Fotbollens framtid XVI - Ekonomiskt motiverad damp

Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.

"Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. - Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson."

Citat från FD

Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:

"En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar."

Citat från FD

Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan - ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.

Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.

För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.

Även: Aftonbladet

---
* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att "there's something wrong with your values, mate!".

Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?

Varför DTK?

Sitter och slösurfar som vanligt en lördag morgon. Den bättre hälften har givit sig av för att skriva högskoleprovet tillsammans med gymnasieglin och varslade metallarbetare. Hon vill höja upp sig från ett hyfsat 1.7 till 1.8 eller 1.9 (då slår hon mitt gamla resultat på 1.7 som beror på att mitt ordförråd är tämligen bgränsat). Det var flera år sedan jag skrev det själv och har lite väl många höskolepoäng i bagaget. Vi har olika starka sidor, jag och min bättre hälft, där för försöker jag givetvis hjälpa till lite och ge lite tips. Delprovet NOG (logiskt tänkande med matematiska problem) är inget större problem, ibland har man fel och ibland har man rätt men jag tycker i alla fall att orsaken till detta ligger i min förmåga.

DTK (Diagram, Tabeller, Kartor) däremot är en annan femma. Jag läser mig igenom frågorna med en ökad irritation - vad fan skall det har mäta för något egentligen!? Rimligen är syftet att testet skall läsa provtagarens förmåga att klara av högre studier. DTK tycks dock i relativt hög usträckning testa mitt ögonmått. Exempelvis tårtdiagram är till för att ge mig en ögonblicksbild av ett sakförhållande, inte för att jag med en linjal och en totalsiffra skall skatta antalet i en tårtbit, komma fram till ungefär 6000 och se att det finns 5000 och 7000 som svarsalternativ. Jag har en del studier i ekonomisk teori i bakhuvudet, jag har pluggat statistisk i ett par terminer, detta tycks inte på något sätt korrelera med min förmåga att lösa DTK-uppgifter.

Staden vid älven - Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö - Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var "Staden vid Älven".

Erasmus-bron i Rotterdam - en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu - avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som "andra sidan" - där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden - nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven - det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög - det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London - ännu en förebild

Notervärt var - och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor - för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter - snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare - ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva - som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Kurt och Oves bilservice

Som en bisats till gårdagens ohämmade och måhända en smula onanerade förbannelse över Porslinsfabriken (det finns faktiskt en del positiva saker med kvarteret) så passade jag i alla fall på att nostalgisurfa lite och ramlade på det här fantastiska bildspelet som för övrigt också visas på Stadsmuseet för tillfället, filmaren heter Gorki Glasser-Müller.

(det går att se i HD och fullskärm också, vilket rekommenderas)

Fram till för ett par år sedan låg Kurt och Oves bilservice i en barrack som tidigare tydligen varit en gammal smedja i direkt anslutning till platsen för det nya kvarteret. Numera är både Kurt, Ove och barracken borta från platsen där de verkade i drygt fyrtio år. Tydligen var förvåningen stor över Kurt och Oves verksamhet när de var och prospekterade i området, barracken fanns nämligen inte med på några kartor!

Jag har egentligen ingen personlig relation till Kurt och Oves bilservice, jag har ju inte ens någon bil. Men den lilla byggnaden gjorde mig alltid lite glad när jag gick förbi. Det var samtidigt lite vemodigt när jag upptäckte att den var borta. Tyvärr uppstår inte någon snarlik verksamhet någon annanstans när platser som dessa försvinner eller överges. Även om de sällan anses ha någon given plats i vår nya sköna värld med fräscha gallerior och putsade och genomtänkta lokaler så tycker jag världen blir fattigare utan dem.

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val - gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

"Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!"

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där - A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** - är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).


* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad - det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener - Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

Ett blandstadsdilemma

(Skrivet för YimbyGBG där en tillhörande diskussion står att finna)

Lerverk på Västra Hamngatan

I lördagens GP finns det två av varandra oberoende historier som båda berör lokalutbudet i Göteborg. Inne i centrum hotas konsthantverkshaket Lerverk på Västra Hamngatan av en chockartad hyreshöjning från sina värdar Wallenstam. Samtidigt kan vi några sidor längre fram i lokaltidningen läsa om att det renoveras bostäder i Kungsladugård, i samband med detta omvandlas några äldre lokaler till bostäder; efterfrågan efter bostäder är större än efter lokaler i stadsdelen.



Kungsladugård

Med hjälp av anekdotisk bevisföring kan vi dra två generaliserande slutsatser om dessa båda artiklar. För det första finns det en stegrande efterfrågan på lokaler i bra lägen innanför Vallgraven. För det andra finns det ett svikande underlag för detsamma i Kungsladugård. Tillsammans ger dessa artiklar en bild av en obalans - vad kan det bero på? Det är förstås en öppen fråga och jag säger mig inte sitta inne med det definitiva svaret men låt mig i alla fall presentera en hypotes:

I samklang med vårt tilltagande välstånd har vår bostadsyta per person ökat, detta innebär att invånarantalet i exempelvis Kungsladugård har minskat. Samtidigt har köpmönster ändrats och allt fler inköp görs bortom det lokala i exempelvis köplador. Därmed minskar den lokala efterfrågan på varor och tjänster och på sikt också efterfrågan på lokaler i närområdet. När det lokala utbudet minskar blir det allt mer naturligt, för att inte säga nödvändigt, för invånarna att söka sig utanför sin egen stadsdel.

Det är måhända inte någon katastrof i Kungsladugård, som även utan dessa lokaler har ett hyfsat utbud, men för så pass centrala områden som Guldheden, vars invånarantal halverats på ett halvsekel och samtidigt åldrats, kan vi i observera vad som i vanliga fall är beteknas som en glesbygdsproblematik. För de invånare som vill ha något utöver det mest basala tvingas i allt högre utsträckning resa in till centrum, och bidrar därigenom till en ökad efterfrågan på lokaler centralt, eller åka ut till köplador.



