Överetablering av köpcentrum

Enligt en artikel i dagens DN bär sig galleriorna i landet dåligt, sämre än för handeln i stort. Samtidigt är flera nya köpcentrum på gång i landet.

Nya köpcentrum och gallerior tycks ofta gå rätt bra. Baksidan är dock oftast att ett nytt köpcentrum innebär döden för ett äldre, mindre och mer slitet köpcentrum någon annanstans.

Köpcentrumet Eken

Jag har tidigare tagit upp Köpcentrumet Eken nära IKEA i Kållered som tydligen skall gå mycket dåligt, med tomma lokaler (jag har ju inte varit där...).

Till detta kan nu enligt andrahandsuppgifter från en källa i branschen läggas till det förhållandevis lilla och avsides belägna Backa 3 som tydligen skall byggas om för någon vårdinrättning. Att ett förfallet, externt köpcentrum kan återanvändas(om nu byggnaden inte plötsligt anses vara kulturhistoriskt unik och döms till förfall) torde dock inte tillhöra det vanliga.

Backa 3

Men vid nästa högkonjunktur kommer nog handlarna slå klackarna i taket så att än fler köplador kan uppföras i Bäckebol och Sisjön och kommunen får bygga ut vägnätet för än högre kapacitet.

---
Landet i väster är återigen före Sverige?
Urbaniserng av ett gigantiskt förorts-centrum
Dying Malls
The vanishing shopping mall

Vitsen med U21

Låg i soffan med folköl 2,8 och kollade på U21 semifinalen mellan Sverige och England, samtidigt som dovt muller från Metaltown i Frihamnen letade sig in genom den öppna balkongdörren.

- Men vadå? Du sa ju för en tid sedan att du inte brydde dig om svenska landslaget, tänker kanske den minnesvärde läsaren.

Jo, det är sant men jag tittar faktiskt på en hel del på förhand ointressant fotboll också. Matchen verkade ju inte heller arta sig till att bli vidare intressant heller, då England körde över Sverige i första halvlek.

Då var det verkligen intressant hur matchen efterapade Europacupsfinalen mellan Liverpool och Milan 2005. Då gjorde Maldini mål efter 52 sekunder och det var la precis vad Englands Martin Craine gjorde; 3-0 i första halvlek blev 3-3 i andra, förlängning och straffar.

När jag tittar på de spelare som deltog ställer jag mig dock en smula tveksam till hela vitsen med U21. Vitsen torde la i första hand vara att det skall vara utvecklande för spelare som ännu är för unga för att ta första plats på scenen. I och med att regeln för under 21 år avser tiden för att kvalet startar (född tidigast 1/1 1986) är dock spelarna mycket äldre än 21 år gamla.

Kanske är matchens nivå utvecklande för några av de svenska spelare som ännu inte blivit proffs i holländska ligan, men de flesta av dessa är redan givna startspelare i Allsvenskan. För de engelska spelare som startar verkar det knappst som motståndet är så fruktansvärt utmanande om man redan är med - och i vissa fall givna - i olika premier leauge-klubbars förstauppställningar.

- Från det att vi träffade i november 2006 fram till nu har varit en enorm investering i svensk fotbolls framtid. Den erfarenhet vi har fått genom själva resan i form av 23 träningsmatcher mot olika typer av spelstilar, hemma och borta, och hela förberedelserna inför den här turneringen är en enorm erfarenhet de här spelarna har med sig den dagen de skall in i ett mästerskap med a-landslaget.

Jörgen Lennartsson.

Nä, i detta skedde känns det mer som en B-lagsturnering. Tycker att de skulle ändra ålderskraven neråt en smula, ett år eller så. Åldern på de ledande utespelarna är bara två, tre år från den ålder då de förväntas vara som bäst. I det avseendet gör Spanien rätt att sända iväg flera av sina bättre, unga spelare till en annan turnering med marginellt värde. Men jag misstänker la att med mitt förslag skulle lagen tappa flera fixstjärnor och det skulle bli svårare att marknadsföra turneringen.

