GAIS felsteg i prisfrågan

När GAIS släppte sina priser för säsongen 2009 hördes det en hel del grymtande, även från min sida. Det var inte bara gnäll för egen del, jag och många andra oroade oss för att allt för höga biljettpriser skulle ta ut den lockelse som den nya, täta arenan står för och inte höja grönsvarts mediokra publiksnitt. En utveckling som givetvis skulle vara negativ ekonomiskt.

Nu har GAIS backat gentemot supportar till Den lilla satan som lyckats driva igenom sänkta derbypriset för GAIS hemmamatch från 350 till 250 spänn för platser på nedre, södra kortsidan. För GAIS sida skall det fortfarande kosta 350 kronor (vilket i och för sig inte beerör mig som har årskort). Våra priser för deras hemmaderby skall tydligen ligga på 195 kronor, en avservärt annorlunda prisbild. Att Gunnebo tyket går ut och kontrar med att "[v]åra supportrar anser helt tydligt att derbyt är mer värt än vad Blåvitts supportrar gör" och beklagar sig över att det där andra laget inte ville sammarbeta i prisfrågan ändrar tyvärr inte grundintrycket. GAIS har gått ut med ett för högt pris i jämförelse med konkurrenterna. Nu får vi trogna - som i mångt och mycket fått köpa dyra årskort för att biljettpriserna till derbyna skulle vara så dyra - vara med och indirekt subventionera diverse bös (nog för att deras kostnad för besöket blir högre i och med att de inte räcker med två kuponger på spårvagnen för att komma till matchen, men det är ju inte något som klubbarna kan ta in i beräkningen).

---
På fredagen fick jag hem Grönsvart, den nya medlemstidning som efter två år av Gaisar'n och evigheter av Makrillen nu skall informera mig som medlem vad som händer. De flesta artiklarna hade jag redan läst på hemsidan, så det var inte så mycket nytt - även om Tony Baloghs prosa håller en högre kvalité. Att en bild på Samir prydde framsidan gjorde inte saken sämre.

Pissa på Samir!

Samirs nuna var dock inte lika uppskattat av min katt, som medan jag var borta på 2:a Långgatan för några fredagsöl bestämde sig för att kissa på hallmattan. Han har aldrig visat något bollsinne överhuvudtaget, men jag visste inte att han hatade GAIS. Tidingen fick därför torka till sig tills idag så att jag lite försiktigt kunde läsa den.

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen - genom Hallerby - betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet - att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi - jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum - Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera - annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.


* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener - allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen - eller?

Bevara monarkin - kungen i formalin!

Nej, jag tänker inte säga ett knyst. Dagens medialandskap är banalt, tråkigt som en tågstation i ingenstans.

GAIS 2 - 0 IF Elfsborg

Äntligen Fettisdag och hemmatärningsmatchpremiär för GAIS! Nu går vi således mot ljusare tider - så länge vi inte tittar ut genom fönstret, alltså. Väderleken pekade återigen på dåligt väder. Mörker, duggregn och motvind mötte mig på Göta älvbron när jag cyklade mot den väntade förlusten. Att GAIS - som nyligen fått stryk mot något amerikanskt högstadielag - skulle klara av att vinna mot IF Elfborg torde la vara att hoppas på för mycket? Jag begärde på förhand inte mycket mer än ett gott försök och ett grönsvart mål, för att driva bort måltorkedemonerna denna regniga tisdagskväll.

Lag [4-2-3-1]: 12. M. Jonsson;
20. K. Gustafsson (74', 16. M. Dahlgren), 2. R. Ekunde (91', 6. R. Ayarna), 3. A. Tobiasson, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 23. E. Hédinsson (65', 17. J. Mårtensson);
14. D. Nicklasson (79', 9. G. Baldvinsson), 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (64', 24. J. Pettersson);
18. P. Ericsson

Vått konstgräs borgade i min föreställningsvärld för ett underlag i Elfsborgs smak - de brukar ju trots all vattna sin hemmakonstgräsplan även i spöregn. Det var därför lite förvånande att bortalaget, som dessutom spelat fler försäsongsmatcher än hemmalaget, började den första halvtimmen av matchen förvånansvärt nervöst och direkt taffligt. De har dock de bästa anfallen och får ett skott i stolproten tidigt i matchen. GAIS har bättre och mer vårdat spel även om farligheterna är få.

Den som direkt och i stort sett matchen igenom imponerar på mig är nyförvärvet Richard Spong. Med en rätt inställning i defensiven - kanske lite för bra inställning emellanåt - och smarta, enkla bollar framåt kan han måhända bidra med den trygghet i det defensiva som i mångt och mycket tycktes försvinna i GAIS efter Ekongs Jesus-hallis. Medan han höll hyfsad koll på defensiven på mittplan skede de flesta uppspel från en duktig Jonas Lundén som bidrog starkt offensivt samtidigt som han fick tampas med någon snorunge på Elfsborgs vänsterkant (Med namnet N. Hult - vem fan är det!? på den gamla goda tiden hade den ungen suttit fast vid någon vävstol). Lundén har i mina ögon växt under den senaste säsongen och vi får la hoppas att utvecklingen håller i sig. Ett minus på mittfältet var tyvärr återigen Ejyolfur Hédinsson som agerar osäkert och slår bort många bollar rakt på motspelare, oacceptabelt för en defensiv inner.