Dr Fries Torg i Guldheden

Yimby eftersträvar en tät blandstad, en stadsmiljö som kan tillgodose människors behov i deras närhet. En levande blandstad där det finns utrymme för mer än en mataffär, en pizzeria och en frisör i kvarteret. Dels behövs det förstås att centrum kan expandera och ge plats till fler lokaler men det behövs också ett bättre underlag för verksamheter i närområdet utanför centrum, där de flesta göteborgare bor.

Kungsladugård är en äldre stadsdel med i huvudsak landshövdingehus. Under första halvan av förra seklet var dessa typiskt göteborska hus på 1+2 våningar överbelamrade med människor. Om nu invånarantalet är halverat skulle minst den dubbla höjden behövas för att ge samma underlag som då. Det skulle innebära (1+4) femvåningshus. Det är ett våningstal som i runda svängar existerar på Norra Älvstranden, trots detta har detta område inte ens samma utbud som Kungsladugård.



Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden

Vad är då problemet? Jo, nya lokaler och bostäder är mycket dyrare än äldre bebyggelse. Det är min höftade gissning att det är mycket möjligt att våningsantalet behöver dubblas ännu en gång för att lokalerna skall kunna överleva. Då hamnar vi på (1+8) niovåningshus. För att tillgodose rådande krav och förväntningar på parkeringsnorm, solvinklar och grönytor kan husen inte stå tätt och det minskar underlaget på en given yta ytterligare och husen skulle behöva vara ännu högre.

Avstånden och de menlösa gräsmattorna växer i minst samma takt som hustaken strävar mot den grådaskiga himmelen. Att dubbla våningshöjden i befintlig bebyggelse vid tillfälle kommer även det att möta på kraftigt motstånd (Kungsladugård och liknande områden är nästan identiskt höga rakt över, något som vissa anser vara ett värde i sig). Som en följd av detta väljer folk istället att åka in till staden, och höja efterfrågan på dessa lokaler, eller åka ut till köplador för sina behov.

Vi står alltså för ett paradoxalt dilemma. Bebyggelsen måste vara högre för att tillföra en tillräcklig lokal efterfrågan som kan underhålla en blandstad, samtidigt är kostnaderna att hyra in sig i dessa nya hus så höga att det ändå inte bär sig - i alla fall inte på kortare sikt. Att kissa i byxorna är ett enkelt, kortsiktigt sätt att värma sig när det är kallt men det är sällan en lysande strategi i längden.

Till synes står vi inför ett marknadsmisslyckande. När exploatören inte kan se något kortsiktigt behov av lokaler i nya hus kommer vi på sikt inte heller att få lokaler i halvgamla och uråldriga hus där dessa lokaler kan bära sig. Det är av anledningar likt dessa som Sverige har ett kommunalt planmonopol; för att se till att andra behov än de kortsiktigt, marknadsmässigt gångbara behoven tillfredställs. Ser vi något sådant långsiktigt planerande i detta avseende?

Rapport från årsmötet 2009

Drygt 200 personer - ungefär lika många som förra året - samlades under måndagen för Göteborgs atlet- och idrottssällskaps årsmöte i Folkets hus på Järntorget. Mötesarrangörerna var dock inte helt beredda på detta utan mötet fick starta senare för att alla skulle komma in och ta plats; "inte som i kôrkan precis" som en i gubbmaffian framför mig kommenterade de som fick gå runt i salen och leta efter platser. Efter att det formella på dagordningen stökats över tog Christer Wallin till orda för att sammanfatta verksamhetsåret 2008.

Vår ordförande ville mena att GAIS stärkt sina positioner på alla områden utom ett, det där med att spela fotboll - ett till synes marginellt inslag, närmast en parentes, i sällskapets verksamhet. Alla är vid det här laget väl medvetna om att allsvenskan 2008 var jämn och om vi bara, sa Alfons Åberg, tagit ett par segrar till så hade vi nått vårat mål på en plats bland de åtta främsta lagen. De två viktigaste trendbrotten som Wallin ville peka på är dels att numera har GAIS de ekonomiska musklerna och den sportsliga renommén att locka till oss unga, lovande svenska spelare såsom Pär Eriksson och Johan Mårtensson (Christer Wallin antyde även att ytterligare en sådan(?) var på ingång men att det inte var riktigt klart även om de hade hoppats på att få spelaren klar just till årsmötet - fast förra året så antydde han även att Prince Ikpe Ekong skulle skriva på ett fyraårskontrakt och vi vet ju hur det gick med det, Jesus och Innocent kom emellan). Det andra, negativa, trendbrottet (sic) var att vi för andra året i rad förlorade vår huvudtränare och i detta låter Wallin en smula bitter och besviken (det kan för övrigt noteras att han den där förre tränaren aldrig nämndes med namn under mötet).

GAIS styrelse 2009 - såga vad man vill om souvernirutbudet i övrigt men den där halsduken har verkligen gått hem hos gubbar och gummor. Påminner en hel del om den QPR-halsduk som min bättre och fotbollshatande hälft köpte på Loftus Road härom månaden

GAIS organisation har förstärkts under året och det som gjort detta möjligt var försäljningen av Halsti timmarna innan premiäravsparken. Som en del kanske kommer ihåg från förra årsmötet var Bobbie i det läget relativt nära att lämna klubben och dessa pengar skulle i så fall användas för detta, nu blev det istället Halsti som lämnade skutan och gav GAIS ekonomi att öka på med mer personal.

