För måndagens motstånd stod Solnas egna blåvitt, Svenska fotbollförbundets (domarnas arbetsgivare) representationslag. Förutsättningarna var lysande för att direkt förstöra ännu en ny vecka i denna jämmerdalens säsong 2009. Medan vädret växlade från skyfall till solsken om vartannat stod jag inne på GP, hälde i mig några öl för att dämpa ångesten och tippade 0-2. Och om det mot förmodan skulle bli oavgjort hoppades jag på 0-0 och inte ännu en Kalmar-match.
Laget fortsätter att spela med en grunduppställning som jag envisas med att kalla 4-1-4-1 med Reuben Ayarna som balansspelare och ersättare för Mårtensson, som hedervärt tog en utvisning i slutet av HBK-matchen. I detta skötte han sig i mitt tycke utmärkt. Ayarna är placeringssäker, har god blick och saknar inte förmågan att slå djupledsbollar.
I backlinjen var till min förvåning Richard Ekunde petad från startuppställningen. Med tanke på den kritik som kapten Fredrik Lundgren fått under sin tid som mittback hade måhända detta varit en given petning om vi neggare fått välja. Men samtidigt har Ekunde varit långt ifrån fornstora dagar samtidigt som Lundgren blivit långsamt bättre i sin ovana position. Jämte kaptenen startade Calum Angus, match-hjälte från senast. En debut från start som i det stora hela var lovvärd med ett minst sagt viktigt undantag.
Längre upp på mittfältet fick den senaste brassen, Romario Pereira Sipiao (jag vägrar kategoriskt kalla honom för "Rogga", det Ronny och Ragge möter Robinson Crusoe-fredags namn som GAIS marknadsavdelning hittat på åt honom) jämte Eyjólfur Hédinsson, som nu tagits till nåder i startuppställningen i och med att Spong skadats. Ett steg i rätt riktning, men samtidigt var Jonas Lundén kvar i startuppställningen.
Innermittfältet skötte sig utmärkt. Eyo gjorde måhända sin starkaste match i år och Romario visade sig snart vara en tekniker av rang. Att han inte såg passningsalternativ och hamnade lite fel må verkligen vara förlåtet och med en match facit i hand har jag full förståelse för att GAIS gett honom kontrakt. Vi kan här redan ha Wanderson do Carmos ersättare. Romario tappade en hel del i andra när han hamnade i en ovan position och GAIS slutade spela fotboll.
Men fotboll handlar inte om lag- eller individuella prestationer. Fotboll handlar om att göra mål. Under en kort period i slutet av första halvlek fick vi återigen uppleva lite av de scener som vi fick till livs under säsongsstarten mot Örgrytes golf- och seglarsällskap.
Tommy Lycén var på många sätt bra under första halvlek på en högerytterposition men jag beklagade mig om och om igen att han sprang ner till kortlinjen och sedan ställde sig på bollen, vilket gav Solna-tattarna goda chanser att komma i position. I 37:e minuten skrek jag åt honom att slå inlägget direkt. Tydligen hörde han mig och slog en precis boll in mot målområdet. min sikt var en smula skymd i det läget och jag trodde den studsat utanför och tänkte i någon hundradels sekund att det var synd men ett bra försök innan Preppens exploderade. 1-0 till GAIS.
Och det var inte slut där. Under två minuter senare upprepar sig proceduren igen. Ett snabbt inlägg av Lycén går in i straffområdet och där får bollen göra bekantskap med Pär Ericssons panna när han språngnickar in 2-0 precis nedanför en kokande klackläktare. bra och kul att Pärlan återigen får göra mål, vilket borde förbättra hans självförtroende en hel del.
Möjligen skulle GAIS behöva öka på tempot i sin bollbehandling på planens sista tredjedel. Tommy Lycéns två inlägg gav onekligen ett gott resultat. Speciellt mot ett lag som AIK - som spelade med en relativt hög backlinje för att vara bortaplan, speciellt i jämförelse med till exempel Halmstad nu senast - skulle det vara värt att prova att slå mer djupledsbollar för Pärlan att löpa på. En individ som jag ventilerade denna idé för på GP efter matchen menade dock att Pärlan först behövde lära sig att inte stå offside för att detta skulle fungera.