Framåt var det givetvis Wanderson do Carmo som stod för kreativitet och dribblingar. Det har diskuterats en del om Wanderson borde placeras längre ut på kanten för att få mer yta men denna match var han på sin vanliga plats som offensiv inner (sedan behöver ju verkligen inte positionen för de tre offensiva mittfältarna vara huggna i sten, speciellt nu när vi nästan saknar naturliga yttrar kan spelarna lättare byta positioner under pågående match. Dessutom finns det ingen i dagens GAIS som fungerar så bra på små ytor som vår Wanderson). Han hade inte heller några större problem att finna några ytor mot det lite loja Boråslaget, som spelade med ett brett lag, i den här matchen.

Efter ungefär en kvart får GAIS en frispark långt ute till höger som tas av Kenneth Gustafsson. Vänsterinlägget går mot bortre stolpen och P-böndernas målvakt verkar inte riktigt få grepp om den. Istället kan Richard Ekunde efter en del möda och tumult få in bollen i nät och ge GAIS ledningen - hans första mål sedan en träningsmatch 2007 för övrigt. Efter målet lyfte sig GAIS ytterligare och det började bli riktigt trevligt spel för de drygt tusen åskådarna på Valhalla IP. Och istället för att släppa in ett kvitteringsmål så fixar sig Wanderson till en till synes (dock på långt håll från där jag stod) billig frispark långt nere till vänster, en frispark som han tog själv och retsamt enkelt slog in i mål (uppenbarligen Juninho Prenambucano målet på Elfsborgs TV-sida och tog till sig; han upprepade bedriften i Lyons hemmamatch mot Barcelona senare denna kväll). 2-0 till GAIS några minuter innan halvtid alltså.

Halvtidskaffet smakade rävpiss, men fungerade i alla fall till att värma händerna på.

I andra halvlek sjunker kvalitén på spelet en hel del. Samtidigt börjar Elfsborg få grepp på situationen och GAIS blir stundtals tillbakatryckta mot eget staffområde. Deras tryck är dock inte allt för övermäktigt och med en del tur lyckas laget hålla nollan, GAIS kommer tillbaka och i sista kvarten är spelet mer jämt. Det som ger lite nerv till andra halvlek är två neddragningar i straffområdet av unge Pär Ericsson. Framförallt den första väcker en del känslor hos såväl publik som spelare och det blir en del tjafs och puttande. Jag stod bra till och tyckte att båda incidenterna var följden av tuffa med schysta kamper om bollen. Domaren tappar dock lite grepp och lyckas inte hålla en jämn nivå på bedömningarna under andra halvlek. Värmlänningen, som agerar ensam anfallare, stångar på matchen igenom med en frejdig attityd och vinner en del nickdueller. Alltså återigen en anfallare som än så länge känns mer som ett frågetecken än ett utropstecken. Det sista utropstecknet som gränsvart haft på den positionen spelade i gul tröja och blev utbuad i samband med att han kom in under andra halvlek.

Bytena i båda lagen dröjde i övrigt relativt sent för att vara en träningsmatch, bortsett från något halvtidsbyte hos di gule. Men någon halvtimme kvar blev dock bytena frekventa och Johan Mårtensson, Johan Pettersson, Mikael Dalhberg, Gudjon Baldvinsson kom in och, precis mot slutet, även Reuben Ayarna som gick in för en Richard Ekunde som fick en hård smäll men förhoppningsvis inte några några bestående men. (tror det tog mot huvudet). Inga av dessa inbytta spelare han lämna något bestående intryck på mig genom sin insats. Noterade dock att Baldvinsson, vars kvalitéer det florerat en del illavarslande rykten kring, inte verkade fullt så ovän med bollen som det påstås - i den mån det går att bedöma från en så kort tid som vänsterytter.

Magnus Jonsson som stod i mål denna match gjorde en god insats även om han och laget i övrigt hade en del tur. Dime skall vara skadad, vilket han väl brukar vara under försäsongen - måhända är det något som behöver renoveras i familjen Jankulovskis hus igen?

Nu har de byggts upp några förväntningar och illusioner som eventuell kan krossas redan på onsdag nästa vecka när Qviding IF står för motståndet. Anfallsspelet behöver dock ses över. Elfsborg var överlag det sämre laget sett till individuella insatser och bollbehandling men när deras spel fungerade kom de fortare och bättre till avslut än GAIS. Dessutom var backlinjen och försvaret lite osäker initialt - kanske lite konstigt med bara gamla spelare - måhända har tränarna ändrat om lite i försvarsspelet?