Marknadsavdelningen tappar två ledande sponsorer på grund av ägarbyte , Hankook, respektive kärva ekonomiska tider, Erlanders, men trots detta och de överlag krassa världsläget har klubben lyckats knyta till sig flera andra sponsorer som skall täcka upp för tappade inkomster och kanske till och med mer därtill. Ekonomin hade redan läckts till pressen och ett positivt resultat, för sjunde året i rad, på 2,4 miljoner kunde presenteras (jag kommer att titta närmare på GAIS ekonomiska resultat och budget i ett kommande inlägg - kan dock notera att gepe gör sitt yttersta för att framställa vinsten som något i det närmaste dåligt - när det går dåligt för den lilla satan och öis så får det inte gå bra för GAIS; något om naturlagar).

Ungdomsverksamheten har gått framåt och GAIS har under tiden sen senaste årsmötet haft 5-6 spelare med i olika ungdoms- och pojklandslag (den sista a-landslagsspelaren torde ha varit Sten Pålsson någon gång på 1970-talet). Just ungdomsverksamheten presenterades närmare av Leif Gjulhem - en av de som kunnat anställas med Halsti-miljoner - och dess budget förväntas växa från runt en miljon till närmare tre. I beaktande av hur många spelare till a-laget GAIS fick upp under 1980-talet innan ungdomsverksamheten skrotades under de svåra åren och hur många lovande spelare som tycks vara på gång idag kan jag inte säga annat än att det låter vettigt att satsa några extra kronor.

Sedan traskade Alexander Axén och Matti Demegård upp tillsammans med totalt tio spelare som tillkommit a-laget sedan förra årsmötet. Själva uppmarschen och varje presentation skulle applåderas, så det tog sin lilla tid. Gubben framför hade som jag redan nämnt menat att det inte precis var som i kyrkan och någon vanlig svensk luthersk kyrka liknade det inte nu heller, mer någon gnostisk sekt när humöret och optimismen var på topp bland deltagarna i högtiden... förlåt, på årsmötet. Johan Mårtensson var redan bekant med 15 matcher förra året men fick i alla fall - och egentligen välförtjänst - lite extra applåder. Alec kommenterade genom att säga att "Johan kommer antagligen vara med i nästa U21-landslag, annars förstår jag ingenting". Johan Pettersson - uppflyttad från U-truppen - fick även han lovord och Alec menade att han trodde att han skulle få en hel del speltid under året (han hoppade in i en allsvensk match förra året). Den nye tränaren tar inte så mycket plats och utrymme som en annan tränare jag inte tänker nämna vid namn och vi får la tro och hoppas att det indikation på något positivt i detta fall.

Verksamhetsplanen för 2009 presenterades därefter. Planen från förra året ligger fast och GAIS siktar på topp fyra i allsvenskan. Det gör även nio andra klubbar, så det lär bli tufft, men man måste ha visioner och så vidare, menade Wallin. Det kommer troligen bli ett tufft år för alla allsvenska klubbar men GAIS är som bekant vana vid att det är tufft och när man tänkar på den ekonomiska situation som rådde i klubben när Christer Wallin steg in så torde ju en global recession inte vara något större problem att hantera för honom (och jag är nästan helt allvarlig med den kommentaren). Bolagsfrågan nämndes lite kort, RF har bestämt att skjuta på frågan. Styrelsen skall dock väga för- och nackdelar och detta skall presenteras vid nästa årsmöte. Fick lite kalla kårar, oavsett vad som rekommenderas och slutligen väljs kan det verkligen vara av avgörande betydelse för klubben och ett tillfälle där ett årsmöte verkligen blir mer än en formalitet.

Den enda egentliga stormen i vattenglaset bröt ut i samband med den näst sista punkten, övriga frågor. Förra årsmötet lämnades det in en medlemsmotion om att se över utbudet av souvernirer. Då lovade styrelsen att undersöka saken men förra årets motionär menade - med rätta - att han inte kunde se att något skett överhuvudtaget. Haä blev det lite nervöst för Chister Wallin som började skruva sig. Varorna produceras av Sportsprofile som för ett tag sedan köptes upp av Wallins Intersport. Ordföranden började skylla ifrån sig om att det var mycket arbete att göra i klubben och detta inte hunnits med. Jag förstår fullt ut att frågan inte är det första som Wallin prioriterar i klubben men med tanke på vad han jobbar för på dagarna så blir det givetvis en smula pinsamt. Medlemmarna talade egentligen mer om stilen på utbudet medan Wallin talade vinst. Det framkom att Gunnebo - som lämpligt nog försvunnit från mötet - hade utlyst ett representantskapsmöte i frågan men att ingen från supporterföreningarna dykit upp. GK kontrade och menade att dels så hade de deltagit på alla möten de blivit inbjudna till och att de sänt flera förslag till Gunnebo men aldrig fick någon respons överhuvudtaget. Någon påpekade att exempelvis en klubb från 1904 sålde för mycket mer. I samband med detta kom det fram en del intressant information om att den lille satan, som har en butik på Berzeliigatan sedan flera år, onekligen hade mycket högre omsättning men knappt tjänade några pengar på detta. Den ökade tillgängligheten med butik kostar alltså minst lika mycket som det smakar. På den nya arenan skall GAIS ha gemensam affär med någon annan klubb, får la hoppas att den ökade försäljningen inte äts upp av hyran (skall för övrigt invigas den 2:a april av Wanderson do Carmo), det är antagligen av pragmatiska skäl nödvändigt att dela lokal med öis av den anledningen.

