraterna. Något som jag givetvis häftig dementerade här på min privata blogg.

Idag lördag fick jag och de två andra samordnarna för nätverket in en replik på gepes "Fria ord". Det vill säga på sidan 38 istället för på sidan 2 där Malin Lernfelt får husera fritt med sina påståenden. Hon får givetvis omedelbart replik och avslutar sitt svar såhär:

"Säger nu [de att Yimby] är helt och håller politiskt obundet får jag ta dem på orden. För tillfället i alla fall."

Så storsint av Malin Lernfelt, jag är alltså för tillfället befriad från misstankarna om socialdemokratiskt tänkande! Samtidigt går jag aldrig säker. När som helst kan det falla på min lott att återigen bevisa min oskuld för något som någon på Gepes ledarredaktion surrar fram med en kompis på en fikarast.

På annan plats i tidningen (sidan sju för att vara exakt) så berättas det en del om de konspirationsteorier som dykt upp i svininfluensas spår. Det kanske är bäst att för egen och för Yimbys del att direkt dementera eventuella rykten om att vi på något sett aktivt bidragit till svininfluensan.

Det är en möjligt att jag en 1/32 jude. Den hypotesen baseras på något skvaller mellan några gamla fikande tanter för några årtionden och sedan uppsnappat av samma virriga släktforskare som sedan dödförklarade mig. Tänkte att det kunde vara bra för andra hugade läsare, som vill anklaga mig för någonting, att veta.

Den avantgardistiska bokhyllan

Under en längre tid nu har min bättre hälft med oregelbundna intervaller framfört åsikten att vårt gemensamma hushåll behöver mer bokhyllor. Jag har givetvis snabbt bytt ämne eller på annat sätt försökt ignorera hennes propåer. Jag är nämligen vad man kan kalla en ekonomisk människa som förstår värdet av pengar - en underbar egenskap som min bättre hälft saknar. För henne är behöver bara en eufemism för habegär.

För några dagar sedan skulle sagda bättre hälft sätta in några av sommarens pocketböcker - hon är fast i den så kallade bokslukaråldern - i vårt angenäma korridors-bibliotek. Tydligen fick min kreativa bättre hälft plötslig inspiration - hon är en kreativ människa och är inte ens färgblind! - och bestämde sig för att med ett brak tänka utanför bokhyllornas givna ramar. Det minst sagt avantgardistiska tilltaget går att beskåda på bilden nedan.

Avantgardistisk bokhylla

När jag nu tittar på bilden jag tagit och försöker förstå konstverkets essens, vad det försöker berätta för mig som betraktare, undrar jag inte om min bättre hälft faktiskt försöker säga mig något med detta verk?

Ej medlem i Partiet

På dagens ledare i lokalblaskan insinuerar Malin Lernfelt att nätverket (hon kallar det felaktigt för en förening) YimbyGBG, för vilket jag är en av tre samordnare, är en bulvan för det socialdemokratiska partiet. Påståendet får en stor slagkraft genom att framhävas i rubriken; "Är Yimby en S-förening?".

Egentligen är det hela en del av en genomgång av olika organisationer som på olika sätt anses ha en mer eller mindre stark koppling till det under stora delar av 1900-talet statsbärande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och liknande exempel på politisk och ideologisk bulvanverksamhet.

Att nu även YimbyGBG skulle vara en del av Parti-konspirationen hänger samman med att en av tre samordnare är aktiv socialdemokrat. Det är så långt Malin Lernfelts journalistiska arbete går innan hon påstår detta på ledarplats i en av Sveriges större dagstidningar. Källorna är alltså en av tre samordnare (och en av över 700 medlemmars) partibok samt vad hon och en vän kommit på under en fikarast.

Arbetare i alla länder, förena er i suspekta undergrupper!

Jag får säga att jag är lite förvånad. Jag hade inte en aning om att även lilla jag är en liten kugge i den socialdemokratiska maktsfären!

Att till exempel e-posta mig eller den tredje samordnaren (våra e-postadresser finns på nätverkets sida) och fråga oss vilket parti vi anser oss tillhöra vore ju förstås dumt - det kan ju förstöra hennes ledare såhär i nyhetstorketider!