Fotbollens framtid XV - Sitt ner om du tillhör klacken

(klicka på brevet för att läsa)

Löjliga stämningar

Det är egentligen en skitsak och kanske inte något värdigt ett blogginlägg men i brist på inspiration och ork till något bättre kan jag inte låta bli.

Den gigantiska kafékedjan Starbucks har nämligen bestämt sig för att stämma ett fik nere i Linné för att deras logo liknar deras - ja, i alla fall om man får tro på Starbucks jurister. Kaféägaren är inte vidare bekymrad då namnet godkänts av Bolagsverket.

För lite mindre än ett år sedan avslutades en snarlik tvist där det stora spelföretaget Electronic Arts gav sig på rollspelet (alltså den gamla hederliga penna, papper och tärningar-varianten) Noir för att spelets namn och logo/text skulle vara allt för likt EA:s spel Black (notera på bilderna hur extremt olikt Noir är Black).

Detta är onekligen en intressant aspekt av marknadssystemet där ett stort företag utan synbar sans och reson ger sig på små företag för att dessa skulle hota deras varumärken. Man undrar verkligen hur de tänker. Är det så att bolagets jurister känner att de behöver hitta på något för att rättfärdiga sina löner och avdelningens budget?

Eller är det så att företaget gör riskbedömningen att det finns något att vinna på att slå ner hårt på några mer eller mindre slumpmässiga företag för att ingen verkligen skall försöka sig på ett autentiskt plagiat? Det tycks ju inte rimligt att det finns någon uppenbar kortsiktig ekonomisk vinst för Starbucks att staffa ett företag som verkar på en marknad som de inte ens är aktiva.

Nu när jag senast var i London så drack vi en del kaffe på kedjan Costa vars varumärke som i mina ögon är mer lika både Starbucks och Starcups. De står något årtalet 1971 på logon så Starbucks kan la inte ge sig på dem utan att riskera en rejäl baksmälla, men de kanske i sin tur kan ge sig på Starcups när Starbucks rättsprocess haverar?

För gemene man är la domen klar redan när nyheten om stämningen når dem via tidningssidorna. I kampen mellan David och Goliat är sympatierna förutsägbara och även om jag personligen aldrig varit på Starcups eller har några planer på att gå dit så kommer fiket troligen inte tappa några kunder den närmaste veckan om vi säger så. Hamburgekedjan Max vann troligen ett och annat på kriget med McDonalds, även om de förlorade själva slaget - mestadels på grund av tredje part kom i kläm, något som inte är aktuellt i den senaste rättstvisten. Kan en halv miljon i skadestånd från ett mindre företag (som kanske inte kan betala) - minus rättegångskostnader - verkligen väga upp den negativa reklamen - även på en marknad man inte agerar?

Hmmm, undrar vad Ölmärket Heiniken tycker om stjärnan i Starcups logo...

---
Starcups tycks även finnas i Iran - måhända är en persisk fatwa värre än amerikansk stämning?

Skeppsbron och Älvstranden Utveckling

I tisdags var jag på ett så kallat rundabordssamtal med Älvstranden Utveckling AB som en representant för nätverket YimbyGBG, något jag också skrivit om på nätverkets blogg:

"Diskussionen handlade först och främst om samtalet kring staden och inte så värst mycket detaljer och jag skall därför inte gå in så mycket på några heller. Det ingår i ÄU:s uppdrag som kommunalt ägt bolag att delta och befrämja det offentliga samtalet och de verkade glada att ha några att föra en dialog med. Som medlem i YimbyGBG var det dessutom glädjande att få höra att de läste och i mångt och mycket uppskattade våra inlägg och diskussioner på hemsidan.

Från vår sida var det förstås skoj att få titta in och ta del av perspektiven från människorna inne i den svarta lådan. De jobbar givetvis under helt andra omständigheter än vi vanliga medborgare med trycket att balansera en mängd aktörers intressen som en bloggare kan vifta bort som obetydligheter. Trots detta tycker jag inte vi stod så långt ifrån varandra i princip."

Kort sammanfattning av mötet

Att Älvstranden Utveckling dagar senare genomför en större uppdatering av sidorna kring bygget på Skeppsbron var därför inte direkt förvånande för min del då jag satt inne med insider-information (till och med gepe* har blivit informerade). Utvecklingen av Skeppsbron har än så länge varit något av en infekterad affär. Den öppna dialog med medborgarförslag som inledde processen uppfattades av flera deltagare och betraktare som en skendemokratisk manöver där en öppen debatt skulle rättfärdiga de beslut som fattas av tjocka, medelålders vita män med cigarrer som på någon mörk porrklubb delar upp stadens mellan sig. Ja, kanske lite överdriver - men ni förstår vad jag menar. Kritiken minskade sedan inte direkt när fyra arkitektförslag kom istället, med oklar koppling till medborgarförslagen.