I en efterföljande debatt lyftes även klubbens profil och varumärke. Wallin har i samband med en intervju utmålat GAIS som underdogen i allsvensk fotboll. Det var förstås en relevant fråga om styrelsen har tänkt utveckla detta. Jag tycker förvisso att det är en bra stämpel som passar klubben men förstår och håller också med Wallin i att GAIS behöver vara en klubb alla. En klubb som officiellt och målmedvetet försöker framstå som ett västsvenskt St. Pauli riskerar bara att framstå som fjantig och marknadsnichen för fjantiga fotbollsklubbar är som alla vet redan överfull i regionen. Det är bättre att medlemmar och supporterföreningar får odla klubbens myter och självbilder än att klubben själv skall göra det. Wallin vill förstås att även barnfamiljer från Lindome och sponsorer skall känna sig välkomna på GAIS matcher.

Söndagspromenad

Söndagen bjuder på strålande väder och när man egentligen har annat att göra så är det förstås givet med en söndagspromenad. Tog med mig min bättre hälfts reservkamera ut, alla som är intresserade av fotografi kan således få sig några varnande exempel på hur man inte skall göra (jag skyller dock liiite på kameran som sett sina bästa dagar):

Hörnet Tunnbindaregatan/Brämaregatan

I hörnet av Tunnbindaregatan och Brämaregatan började de för en tid sedan mura igen en sedan länge tom lokal. Det är för egen del alltid tråkigt när lokaler står tomma länge och sedan muras igen. Invånarantalet i kvartet har la minskat en hel del sedan Götaverkets arbetare med stora barnkullar levde här och vi fick allt större boendeyta per individ. Underlaget bär sig inte längre för så mycket lokaler i landshövdingeområden i halvcentralt läge. Speciellt inte när bilåkare snabbt leds förbi på Lundbyleden och det gamla torget hamnar i skymundan.

Tunnbindaregatan, med Sussi till vänster

Mitt emot har det öppnat en Sussi-restaurang på samma plats där en rad caféer bytit av varandra under senare år. Jag kan inte säga att jag hjälp till, utan istället gått till Lundgrens på Hisingsgatan. Jag kommer inte att gå och äta Sussi heller, men det har med allergier att göra, Finns redan en annan Japan i andra ändan av Tunnbindaregatan. Får se om det bär sig, det är i alla fall ett bättre läge skulle jag tro. Måhända försvinner det en del lokaler men matutbudet inom ett par kvarter slår de flesta miljonprogram med mångdubbel befolkning; kinesiskt, thailändskt, ungerskt, pasta och pizza, pubkrubb, husmanskost, smörgåsbutik och nu alltså också japanskt.

Tunnbindaregatan

Det finns en del tomma lokaler i området men av någon anledning verkar detta parti Tunnbindaregatan vara speciellt hårt drabbat. Här ser vi att det murats igen tidigare. Till vänster min hyresvärds lokala fastighetskontor. Fastighetskötarna är till synes rejäla, min bättre hälft var tvungen att visa upp mitt medlemskort i GAIS (som hon råkat få med sig när hon lånade ett spårvagnskort från min plånbok) för att få komma in.

Hörnet Tunnbindaregatan/Väderkvarnsgatan

Bara ett stenkast längre ner har vi tyvärr en liten lokal till, en gammal skomakare har fått lämna sin läst i hörnet med Väderkvarnsgatan. till vänster precis utanför bild ligger ett relativt nyblivet hus som om jag förstått min fotbollshistoria rätt kommit som en skänk från ovan.

Gammalt träd sett från Hisingsgatan

Här har vi det huset från andra hållet sett. Huset skall alltså ligga över den där förbannade häcken som fick ge namn till ett fotbollslag 1940 eftersom namnet BK Kick redan var upptaget. Egentligen är fotot taget för att visa det gamla, vackra trädet. Hade de legat på fastlandet hade någon huggt ner det för länge sedan och placerat någon björk då trädet lutar. Som tur är är riskvärderingen lite slackare på Hisingen där människobarn inte är lika mycket värda vilket ger oss en vackrare miljö.

Myntgatan

Längre ner på Myntagatan låg tills för ett par år sedan Kapten Krok som säljer gamla tevespel och annat. De hade det tydligen för trångt och flyttade till en fashionabla adressen Gamla Tuvevägen 20. Nu ligger här alltså en thailändsk massage här med gardiner fördragna, alltid fördragna. Jag skulle nog få ha väldigt ont i ryggen och vara riktigt desperat innan jag ens övervägde att gå dit. Känns som att bara stanna utanför dörren är ett brott mot sexköpslagen. Egentligen är jag la bara fördomsfull men det skulle nog hjälpa att göra något åt skyltningen för att inte skrämma bort folk.

Ättestupan

Sedan ättestupan, men det är alldeles för fint väder för att hoppa. Kan inte skönja några grishuvuden på gräset heller - helt otroligt. Utsikten är i övrigt utmärkt och man kan se ändå bort till Hisingsens pärla Backaplan, men idag tyar jag inte ta mig upp för backen till Keillers park.

GAIS 0 - 2 Viborg FF

Efter att sugit i sig ett par öl under förmatchen Manchester United mot Liverpool FC begav jag mig till Valhalla IP för lördagens stora fotbollsbegivenhet; GAIS träningsmatch mot danska Viborg från Viasat Divisionen, Danmarks andraliga (Skratta åt det fåniga namnet nu, när allsvensk döpts om till Karlssons Klisters Supersvenska för att Lars-Åke Lagrell tycker att det är bra för svensk fotboll kan vi nog hålla oss för skratt).