För oroliga läsare av min privata blogg kan jag dock försäkra er om att jag inte är och heller aldrig varit medlem av Socialdemokraterna. Jag har inte ens röstat på dem en enda gång. Jag skulle först även påstå att jag heller aldrig varit medlem i SSU. Fast då kom jag på att medlemskap i SSU eller något annat ungdomsförbund inte är något man kan vara säker på.

Om nu syftet med nätverket som jag är medlem i undrar man ju lite över vilka motiv som ligger bakom Malin Lernfelts misstänkliggörande. Är det så att hon är bulvan för gräsmatteförsäljare som ser sig hotad av mina angrepp på de menlösa gräsmattorna?!

Skulle förstås kunna fråga henne men det skulle förstöra en fin slutkläm på detta inlägget, så det tänker jag inte göra.

Pojkfotboll på Fjärdingsplan igen

Precis som förra året lyckades jag komma iväg till Fjärdingsplan för att kolla på lite Gothia cup. Turligt nog kom jag fram precis lagom till matchstart.

Enskede IK 3-1 Subiaco Junior Soccer Club (P15)
Inledningen på den första matchen var rätt kul. I alla fall för en fotbollsidiot. Direkt så genomförde killarna från Enskede ett utmärkt anfall. En boll gick direkt på sin target-forward som med ryggen vänd tar ner bollen och fördelar till framlöpande mittfältare som direkt spelar vidare en djupledsboll mellan det australienske mittbacksparet för den löpande forwarden att springa på.

Jag riktigt ser hur Enskede-tränaren myser av glädje, säkerligen precis så som han vill att de skall anfalla och nu är hans främre anfallare själv med målvakten. Eller så trodde i alla fall han. Plötsligt står där en försvarare till som enkelt hinner först till bollen och slår upp den.

- Ehh, grabbar... De spelar med libero, tänk på det, tjoar tränaren på stockholmska. Han hade förstås ingen aning om att de spelade med libero.

En miss förstås, men inte så lätt att veta. Han använder sig dock i övrigt av positiva tillmäten från sidlinjen i övrigt. Tränarna för killarna från Perth däremot är av den gamla brittiska skolan. Har skriks det konstant och hela tiden på unga killar som gör fel. Den harmoni och spelglädje som tränaren förmedlade till 15-åringar som rest jorden runt för att sparka runt fotboll på en gräsplan på Hisingen avspeglade sig både i spelet och resultatet.

Älta IF 3 - 0 US Atlantic Patriots (P16)
Ännu ett Stockholmslag som spelar ut ett lag från den engelskspråkiga världen. Medan Subiacos problem för den tillfällige betraktaren tycktes finnas i en tränare som använde sig av en destruktiv ledarteknik på unga tonåringar var problemet som låg bakom amerikanarnas klara förlust av ett annat slag.

Jag har nu i efterhand inte funnit någon internetinformation om det förlorande laget men namnet som en del andra starka indicier tyder på att detta är en av de amerikanska lag som uppstår enkom för Gothia Cup. Någon företagsam person anmäler helt enkelt ett lag till turneringen och sedan får föräldrar köpa platser för sina små fotbollstjärnor till barn.

Det första indiciet torde la vara lagets namn (som för övrigt givetvis förkortas USA) och det faktum att de spelar i blåa kläder med vita siffror (blått och vitt i kombination brukar trots allt förenas med begränsad fantasi och intelligens). Lagets namn och utseende känns helt enkelt för strömlinjeformat och direkt löjligt till och med för att komma från USA.

Det andra indiciet var när en vit, smal soccermom frågade en rultig, svart dito vilken spelare som var hennes son. Minst ett halvdussin föräldrar hade alltså åkt över Atlanten för att heja på sina barn men har ingen koll på övriga ungdomar och föräldrar. Istället stod de mest och filmade sina barn.

Detta avspeglades sedan på plan där de amerikanska ungarna helt enkelt inte spelade och kommunicerade som ett lag. Pojkarna i Älta pratade nästan oavbrutet med varandra medan USA var knäpptysta, så även deras tränare. Allt man hörde var lite tafatta Go Blue! från den vita, smala mamman.