---
När Molins brände sista straffen blev jag faktiskt lite lättad för Psycho Pearce skull som nu slipper ligga och gråta ute på planen i ännu en semifinal för landslag.

---
Mot slutet av matchen sa kommentatorerna att nästan hela publiken stod upp på Gamla Ullevi och implicit vad detta något positivt - så förvirrande.

---
Europacupsfinalen 2005 var ett intressant minne på flera sätt för mig. Den natten skulle jag vikariera som nattstädare på ett träningscentrum. Jag skulle börja strax efter att ordinarie matchtid tog slut, när första halvlek var slut övervägde jag att stänga av teven men stannade precis som igår kvar i soffan. Sedan, när det gick mot förlängning och arbetspassets start hamnade jag i en märklig situation. Lösningen blev att slänga sig på cykeln och snabbt som fan komma iväg. Det mesta av förlängningen och straffarna kunde jag se ståendes på ett löpband.

Ståplatsbeslut väntat men hur?

Lokalblaskan kunde idag avslöja att Higab planerar att ta bort ståplatserna på Preppens läktare för att komma runt problemet med markvibrationer.

Det var näppeligen med tungt sinne Higab (och övriga intressenter?) kom till detta beslut. Det har länge varit min uppfattning att ett sådant beslut skulle tas förr eller senare.

Nej, jag är inte konspiratorisk; att higab avsiktligt låtit bygga en undermånlig* arena för att kunna förbjuda ståplats. Däremot är jag övertygad om att de var glada över att kunna använda detta som en förevändning att få igenom sitt önksemål och tar bort ståplats - stick i stäv med preferenserna hos en stor andel av det mest lojala segementen av Gamla Ullevis kundkrets.

Min spontana fråga är dock hur detta i realiten skall genomföras. För närvarande är läktaren en så kallad kombiläktare. Det finns stolar men dessa är låsta under matcher med ståplatspublik. I realiten kan man därför kalla det en sittplatsläkare redan nu, bara man kan släppa ner stolarna.

Att det plötsligt är sittplats ändrar dock i realiteten väldigt like. Anders Almgren - ordförande i Smådjävlarnas supporterklubb och av media utsedd till ståplatspublikens röst - konstater lakoniskt att "vi har stått på ståplats förr".

Jag ser - från ett Higab-perspektiv - två omedelbara lösningar på problemet. Dels kan man ta bort de räcken som finns på kombiläktaren. Om läktaren dock i realiteten blir ståplats i alla fall är detta ett mycket dåligt beslut ur säkerhetssynpunkt.

Den andra metoden är att med hjälp av personal och andra matkmedel aktivt tvinga publiken att sitta ner. Ja, då blir det ju verkligen mysig stämning på en massa evenemang i goa, glada Götelaborg.

För egen del är det extra bittert då jag som ståplatspublik av den engelska skolan (sång snarare än koordinerade Bunny hops till trumma som förekommer i vissa andra klackar (och som dessutom är många fler, men det talar vi ju tyst om...)) inte direkt bidrar till problemet men ändå måste ta konsekvenserna av ett minst sagt misslyckat agerande från början till slut av Higab.

* Har i och för sig hört - från två olika håll - att det inte enbart är arenan som är undermånlig. Även HSB-husen mitt emot skall vara riktiga fuskbyggen på blålera.

---
Som en positiv sideffekt kan nu GAIS höja biljettpriserna på Sektion J och H i och med att dessa uppgraderas från slummig ståplats till lyxig sittplats.

Från Videojuggar till Youtubebrassar

Kommer ni ihåg Videojuggarna? Det var en kavalkad för den skadeglade icke-hammarbyaren för nästan tio år sedan när Hammarby IF köpte in två sydslaviska spelare enbart utifrån vad de kunnat se på ett videoband (och nej, det var inte motorsågsmassakern!). Resultatet var något av en katastrof både på och vid sidan av planen. En halvlek respektive en match och två korta inhopp var den nytta klubben fick ut av två spelare som knutits på tre år.