Nu har planen rört sig framåt. Möjligheterna att få igenom radikala förändringar minskar, men samtidigt börjar det bli lite tydligare vad det är som egentligen kommer att uppstå på Skeppsbron, ett steg bort från arkitekters luddiga idéskolådor - som så ofta förvirrar snarare än klargör. I princip är områdets planstruktur klar, nu handlar det om att fylla strukturen med innehåll:

• att spårvägen mellan Järntorget och Lilla Torget skall gå i Stora Badhusgatan, göra en sväng ner på kajen vid Stenpiren med möjlighet att på sikt fortsätta mot Operan
• att Stenpiren utvecklas till en knutpunkt för kollektivtrafiken med enkla byten mellan spårvagn, buss och färja
  
• sju kvarter med ett så blandat innehåll som möjligt; Tre bostadskvarter med handel, caféer, restauranger etc i bottenvåningarna, ett kvarter med kontor (vid Merkurhuset) och ett kvarter med kontor och kanske hotell (den s k triangeltomten). De sista kvarteren är det befintliga Skeppsbrohuset samt Rosenlundsverket.
  
• de nya kvarteren skall vara stadskvarter. Det är angeläget med många bostäder för att bidra till liv och trygghet en stor del av dygnet. Både hyresrätter och bostadsrätter planeras.
  
• tre längsgående huvudstråk
  - Stora Badhusgatan som stadsgata med handel och service. Alla trafikslag finns här med prioritet för gång- och kollektivtrafik.
  - Ett inre stråk för cykeltrafik
  - Kajstråket, ostört, trafikfritt, tillgängligt för alla för promenader och vistelse i stans bästa utsiktsläge. Byggnader på kajerna för verksamheter och service
  
• mindre parker (”fickparker”) och klimatskyddade sittplatser
  
• pirar/bryggor ut i älven från kajstråket.

Utgångspunkterna från ÄU

Jag måste nog tänka igenom frågan ett tag och smälta intrycken, men några positiva kommentarer har jag faktiskt lyckas samla på mig. Först och främst givetvis att de trycker så pass hårt på funktionsblandning i stort sett varje byggnad och kvarter för att ge liv och rytm dygnet runt. Även om läget vid vattnet får Göteborgare att gå igång som Pavlovs hundar är dock läget inte helt problematiskt, vilket Norra Älvstranden delvis visat; det är ingen garant för liv.

För att levande blandstad skall kunna fortleva behövs kvarter som är väl integrerade med sin omgivning och inte skärs av i återvändsgränder och enklaver av naturliga eller skapade barriärer. Även på Södra älvstranden, med sin närhet till centrum finns det några sådana problem. Otterhällan är exempelvis något av en barriär genom sin höjd och sin gatustruktur. Vi får hoppas att även utsocknes orkar ta promenaden ut dit, men med spårväg torde det inte vara en omöjlighet och det kanske till och med kan bli lite flanerande på Norra Hamngatan som positiv sideffekt.

Stora Badhusgatan

Närheten till vatten är mysigt när vädret är det rätta, men om målet är liv även i februari så är det kanske inte så värst attraktivt att läga allt ut mot havet. Det är ett problem som emellanåt går att skönja på Eriksberg där lokalerna i hög utsträckning är ut mot vattnet snarare än inne i bebyggelsen, en position som är något av en återvändsgränd nio dagar av tio i Göteborg. Därför är det upplyftande att se att den mer skyddade, bredare gatan - Stora Badhusgatan - med spårvagnstrafik även skall bli en gata med handel och service. Raka motsatsen till Västergatan i Annedal således.

Fysisk planering som inbegriper målet att skapa liv och rörelse utgår oftast ifrån antaganden om hur människor kommer att röra på sig. Dessa antaganden är inte alltid vidare realistiska och resultatet blir inte alltid som man förväntat sig. Samtidigt måste vi utgå från antaganden om hur folk kommer att bete sig, annars hade de inte varit någon vidare planering. Flexibilitet är en nödvändighet för att området skall få en lämplig och över tid föränderlig mix av olika funktioner. Genom att jag även i fortsättningen kommer att kunna susa fram med min cykel längst kajen (i vackert flaneringsväder a la arkitektbilder alltså - nio dagar av tio kämpar jag la fram i motvind och regn) och med en behändigt placerad hållplats torde i alla fall innebära att jag besöker området.

Det var bara ett axplock av åsikter, jag uppmuntar andra att gå in och skapa sin egen uppfattning och kanske tycka till på YimbyGBG eller varför inte direkt till ÄU (undvik dock svordomar och könsord i båda fall).

* På Gepes debattsida har en medborgare även passat på att framföra sina åsikter mot att förtäta staden, bebygga grönytor och överhuvdtaget bygga högre än tre våningar.


