SvFF:s snedspark mot illegala spelsyndikat

För en tid sedan kom det som något av en chock att flera matcher i UEFA:s Champions league och Europa League (alltså gamla Europa- och UEFA-cupen) och mängder av andra matcher inom europeisk fotboll utsatts för manipulation med syftet av vinna pengar på odds.

Givetvis en oroande händelse för oss som tycker om att titta på fotboll snarare än att spela på resultat. Själv är jag endast en sporadisk spelare på Stryktipset och då oftast modesta belopp. Jag spelar helt enkelt snarare för underhållningsvärdet än den förväntade vinsten (jag har tillräckliga kunskaper i statistik för att känna till hur dåliga oddsen trots allt är, även utanför svenska spel).

Representantskapsmötet för Svensk fotboll är i full gång och i ett försök att komma tillrätta med illegal spelverksamhet i samband med svenska matcher avser de att - som Expressen uttrycker det - förbjuda mobiltelefonsamtal på fotbollsarenor.

"För att bland annat förhindra förekomsten av utländska spelbolag som illegalt förekommer i samband med svenska matcher föreslås att all fortlöpande resultatrapportering från match kräver tillstånd från arrangören eller Förbundssstyrelsen."

- SvFF om beslutet

Nu är det inte fullt så radikalt i praktiken. Kvällstidningar tar givetvis alla chanser att förvrida en nyhet till en sådan grad att det snarare börjar likna desinformation. Syftet är - som citatet ovan pekar på - alltså i första hand att komma åt personer som använder mobiltelefoner för att rapportera matchen fortlöpande till illegala spelbolag.

Som nyhetsläsare och fotbollsåskådare undrar man dock lite hur SvFF avser tolka och använda denna reglering.

Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, menar att representanter från utländska, illegala, spelbolag refererar från svenska matcher, och att det då finns en risk för att svenska lag, eller spelare i lag, skulle kunna erbjudas mutor för att påverka resultatet.
– Om du har följt de senaste problemen runt om i Europa, där spelare har tagit emot mutor. Då måste man ställa nästa fråga: Varför har det här uppstått? Jo det uppstår därför att man sitter och spelar på resultatet någonstans, och så försöker man då göra upp med någon att man ska medverka till att det blir exakt det resultatet man vill.
För att sitta och prata om matchen i till exempel en mobiltelefon måste man från och med nu ha tillstånd från arrangören eller Svenska Fotbollförbundets förbundsstyrelse.

Från Expressen

Som den sporadiska stryktipparen undrar man ju lite hur detta tilltag att så att säga sätta dit personer som rapporterar direkt till andra sidan jordklotet, hur detta på något sätt egentligen påverkar en sådan aktivitet. Vill man komma åt färsk och direkt information om hur matchen utvecklar sig så kan dessa lika väl köpa pbv eller lyssna på webbradio. Har de mutat en eller flera personer involverade i matchen så behöver de näppeligen referera hela matchen.

Viktigast av allt är i vilken mån den effekt som SvFF tror sig få ut av dessa åtgärder står i proportion till de restriktioner det innebär för övrig publik. Försöker de faktiskt efterleva sina egna regler torde detta innebära att en vanlig person som står och snackar med en vän - vi kan la utgå från att minst 99 av 100 telefonsamtal inte har någon brottslig avsikt, speciellt då det är oklart exakt vad som är illegalt med att delge vad som händer på plan - som inte kunnat komma till matchen kan utsättas för insatser och påföljder från arenans personal.

Avsikten är måhända i princip inte att trakassera personer med mobiltelefon men dylika ad hoc-mässiga regeländringar för att komma till rätta med ett specifikt problem som berör en mycket begränsad del av publiken genom att inskränka för hela publiken är sällan en vidare god idé. Det kan snart uppstå en situation där SvFF eller klubbar börjar använda denna inskränkning med ett annat syfte än det avsedda.

Nå, avsikten är la att kunna ge sig på någon person som står med frihand (handsfree) på en division 1-match och snackar på någon kinesisk dialekt i nittio minuter. Onekligen finns det i ett sådant läge anledning att misstänka att personen på något sätt är involverad i ett spelsyndikat men det är knappast rapporteringen av matchen som är ett brott utan försöken att manipulera resultaten.

Jag har själv försökt snacka mig till ett bättre resultat från läktarhåll. Dock utan mobiltelefon och med mediokert resultat. Om asiater lyckas bättre med hjälp av en mobiltelefon vill jag hemskt gärna få reda på hur de lyckas med det.

Noterat kring Minaret-förbud

Jag - och till synes stora delar av världen - noterade med förvåning att Schweiz genom en folkomröstning bestämt sig för att förbjuda minareter. Alplandet har för vana att ha folkomröstningar om de mest väntade och oväntade frågor och vad jag vet är det sällan som deltagandet är vidare högt. 55 procents deltagande var enligt uppgifter ovanligt högt, vilket säger en del.

Det är onekligen intressant hur integrationsdebatter oftast fokuserar på synliga men enligt min uppfattning perifera detaljer. Debatten om slöjan har varit het i Sverige och utomlands. I ett land där många gifta kvinnor på landsbygden för bara ett handfull generationer sedan förväntades bära huckle upplevs ett klädesplagg som täcker huvudet som ett kulturellt hot - Efter jazzgossar, raggare, hippies, punkare och jag vet inte vad tycker man la att det borde vara svårt att chocka folk med kläder.

Masthuggskyrkan dominerar Göteborg i sådan utsträckning att planer gjordes för att kunna spränga bort landmärket i en krigssituation för att inte ge fi en allt för god referenspunkt i landskapet.

Jag har inte så värst mycket till övers till detta sätt att tänka. Onekligen är det andra frågor kring synen på demokrati, frihet och människans rättigheter som är långt mycket viktigare än kläder och byggnader. Det är trots allt tveksamt om förbudet är i linje med FN:s konventioner om människa rättigheter, en konvention som just anklagas för att vara en produkt av en västerländsk diskurs.

Tilläggas bör att jag inte heller har något till övers gentemot hysteriskt indignerade skrik från olika auktoritära länders mot diverse skämtteckningar i danska tidningar och liknande som uppvisar en frapperande okunskap och/eller ovilja att acceptera spelreglerna i ett öppet samhälle. i många avseenden är reaktionerna mot ett förbud i högre grad uttryck för en disharmoni än de saker som förbjuds.

Medan minareter uppfattas som ett störande inslag är det fortfarande fritt fram för kyrkor. Ja, kyrkans dominans över stadsbilden tas i många svenska städer för given, fast väldigt få besöker dem. Att bygga ett hus som blockerar ett kyrktorn är per definition fel.

Brutalistiska Boston City Hall är något av de fulaste offentliga byggnader jag sett

Trots att dessa kyrkotorn får dominera i vårt sekulära samhälle accepteras de och väldigt många av de där kristna människorna klarar på något sätt att integrera med övriga delar av samhället på lika villkor. Det är givetvis det som är viktigast, inte om byggnaderna stör stadsbilden. Samma sak med tyg i ansiktet. Det relevanta är om människan bakom kan interagera och fungera i sin sociala omgivning.

Några av de kanske fulaste byggnader vi har i detta land torde vara efterkrigstidens olika modernistiska kommunalhus. Bara för att jag tycker att byggnaderna är fula så vet jag inte om jag av den anledningen är för kommunalt självstyre och demokrati.

Större avbytarbänk 2010

Genom en notis i tidningen fick jag reda på att några förslag har kommit in till representantskapet i fotboll, där nya tävlingsbestämmelser fastslås.

Den kanske viktigaste är att antalet spelare som får sitta på bänken i svensk elitfotboll skall ökas från fem till sju:

- Antalet ersättare i elitfotbollen föreslås vara högst sju (nuvarande fem). Hälften av antalet spelare på spelarförteckningen ska vara hemmafostrade. I övriga serier får varje distriktsförbund besluta om antalet ersättare på bänken.

En förändring som ligger i linje med vad som sker nere på kontinenten. För att förtydliga vad som menas med en hemmafostrad spelare så avser det en spelare som tillhört en svensk klubb under tre år mellan de att de är 15-21 år gamla. Ordet hem i hemmaspelare avser alltså folkhemmet eller något sådant.

Att få med några extra spelare på bänken skadar knappast och då det numera är vanligt i Europaspelet så är det inte direkt radikalt. Frågan är i vilken mån det innebär att yngre, egna produkter får chansen lite oftare. Även kraven på att nio spelare som är fostrade i Sverige kan la ses avspegla en sådan ambition även om det snarare torde gynna utvecklandet av svensk talang (tänk på folkhemmet) och Svenska representationslag snarare än klubbens egna ungdomsverksamhet.