Lag [4-2-3-1]:
20. M. Jonsson;
7. J. Lundén, 15. F. Lundgren 2. R. Ekunde, 16. M. Dahlgren;
24. E. Hedinsson, 8. R. Spong;
11. T. Lycén, 17. J. Mårtensson, 14. D. Nicklasson;
9. G. Baldvinsson (70' 18. P. Eriksson)

Danskarna, med gamle anfallaren (och 1992 års allsvenska skyttekung för Öster) Hans Eklund som tränare, spelade i första halvlek med en offensiv inställning och flyttade upp laget väldigt lång i banan. De tycktes dock till en början inte få ut så mycket av det, deras anfallare sprang mest offside. Det var dock darrigt på GAIS vänsterkant, där de kom fram några gånger. Som ett resultat av danskarnas inställning föll GAIS mittfält ner i knät på backlinjen vilket gjorde det svårt för laget att få till något riktigt konstruktivt anfallspel. Dessutom var kantspelet under stora delar av matchen obefintligt. I denna match lös Fredrik Lundgrens orutin på positionen igenom och ställde till en del problem, kan han lära sig positionen till serien börjar? Jag är tyvärr skeptisk.

Viborgs höga backlinje gav dock möjligheter för grönsvart att sända iväg bollar som den ensamme anfallaren Gudjon Baldvinsson kunde löpa på. Hans inställning var det verkligen inget fel på utan han slet på och stångades matchen igenom. Inställning och vilja kan som bekant i viss usträckning vara ett nära nog fullgott substitut för talang, vilket Björn Andersson ofta visade förra säsongen, men hans bollbehandling lämnade en del övrigt att önska. Den isländske anfallarens inställning till bollarna han fick att arbeta med var lite som en ung tonårspojkets inställning till bröst; han ville verkligen ha tag på dem, men när han väl lyckades med detta verkade han inte ha någon idé om varför eller till vad.

Det taffliga spelet höll på ett tag till Jonas Lundén sprang upp för att köpa korv och pölsemännen utnyttjade situationen, 0-1 några minuter innan halvtid och jag gick för att köpa kaffe. Till Lundéns fördel skall dock sägas att när han väl började komma med bättre i anfallet sent i andra halvlek så gav detta en extra dimension till spelet, men det var då det.

Johan Mårtensson fick testa på rollen som tia. Killen är duktig och mångsidig men han har inte Wanders spetskvalitéer. Sedan var det kanske inte så lätt att göra något kreativt i denna situation. I halvtid bytte han position med Eyjolfúr Hedinsson, utan att någon riktigt preseterade som tia. En skada på Wanderson när serien startar kan bli ett stort problem.

I andra halvlek placerade jag mig för att komma nära GAIS anfallsspel och fick därför se föga av värde. 0-2 som snart ramlade in i andra ändan av plan var enligt någon på läktaren Richard Ekundes fel. Jag har ingen möjlighet att bedöma det, men i övrigt var han den som höll uppe backlinjen. Efter det tog GAIS över allt mer av bollinnehavet men producerade få kvalificerade målchanser. En av få som spelade matchen igenom med bra inställning och attityd var återigen Tommy Lycén. En smula förvånande, då han under föregående säsong inte uppvisat särledes mycket attityd och vilja.

Marios litauiske kusin Marco

För en tid sedan beklagade jag mig över stora bolag som stämmer små därför att jättarna, tämligen långsökt, menar att de små ger sig på deras varumärke. Det är givetvis lätt att ställa sig på det lilla företagets sida mot det stora internationella imperiet.


Jag undrar dock om inte det japanska tevespelsföretaget Nintendo borde ta sig ett långt och allvarlig snack med litauiska pastabolaget Amber Pasta. upptäckte märket i min lokala mataffär för några veckor sedan, fem spänn för två påsar och smakar helt OK. Men jag skulle nog säga att omslaget inte är OK, och det blir la inte bättre av att namnet Marco påminner en del om namnet på en italiensk rörmokare...

3,50 i takhöjd - ja, tack!

Det verkar vara lite segt på gepe-redaktionen. Det är kanske så man egentligen skall tolka den korta artikeln om en dyr lägenhet i Vasastan; journalisten sitter och slösurfar på Boplats Göteborg för att hitta något att skriva om.

På Boplats Göteborg ligger nu en central sexa för 21 000 kronor i månaden ute. Hyran är fortfarande preliminär men man får både fungerande kakelugn och diskmaskin. Och atmosfär får man anta. Rum i fil, vackra tak och parkettgolv utlovas i annonsen.

Kanske inte journalistikens finaste ögonblick att sitta och skriva artiklar om bostadsannonser, men i alla fall (att skriva ett blogginlägg om det är i sin tur kanske inte den så kallade bloggosfärens finaste ögonblick heller). Det låter måhända mycket med 21 000 för sex rum på 244 kvadrat. Fast det är i och för sig sex rum, kanske något för ett kollektiv? Det blir ju bara lite drygt 4000 per skalle i snitt om man är fem och då för man ändå ett gemensamhetsrum över. Det är inte så fruktansvärt med beaktande av läget och annat:

Roland Jenefeldt jämför med nyproducerade lägenheter och konstaterar:
- De är nästan lika dyra per kvadratmeter men här får man kakelugnar, 3,50 i takhöjd och en unik hundraårig miljö.

Det här är faktiskt billigare än...

Min far hyrde under några år en lägenhet med utsikt mot Vasaplatsen. Takhöjden var sådan att man nästan fick näsblod; luften blev änna så tunn när det var så mycket rymd att fylla. Nuförtiden säljs nybyggda lägenheter med ord som öppen planlösning, ljust och luftigt men i princip aldrig med annat än 2,40 i takhöjd (dock så i Amhult!). Det är ingen slump att alla innertak är vita, det ger en känsla av rymd. Visuella effekter i all ära, men inget slår egentligen verkligheten.

...det här!