Sensmoralen var på den tiden tydlig för de flesta - trots all modern teknik och de möjligheter det ger så är det fortfarande viktigt att uppleva en spelare på plats för att få någon slags grepp om vilka kvalitéer dessa besitter. GAIS köpte trots allt - om jag nu inte missminner mig - Daniel Morais Reis på video och andrahandsuppgifter, utan provträning. Det har la ärligt talat inte varit ett lysande förvärv för atleterna även om 17 matcher och fyra mål i Allsvenskan och Svenska cupen är mycket bättre än vad videojuggarna mäktade med.

Med teknikens utveckling har dock vi idio... supportar fått ökade möjligheter att spekulera och diskutera obskyra spelarförvärv på basis av hemsidor och youtubeklipp. Intresset för att dekryptera det gamla armeniska alfabetet steg kraftigt i Göteborg när Levon Patjadzjan var på G.

Inte för att vi idio... supportar egentligen behöver detta för att komma till självsäkra och uttömmande bedömningar, men nog har det underlättat!

Nu har GAIS två brassar på besök och någon har lyckats leta reda på vad som förmodas vara ett Youtube-klipp av en av dessa nya förmågor. Killen har det förtroendeingivande namnet Romarinho och då måste han ju bara vara bra (om den andre killen kallas för Bebetoniho framgår ej)!

Problemet med att bedöma en brasiliansk spelare är att utifrån en liten bildruta inte bara bedöma spelaren utan kanske framförallt sammanhanget. En spelare som knappt platsar i superettan skulle i de flesta fall fullständigt dominera i Korpen och skulle verkligen se teknisk ut. Det är en helt annan sak att vara teknisk på allsvensk nivå där tempot är mycket högre (i jämförelse med Korpen alltså).

Om GAIS får en spelare från England så kan jag ju relativt enkelt få en förförståelse för ungefär vilken nivå vi snackar om. James Keene kom från Portsmouths ungdomsakademi och Ashley Grimes från Manchester City. Det betyder ju inte så mycket, men det ger en viss fingervisning om att de är för dåliga för Premier Leauge men kanske duger för League 1 eller Allsvenskan.

För någon som knappt kan ett ord Portugisiska, aldrig ens varit i Brasilien och inte följer landets fotboll är detta inte lätt. Brasiliansk ligafotboll på högre nivå verkar variera från världsfotboll till svag superettanklass. Nu sitter jag och tittar igenom ett nästan tio minuter långt Youtubeinslag inspelade på vad ser ut att vara övergivna öststatsläktare i betong och mysiga glesbygdsvallar i ett fruktlöst försök att avgöra om Romarinho är den den nya Wanderson.

Som tur är så får dagens brassar provträna först. Men om jag bara orkar fokusera lite mer på det där klippet kommer jag nog snart att kunna göra en träffsäker analys av läget.

---
För er yngre läsare där ute kan jag upplysa er om att video är föregångare till dagens DVD... eller skall jag skriva Blu-ray? Ärligt talat hänger jag inte riktigt med själv längre.

---
Nordamerikansk fotboll är inte heller lätt att förstå sig på. PDL där Pablo Campos kom från är i alla fall sämre än Collegefotboll och Boston Eagles, varifrån svensk fotboll fick Reuben Ayarna och Charlie Davies - eller? Charlie Davies ansågs vara helt värdelös sitt första år i - just det - Hammarby IF.

Plocka fimpen eller dö!

I Göteborgs ledande tidning för uteliv - Faktum - passade tf chefredaktör Martin Karlsson i ledaren för #84 på att försöka ge lite perspektiv på debatten om nedskräpning. Nedskräpning har på senare tid blivit ett populärt ämne för politiker och media. Karlsson tar upp ramaskri kring Slottskogen efter Valborg. För en tid sedan tog jag upp champangeglaskross på Avenyn (gatan där allt utom lyxkonsumtion skall förbjudas).