---
Finns även publicerat som en omarbetat version på YimbyGBG med Jesper Hallén som medförfattare.

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt - som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?


* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.

Öh, Cubic?

Som en del av en lite småseg men ändå rätt skön fredagskväll så satte jag mig ner och såg filmen Equilibrium på teve. Om du inte hört talas om den är det inte så värst konstig, av någon anledning så bestämde bolaget på att inte satsa på filmen och den gick direkt till video i Sverige.

Filmen börjar som en variant på Ray Bradburys klassiska SF-bok Farenheit 451, men instället för "brandmän" som bränner böcker för att människan inte skall lockas ifrån teven så är det "präster" som hindrar människor att utsättas för känsloyttringar. Det är den fascoida statens slutsats att krig och olycka skapas av människans känslor och för att undvika de dåliga känslorna måste även de positiva känslorna offras. Christan Bale spelar en sådan prelat - självklart i strama, svarta kläder - som jagar efter konst, musik och skönlitteratur för att dessa skall brännas och människor som begår känslobrott. För att människan inte skall lockas av känslor drogas de konsekvent likt neddrogade bokstavsbarn och verkar också ha en snarlikt upplyftande tillvaro i denna dystropi.

Matrix, Keanu Reeves i svart prästkåpa? Nä, det är inget vi snott - bara ren slump faktiskt!

Precis som Bradburys brandman kan förstås inte Bales prelat fortsätta på det spåret - i så fall hade de ju inte blivit så mycket till film - men istället för att memorera någon fin dikt och dra runt på landsbygden så övergår filmen i Matrix-läge. Kanske inte värdens bästa film, dock helt ok fredagsunderhållning.

Det roligaste med filmen är dock den "svenska" titeln Cubic. Equlibirum anspeglar givetvis på den känslomässiga balans som eftersträvas i den totalitära staten och är också namnet på någon hälsovårdsmyndighet som administerar drogerna. Efter att nu sett filmen en andra gång kan jag fortfarande inte komma på att ordet Cubic förekommer på något vettigt sätt har något med filmen att göra överhuvudtaget. Är det någon bloggläsare som vet får ni gärna förklara det för mig...

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra - ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om - jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
- Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund - något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

- Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

- Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

- Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

- En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det - pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg - här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener...

Percy och bolagen

Ibland inbillar sig folk att beslut fattas på rationella grunder eller i alla fall baseras på ett principiellt avvägande. Sällan är detta fallet, inte minst när inflytelserika aktörer kan styra utvecklingen för sina egna syften. Idag står det i DN att Percy Nilsson vill ge bort 103 miljoner till inomhusbandy-med-puck-klubben Malmö Redhawks. Förutsättningen är att de aviserade ändringarna kring 51-procentregeln för svenska idrottsföreningar drivs igenom på RF-stämman 2009.

Att jag är fullständigt ointresserad av Hockey torde vara uppenbart för de flesta som läst den här bloggen ett tag och därför har jag därför inte någon vidare koll på vare sig Malmö Redhawks (Rödhakar?) eller Percy Nilssons förehavande, även om den senare inte varit direkt rädd för att synas de senaste decennierna. Men i och med att det hela berör 51-procentregeln - som jag skrivit om tidigare, bland annat här - blir jag givetvis lite nyfiken och började gräva lite på internet.

Årets skåning 2008

Det första intrycken var förstås att det hela handlade om en plan från Percy Nilssons sida att få total kontroll på klubben. Det står nämligen reglerat i föreningens skuld till honom att han har rätt att bolagisera klubben den dag detta är möjligt enligt idrottens affärer i början av året. Han har faktiskt inte så många andra val, pengarna kan han ju aldrig få tillbaka på kort sikt och att driva klubben han arbetat med i åratal i konkurrens känns ju inte precis lockande. På många sätt är han en sån kapitalist som en förening drömmer om genom att han satsar långsiktigt på klubben. I slutet av januari börjar samma sida spekulera om än mer rafinerade planer från Percy Nilssons sida, inklusive en ny klubb i annat land. Nu tycks det dock som att han inte gett upp intresset i klubbet, men för att få sikt få tillbaka sina pengar behöver han få kontroll över den. Annars kommer klubben att få börja betala tillbaka, om eller när de får ett överskott att tala om. Därför är han tydligen beredd att glömma skulden, om klubben blir ett bolag.

"För att inte strida mot elitlicensens regler har det inte kallats för skuld eller fordran, utan ett villkorat kapitaltillskott – som är knutet till två saker: Percy Nilsson äger rätten att bolagisera föreningen och genomförs inte bolagiseringen ska Malmö Redhawks betala tillbaka pengarna när man går med vinst."

