Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.
Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.
Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.
Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet - mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.
Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.
Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.
Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald's med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.
Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald's för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna...
Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:
Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.
Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.
Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet - mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.
Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.
Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.
Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald's med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.
Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald's för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna...
Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar