Gick och såg den italienska filmen om Camorran i helgen. Har inte läst Roberto Savianos bok med samma namn, men är inte helt obekant med hur den organiserade brottsligheten fungerar.*
Något intressant med filmer lik denna är den stora skillnad som föreligger mellan maffia-verklighet och maffia på film, kanske framförallt då på amerikansk film.Numera är det inte filmen som efterapar verkligheten, maffian försöker också efterapa filmen. Kommer ihåg en intevju med författaren där han bland annat berättade att filmen Pulp Fiction fick som oväntat konsekvens att unga gangsters började skjuta med pistolerna lutade mot sidan för att det såg tufft ut. Konsekvensen blev minskad träffsäkerhet och fler oskyldiga offer.
"Carabinieri went as far as to complain that over-reliance on fictional behaviour leads to clumsy jobs: killers in Naples have taken to angling the gun by 45 degrees before shooting, as seen in iconic movies such as Pulp Fiction. This is an inefficient way to fire, the police officer explains, as shots usually hit the lower abdomen, the groin, or the legs, only wounding the victims rather than killing them swiftly and cleanly."
Filmen är så långt ifrån häftig, fartfylld maffia-action man kan komma. Det handlar om fem olika historier, alla med mer eller mindre olyckliga slut. Kameran vilar länge på karaktärernas ögon när de nervöst tittar runt i sin sjaskiga och fula tillvaro i någon vedervärdigt sliten förort. Halvvägs in i filmen så gick ett par unga tjejer, som nog hade förväntat sig något annat - en cool, ung italiensk motsvarighet till Robert DeNiro kanske. Istället fick de fula, pluffsiga män i t-shirt och shorts som flämtade runt en del och bråkade om avfallshantering.
Sett som underhållning är värdet av filmen begränsat, som berättelse hämtat ur verkligheten är den utmärkt.
* Jag har läst en hel del sakprosa om organiserad brottslighet, det är alltså inte frågan om direkta erfarenheter, annat än genom min utsikt bort mot Ångpannegatan.
2 kommentarer:
Läste boken under semestern nyligen. Mycket intressant. Både tänk- och fruktansvärd på sina ställen.
Dock uppskattade jag alls inte språket. Sida upp och sida ned späckade med överflödigt målande beskrivningar som blev tröttsamma mycket snabbt.
Om det beror på författaren, översättaren eller helt enkelt de svåröverbryggbara skillnaderna mellan de italienska och svenska språken kan jag inte svara på. Det är dock den typ av bok som man klämmer på 7-8 timmar (eller lustigt nog nästan precis den tid det tar att flyga från Phuket till Stockholm), så det kan kanske likväl vara värt att bläddra igenom den.
/Tommy
Hade snarlika problem med Guds stad - som jag läste på engelska. Också den uppdelad på en massa småhistorier utan synbart mål och syfte. Filmen var mycket bättre och gav en föga glamorös bild men använde sig till skillnad av Gomorra av ett snabbt, modernt, häftigt bildspråk.
Skicka en kommentar