Satte med mig och slösurfade (sic!) på boplats och efter lite uträkningar visar det sig att det faktiskt blir billigare per kvadratmeter (för att inte tala om per kubikmeter!) än en hyreslägenhet i Trädgårdstaden Amhult. Nu skall jag inte hacka ner på trädgårdstaden som koncept och idé. Upptäckten tarvar dock en jämförelse av de kvalitéer som man som hyresgäst får i dessa båda exempel:

- Amhult är 12 km från Brunnsparken, Vasastaden 1km
- Amhult har gräsmattor och buskiga klippor, Vasastaden har (i detta fall) utsikt mot Vasaparken
- Amhult har ICA Maxi, Vasastaden har innerstadens utbud av handel, matställen och kultur
- Amhult har impediment och rondeller, Vasastaden har spårvagnstrafik och gångavstånd
-Amhult har (faktiskt) 2,60 i takhöjd, Vasastaden 3,50
-Amhult har (antagligen) fuskparkett, Vasastaden har äkta parkett

Länge leve bruksvärdessystemet, jag flyttar imorgon! Under tiden undrar jag om någon kan låna mig en hundralapp till nästa vecka?

GAIS 3 - 1 Örebro SK

Du blir bjuden på födelsedagsfest. Det är kallt och dragigt och du blir inte ens bjuden på kaffe utan får betala för det, dessutom smakar det ingen vidare. Vart har du kommit? Just det, GAIS 115-årsfirande med match mot Ingen-vill-bo-i-Örebro SK!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski ( 62' 12. M. Jonsson);
20. K. Gustafsson (80' 24. J. Pettersson), 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
17. J. Mårtensson (88' 6. R. Ayarna), 8. R. Spong;
14. D. Nicklasson, 25. W. do Carmo(82' 10. D. Morais Reis), 11. T. Lycén (62' 16. M Dahlgren);
18. P. Eriksson ( **' 9. G. Baldvinsson)

Folk släntrar in sent då något spektakel pågår på Kålleseum samtidigt. Slutsiffran på födelsedagsgäster slutar på sexhundra-någonting. GAIS insats växer med publiktillströmningen och efter en tid får laget ett bra grepp om matchen med bra passningar och dribblingar. Spelet håller i sig i ungefär tjugo minuter och är riktigt trevligt att titta på. Grönsvart presterar flera hyfsade målchanser medan försvaret knappt testas alls. Efter 27 minuter får GAIS en frispark ute till höger. Frisparken slås in mot rusande spelare i straffområdet, Fredrik Lundgren kommer först men nickar med hjässan. Bollen går i en retlig båge och jag hinner tänka ännu en missad målchans innan Pär Eriksson dyker upp och stångar ner den, hans första mål i sin nya klubb. ÖSK varken etta eller tvåa på den bollen, kan inte se bra ut för en närking att släppa in sådana mål. Dock återigen trevligt att se hur giftiga GAIS har blivit på fasta situationer.

Just Fredrik Lundgren försökte jag hålla ett extra öga på. Efter lite gråt och tandagnissel tvingades jag avstå matchen mot Qviding och hade därför inte sett honom i hans nya roll som mittback. Kommentarer från neggare har inte precis varit översvalande, även om han har de kvalitéer som på sikt skulle kunna göra honom till en bra mittback - men måhända försent att lära om en gammal mittfältshund? Han trippade runt en hel del och såg la inte helt bekväm ut. Jag hade dock inget direkt att klaga på förren han efter målet slog en enkel boll rakt på en ÖSK-anfallare vilket resulterade i en farlig och onödig kontring. Dessutom blev det signalen för att GAIS spelat klart för denna halvlek och lämnade över till ÖSK den sista kvarten. Med några minuter kvar är det lite okoncentration i försvaret och en höjdboll kan nå in till en fri närking i bortre delen av straffområdet som kan nicka in 1-1 i krysset. Ett rättvist halvtidsresultat sett till målchanser, även om GAIS var bättre som spelförande lag.

En av glädjeämnena i övrigt var Tommy Lycén som stod för mycket fart och fläkt på sin kant och även inne i mitten. Verkar dock som att han fått någon smitta från Levon Patjadzjan, då han var nära nog lite målkåt som han var.

I andra halvlek fortsätter GAIS att spela rätt tafatt och saknar inställning, tillsut börjar jag bli lite irriterad över att det är så lojt. Då passar Wanderson do Carmo, som gått på halvfart sedan makrillarna tappade spelet, att tvåfotsdribbla runt lite inne i ÖSK:s straffområde, lurar bort två försvarare och en tafatt målvakt, och placera in 2-1 i minut 78. Hur enkelt som helst och jag blir lite glad och nöjd igen.

Men säg den lycka som varar. En grinig försvarare i ÖSK, Magnus Wikström, bestämmer sig några minuter senare för att brutalt sparka ner Wanderson strax utanför straffområdet, mil ifrån bollen. Domaren ger killen ett gult kort. Ett sådant vårdslöst beteende borde rendera både rött kort och avstängning i den allsvenska premiären. Behöver jag ens påpeka att spelaren inte var vidare populär resten av matchen. Efter densamma fick han och ÖSK stanna kvar inne på plan för säkerhets skull. Wanderson fick ledas av plan och haltade kraftigt när han för egen maskin lååångsamt gick mot omklädningsrummet efter matchens slut.

I slutminuterna dundrade Johan Mårtensson in slutresultatet 3-1 med sträckt vrist från vänsterposition. Snyggs och så, men efter att Wanderson antastats tappade ÖSK allt mer diciplinen och var mest fula och griniga samtidigt som deras försvarsorganisation - som inte var vidare bra till att börja med - försvann än mer.

Bra resultat återigen, men det är värt föga om Wanderson do Carmo skadats allvarligt. Det blir till att gråta sig till sömns och snyta sig i snuttefilten inatt.

Hjulstaden Götelaborg

Nu verkar till slut ordvitsarna har lagt sig kring hjulet då den politiska och byråkratiska realiteten sagt till.

Min första reaktion när övriga politiska partier och aktörer i staden sköt hjulet i sank var en viss skadeglädje. Om ingen annan skall kunna få igen någon, varför då Göran Johansson?