För att spä på med diverse andra fördomsfulla och nedvärderande observationer om det stora landet i väster så hade en av fäderna på sig en stor vit tröja som det stor USA - freedom på i stora, färgglatt skrikiga färger. Skulle gärna vilja se någon liknande svensk motsvarighet till denna kreation. Vad sägs till exempel om Sverige - folkhem, Sverige - arbetslinjen eller varför inte Sverige - ATP-poäng?

GAIS 1 - 1 Halmstads BK

Efter att för länge sedan ha slutat tro på andra prognoser än de som baseras på krass ekonomisk kalkyl (bollen må vara rund men får ej jorden att snurra runt) tittade jag innan matchen in tio tidningars tips på spelsidorna. 5-5-0 stod det. Stora chanser för oavgjort men klar fördel hemmalaget GAIS således. Personligen var jag inte alls så positiv inför matchen och lutade snarare mot 0-5-5, om jag kunnat få så mycket hybris att jag samtidigt förvandlades till tio personer.

Nä, negget lågt tungt över Gamle Port och även uppe på Preppens när det under en av dagens handskakningar kom fram till att en seger vore väldigt trevligt - som sju sorters kakor, kok-kaffe och den finaste söndagsduken ute i lusthuset - men inget vi trodde på.

Lag [4-1-4-1]
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (82' 13. C. Angus), 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson
21. M. Lindström, 5. R. Spong (76' 24. J. Pettersson), 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (45' 23. E. Hedinsson)
18. P. Eriksson

Laget ställde för dagen upp med en förstaelva som säkert kallas 4-4-3, exempelvis på GAIS officiella hemsida, men jag snarare skulle beskriva som en 4-1-4-1 där Johan Mårtensson tog en balansroll bakom mitfältet. Sedan ändrades detta om en del i halvtid i och med att Alexander Axén av oklar anledning lyfte bort den kvicke och företagsamma Tommy Lycén från vänstermittfältet (måhända för att han och en viss brasse konkurrerade om samma ytor?).

Johan Mårtensson var utmärkt i sin roll som Ulvåkers Pirlo. Killen har bra blick och i en match med lite mer ytor hade hans djupledsbollar kunnat få en mer avgörande betydelse för bataljens utgång. HBK var dock relativt tidigt inställd på att spela tillknäppt och lyckades väl med detta.

Under dessa omständigheter skulle man hoppas på att hemmalaget får första målet. Ett bortalag som spelar på säkerhet och som sedan släpper in ett mål hamnar i en jobbig uppförsbacke när de måste omvärdera sin taktik. Ett defensivt bortalag som tar ledningen däremot, har allt att vinna på att fortsätta i samma stil.

Självfallet släpper GAIS in ett mål. En frispark långt ute till höger från Dime Jankulovski och Preppens sett får slås medan laget ännu inte är fokuserade och som ståplatspublik kan man lätt förutspå resultatet när bollen svävar bort mot bortre stolpen och en av HBK:s bästa nickspelare som helt utan problem eller bevakning kan sätta pannan mot bollen. 0-1 och man undrar ju lite vad den där besvikelsen och belastningen Jonas Lundén är någonstans.

Backlinjen i övrigt var hyfsad under matchen. Kenneth Gustafsson var utmärkt både offensivt och defensivt och är numera försvarslinjens starkast lysande stjärna. Richard Ekunde är fortfarande långt ifrån sin toppform för någon säsong sedan men varken han eller Fredrik Lundgren, som har mycket lättare för sig när motståndarna inte fyller på med så mycket folk och han kan fokusera på bollen, behövde egentligen slita ihjäl sig när matchen väl var förlorad.

För nog var matchen förlorad? Det var i alla fall jag tämligen övertygad om efter tio-femton minter in i andra halvlek. Ett tidigare defensivt HBK låste nu Norre Port. Jag kan inte påminna mig att jag såg av ett enda avslut värt att bry mig om från gästerna under den andra halvlek. Hade det varit GAIS som försvarade en ledning på det här sättet hade jag varit övertygad om att de fallit ihop förr eller senare men Halmstads spelare såg ut att ha läget under kontroll.