---
Ja, sedan föreslås ändringar som kan och bör ses som direkta följder av Wandersongate:

Det föreslås också att begreppet "okvalificerad spelare" ändras till "obehörig" och då också motsatsen "behörig" spelare. Ett konkret förslag i denna frågeställning är att om man glömmer/missar att skriva in en i övrigt behörig spelare på laguppställningen (domarrapporten) så ska det anses som ett administrativt fel och ska då inte ge poängavdrag.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget "ut med alla blattar för fan!" och "hata gajs!". Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Jag erkänner min underlägsenhet

Regelbundna läsare av denna i flera avseenden ojämna blogg har emellanåt råkat ut för att jag sänt iväg öppna brev till människor som jag är missnöjd med. Efter att ha läst runt lite på några forum måste jag dock böja mig för min mästare, en människa vars bitterhet och ilska når sådana nivåer att jag upplever det som ett onåbart ideal att sträva efter.

Inlägget är från ett forum för Grimsby Town (näst sist i League 2) och jag väljer att citera det i sin helhet:

Dear Players of Grimsby Town FC

I am writing with regard to my absolute astonishment and disbelief as to the sheer magnitude of your complete lack of talent and failure to carry out the job for which you are paid to do. I am not aware of any swear word or other derogatory phrase in my current vocabulary which comes close to a description of your ‘performance’ (and I use that term loosely) this afternoon, but let me just say that you have collectively reached a level of inadequacy and ineptitude that neither I nor modern science had previously considered possible.

In fact I recall a time, in my youth, when I decided to call in sick at work and instead spent the entire day in my one bedroom flat wearing nothing but my underpants, eating toast and wánking furiously over second-rate Scandinavian porn. Yet somehow, I still managed to contribute more to my employer in that one Andrex-filled day than you complete bunch of toss-baskets have contributed to this club in your entire time here.

I would genuinely like to know how you pathetic little píssflaps sleep at night, knowing full well that you have taken my money and that of several thousand others and delivered precisely fúck all in return. I run a business myself, and I believe I could take any 4,000 of my customers at random; burn down their houses, impregnate their wives and then dismember their children before systematically sending them back in the post, limb-by-limb, and still ensure a level of customer satisfaction which exceeds that which I have experienced at Blundell Park at any time so far this season.

You are a total disgrace, not only to your profession, not only to the human race, but to nature itself. This may sound like an exaggeration, but believe me when I say that I have passed kidney stones which have brought me a greater level of pleasure and entertainment than watching each of you worthless excuses for professional footballers attempt to play a game you are clearly incapable of playing, week-in, week-out.

I considered, for a second, that I was perhaps being a little too harsh. But then I recalled that I have blindly given you all the benefit of the doubt for too long now. Yes, for too long you have failed to earn the air you’ve been breathing by offering any kind of tangible quality either as footballers or as people in general. As such, I feel it’s only fair that your supply runs out forthwith.

I trust, at this precise moment in time, that Mr Fenty is in his office tapping away on the Easyjet web site booking you all one-way flights to Zurich, complete with an overnight stay with our cheese eating friends at Dignitas. Don’t bother packing your toothbrush – you won’t need it.

In the event that our beloved chairman can’t afford the expense (understandable given that he’s soon going to have to assemble a new squad from scratch), then I am prepared to sell my family (including my unborn child) to a dubious consortium of Middle Eastern businessmen in order to pay for the flights. Christ, I’ll drive you there myself, one-by one, without sleep, if I have to.

Failing that, understanding that most dubious Middle Eastern businessmen are tied-up purchasing Premier League football clubs, I ask you to please take matters into your hands. Use your imagination, guys – strangle yourselves or cover yourself in tinfoil and take a fork to a nearby plug socket, or something. Just put yourselves and us fans out of our collective misery.

So, in summary, you pack of repugnant, sputum-filled, invertebrate bástards; leave this club now and don’t you fúcking dare look back. You’ve consistently demonstrated less passion and desire than can commonly be found within the contents of a sloth’s scrótum, so frankly you can just all fúck off – don’t pass go, don’t collect your wages, don’t ever come back to this town again.