Och nog kan det vara irriterande och mycket onödigt - jag visar emellanåt själv fingret åt eller väser mot människor - ofta vuxna, till det yttre städade människor, utan några synbara missbruksproblem - som bara slänger sitt skräp omkring sig.

Men nog finns det, som Karlsson poängterar, mycket allvarligare problem i Göteborg än nedskräpningen - såsom hemlöshet, segregation och arbetslöshet.

Faktum läses dock tydligen icke av en trojka före detta ambassadörer som på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Kaffelattekulturen med sina pappmuggar har tydligen förvärrat situationen i rikets huvudstad.

New York, Tokyo oxh Berlin anses vara mycket renare (jag utgår från att de är städerna där dessa tre personer varit ambassadörer och jag undrar stilla om de går på samma gator som jag gör när jag är i New York).

Lär vara böter på 500 dollar i Singapore. Kanske spöstraff på öppen gata vore något? Ja, det gäller att fokus för samhällets rättskipning läggs på sådant som upplevs som viktigt och som dessutom kan vara ett effektivt sätt att få in pengar till statskassan...

Det haglade på midsommar

Dåligt med inlägg denna månad men samtidigt vet jag ju att folk har bättre saker för sig i juni än att sitta och glo på bloggar - som att i skydd av ett solparasoll försöka få igång en utegrill i spöregn till exempel.

Tillbringade i vilket fall min midsommar i den halländska obygden nära den gamla riksgränsen till Sverige. När det började hagla tog jag ännu en klunk Berliner Pilsner - det kändes så naturligt på något sätt!

Vilka är de korkade svenskar som fortfarande tror och hoppas på en solig midsommar? All tidigare erfarenhet säger oss ju att det skall vara kallt och regnigt! Nä, jag är inte alls bitter. Jag är bara smått road av de som faktiskt blir upprörda över en sådan världslig sak. Det är ju bara att böja sig för stormvinden, vilket man som göteborgare är rätt van vid.

Jörnmark är subjektiv, jag är objektiv säger Lernfelt

Debatt kan vara svårt, kunskapsteori är svårare!

I tisdagens gepe går krönikören Malin Lernfelt i polemik mot framförallt Jan Jörnmark och menar att stadsbyggnad kräver helhet. Jan Jörnmark har nyligen sammanställt en ny bok med titeln Övergivna planer och har i detta fått betalt av Fastighetsägarna. I samband med detta publicerade han med andra en debattartikel på Göteborgspostens debattsida, samtidigt som han på min inbjudan publicerade en alternativ text på YimbyGBG:s hemsida.

I stormen öga befinner sig den svenska Plan- och Bygglagen (PBL), Jörnmark et al. menar att den i nuvarande utformning är allt för omständig, opålitlig och förhindrar omvandling och exploatering i svenska städer. Malin Lernfelt tycker däremot att det är viktigt att det är svårt att förändra och omforma områden och hänvisar till 1960- och 1970-talets totalsaneringar. Enligt mig är några av de områden som växte upp i den sanerade askan några av Göteborgs sämst genomtänkta, men dessa skall nu skyddas så att de inte kan fås att fungera som socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara områden.

Nu stödjer jag givetvis Lernfelts rätt att ha en annan uppfattning om hur stadsplanering skall bedrivas i Göteborg och annorstädes. Gott så, alla kan inte enas om vad som är i det allmännas intresse och det är just det som är det viktiga i den kritik som jag vill rikta mot Lernfelts resonemang.

Hon angriper nämligen Jörnmark för att "[d]et är bara att beklaga att Jan Jörnmark skriver en bok utan att ordentligt satt sig in i de olika planärendena.". Underförstått är tolkningen här att om Jörnmark varit insatt hade han nått hennes, förment objektiva, uppfattning.

Detta kan givetvis uppfattas som ett direkt självmål av Lernfelt, för varför skulle hennes insyn och kunskap - som medbarbetare på Gepes ledarredaktion - om stadbyggnadsfrågor övertrumfa en docent i ekonomisk historia (även jag har en examen i ek.hist - vilket givetvis ger det hela en offantlig objektiv tyngd) som intresserat sig för stadsutveckling i åratal?