Orsaken till detta stod inte bara i att finna i ett hårt arbetande defensivt bortalag utan i hemmalagets anfall som i mångt och mycket saknade rörlighet. Det är lätt att bli stillastående när man försöker forcera ett lag som backar hem men det är just det som de eftersträvar. Wanderson do Carmo, som alltid lyckades göra något när han fick bollen, är en sådan spelare som kan skapa chanser från stillastående. Övriga spelare behöver dock röra sig och skapa luckor för varandra för att öppna upp. Det var tyvärr allt för litet av de när GAIS tryckte på för kvittering.

För att skapa oro behöver laget också driva upp tempot och stressa HBK i sitt försvarsspel. Nu försökte GAIS verkligen göra detta men av någon anledning hade matchens domare, Åke Andreasson, själv tagit på sig rollen att hjälpa Halmstad i deras arbete med att sänka matchens tempo. Varje gång GAIS fick upp lite press skulle Andreasson vid nästa avblåsning stå och snacka, flytta bollar eller bara allmänt fördriva tiden. Nu vill jag inte påstå att domaren är del av Illuminati tillsammans med Lars-Åke Lagrell men nog borde han förstå att hans sätt att döma matchen inte direkt gynnade offensiv, snabb och målrik fotboll.

Eyjólfur Hédinsson, som kom in i paus, var lite bättre än de andra på att komma löpande från mittfältet men exempelvis Richard Spong bidrog med mycket litet. Efter att ha lyft nyförvärvet till skyarna under försäsongen och varit överlag positiv till det gamla ungdomsproffset under säsongens inledning är jag nu mycket tveksam till hans plats i förstauppställningen. Som en mer defensiv, bollvinnande spelare jämte Wanderson i startuppställningen bidrog han med väldigt lite. Vattenbärare i all ära men jag såg inte heller att han fyllde en sådan funktion och inte vann han särskilt många bollar heller.

Längre fram var Pär Ericsson från första början låst i mitten som köttbiten i en HBK-burgare. När motståndarnas backlinje tidigt lade sig lågt kunde längre framspel inte använda sig av Pärlans kvalitéer som djupledslöpare på bollar bakom backlinjen och som ensam anfallare var det svårt för honom att komma fri. De få gånger han fick chansen var avslut och passningar uddlösa. Han tycks ha tappat lite av det självförtroende som han besatt i början av säsongen och som GAIS nu verkligen behöver.

När klockan gick över 90 minuter var det mestadels en formalitet för publiken att stå kvar och vänta ut ännu en förlust. Laget visade dock en viss vilja att vinna när de relativt tidigt lyfte upp även Dime vid fasta situationer. I en sådan hotade en kontring och Johan Mårtensson gick in och tog sitt andra kort. Han visste precis vad han gjorde, tog emot kortet och joggade utan en blick åt sidan rakt mot omklädningsrummet. I den stunden tänkte jag att i alla fall en grönsvart spelare lämnade planen med en viss värdighet. Som det kom att visa sig var den sortin på många sätt matchavgörande.

0-2 i detta läge hade måhända endast varit av marginell betydelse för lagets allt mer devalverade målskillnad men var givetvis av avgörande betydelse för matchen oväntade vändning. I matchens absolut sista spark får GAIS en frispark mitt på plan. Alla springer upp till straffområdet utom frisparksskytten Wanderson. Bollen glider mot mål och den engelske inbytaren och debutanten Calum Angus kan presentera sig på bästa sätt genom att toucha bollen i mål. Efter Kalmar hemma, Brommapojkarna borta och mängder av andra sena poängtapp och -förluster i slutet av matcher under åren var det skönt att för en gångs skull få uppleva hur ett motståndarlag straffas för sitt defensiva spel. HBK-spelarna föll ihop som deprimerade bowlingkäglor efter slutsignalen.

Med i alla fall en poäng kunde jag lämna arenan med en viss belåtenhet. Samtidigt är jag trots detta negativ till möjligheterna att vända utvecklingen denna säsong och klara kontrakt för 2010.

Det brukar ibland sägas om den rutinerade Lundby IF-backen Teddy Lucic att han hela tiden anpassar sig för motståndet. Om han spelar i Bundesliga är han en habil Bundesligaback, skulle han spela i division 5 skulle han vara en bra division 5-back. I dagsläget känns det som att GAIS alltid är lite sämre än motståndarna för dagen. Hade vi spelat så som vi gjorde mot HBK i Bromma hade vi troligen välförtjänt kommit därifrån med både en eller tre poäng. Nu är Halmstad ett bättre lag och därför är att GAIS ett bättre lag, precis som vi kunnat hålla nästan jämn fot med Elfsborg och Kalmar denna säsong (vi klarade dock inte av att vara fult så usla som Örgryte, men det finns la gränser...). Som det ser ut nu kommer det inte att fungera.