I look forward to you serving me at my local McDonald’s drive-thru in the near future.

Yours sincerely


A very disillusioned Mariner

Jag ser fram emot att försöka efterlikna detta ideal under säsongen 2010. Jag är säker på att jag kommer att få flera tillfällen.

Fan ta Strindberg

Sitter på kontoret och känner mig lite seg, det är hög tid att bli lite kulturradikal!

bland kulturnyheterna på SvD avslöjas det att det inte kommer att ges ut några statliga pengar för att fira hundraårsjubileét av August Strindbergs död 2012. Ett faktum som bland annat upprör skribenten Lars Ring. Denne menar att om hundratals miljoner kunde satsas på Linnés jubileum så skall även firandet av Strindbergs död få pengar.

Jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida Strindberg är bättre eller sämre än Linné. Vad jag däremot vill hävda är att felet inte ligger i att inte ge pengar till Strindberg, felet ligger istället i att kulturdepartementet går ut och delar ut påsar med pengar till en specifik händelse.

"Strindberg startade Intima teatern tillsammans med August Falck. Trots begränsade resurser fick scenen stor betydelse för svenskt teaterliv."

- citat från SvD, kursivering adderad av mig och pekar på vad som tydligen skiljer Strindberg från dagens kulturarbetare...

Man skulle kunna tycka att människor som arbetar inom kultursektorn skulle kunna använda sig av sin kreativitet till något annat än att hitta på nya sätt att maximera sin egen budget på. Om exempelvis en teater tycker att Strindberg är värd att uppmärksamma så får de la sätta upp fler Strindbergpjäser inom ramen för sin befintliga budget istället för att använda ett jubileum som en förevändning för att få mer pengar!

Anledningen till min hållning mot en kulturens osynliga hand är det fullständiga äckel som jag kände mot Linné härom året, ett äckel som faktiskt inte gått över än. Bara åsynen av Linnéträdgården här i Uppsala gör mig lite illa till mods. Mängder av pengar satsades på 300-årsjubileét av botanikerns födelse och som en följd av detta blev det alltså en massa Linné oavsett om det fanns någon publik eller inte.

Nu finns det säkerligen ett intresse för Strindbergs jubileum - gubben är ju inte precis bortglömd - precis som det fanns ett intresse för Linné men i alla fall jag uppskattar lite moderation i firandet. Linnéfirandet blev enligt min uppfattning för stort och jag tror att orsaken till detta står att finna i att en massa olika kulturaktörer sprang åt samma håll i jakt på statens pengar.

Nu kanske jag låter borgerlig och kulturfientlig men jag tror nog att i grund och botten skulle kulturen må bättre av lite mindre Gosplan. Jag förordar alltså inte att kulturens budget skall minskas.

Norrbyskär i Amazonas

Läste med behållning söndagens Under strecket där det förtäljdes om Fords försök att starta ett gummiplantage i Amazonas. Påminde mig en del om Norrbyskär, ett idealsamhälle på initiativ av Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, vid en såg en bit ifrån Hörnefors (med Gunnar som staty framför Nordahlsvallen. När står Kenneth i Hindås?!). Att anlägga ett paternalistiskt drömsamhälle i Amazonas möttes dock av värre faror än norrländska mygg.

Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.

Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.

Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.

Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.

Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.

---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.

---

Det hela bygger dock i slutändan på en bok av Greg Grandin från NYU. kring Hittade en tvådelad youtube-klipp om detta: Del 1, Del 2. Klippen är från programmet Democracy Now! som står till vänster om Fox News och är således suspekt och anti-amerikanskt.

Ljumna 800 grader

Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.

Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli 'okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen' eller något liknande.

En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att "spela från hjärtat" en annan att deras tolkning var "bättre än orginalet". Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.

Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.

Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.

Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!

Spontant om Muf

Vara nere i centrum igår och drog runt som en osalig ande. Kom ut från någon galleria och gick sånär rakt in i en march med medlemmar från Muf, Moderata ungdomsförbundet. Marsch och marsch förresten, det var la inte precis Nordkoreansk puts och studs om man säger så. Mer likt femtiotalet ungdomar som släntrade fram med designade vimplar som de definitivt inte ritat själva.

Inga sånger eller slagord, någon gick och förevisade sin nya mobiltelefon för några av sina kamrater (om det nu är rätt ord). Ingen polis som jag kunde se heller, så antingen så bedömer polisen en muf-demonstration som helt riskfritt eller så marscherade de utan tillstånd, vilka rebeller!