Det är givetvis i första hand ett fattigt debattknep från Lernfelts sida. Men samtidigt vill jag ge henne ett slamkrypar-rätt. Det är nämligen inte så att Jörnmark per definition vet bättre än Lernfelt om planärendena bara för att han antagligen ägnat mer tid åt dem. Det är nämligen så att i stadsplanering - och de flesta andra samhällsfrågor - befinner vi i oss i en kunskapsteoretisk gråzon mellan subjektiva omdömen och glasklar fakta.

För att bygga den Goda Staden tarvas det först och främst att vi vet vilka värden vi utgår ifrån. Det är givetvis viktigt att poängtera att Jörnmark fått betalt av Fastighetsägarna för att skriva sin bok (och att ICA i ett tidigt skede varit involverade i planeringen av Sannegårdshamnens centrum), men Lernfelt får ju också betalt för att skriva på Gepes ledarsida där denna tidning explicit säger sig uttrycka åsikter.

Det är min uppfattning att det inte längre godtagbart att tro att vi genom insamlande av tillräckligt mycket fakta kan nå total visshet om vad som är god planering. Det objektivt rätta kan inte uppnås av teknokrater som vet bäst och i alla avseenden kan lägga livet tillrätta. Det var en sådan tanke som i många avseenden påverkade den tidiga efterkrigstidens sätt att tänka och planera. Vår syn på samhället präglas nämligen inte bara av insamlande av objektiva fakta utan i än högre usträckning av våra värderingar av dessa fakta. Lernfelt kritiserar denna periods sätt att planera men använder sig av liknande sätt att resonera för att framföra sina åsikter.

Ja, Lernfelt, att planera är komplicerat och oförutsägbart men här är det dubbelfel. Om det är oförutsägbart och komplicerat är det troligen inte genomförbart att utföra stadsbyggnad som kräver helhet på så sätt att planeringen blir ännu en oförutsägbar och komplicerad faktor som inte ens tycks nå bättre resultat.

Avslutningsvis skall det sägas att jag står närmare Jan Jörnmarks ståndpunkt än Malin Lernfelt i själva kärnfrågan - så var det satt.

Andra sidan, är ni klara?

(jajamensan fattas bara!)

Låg på soffan och kollade på U21-EM under gårdagen. Den andra matchen mellan Spainen och Tyskland spelades på Gamla Ullevi. Arenan var nästan slutsåld, en närmast overklig syn för en gaisare. När vi spelar torde publiken från ovan mest se ut som kaffesump som samlad sig i ena hörnet av arenakoppen.

Däremot brukar det inte vara så tyst. Inte så att det var knäpptyst men med tanke på att det var över 15000 åskådare där, var det rena likvakan. Ärligt talat var det mer drag på Örjans vall på matchen mellan England och Finland, där en pigg, finsk publik framförallt utmärkte sig genom att håna målvakten Hart för hans urusla utsparkar. Örjans vall vid Nissans strand är en mysig, charmig idrottsplats men är näppligen byggd för att skapa en intim och festlig publikstämning. Trots detta var det alltså mycket mer drag i den halländska metropolen, trots att publiksiffran var mindre än hälften är i den tänka grytan Gamla Ullevi.

Det är så det kan bli när massorna som lockas inte direkt tillhör kategorin rutinerad fotbollspublik och verkligen inte tillför något engagemang till matchen. Det intresse som egentligen lockade dem var la i första hand en ung komplementspelare i Barcelonas trupp, Bojan Krkic (vars förfader uppenbarligen var en sträng man som inte tycker man skall slösa på vokaler, språkets sötma), som verkligen inte imponerade mot Tyskland välorganiserade försvarslinje.