Citat från Sydsvenskan

Problemet, som jag ser det, är att vid den stundande omröstningen i frågan kommer inte företrädare för de där Rödhakarna, eller vad de nu heter, styras i sitt val av objektiva bedömingar om vad som är bra för svensk håkkybåkky - för att använda mig av en Lagrell-parafras - utan av sina högst egna och kortsiktiga intressen. Samma perspektiv kommer givetvis att påverka flera andra vars föreningar eller förbund på något sätt ser en kortsiktig vinst med att släppa in starka kapitalintressen i klubbstugan. I Rödhakarnas fall finns det troligen inget annat än ett kortsiktigt pespektiv om de inte bolagiseras.

Inga problem med det om man tror att flera kortsiktiga val i egenintresse leder till det bästa resultatet. Mer tveksamt om man inte delar den uppfattning och tycker att det är problematiskt att släppa kontrollen av sin klubb, för vilket pengar är medel till att nå framgång, till personer vars intresse måhända är pengar i sig. Det är måhända inte ett problem om denne är någon som Percy Nilsson, ja bortsett från att han tydligen fattar felaktiga beslut och tillsätter fel människor på viktiga poster. Ja, ja det går ju alltid att tillsätta en ny ordförande vid årsmötet. Nä, just det ja... det går ju inte längre.

Post scriptum om snö

Efter en långhelg i England med tillhörande snöfall noterar jag att även en av SvD:s kolumnister, Lars Berge - även han med Umeå-erfarenheter i bagaget, reagerat på engelsmännens inställning till snö på ungefär samma sätt som jag:

"Det är som på film, snö är så romantiskt.", kvittrar kvinnan. Som i the Shining, menar du? Snö i massor. All work and no play makes Jack a dull boy. Inte? Jag försöker koncentrera mig på The Guardian. Tidningen ägnar sin kulturbilaga åt "The joy of snow". Jag läser en rusig essä om snöns skönhet, oskuldsfullhet och anarkistiska möjligheter. Skribenten har uppenbarligen aldrig hackat fram sin bil ur en glaciär av is bara för att sedan höra startmotorn uppgivet tugga. Jag vänder blad. Där möter mig rubriken "How to make the perfect snowball", en steg för steg instruktion till hur man kramar snöbollar. Den, enligt the Guardian, mest romantiska konstarten av dem alla. "Slut dina händer och rotera dem som om du försökte fånga en insekt utan att döda den". Jag suckar uppgivet åt denna ogenerade naivitet. En snöboll kramas naturligtvis med maximal kraft som om du försökte strypa någon.

[Film] Gomorra

Gick och såg den italienska filmen om Camorran i helgen. Har inte läst Roberto Savianos bok med samma namn, men är inte helt obekant med hur den organiserade brottsligheten fungerar.*
Något intressant med filmer lik denna är den stora skillnad som föreligger mellan maffia-verklighet och maffia på film, kanske framförallt då på amerikansk film.Numera är det inte filmen som efterapar verkligheten, maffian försöker också efterapa filmen. Kommer ihåg en intevju med författaren där han bland annat berättade att filmen Pulp Fiction fick som oväntat konsekvens att unga gangsters började skjuta med pistolerna lutade mot sidan för att det såg tufft ut. Konsekvensen blev minskad träffsäkerhet och fler oskyldiga offer.

"Carabinieri went as far as to complain that over-reliance on fictional behaviour leads to clumsy jobs: killers in Naples have taken to angling the gun by 45 degrees before shooting, as seen in iconic movies such as Pulp Fiction. This is an inefficient way to fire, the police officer explains, as shots usually hit the lower abdomen, the groin, or the legs, only wounding the victims rather than killing them swiftly and cleanly."

Från artikel på författarens hemsida

Filmen är så långt ifrån häftig, fartfylld maffia-action man kan komma. Det handlar om fem olika historier, alla med mer eller mindre olyckliga slut. Kameran vilar länge på karaktärernas ögon när de nervöst tittar runt i sin sjaskiga och fula tillvaro i någon vedervärdigt sliten förort. Halvvägs in i filmen så gick ett par unga tjejer, som nog hade förväntat sig något annat - en cool, ung italiensk motsvarighet till Robert DeNiro kanske. Istället fick de fula, pluffsiga män i t-shirt och shorts som flämtade runt en del och bråkade om avfallshantering.

Sett som underhållning är värdet av filmen begränsat, som berättelse hämtat ur verkligheten är den utmärkt.

* Jag har läst en hel del sakprosa om organiserad brottslighet, det är alltså inte frågan om direkta erfarenheter, annat än genom min utsikt bort mot Ångpannegatan.

Vilken planet bor du på?

Efter nästan en vecka i London har man börjat vänja sig vid att gå och hänga på pub till ett rimligt pris. Att få rimligt pris på öl i Sverige är la att hoppas för mycket, men beteendet hänger kvar. Drog mig ner till biljardstället på torget för att kolla lite på engelsk fotboll; Hull lyckades hålla 0-0 mot ett tämligen oinspirerat Chelsea på Stamford Bridge. Återigen förstärks fotbollsaxiomet att inställning slår klass medan det ekonomistiska axiomet att pengar motiverar återigen försvagas.