- Ärendet kan inte komma upp före den 5 maj, om det strular får vi vänta till den 26 maj. Oavsett om byggnadsnämnden röstar ja eller nej kan beslutet överklagas i fem instanser, sa stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson.

Men efter ett tag börjar jag nästan bli positivt till hjulet. Inte för att jag har något intresse av hjulet för egen del eller tvunget tror att det är någon vidare god idé, åh nej! Snarare blir man ibland matt över att all byråkrati som skall till så fort någon försöker göra något. Nog för att jag personligen varit emot mycket Göran Johansson har gjort i den här staden, men han kan ju i alla fall driva igenom projekt. Hur många projekt - små, som stora - blir inte dödade redan på planeringsstadiet för att allt är segt, trögrörligt och för att folk hela tiden skriker nej reflexmässigt? Jag skriker oftast själv nej reflexmässigt - som när min bättre hälft vill till Ikea.* Men hur skall något någonsin hända om alla säger nej hela tiden?

Droppen som fick bägaren och rinna över och som nästan gjort mig till en hjulanhängare är GT:s reportage om en massa förbannat gnäll från grannar**. Här har kommunen spenderat miljarder av skattemedel på att plöja ner trafiken i en tunnel och skapa en tom, blåsig plats mellan deras hem och Operan och så fort någon vill använda den till något så börjar de beklaga sig över att det kommer att bli sping och att någon kanske kan se in i deras fönster

* Ikea vill bli stavat med versaler, precis som GAIS. Tycks dock oftast som att tidningarna skiter i dem också!
** I kvällstidningen så rasar förstås människor, men de gör de ej på denna blogg!

Skogstokiga folkpartiet lovar mer pigavdrag

När jag var ung, radikal och måhända en smula naiv* uppfattade jag allt som oftast Folkparitet liberalerna som ett menlöst och fegt men i grunden välmenande parti med ett socialt patos. Under senare år, och inte minst sedan Jan Björklund tog över, har jag mer och mer börjat se deras förslag som huggskott från skogstokiga idioter. Den socialliberala traditionen har omvandlats till någon slags patetiskt paternalism likt den hos förvirrade överklasstanter i någon svensk arbetarroman i gamla tider.

På internationella kvinnodagen går Jan Björklund ut med sitt egna förslag för att hjälpa kvinnorna - mer pigavdrag. Medelklassens kvinnor skall därmed befrias från sin tunga arbetsbörda i vad som i modernt borgerlig retorik kalls livspusslet. Vem som betalar för denna insats? Det är du och jag!

Nuvarande kostnader för avdrag vid hushållsnära tjänster uppskattas till 3 miljarder. Med de senaste tillskottet kan siffran stiga till 4 miljarder. Jag frågar mig verkligen varför i dessa tider- där det sägs att det offentliga har så svårt att utföra sina utgifter - vi medborgare skall skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att rädda medelklasskvinnor som frivilligt gift sig med män som inte kan hjälpa till hemma och som köper hus som de inte har tid att städa.

Prioriteringar är alltid svåra men att gynna en arbetskraftsintensiv sysselsättning och hyfsat välbärgade människor med understöd känns la inte riktigt som något som borde ligga högst upp på regeringens lista över saker som behöver någon extra miljard. Skulle tro att genusforskning om trumpeter betalar av sig bättre till samhället till exempel.

* Jag är måhända fortfarande radikal i mångas ögon men tyvärr inte naiv.

Sista brevet från ÖB

Fredagen gav mig ett litet brev signerat Håkan Syrén, Svea rikes Överbefälhavare. Han ville tacka mig för mina insatser! Den riktiga insatsen och anledningen till att jag får brevet från ÖB är att jag rullat tummarna i tio år. Efter att 322. Stadsskyttebataljonen avveklades från krigsorganisationen (tillsammans med resten av invasionsförsvaret) ungefär tio minuter efter muck har mina ansträngningar för att upprätthålla min krigsmässiga status som skyttesoldat bestått av diverse TV-spel. Mina försök att upprätthålla mina kunskaper som signalist (högt, öppet, fuktigt!) har skett genom att lyssna på P1.

Håkans brev, notera den snygga biljetten bakom...

Några timmar efter att jag fått brevet läser jag på texttv att beslutet att avföra min tjänstgöringsskyldighet sänt chockvågor genom försvaret; ÖB Håkan Syrén meddelar sin avgång för att ersättas av general Sverker Göransson.

För er bloggläsare som blir oroliga över detta meddelande kan jag dock lugna er att jag är totalförsvarspliktig tills jag är 70 år, så ni kan sova tryckt i ytterligare ett par år.

Tredje dimensionens ironi i Johanneberg

För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla lite över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:sartikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definerat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga nyfunkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok "Acceptera" från 1931. Låt mig citera inledningen:

"Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. "

Citat från Acceptera

Uno Åhrén och hans förgrundsgestalt Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur? jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

GT, GP

Göran Johansson & Co

(varnar läsare för dåliga ordvitsar. Er ödmjuka bloggare hänvisar bara till källor och tar inget ansvar för eventuella skador som detta kan tänkas åsamka er.)

Egentligen heter bolaget Göteborg & Co men ibland undrar man ju. Plötsligt skall ett 60 meter högt pariershjul slängas upp vid Lilla Bommen lagom till kristi-flygare. "Vi sätter snurr på Göteborg" säger Göran Johansson när han lätt meddela sitt påbud som ordförande i bolaget för skoj och trams i Gbg.

Hjulets omfång sägs avspegla Göran Johanssons självförtroende

Hjulet skall redan vara påväg i 24 containrar från Australien. Lite som en bisats till media säger han att

"- Nu ska vi bara söka bygglov också. Men det hoppas jag att vi får, säger Göran Johansson, som inte heller tror att det blir något större problem med vad hjulet ska kallas.
-Det brukar göteborgarna hjälpa oss med snabbare än vi hinner blinka, skrattar han."