Läs mer om matchen:
GP, GAIS, HP, HBK

Min bästa muskel

Jag har någon muskel, eller nerv, långt ner till höger på ryggen som jag ibland får lite problem med. Åldern tar la ut sin rätt. Ryggen brukar bli bättre av simning men i och med att jag numera cyklar flera mil i veckan så har jag för länge sedan rationaliserat bort det, då jag tycker att cykling är träning nog.

Nu skulle man kanske tro att inläggets titel är förvirrande. Borde det inte stå att det är min sämsta muskel? Njae, den bibringar nämligen vissa psykosomatiska fördelar. För några dagar sedan berättade min bättre hälft att en kompis till henne skall flytta idag.

Ett dygn senare har denna information undermedvetet arbetat sig ner från mitt bakhuvud till muskeln och så kan jag plötsligt inte bära något allt utan får istället gå runt och väsa lite och äska sympatipoäng från min bättre hälft. Här kan man ju inte gå runt och bära på boklådor och möbler (hennes kompis har en vävstol!).

Problemet är nu förstås att min bättre hälft stack för några timmar sedan och jag har fortfarande lite ont i ryggen, trots att jag borde kunna blåsa faran över. Nä, får nog gå och lägga mig lite på soffan och tycka synd om mig själv.

Tankar kring tränarfrågan

I och med förlusten mot Brommapojkarna borta och ett spel som bara blir sämre och sämre går det inte längre att undgå frågan huruvida det är tid för Alexander Axén att stiga åt sidan. Att sparka tränaren är en till synes enkel lösning på ett relativt komplicerat problem. GAIS har ingen etablerad tradition av att sparka tränare och det har också gett varierat resultat det gånger det faktiskt skett.

2000, förra gången som vi ramlade ur allsvenskan, fick tränare Lennart Ottordahl gå när laget faktiskt började spela lite bättre och den förändringen gav inget synbart resultat. Sedan fick samme Ottordahl hoppa in igen för Kierdorf under 2001 och då hade bytet onekligen en effekt, även om den effekten kom allt för sent.

Frågan är således om Axén är en Kierdorf eller en Ottordahl för dagens GAIS. Som utomstående supporter utan direkta kontakter in på Gaisgården är det inte alltid lätt att veta vad man skall tro.

Som jag ser det finns det förenklat två olika arketyper av tränare som samtidigt representerar två i grunden vitala egenskaper som behövs för att nå framgång.

Först har vi Ledaren. Denne tränare har endast en rudimentär idé om hur laget skall spela försöker nå resultat genom att uppvisa personligt ledarskap. En sådan tränare kanske går in och säger "vi kör 4-4-2 med långa bollar på Bengt" följt av "och kom ihåg att det är sköj att vinna" eller av ett "och de som spelar kasst blir bänkade nästa match och nerflyttade i reservlaget" beroende på en det personliga ledarskapet bygger på att använda sig av morot eller piska. Stereotypt är den engelska tränaren av denna typ där attityd är viktigare än taktiska finesser. Kevin Keegan till exempel.

Sedan har vi Taktikern. Denne anser att resultat i första hand bygger på väl avvägda taktiska och speltekniska avväganden för att skräddarsy framgång snarare än att förlita sig på spelarnas kreativitet och inställning. I denna kategori har vi män som José Mourinho och en rad italienska tränare.

Få tränare är är bara ledare eller taktiker. Båda egenskaperna är viktiga för att på lite sikt kunna nå framgång. Spelarna kommer snabbt att tröttna på snacket hos en tränare som säger rätt saker men sedan ställer upp dem på ett sådant sätt att ett taktiskt bättre slipat lag kör över dem. Samtidigt kommer spelare näppeligen klara av att få tillräckligt med motivation och inspiration från en Rainman-tränare som går runt och mumlar med pärmar och långa powerpoint-presentationer.