Det intressanta var dock att de möblerat om en massa. Under andra halvlek dök det upp en del festklädda ungdomar och jag undrade lite försynt om det var någon som fyllde år? - Det är ju schlager-SM, vilken planet bor du på!? Ja, inte fan bor jag på schlagerplaneten i alla fall... Återigen en seger för mediafragmenteringen som innebär att jag inte ens registrerar händelser likt dessa på radarn.

Det inställda London

Nej, titeln innehåller ingen felstavning, mitt besök i London präglades av inställda företeelser. Då jag tog väldigt få bilder är alla bilder tagna från internet, mestadels Wikipedia.

Anlände på lördagen. Resan gick bra och framme vid Liverpool Station var det enkelt att byta till Central Line västerut mot Sheperd's Bush. Vi valde ett vandrarhem tillhörande en kedja som vi bodde på förra besöket i London, den gången dock i Southwark. Är la OK standard till ett OK pris. Det stora problemet med kedjan är dock dess australienska koppling. Har träffat många trevliga människor från down under men i allmänhet är den unge aussien som gör Europa (eller USA för den delen) en högljudd och påfrestrande individ. Hade dock inte som målsättning att hänga i ett skabiggt chill-out room (typiskt, tramsigt aussie-uttryck) utan lämnade direkt igen. Hittade en utmärkt vegetarisk kinarestaurang på Uxbridge Road ut mot Sheperd's Bush Green vars buffé fyllde på två till bristningsgränsen för under 20 pund. Rullade vidare till närmsta pub i hörnet Uxbridge Road - Wood Lane, ett välbesökt vattenhål som spelade hyfsad musik för hipsters. Under besöket han vi besöka tre pubar i närheten och av dessa var nog sunkhaket The Green mitt emot det första det vi trivdes bäst med.

Sheperd's Bush Green när det faktiskt är grönt

På söndagen gav vi oss direkt efter frukost av mot Camden Market. En av Londons mest populära resmål och en marknad för krafts runt en gammal kanal. Området skulle egentligen saneras men är nu en en vital marknad. Eller krafts och kraft, det blandades högt och lågt bland hundratals små stånd där jag gick runt och hoppades att min bättre hälft inte hittade något som hon menade att jag behöver. Tycker nog att det var rätt trevligt i alla fall.

Camden Lock

Efter detta tog vi oss ned mot Museum of London i City. Vid förra besöket var delen efter branden 1666 stängd och jag tänkte att ett halvt Museum var lagom innan lunch. Dessutom var det bra läge för min bättre hälft att komma till några vettiga toaletter. Medan jag stod och väntade i entrén på toabesöket så startade brandlarmet. Min stackars bättre hälft hade bara hunnit öppna dörren när larmet började bröla. Samtidigt började ett lätt snöfall driva längst London Wall och några aussies som såg ut att vara i senare tonåren började skrika, hoppas och låtsas-slåss som småbarn - inte var jag förvånad.

Nu gällde det att hitta en ny toalett i City of London en söndag förmiddagen. Inte den lättaste saken i världen i ett område utan boende och arbetsplats för tiotusentals slippsnissar under veckodagarna. På söndag är området nästan helt öde. Vi fick ta vår tillfälle till stationen Bank och reste ner till Southwark där vi visste att det inte skulle vara några problem att hitta en pub för lite söndagskäk. Efter detta vandrade vi tillbaka mot Museum of London via Millenium Bridge. Området på den södra sidan av stranden är fullt av turister och andra som traskar runt - trots allt det är klämt mellan ett vattendrag och tågräls mellan Waterloo och London Bridge Station - konstigt va? När vi så slutligen kunde återta vårat hastigt avbrutna besök upptäckte jag att avdelningen som var stängd för ett år sedan fortfarande inte öppnats - snopet! Vi åter till British Museum istället och gjorde ett kort besök, att ens försöka gå igen hela på ett besök är i vilket fall hopplöst. Sedan vandrade vi planlöst bort västerut mot Soho...

Loftus Road, hem för the Hoops

Under natten till måndag föll det en hel del snö. Detta fick hela huvudstaden att fullständigt kollapsa. Tunnelbanan slutade fungera och skolorna stängde. Eftersom jag tänkt gå på fotboll dagen efter var jag lite orolig att de skulle fortsätta fall snö om engelsmän hade så svårt för någon decimeter snö. Vi tog i alla fall och traskade bort till Loftus Road - inklämt i ett område av stadsradhus - för att köpa biljetter och se till att vi verkligen hittade.