Den absolut första och helt spontana, oreflekterade tanken som dök upp i skallen när jag såg till att jag inte stod i vägen var denna:
- Är det den 30:e november redan?!

Stenbergs svar dröjer

Namnet på denna blogg är Självgod och bitter. Även om namnet är påkommet utan någon större tankeverksamhet så säger den la en del om undertecknad. Samtidigt hoppas jag att det även är ett utslag av självdistans, att jag är en människa som kan betrakta mig själv lite från sidan utan att ta saker och ting (läs: mig själv) allt för allvarligt.

En annan man som uppenbarligen är just självgod och bitter men till synes helt utan självdistans är Ulf Stenberg på Gepes sportredaktion. När jag skriver en krönika på inspiration som präglas av självgodhet så når detta ut till en relativt liten skara läsare. Stenberg däremot skriver krönikor som når tusentals och får dessutom betalt för det. Man skulle kunna tro att detta skulle medföra ett litet större ansvar och en högre grad av reflektion.

För en tid sedan skrev jag ett öppet brev till Stenberg angående händelser i Helsingborg där denne journalist hyllade att flera vänner och bekanta till mig utsattes för våld. Jag har ännu inte fått något svar och det lär verkligen dröja.

I fredagens gepe (som jag numera endast sporadiskt läser via internet - endast SvD och UNT på jobbet) är han igång igen och uthäver sin agg och förbannelse mot den styggelse som han tycker att supporterkultur är. Givetvis kunde han inte undvika att indirekt ge mig ett svar, i ett samband där han återkommande skriver nedvärderande om ett gäng ultras i Hammarby som han läst om i Offside:

Reportaget inleddes med påståendet att det finns ett stort godtycke i polisens hantering av supportrar och att Göteborgspolisen är ökänd. De agerar som om de själva är supportrar till stadens lag och gör vad de kan för att jävlas med bortafansen, särskilt de från Stockholm.

Precis så argumenterar Änglarna och Gårdakvarnen när de hatar Helsingborg.

Att anklaga andra för att kategoriskt fördöma och hata (hela staden!?) är lite som att kasta sten i glashus när man heter Ulf Stenberg. Speciellt då han fortsätter med att implicit sätta likhetstecken mellan ultras och huliganer, för att sedan gå vidare med att extrapolera utvecklingen - som han ser den - mot en situation liknande (hans bild av) Italiens (ett väldigt brunt Italien som jag inte vet existerar men som jag betvivlar att det gör. Det vore inte första gången som Gepes sportjournalister uttalar sig om Italiensk fotboll utan att ha varit där, jag tänker inte göra samma sak (det är trist att många gepe-artiklar med dumheter försvunnit från internet i och med deras nya hemsida)).

Han fortsätter med att illustrera med några liknande exempel, då i första hand från guldmatchen mellan DLS och AIK som han uppenbarligen inte var med på då han är så förnöjd över att ha valt Djurgårdens IF mot Göteborgs FC i damallsvenskan för att få äta mazarin i lugn och ro.

Vad han däremot väljer att utelämna är den incident där just Hammarby IF:s säkerhetsansvariga blev nedslagen av polisen i Halmstad, något som klubben sedan gjorde en polisanmälan för. En sådan händelse står stick i stäv mot Stenberg-citatet ovan och passar då inte in i beskrivningen. Empiriska observationer som inte bekräftar förförståelsen bör i Stenbergs värld tydligen ignoreras!

---
För att inte hamna i samma fälla själv så skall jag även lägga in några extra kommentarer.

För det första: Nej, jag förspråkar huliganism och förnekar verkligen inte att finns händelser där polisen med rätta kan tvingas ta till sitt våldsmonopol för att bringa ordning och förhindra brott. Att de har befogenhet att göra dock tarvar dock, enligt min uppfattning att detta verkligen sker på ett proffessionellt sätt. Polisens befogenheter medför också ett ansvar gentemot medborgarna.

För det andra: Nej, jag menar verkligen inte att det är sämre att som Ulf Stenberg sitta på Kristinebergs IP, äta mazarin och titta på damfotboll med 312 åskådare. Problemet med Stenbergs attityd ligger i att om alla kategorier som han fördömer skulle försvinna från fotbollsläktarna så skulle även herrallsvenskans åskådarantal vara närmare 312 personer.