Alex Ferguson torde vara ett gott exempel på en person som besitter båda egenskaperna. Ibland kan man en hjälptränare komplettera huvudtränarens brister. Den kombinationen fungerade under en tid väl för svenska landslaget med ledaren Tommy Söderberg och taktikern Lars Lagerbäck.

Jag har som sagt ingen vidare direkt inblick på Gaisgården, men nog tror jag att det inte är allt för vågat att säga att Alexander Axén tillhör kategorin taktiker, och måhända en allt för endimensionell sådan dessutom. Att han gärna berättar om ur många fotbollsmatcher han kollar på och oförmågan att göra något åt och till synes förstå vad som ligger bakom en allt sämre moral där flera spelare uppenbarligen har blivit mycket sämre under säsongen.

Samtidigt är det inte hela den bild som Alic har velat förmedla av sig själv. I tidigare intervjuer på gais.se talade han sig varm för demokratiskt ledarskap och framhävde trivselgubben Benny Lennartsson som en viktig förebild. Demokratiskt ledarskap låter förstås bra och kan ofta vara det, men det kräver att spelarna kan hantera det. Pelle Blohm skrev några år senare en krönika efter tränarens bortgång där han sammanfattade Ottordahl som ledare:

"Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det."

- Pelle Blohm

Men visst kan en allt för stark fokus på ledarskap före taktik sätta sina spår, när floskler snarare än analys kommer först. Kommer ihåg matchen mot Umeå FC borta 2001 (såg för övrigt att UFC:s fans brände av rökfacklor i en match mot Carlstad United nyligen!). Bodde i staden då och var där tidigt för att bland annat skriva en rapport hem till GAIS hemsida. Matchen, tidigt på säsongen, spelades på andra generationens konstgräs; i realiteten grus alltså. Under uppvärmningen sa Kierdorf till spelarna att "UFC spelar med korta byxor, då spelar vi med korta byxor - blåmärken försvinner, poängen består." Lite mer än två timmar senare vände man därifrån efter en 0-4 förlust.

Om Alexander Axéns ledarskap eller brist därpå tycks oavsett vilket snarare bryta ner än bygga upp spelarnas sjävföroende. Det bästa och enklaste sättet att vända en sådan utveckling är att vinna en match eller två. Men hur skall vi lyckas med det när spelarna knappt klarar av att slå en passning rätt?

Styckena ovan tycks la snarare påvisa att taktiken inte är grundproblemet. Men under rådande omständigheter behöver GAIS spela ett spel som kan nyttjas för att kämpa sig till poäng. Det nuvarande systemet tycks inte klara av det. Som det ser ut nu så hamnar Pär Ericsson allt för ensam och får inget understöd vare sig från de långsamma yttrarna eller tremannamittfältet. Pressen på motståndarnas bollhållare är dåligt och kommer sent. Därigenom uppstår ett allt för stort avstånd mellan mittfält och anfall.

Vad ni nu behöver göra är att vända till den enkla fotbollen. 4-4-2 med Pär Ericsson som target och Wanderson i luckan. På innermittfältet får en spelare i vara beredd att stiga framåt och fylla på medan en annan spelare fungerar som balans. förslagsvid med Ayarna som balansspelare och Mårtensson - för hans djupledsbollar, eller Spong, som bollvinnande mittfältsterrier, som inrar med jobb att även gå framåt. Med 4-4-2 behöver inte yttrarnas brist på fart och teknisk finess inte vara ett lika allvarlig problem och de kan ta en bättre avvägd roll i anfall och försvar än med uppgiften i första hand som anfallande spelare.

Men först måste spelarna våga spela fotboll igen!

Brommapojkarna 1 - 0 GAIS

Egentligen behöver jag la bara säga, vad var det jag sa?

Lag [4-3-3]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 15. F. Lundgren (90' 4. H. Jónasson), 2. R. Ekunde, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (72' 23. E. Hedinsson), 8. R. Spong;
21. F. Lindström, 18. P. Ericsson, 25. W. do Carmo

Jag skall undvika att gå in i några detaljer, vilka spelare som var sämre än andra och den taktiska dispositionen. För det första anser jag inte att placeringen på Grimsta IP:s bortasektion ger åskådaren möjlighet att få en adekvat blick över spelet för en djupare analys. För det andra så tycker jag inte att det är där vi finner felen.