Nu skall jag inte sitta här och fördöma människor för att de inte står och skriker i nittio minuter. Hade jag fått en gratisbiljett till matchen hade jag antagligen inte heller gjort så värst mycket ljud ifrån mig. Vad jag istället, omständigt som vanligt, vill komma fram till är det publikfenomen som nästan oundvikligen sker vid alla de idrottevenemang där publikens engagemang inte motsvarar publiktillströmningen storlek.

Publikfenomenet är just ramsan Andra sidan är ni klara? (jajamensan, fattas bara!), som i dessa sammanhang dras igång av någon liten barnkör någonstans i det tysta, stillasittande publikhavet. Det är mycket ovanligt att det hörs något svar på ramsans första halva från den andra sidan och om det sker är det också där en liten barnkör. Jag kommer ihåg någon match i Umeå - jag har inget minne av vilken match det kan ha varit - där barnkören som inte fick respons tog till en smart lösning. Några av dem sprang helt enkelt runt till andra sidan så att det fanns någon som svarade.

Nu skall jag verkligen inte hacka ner på ungarnas engagemang att ta en aktiv del i publikinramningen - snarare tvärtom. Vad som intresserar mig är hur de lär sig den där ramsan egentligen? Ramsan må ha uppfattas som radikal och nytänkande under 1950-talet - tillsammans med sassa, brassa mandelmassa - vi vill höra nätet prassla - men under åratal av besök på fotbollsmatcher av varierande slag kan jag inte åminna mig en enda gång då denna ramsa dragits igång av vuxna eller ens halvvuxna människor (en del variationer finns förstås, som andra sidan ge oss ett R! till lag från Skåne eller GAIS-klackens andra sidan ge oss ett G, men det är ju inte orginalversionen).

Om det nu är inte är äldre som lär ut den, hur kan då smbarn med sin mycket begränsade tidshorisont lära sig ramsan? Finns felet hos dagisfröknar och småskolelärare, står ramsan med i Nu skall vi sjunga eller är det återigen Innebandyeländets fel?

---
Till publikens besvikelse var det mer sydeuropeiska takter över det tyska laget, som dessutom lyckades förena det hela med god försvarsorganisation; en förment tysk kvalité. Turligt nog kunde kommentatorn på TV4 förklara för mig varför det var så - det handlar om förhållandet mellan Blut und Boden. Då det tyska laget innefattade några spelare med i huvudsak turiskt påbrå kunde dessa genom sitt blod (ja, han sa blod - inte arv) tillföra tekniska kvalitéer till det tyska laget. Att dessa växt upp i Tyskland var av mindre betydelse, då blodet tydligen var viktigare.

Ärligt talat, är det från någon annan grupp människor inom media som man i dagsläget behöver höra hur människor, helt oemotsagda, kan få bre ut sig och resonera kring rasbiologi?

---
För är skillnaderna på fotbollskulturen i olika länder på avtagande. Fotboll är en global marknad där det i allt mindre utsträckning finns möjlighet för ett område att obehindrat utveckla en lokal prägel på elitnivå. Spelare flyttar runt och lag möter varandra över gränserna så ofta att numera filas många skillnader bort i kampen om seger. Temperatur och underlag gör fortfarande sitt till men snacket om olika nationella stilar börjar med tiden endast bli myter som kommentatorer, okunniga i såvl spelets elementa och omvärldskunskap, kan raljera med i brist på annat.

I övrigt har negrer stora läppar och rytmen i blodet, lätt till gråt och skratt - det läste jag i Nordisk familjebok.

---
I denna match blev det inga mål men med utgångspunkt från övriga så har arrangörerna tänkt till. Vid mål så dränks omedelbart att spontana känslouttryck med att Samba de Janeiro skrålar på högsta volym från högtalarna. Det är lika väl att sitta ner, knipa käft och lämna över känsloyttringar till proffs från Brasilien - de har ju det i blodet.