Westfield

Sedan tänkte vi försöka ta oss in mot centrum men efter en kvarts väntan på White City-stationen nära BBC gav upp och traskade in på det tämligen gigantiska shoppingscentrumet Westfield som breder ut sig mellan hållplatsen och vårt vandrarhem. Tydligen byggt på övergiven industrimark är detta ytterligare ett exempel på den australienska rasens dåliga inflytande på London. Westfield är inte ett historiskt namn på platsen utan en kedja av stora köpcentrum som tycks rikta in sig på lite dyrare och exklusivare varor. Inifrån ser allt väldigt påkostat ut, utifrån sett är byggnaden lika ful och något av en smutsfläck på stadsbilden som dessa typ av byggen alltid får vara. Tråkigt och enkelriktad och inte heller hade någon vettig pub. Efter en fika på Costa Coffee - ett kedja av fik förvillande lika Starbucks men med måhända lite bättre kaffe - som hjälper till att berika världen med likriktning satte jag mig ner med dagens nummer av The Guardian och lät den bättre hälften härja fritt utan att behöva ha en sur gubbe i släptåg.

Serieproducerat kaffe som i alla fall inte kontrolleras av de där onda australiensarna

Framåt kvällen hade tunnelbanan börjat gå hjälpligt och vi gav oss av för att hitta en biograf. Många affärer och annat var nämligen stängt på grund av folks oförmåga att ta sig till arbetet. Vädret och kanske framförallt underlaget lämpade sig föga för stadsvandringar. Efter många om och men kom vi Leicester Square där vi tog första bästa film som vi inte trodde illa om - Changeling med Angelina-Sug-propp-Jolie - helt OK film.

Leicester Square

På tisdagen går jag upp och köper the Guardian och kan givetvis konstatera att alla matcher i London är inställda. Dessutom är skolorna i London fortsatt stängda. Ett direkt löjligt beslut, då vädret har varit utmärkt och tunnelbanan endast är marginellt påverkad. The Guardian hintar något om att polisen i London är glada att kunna slippa tänka på fotbollen dessa snöiga dagar. Jag fick traska bort tillbaka till Loftus Road och lösa in biljetterna. I sin glädje att få gå på fotboll (hon har gått på en GAIS-match i sitt liv, en tråkig förlust mot Örebro på Nya Ullevi tror jag det var) och köpte en halsduk som vare sig var blåvit eller hade klubbnamn eller märke väl synligt. Nu har vi alltså en QPR-halsduk utan att någonsin varit på en match med laget. Måhända lite pinsamt. Men jag har i alla fall sett arenan utifrån och torde bara genom det vara bättre än nio tiondelar av de svenska flanar som går runt med Manchester United och Barcelona-märken på sina kläder.

Därefter följde jag sur och grinig med till Madame Tussauds vaxgubbar på Baker Street. Kanske inte billigt, men inte heller så dyrt som jag trodde. Förväntade mig mer, även om några av vaxdockorna var riktig bra. Tog ett bra foto med den bättre hälften och gamla Maggan.

Inte en bild på min bättre hälft

Därefter tog vi oss ner mot Oxford Street och därefter ner runt Carnaby Street. Efter ett tag tröttnade den bättre hälften på att jag var surare än vanligt, både över den inställda fotbollen och shopping. Efter att jag gnällt lite över att de är för mycket valfrihet på Subway tog vi tunnelbanan till Docklands för att titta in Londons motsvarighet till Lilla Londons Lindholmen. Lokalbefolkningen på gatuplan bestod mestadels av nervöst rökande slipsnissar som stod och tog sig en paus efter vad man får förmoda dålig förmiddag uppe i glashusen som sträckte sig mot molnen. Tog och slog ihjäl några timmar på Musuem of London Docklands vars utställningar inte tog slut 1666.

Isle of Dogs

Sista dagen checkade vi ut och tog tunnelbanan till Queensway för att sedan promenera över Kensington Gardens. Vid denna tidpunkt var det mestadels rastplats för hundar som var ute med sina husar och mattar. Överallt runt omkring oss låg dock stora, vita klot som låg kvar efter skolfria ungars snöyra på måndagen. Vi tog sikte på Drottning Victorias minst sagt vulgära minnesmärke av sin älskade Albert och tog oss ner till Museum of Natural History där vi, efter att vi lämnat in våra väskor, kunde vandra runt i några timmar innan vi behövde ge oss av mot flygplatsen. Efter att både det ena och det andra ställts in var jag lite nervös för att även flyget skulle ställas in. Men efter den sedvanliga väntan på säkerhetsteatern gick allt som smort.

Taxfree-sprit byggde min vackra kropp!

Som enda inköp för egen del tog jag efter en del betänkande med mig en liter Whisky. Sedan maltwhisky blivit trendigt har taxfree-affärer svämmats över av flaskor med fantasirika namn som döljer udda lagringsår. valde i alla fall till slut en Glenmorangie-sort som numera kallas Quinta Ruban och vilket jag hoppas är precis samma som de förut kallade Portwood Finish och inget annat. vi får se när jag tillslut fått ner denna reserapport...