Det finns flera sektioner på fotbollsarenor idag. Om man inte vill sjunga eller stå upp så finns det andra sektioner att sitta på. Det finns ingen anledning att påstå att det här föreligger en antingen-eller-situation. Någon slags grundläggande respekt för andra människors andra uttryck bör rimligen vara en grund i ett fungerande civilt samhälle.

Själv kan jag också tycka om att gå på någon match lägre ner i seriesystemet och i lugn och ro sitta och dricka kaffe och äta bulle (eller mazarin). För de personer som verkligen inte tycket att en livlig stämning förhöjer upplevelsen utan istället är direkt störande så tycker jag att de faktiskt skall gå på sådana matcher istället för att förbjuda för andra människor. Det finns mängder av matcher och de klubbarna blir verkligen glada om ni kommer, istället för att sitta hemma och glo på det laget som Zlatan spelar i för tillfället!

[Bok] De gnostiska evangelierna

Även om jag själv är ateist tycker jag ändå att det kan vara intressant och upplysande att ta del av litteratur kring religion. Som individ i ett samhälle är det emellanåt bra att få lite mer kunskap om de religiösa tankar som på ett eller annat sätt bidragit till att forma den omgivning jag lever i.

Problemen med skrifter kring religion kan dock vara att de emellanåt gräver ner sig i detaljer som är tämligen ointressant för ateisten. Även om jag anser mig vara en hyfsat allmänbildad person med ett minne som fungerar hyfsat tycks jag aldrig kunna lära mig vad som skiljer olika protestantiska inriktningarna åt. Skillnaderna tycks för mig vara så obetydliga och irrelevanta i det stora hela.

Boken De Gnostiska evangelierna, som jag varit och tummat på några gånger, är dock en rätt kort pocket som jag tänkte att jag borde orka med. Med tanke på att jag vid tidigare tillfällen hävdat att jag själv är med i en profan gnostisk sekt är det la samtidigt vara en skyldighet att sätta mig in i vad jag påstår.

Kortfattat var gnosticismen en religiös strömning som existerade i den hellenistiska världen under kristendomens tidiga historia. Den gnostiska inriktningen av kristendomen förlorade den ideologiska kampen mot vad som blev den allmänna, katolska, kyrkan och försvann. Först under senare tid har en del gamla evangelier och texter hittats vilket gett forskare en möjlighet att i högre utsträckning förstå vad gnosticismen gick ut på.

Forskaren Elaine Pages går inom några teman igenom vad som skilde de olika inriktningarna åt men framlägger också en hypotes om varför den gnostiska inriktningen förlorade. För även om de gnostiska evangelierna innehåller budskap som en modern, frihetlig ateist som jag har lättare att ta till mig och acceptera i jämförelse med mer etablerade kyrkliga dogmer - såsom attityden mot kvinnor - innehöll dess budskap också, enligt Pages, fröna till rörelsens undergång.

Gnostikerna förkastade den andliga hierarkin, prästerskapets tolkningsföreträde och satta personlig, inre insikt före den ortodoxa kyrkans gemenskap. Genom att trycka på behovet av en inre resa som vägen till insikt blev rörelsen samtidigt esoterisk och lätt elitistisk utvaldhet och hade svårt att nå ut till de bredare lagren i samhället. Pages försöker helt enkelt sätta in rörelsens texter i sitt sociopolitiska sammanhang och konstaterar att ortodoxin med sin organisation och struktur var bättre lämpad som massrörelse som betonade gemenskap före individualitet och religiös solipsism.

I det stora hela en intressant och läsvärd bok om tidig kristendom för oss som tenderar och somna till olika amerikanska TV-produktioner under julhelgen (eller kanske i första hand byta kanal).

Vaihela hycklar på

Kan bland annat läsa i gepe om hur Den Lilla Satans klubbdirektör Seppo Vaihela tycket att det är så synd att det rusade in folk på planen efter att AIK besegrat DLS med 2-1 och tagit gottepåsen rakt framför ögonen på dem.

DLS spelare vägrade gå ut och ta emot sitt stora silver, enligt de själva för att det var för osäkert. Min gissning är att det även hade att göra med att de var för besvikna. Lagrell överväger att dela ut pokalen och medaljer på fotbollsgalan i fortsättningen. Hemska tanke att supportar, som faktiskt bryr sig om händelsen får bevittna cermonin!