Alla tokhöga beyg ovan handlar egentligen bara om första halvlek. I andra halvlek gick laget ut med en helt annan inställning än i första. Det hela började egentligen direkt efter det andra målet, där AIK bjöds in i matchen tämligen omgående. I en situation där kommunikationen mellan Angus och Dime brast hamnade den senare ute i en mellanposition och flaxade när AIK reducerade till 2-1.
I och med detta var matchen så gott som förlorad. Det lag som kom ut i andra tänkte bara på att inte förlora och såg ut som en grupp rådjur som hypnotiserats i stålkastarljuset från en långtradare på motorvägen. Att laget förr eller senare skulle tappa till 2-2 var relativt givet.
Alexander Axén gjorde sitt bästa för att frambringa detta resultat genom förvirrade byten och därtill hörande positionsbyten som skapade oreda och spädde på osäkerhet i laget. Vid det laget hade jag dock helt tappat förmågan att analysera utan hade lämnat klacken för att från en position långt ut till höger på läktaren fräsande, muttrande, väsande och emellanåt skrikandes låta världen veta vad jag tycker om den.
GAIS var återigen näst bäst på plan, nästan lika bra som motståndarna. Ett tillstånd som tycks vara den enda konstanten i årets allsvenska. I och med att till och med Örgryte lyckades vinna en match hade GAIS med en seger kunnat komma förbi över både nedflyttnings- och kvalstrecket, om än bara på målskillnad. Ett position som tillsammans med en seger hade kunnat vända skutan som nu tycks vara på en stadig kurs mot det isberg som vi kallar Superettan, spelarflykt, kaos och ekonomisk ruin.
För övrigt kräver jag att en staty av Kenneth Gustafsson bör resas i centrala Hindås fortast möjligt.
Inläggets soundtrack: Belinda Carlisle "Heaven Is a Place on Earth (Gnagare är en könssjukdom)"
Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (84' 2. R. Ekunde), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20 K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
11. T. Lycén (63' 16. M. Dahlgren), 29. Romario Pereira Sipiao, 23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo
18. P. Ericsson (84' 27. M. Celik)
Laget fortsätter att spela med en grunduppställning som jag envisas med att kalla 4-1-4-1 med Reuben Ayarna som balansspelare och ersättare för Mårtensson, som hedervärt tog en utvisning i slutet av HBK-matchen. I detta skötte han sig i mitt tycke utmärkt. Ayarna är placeringssäker, har god blick och saknar inte förmågan att slå djupledsbollar.
I backlinjen var till min förvåning Richard Ekunde petad från startuppställningen. Med tanke på den kritik som kapten Fredrik Lundgren fått under sin tid som mittback hade måhända detta varit en given petning om vi neggare fått välja. Men samtidigt har Ekunde varit långt ifrån fornstora dagar samtidigt som Lundgren blivit långsamt bättre i sin ovana position. Jämte kaptenen startade Calum Angus, match-hjälte från senast. En debut från start som i det stora hela var lovvärd med ett minst sagt viktigt undantag.
Längre upp på mittfältet fick den senaste brassen, Romario Pereira Sipiao (jag vägrar kategoriskt kalla honom för "Rogga", det Ronny och Ragge möter Robinson Crusoe-fredags namn som GAIS marknadsavdelning hittat på åt honom) jämte Eyjólfur Hédinsson, som nu tagits till nåder i startuppställningen i och med att Spong skadats. Ett steg i rätt riktning, men samtidigt var Jonas Lundén kvar i startuppställningen.
Innermittfältet skötte sig utmärkt. Eyo gjorde måhända sin starkaste match i år och Romario visade sig snart vara en tekniker av rang. Att han inte såg passningsalternativ och hamnade lite fel må verkligen vara förlåtet och med en match facit i hand har jag full förståelse för att GAIS gett honom kontrakt. Vi kan här redan ha Wanderson do Carmos ersättare. Romario tappade en hel del i andra när han hamnade i en ovan position och GAIS slutade spela fotboll.