Problemet ligger nämligen i något mer fundamentalt än så. Spelarna saknar självförtroende nog att gå ut och spela en sådan här match för att vinna. Såväl spelet och resultatet avspeglade detta tydligt. GAIS klarar knappt av att slå en enkel passning rätt. Rörligheten i laget som helhet är mycket dåligt.

Det torde stå klart för alla att GAIS inte har en tillräckligt stark trupp för att vinna matcher utan att kämpa. Utan spel nog för att vinna rättvis kan även ett mediokert lag fighta sig till poäng. GAIS idag saknar alltså båda dessa vitala ingredienser för en framgångsrik säsong

2009 skulle enligt alla planer vara säsongen med stort S. Inte så att vi skulle vinna allsvenskan, men truppen och föreningen skulle vara redo att ta nästa steg och etablera sig på övre halvan av serien. Den nya arenan skulle ge mer publik och intäkter. Klubben verkar ha slappnat av och nu fallerar allt. 2009 håller istället på att bli något av en mardröm, sällskapets planer fallerar och vi åker - som det ser ut just nu - rutschkana ner i superettan.

Även klacken på Grimsta IP var tämligen medioker, men laget fick det stöd de förtjänade. Det enda underhållningsvärde för en blasé typ som jag var det lilla bråket medan några ynglingar (och inte fullt så unga) i trotsåldern som stojade nere vid staketet. Måhända verkar jag lite sexistisk nu men tillrättavisningarna från de två kvinnliga ordningsvakterna med tydlig stockholmsdialekt påminde mer om två upprörda dagisfröknar än något annat.

I övrigt får man tycka lite synd om fem stackars cheerleaders med amerikanska mått som hela matchen stod och trojade "alla vi som älskar BP klappar nu!" följt av det zen-buddhistiska ljudet av icke-klapp från en trött publik - för att skapa stämning på fotboll behövs det engagerade klackar och det går inte att skapa på artificiell väg för en så namnlös klubb som Brommapojkarna. Nåväl, de slapp i alla fall springa runt i vägarbetartröjor och spela fotboll (inget negativt om vägarbetare men jag tror inte att de spelar korpboll i sina arbetskläder).

Ingen van resenär på långa resor, kanske framförallt för att jag upplever tanken på en fem timmar lång bussresa efter en neslig och frustrerande förlust som fruktansvärt jobbig. Måste dock säga att igår hade jag verkligen fel, en buss full av kärlek, öl, förargelseväckande beteende och en och annan spya färdades hemåt på de svenska sommarvägarna. Fungerar bättre som terapi för en trasig grönsvart själ än att gå hem från nån pub och sitta och gråta in i och bita någon kudde i soffan.

Det enda minuset var någon negativ och tämligen självgod medlemsansvarig från GK, som egentligen borde sitta hemma och heja på PAIS (Partille AIS) istället för att glida runt som smolk i glädjebussen.

Konsten att förstöra sin helg

- Äntligen lördag, tänker nog de flesta. För att helgen skall bli något att ha krävs det dock att man inte begår fullständiga felbeslut.

Sånt gör jag. Under lördagen kommer jag att sätta mig i en buss och åka nästan 50 mil i en buss till Stockholms motsvarighet till Askim - Bromma.

Från början var det meningen att jag skulle åka i en buss med griniga, lätt (?) alkoholiserade gubbar. Sedan var gubbarna för få och halva bussen kommer att upptas av partyglada ungdomar som säkerligen kommer att förstöra tillvaron med smurf-hits på hög volym och det där ungdomliga brölandet som väller fram från någon inre källa av hormoner och osäkerhet.

GAIS kommer att förlora på något förnedrande sätt, jag får sätta mig på bussen och åka hem 50 mil, sova hela söndagen och sedan är helgen över.

- Det var ju offside för helvete, såg ni inte hur domaren flinade och blinkade till Lagrell på läktaren? Förbannelsen är en konspiration!

Ron Kovic, spelad av Tom Cruise i filmen Född den fjärde juli hade det inte alltid så lätt men han behövde i alla fall inte vara gaisare - på många sätt är den allsvenska kampanjen 2009 lika fruktlös som Vietnamkriget.