[Bok] Pattern Recognition

Som del av min sommarläsning plockade jag upp en av William Gibsons senaste verk bland de böcker som min bokslukande bättre hälft släng omkring sig likt godispapper på golvet vid hennes sida av sängen

Pattern Recoginition utspelar sig i några av världens storstäder och i nutid, vilket skiljer ut den från de äldre Gibson-böcker jag läst. En viktig bakgrundsdetalj är att det hela utspelar sig några år efter 11/9 2001 - undrar hur många amerikanska (och andra) romaner som på något sätt inkorporerar detta (inter)nationella trauma egentligen? Huvudkaraktären, Cacye* Pollard förlorade nämligen sin far i samband med denna händelse.

Cacye är inte riktigt som oss andra. Även om de flesta av oss som lever i den moderna, globaliserade verkligen har vant oss vid att känna igen subtila symboler i vår hyperdesignade och samtid är hennes förmåga utöver det vanliga. Cacye kan nämligen på ett ögonblick avgöra om en ny logotyp kommer att fungera eller inte. Denna förmåga har dock sina avigsidor - hon har nämligen en allergi mot flera varumärken. Speciellt Michelin-gubben får henne illa till mods och i ett tidigt kapitel får hon en allergichock av Tommy Hilfiger i centrala London och börjar kräkas. Som en följd av denna allergi måste hon bland annat ta bort alla märken på sina egna, noga utvalda, kläder.

Nåja, jag vet inte om man måste vara trendmedveten för att utveckla en allergi mot varumärken. Försöker själv i möjligaste mån undvika kläder med tydliga märken och det är inte för att jag vill verka subtil och cool utanför därfär att jag inte vill gå runt som någon reklampelare för något till vansinne igenomtänkt varumärke som skall signalera livsstil och värderingar fast det egentligen bara handlar om att kränga varor. Det är i denna miljö som boken utspelar sig. I den globala ekonomin där allt är genomtänkt och utstuderat raderas det unika.

Yta är pengar och snart dras Cacye, genom ett specifikt intresse som hon delar med flera andra via ett internetforum - nä, klart det inte kan vara William Gibson utan cyberspace! - dras hon in i en värld av intriger och industrispionage.

Överhuvudtaget en bra bok med ett intressant och genomtänkt språk, även om själva intrigen aldrig riktigt lyckas engagera mig så finns det en del annat att intressera sig för.

---
Det var verkligen intressant att åter bekanta sig med William Gibson. Hans böcker i den så kallade Sprawl-trilogin var en bidragande orsak - tillsammans med pulp fantasy - till att mitt engelska-netyg steg från en svag två till en stark fyra på en termin någon gång på högstadiet.

Cyberpunk - främst känt genom visuellt starka filmen Bladerunner - som framtidsvision där politiskt totalitära utopier och dystropier ersatts av en smutsig värld med mulinationella företag och gigantiska informationssystem,** ihopmixat med starka influenser av hårdkokt noir var förstås otroligt häftigt på den tiden för en liten snorunge som spelade rollspel (alltså den gamla hederliga sorten med papper och tärningar) som Mutant och Neotech*** på fritiden.

Nu när jag läser William Gibson idag och tänker tillbaka på hur svårt jag hade att traggla mig ingenom böckerna undrar jag om jag nog inte skulle ha hållt mig till pulp fantasy från TSR. Det senare skulle rimligen bara irritera mig idag men jag undrar om det inte finns anledning för mig att återigen göra ett besök i William Gibsons första triologi mer än tio år senare, med lite bättre engelskakunskaper och bättre utblick i världen än som finnig tonåring.


---
* Jämför Case som namn på huvudkaraktären i banbrytande Neuromancer.
** Matrix-triologin har visuellt och tankemässigt mycket gemensamt med Cyberpunk, notervärt är att Keanu Reeves spelar titelrollen i en B-film baserad på en Gibson-novell; Johhny Mnemonic.
**Det är dock svårt att sia om framtiden. Kollade i gamla regelböcker hos morsan och såg att i Neotechs framtidskildring för 2059 som skrevs någon gång under mitten av 1990-talet förespåddes det att det i framtiden skulle finnas CD-skivor som kunde lagra flera hundra megabite av data!!!