Citat från GT

Goa glada Götelaborg rakt i genom således! Kal å Ada står la vid sidan om och jublar över detta gôrkäcka förslag som kommer sätta snurr på Göteborg och jämställa en blåsig hamnstad i Nordeuropa med (Stora) London, Paris och Wien.

Jag vet inte om jag har någon bestämd uppfattning - vare sig bu eller bä -om hjulet i sig. Det intressanta är hur Göran Johansson bara kan få göra sådant utan att petitesser som bygglov eller något liknande får ligga i vägen. Det är värt att påpeka att människor förfasas över att ett höghus vid Centralposthuset eventuellt skulle kunna synas från Brunnsparken och detta verkligen skulle vara en fruktansvärd skymf mot riksintressen och ett gängs holländare som varit döda i över 300 år.

Tror vi att ett 60 meter högst pariserhjul i bortre ändan av Östra Hamngatan kommer att påverka det visuella intrycket från Brunnsparken!? Andra aktörer - privata som offentliga - måste kämpa på i månader för att driva igenom relativt modesta tillbyggnader och förändringar men sådant behöver inte Göran och hans polare bry sig om inte. En direkt fråga som bör ställas till SBK och Byggnadsnämnden är givetvis om 60 meter höga nöjeshjul råkar stå med i detaljplanen?!

GT, GP

---
Jag vet, jag vet - efter att ha kollat igenom några av förslag som folk redan hittat på kan jag faktiskt inte hjälpa till att småle åt ett par och gappflabba åt ett (det första):
- DiktaTUR
- P-rullen (med anspegling på närliggande P-arken)
- Eye of Mordor
- I väntan på Gondol
- Töntiga Göteborg

Nä, förlåt - allt är bara fruktansvärt.

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet - mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald's med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald's för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna...


Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

Debatt kring vetenskaplighet och Trumpet-anslag

För några dagar sedan fick matematikern Tanja Bergkvist utrymme på SvD:s Brännpunkt för att angripa vad hon betecknar som genusvansinnet nya höjder. Målet för hennes angrepp är en genusvetenskaplig undersökning av trumpeten som fått en halv miljon under tre år från Vetenskapsrådet. För att försöka bevisa hur dumt detta är gör hon en likartad ansökan för ett genusperpektiv inom matematiken kring hur x är manligt och y kvinnligt.

Inlagan har lett till en ofantlig mängd kommentarer och blogglänkar (i skrivande stund 506 kommentarer och 46 bloggar). Jag har verkligen inte förmåga att ta mig till allt som tycks och tänks.* Det roliga är dock att en hel del av kommentarerna håller en hyfsat hög nivå. Det finns nämligen två viktiga frågor i detta. För det första huruvida det är försvarbart att ge en halv miljon av offentliga medel till forskning om trumpetens genus. För det andra huruvida detta överhuvudtaget är vetenskap.

Är detta en penisförlängare?

Den första frågan är skenbart enkel. En halv miljon kronor för något så obskyrt som genusforskning om trumpeter låter förstås urfånigt när det kan tyckas finnas mer akuta behov i samhället som behöver pengar. Med ett sådant perspektiv blir dock nio tiondelar av all forskning ohållbar och onödig** och det skulle inte enbart drabba humanvetenskapliga forskningsprojekt - ungefär 240 miljoner kronor till CERN ifrån Sverige år till exempel. Visst, CERN har i efterhand lyckats visa sig ha ett värde, genom World Wide Web till exempel, men går det säga att genusvetenskap inte haft och har något värde på sikt?

Bedömningen av svaret på den första frågan hänger i mångt och mycket ihop med den andra frågan; är det vetenskap? I det avseendet blir jämförelsen mellan matematik och genusvetenskap lätt löjlig. Det förra är en abstrakt vetenskap som till och med är så abstrakt att den enligt en snävare definition inte är att betrakta som vetenskap, då den bygger på axiom istället för empririskt prövbara hypoteser, medan det senare är nödvändigtvis kontextuell , tvärvetenskaplig och värdeberoende.

Jag är inte alls främmande för att själv beklaga mig över genusvetenskapens pseudokaraktär där syftet och resultatet inte blir något annat än ett nollsummespel med värden. Att mycket som kommer ut som ett resultat från genusvetenskapliga arbeten inte är falsiferingsbart är dock inte begränsat till enbart genusperspektivet. Tyvärr har många tvingats inse problemen på sin egna bakgård och fördrivits ut i mörkret från den logiska positivismens upplysta bubbla.

Människor som inte läser annat än manualer och instruktionsböcker blir upprörda över genusvetarnas flum mellan övriga gäspar lite förstrött över Bergkvists insparkande av öppna dörr. Ett intressantare forskningsprojekt ur ett entologiskt genusperspektiv kanske skulle vara att gömma sig i en låda på SvD:s ledarredaktion och försöka utröna varför de finner något större värde och allmänintresse för Bergkvists påpekanden på Brännpunkt.

Jag har dock aldrig tänkt på trumpeter som ett manligt instrument. Är det inte lite omanligt att vara musikalisk överhuvudtaget?


* Min - helt ovetenskapliga - uppfattning är att inget väcker sådana reaktioner som inlägg kring invandring och integration samt genusfrågor, vilket förstås är intressant i sig då det säger något om brännpunkterna (sic!) i dagens samhälle.
** En hel del utvecklingsländer har i sin iver att hinna ifatt västvärlden enbart satsat resurser på "hårda värden" och oreflekterat efterapande i teknokratisk, inte sällan med tämligen mediokra resultat.