Konsert-recensioner

Satt i förmiddags ute och smaskade på en skogenmacka och läste gepe. Noterade att Thåström spelat på Trädgår'n och fick högsta betyg.

Jag har aldrig varit så värst mycket för konserter (ofta dyrt - till och med GAIS fotbollsmatcher är ju billigare) och är la ingen större musik-konsument överhuvudtaget (mest P1), i alla fall inte numera.


Således hade jag givetvis också missat att Jocke Tå skulle spela. Att han fick högt betyg förvånar mig inte det minsta. Thåström är väldigt bra på scen, vilket jag vid flera tillfällen har fått uppleva. Även om jag inte är så värst mycket för konserter så ju Thåström del av min heliga treenighet tillsammans med Shane MacGowan och Tom Waits. - Intressanta sångröster, bra texter och en hälsosamt föredömlig attityd till alkohol och droger!

Så nu får man sitta och läsa att han var skitbra och jag var inte där. Hur kul är det? Satt ett tag och undrade vad som egentligen är vitsen med konsert-recensioner. En konsert är la trots allt en i grunden unik händelse. Uppträdandet på en konsert kan givetvis ge en fingervisning om nästa konsert med samma artist, men exakt lika blir det aldrig.

Så varför recenserar man egentligen konserter? Att recensera exempelvis ett album eller en film känns vettigt, då läsarna har en möjlighet att ta del av denna kulturyttring genom att lyssna på skivan eller se filmen. Konserten har försvunnit i den eviga dåtiden.

När man nu som jag missade konserten kan jag ju bara konstatera att det var synd att jag missade den, inte mycket mer. Om jag varit där hade jag näppeligen behövt en recensent som en dag senare berättade för mig om det jag upplevde var bra eller inte.

Det är lite som när tidningar i efterhand sätter betyg på fotbollsmatcher utifrån deras underhållningsvärde. Som om någon öppnar tidningen, läser matchreferatet och ser att aha, matchen fick en fyra i betyg, den kanske man skulle se i repris när man vet hur det slutar!

(Ja, det finns i och för sig vissa som emellanåt sitter och kollar på gamla matcher de redan sätt - mig själv inräknat - men det är fanimej inte normalt!)

---
Anledningen till att jag inte hänger med i musiksvängen numera är ju att det mest är en massa jävla skval - något som Thåström för övrigt konstaterade redan 1979 ( "Det måste vara radion", spår 7 på We're Only in it for the Drugs).

Expedition Stålhandskegatan

Publicerades på gbg.yimby.se i onsdags.

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan - en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan - finns det två planerade byggprojekt.


Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg - se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall "staden" ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata


I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: "De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur".


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar... Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det "parkeringskaos" som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge "ögon på gatan" och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.



Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite...



... jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad - samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen - längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 - blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.

Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.


Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner - tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.


Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga - dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.


Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra - (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste - kanske den enda - lösningen för SBK.

Romantiserat folkhem och klassisk högerpolitik

Emellanåt hånar jag journalister här på min blogg. Ibland finns det dock anledning att även framhäva något positivt. DN:s Kajsa Ekis Ekman tog sig häromdagen på sig grovhandskarna och läste igenom Sverigedemokraternas partiprogram. Det måste ha varit jobbigt, eller i alla fall tråkigt och förvirrande - tänker jag mig.

OK, det kanske inte är Günter Wallraff klär ut sig till gastarbaiter eller George Orwell prövar på fattigt liv i Paris och London på 1930-talet, men jag skulle ju vara positiv...

Analysens essens är att medan Sverigedemokraterna försöker framhäva sig själva som ett parti som skall återställa det fallna folkhemmet och drömmen om välfärdspolitik under sin slogan "Trygghet och tradition" så förespråkar de i realiteten gammal god högerpolitik. Av Sverigedemokraternas olika målgrupper är det endast en som i realiteten tjänar på deras politiska program - välbärgade i villaområden.

Egnahemsboende i Göteborg är stadens mest segregerade grupp - äntligen ett alternativ som tar deras parti! Med hjälp av väl valda skattesänkningar så kan de snart ha råd med svart husa och då är segregationen löst!