Tankar kring tränarfrågan

I och med förlusten mot Brommapojkarna borta och ett spel som bara blir sämre och sämre går det inte längre att undgå frågan huruvida det är tid för Alexander Axén att stiga åt sidan. Att sparka tränaren är en till synes enkel lösning på ett relativt komplicerat problem. GAIS har ingen etablerad tradition av att sparka tränare och det har också gett varierat resultat det gånger det faktiskt skett.

2000, förra gången som vi ramlade ur allsvenskan, fick tränare Lennart Ottordahl gå när laget faktiskt började spela lite bättre och den förändringen gav inget synbart resultat. Sedan fick samme Ottordahl hoppa in igen för Kierdorf under 2001 och då hade bytet onekligen en effekt, även om den effekten kom allt för sent.

Frågan är således om Axén är en Kierdorf eller en Ottordahl för dagens GAIS. Som utomstående supporter utan direkta kontakter in på Gaisgården är det inte alltid lätt att veta vad man skall tro.

Som jag ser det finns det förenklat två olika arketyper av tränare som samtidigt representerar två i grunden vitala egenskaper som behövs för att nå framgång.

Först har vi Ledaren. Denne tränare har endast en rudimentär idé om hur laget skall spela försöker nå resultat genom att uppvisa personligt ledarskap. En sådan tränare kanske går in och säger "vi kör 4-4-2 med långa bollar på Bengt" följt av "och kom ihåg att det är sköj att vinna" eller av ett "och de som spelar kasst blir bänkade nästa match och nerflyttade i reservlaget" beroende på en det personliga ledarskapet bygger på att använda sig av morot eller piska. Stereotypt är den engelska tränaren av denna typ där attityd är viktigare än taktiska finesser. Kevin Keegan till exempel.

Sedan har vi Taktikern. Denne anser att resultat i första hand bygger på väl avvägda taktiska och speltekniska avväganden för att skräddarsy framgång snarare än att förlita sig på spelarnas kreativitet och inställning. I denna kategori har vi män som José Mourinho och en rad italienska tränare.

Få tränare är är bara ledare eller taktiker. Båda egenskaperna är viktiga för att på lite sikt kunna nå framgång. Spelarna kommer snabbt att tröttna på snacket hos en tränare som säger rätt saker men sedan ställer upp dem på ett sådant sätt att ett taktiskt bättre slipat lag kör över dem. Samtidigt kommer spelare näppeligen klara av att få tillräckligt med motivation och inspiration från en Rainman-tränare som går runt och mumlar med pärmar och långa powerpoint-presentationer.

Alex Ferguson torde vara ett gott exempel på en person som besitter båda egenskaperna. Ibland kan man en hjälptränare komplettera huvudtränarens brister. Den kombinationen fungerade under en tid väl för svenska landslaget med ledaren Tommy Söderberg och taktikern Lars Lagerbäck.

Jag har som sagt ingen vidare direkt inblick på Gaisgården, men nog tror jag att det inte är allt för vågat att säga att Alexander Axén tillhör kategorin taktiker, och måhända en allt för endimensionell sådan dessutom. Att han gärna berättar om ur många fotbollsmatcher han kollar på och oförmågan att göra något åt och till synes förstå vad som ligger bakom en allt sämre moral där flera spelare uppenbarligen har blivit mycket sämre under säsongen.

Samtidigt är det inte hela den bild som Alic har velat förmedla av sig själv. I tidigare intervjuer på gais.se talade han sig varm för demokratiskt ledarskap och framhävde trivselgubben Benny Lennartsson som en viktig förebild. Demokratiskt ledarskap låter förstås bra och kan ofta vara det, men det kräver att spelarna kan hantera det. Pelle Blohm skrev några år senare en krönika efter tränarens bortgång där han sammanfattade Ottordahl som ledare:

"Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det."

- Pelle Blohm

Men visst kan en allt för stark fokus på ledarskap före taktik sätta sina spår, när floskler snarare än analys kommer först. Kommer ihåg matchen mot Umeå FC borta 2001 (såg för övrigt att UFC:s fans brände av rökfacklor i en match mot Carlstad United nyligen!). Bodde i staden då och var där tidigt för att bland annat skriva en rapport hem till GAIS hemsida. Matchen, tidigt på säsongen, spelades på andra generationens konstgräs; i realiteten grus alltså. Under uppvärmningen sa Kierdorf till spelarna att "UFC spelar med korta byxor, då spelar vi med korta byxor - blåmärken försvinner, poängen består." Lite mer än två timmar senare vände man därifrån efter en 0-4 förlust.

Om Alexander Axéns ledarskap eller brist därpå tycks oavsett vilket snarare bryta ner än bygga upp spelarnas sjävföroende. Det bästa och enklaste sättet att vända en sådan utveckling är att vinna en match eller två. Men hur skall vi lyckas med det när spelarna knappt klarar av att slå en passning rätt?

Styckena ovan tycks la snarare påvisa att taktiken inte är grundproblemet. Men under rådande omständigheter behöver GAIS spela ett spel som kan nyttjas för att kämpa sig till poäng. Det nuvarande systemet tycks inte klara av det. Som det ser ut nu så hamnar Pär Ericsson allt för ensam och får inget understöd vare sig från de långsamma yttrarna eller tremannamittfältet. Pressen på motståndarnas bollhållare är dåligt och kommer sent. Därigenom uppstår ett allt för stort avstånd mellan mittfält och anfall.

Vad ni nu behöver göra är att vända till den enkla fotbollen. 4-4-2 med Pär Ericsson som target och Wanderson i luckan. På innermittfältet får en spelare i vara beredd att stiga framåt och fylla på medan en annan spelare fungerar som balans. förslagsvid med Ayarna som balansspelare och Mårtensson - för hans djupledsbollar, eller Spong, som bollvinnande mittfältsterrier, som inrar med jobb att även gå framåt. Med 4-4-2 behöver inte yttrarnas brist på fart och teknisk finess inte vara ett lika allvarlig problem och de kan ta en bättre avvägd roll i anfall och försvar än med uppgiften i första hand som anfallande spelare.

Men först måste spelarna våga spela fotboll igen!