Folkfest!

Får se nu, hur reagerade egentligen DLS klubbfolk i samband med SM-guldet 2007 när deras supportar stormade planet och deras kapten Wernbloom passade på att göra lite reklam för huliganfirman Wisemen? Ja, då var det folkfest förstås!

Halmstads BK 1 - 3 GAIS

Sista omgången av allsvenskan och alla blickar riktades mot Gamla Ullevi där guldkampen skulle avgöras. Alla blickar? Nej, tack vare att TV4 genom sina rättigheter kunde vissa den objektivt sett minst intressanta matchen av alla på televisionapparater landet runt kunde även vi GAIS:are som befinner oss i exil inom landets gränser följa den sista matchen mot HBK.

En match som avslutade en säsong som känslomässigt kan ha varit den pissigaste sedan annus Horrilibis 2001. Inte bara utifrån det som uppspelade sig på plan, där det inte gick något vidare under en stor del av säsongen, utan kanske framförallt på grund av alla de så kallade skandaler som alla i mer eller mindre mån emanerade från styrelse och kansliets bristande arbete, för att sedan blåsas upp av media.

1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde (64' 11. T. Lycén);
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
21. M. Lindström (81' 27. M. Celik), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (61' 22. B. Andersson)

En relativt liten men dominerande grönsvart klack på Örjans vall var det enda som gav lite värme och stämning (Memmas flagga var på plats, till och med Kvillebäckens grinigaste gubbe - jag har ju flyttat - skymtade förbi på teveskärmen) till en tafflig fotbollsmatch. I alla fall sett till stora delar av matchen. Trots dystra förutsättning, på Örjans vall och annorstädes, skulle dock det hela sluta i stort sett lyckligt.

GAIS spel led av några av de problem som varit tydliga under stora delar av säsongsavslutningen. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är var för sig duktiga spelfördelare men saknar den tyngd och bollvinnarförmåga som jag efterfrågar hos en mittfältslibero. GAIS hade förtvivlat svårt att hålla och vinna boll. Samtidigt misslyckades Pär Ericsson i sin roll som target på topp, hamnade ofta offside, och en lätt labil backlinje rensade återigen ut bollarna till fristående HBK:are.

Det var i alla fall så det yttrade sig under stora delar av matchen. HBK var dock inte mycket bättre och det var kanske inte direkt förvånande att det mesta hände i samband med fasta situationer när ingen av lagen klarade av att föra spelet. Så med Wanderson do Carmos inlägg till Calum Angus 0-1 mål och så även när HBK replikerade till 1-1 innan paus.

Början av andra halvlek var än sämre och det såg ut att bli en vedervärdig avslutning på helgen där den enda ljusglimten är mitt exilskap som innebär att jag slipper cykla igenom Göteborg på måndag morgon där segerrusiga kranskommunare slagit sönder glas och sin omgivning i största allmänhet.

En vändning kunde dock börja skönjas efter ungefär en timmes spel. Till synes av en slump verkade GAIS upptäcka att istället för att slå fram taffliga bollar så kunde man lika väl ta bollen vid fötterna och transportera upp den själv då HBK:s spelare vek undan och inte tycktes ha ork att själva vinna bollen. Med mindre än tjugo minuter kunde så Wanderson göra sitt 18:e mål för säsongen, vilket innebar delad skytteligatitel, och även servera fram till Halgrimur Jónasson med en frispark. Två målpass och ett mål för Wanderboy således i vad vi fortfarande får tro var hans sista match i den finaste av atlet- och idrottssällskap.

Skönt att säsongen är över. När det såg som sämst ut i denna match förbannade jag att jag inte istället åkt in till kontoret och jobbat extra, en söndagsunderhållning som oftast är mer givande än att titta på GAIS på teve, ensam i ett mörkt Uppland. Frågan är la lite vad man skall göra med sin fritid nu när inte GAIS tvingar på mig oro, ångest och apati. Vilket påminner mig: Tommy, om du vill äta korv på Soldaten Svejk så får du e-posta mig, det finns flera med ditt namn i Storstockholm.

Nä, nu är det hög tid för middag! Är av någon outgrundlig anledning lite sugen på pyttipanna...