Men fotboll handlar inte om lag- eller individuella prestationer. Fotboll handlar om att göra mål. Under en kort period i slutet av första halvlek fick vi återigen uppleva lite av de scener som vi fick till livs under säsongsstarten mot Örgrytes golf- och seglarsällskap.
Tommy Lycén var på många sätt bra under första halvlek på en högerytterposition men jag beklagade mig om och om igen att han sprang ner till kortlinjen och sedan ställde sig på bollen, vilket gav Solna-tattarna goda chanser att komma i position. I 37:e minuten skrek jag åt honom att slå inlägget direkt. Tydligen hörde han mig och slog en precis boll in mot målområdet. min sikt var en smula skymd i det läget och jag trodde den studsat utanför och tänkte i någon hundradels sekund att det var synd men ett bra försök innan Preppens exploderade. 1-0 till GAIS.
Och det var inte slut där. Under två minuter senare upprepar sig proceduren igen. Ett snabbt inlägg av Lycén går in i straffområdet och där får bollen göra bekantskap med Pär Ericssons panna när han språngnickar in 2-0 precis nedanför en kokande klackläktare. bra och kul att Pärlan återigen får göra mål, vilket borde förbättra hans självförtroende en hel del.
Möjligen skulle GAIS behöva öka på tempot i sin bollbehandling på planens sista tredjedel. Tommy Lycéns två inlägg gav onekligen ett gott resultat. Speciellt mot ett lag som AIK - som spelade med en relativt hög backlinje för att vara bortaplan, speciellt i jämförelse med till exempel Halmstad nu senast - skulle det vara värt att prova att slå mer djupledsbollar för Pärlan att löpa på. En individ som jag ventilerade denna idé för på GP efter matchen menade dock att Pärlan först behövde lära sig att inte stå offside för att detta skulle fungera.
Alla tokhöga beyg ovan handlar egentligen bara om första halvlek. I andra halvlek gick laget ut med en helt annan inställning än i första. Det hela började egentligen direkt efter det andra målet, där AIK bjöds in i matchen tämligen omgående. I en situation där kommunikationen mellan Angus och Dime brast hamnade den senare ute i en mellanposition och flaxade när AIK reducerade till 2-1.
I och med detta var matchen så gott som förlorad. Det lag som kom ut i andra tänkte bara på att inte förlora och såg ut som en grupp rådjur som hypnotiserats i stålkastarljuset från en långtradare på motorvägen. Att laget förr eller senare skulle tappa till 2-2 var relativt givet.
Alexander Axén gjorde sitt bästa för att frambringa detta resultat genom förvirrade byten och därtill hörande positionsbyten som skapade oreda och spädde på osäkerhet i laget. Vid det laget hade jag dock helt tappat förmågan att analysera utan hade lämnat klacken för att från en position långt ut till höger på läktaren fräsande, muttrande, väsande och emellanåt skrikandes låta världen veta vad jag tycker om den.
GAIS var återigen näst bäst på plan, nästan lika bra som motståndarna. Ett tillstånd som tycks vara den enda konstanten i årets allsvenska. I och med att till och med Örgryte lyckades vinna en match hade GAIS med en seger kunnat komma förbi över både nedflyttnings- och kvalstrecket, om än bara på målskillnad. Ett position som tillsammans med en seger hade kunnat vända skutan som nu tycks vara på en stadig kurs mot det isberg som vi kallar Superettan, spelarflykt, kaos och ekonomisk ruin.
För övrigt kräver jag att en staty av Kenneth Gustafsson bör resas i centrala Hindås fortast möjligt.
Inläggets soundtrack: Belinda Carlisle "Heaven Is a Place on Earth (Gnagare är en könssjukdom)"
1 kommentar:
riktigt bra skrivet... tycker att vi alla kan komma fram till att Axen e ett jävla kötthuvve.
Skicka en kommentar