Stad eller vad på platsen för Synvillan

Några dagar gammal artikel från gbg.yimby.se:

En stor artikel i onsdagens GP beskriver den stundande omvandlingen av området som fram tills för några år sedan var Radio- och TV-huset, strax söder om Delsjövägen i Örgryte. Hos kommunen går planprojektet under namnet Stora Torp. Till synes förvånande är det Älvstranden Utveckling AB som leder arbetet med vad som i artikeln kallas den unika älvstrandsmodellen.

Platsen är givetvis långt ifrån älvstranden men har tillkommit ÄU genom en bytesaffär med SVT där de fick den gamla Synvillan i utbyte mot Hasselblads bättre begagnade kontorshus på norra Älvstranden (vår vän Jörnmark har fotat och berättat om både Synvillan och Hasselbladshuset).



Planområdet

Den unika älvstrandsmodellen, som i fallet med södra Älvstranden innebar att medborgare engageras i olika grupper för att lämna så kallade medborgarförslag innan fyra arkitektkontor fick komma med sina förslag, har i detta fall gjorts mindre unik och mer effektiv genom att hoppa över det där första steget.

Istället har tre arkitektkontor fått tävla om hur det vill planera området och NCC, Skanska, HSB och ÄU själva har bjudits in som byggherrar. Det vinnande förslaget har presterats av det danska kontoret Vandkunsten.

Området kan inte erbjuda nya boende någon spektakulär vy över vatten, vilket annars brukar vara ett argument för att köpa bostad på norra Älvstranden, men har trots allt en bra läge för den som vill sälja lägenheter med sköna, gröna ord.

Det ligger precis vid Delsjöområdet och det är samtidigt nära in till centrum med spårvagnshållplats precis i närheten. Bebyggelsen i omgivningen består dels av villaområden men kanske framförallt rader av limpor kringslängda på gräsytor från sent 1940-tal eller måhända 1950-tal.

Förankringen ut mot leden Delsjövägen är tämligen typiskt för områden planerade under de senaste 60 åren eller så; gräsytor används för att separera spårväg, bilväg, gång- och cykelväg samt hus ifrån varandra för att skapa den slags anti-urbana miljö som kan vara mysigt ungefär tre månader om året men övriga nio månader, plus de dagar som det regnar under de fina månaderna, oftast upplevs som blåsigt, menlöst ingemansland.

Vad är det då de danska arkitektkontoret planerar för oss (för övrigt inte så långt till Danska vägen...)? Om man nöjer sig med artikeln och den information som finns tillgänglig på Göteborgs hemsida får man använda sig av sin fria fantasi. Det som står är att det blir 400 lägenheter, varav en fjärdedel hyreslägenheter. Inga ord om några andra funktioner således.

En kremlologisk tolkning av den knapphändiga informationen på Göteborgs hemsida ger oss dock att ÄU och SBK i nyspråks-triumf ändå kan utmåla detta som ännu mer blandstad i Göteborg. Det står nämligen att det är gångavstånd till Gårda köpcentrum (alltså Focus-huset).

Jag skulle nog säga att 1,2 kilometer fågelvägen och därtill under E6:an är en lite väl optimistisk tolkning av ordet gångavstånd. Med både någon slags radhus och lägenheter, varav en del är hyresrätter slår blandstadsmätaren på SBK troligen i taket.

För att få oss någon bild av hur det faktiskt skall se ut får vi istället leta oss till tecknarstugan Vandkunstens hemsida, där vi faktiskt kan hitta en karta och några illustrationer av hur dessa tänker sig att området skall se ut.



Vandkunstens förslag (klicka för större bild)

I grunden är det tre typer som de slänger ut i Örgryte. Först någon slags kubistiska radhus närmast (om nu närmast är ett bra ord) vägen, där ingångar och liv skall vändas inåt och väggar ut mot Delsjövägen och en väl tilltagen separerande gräsmatta i första hand är till som bullerskydd.

Därefter nio lammellhus i park in mot parken i sån där skön, eftertraktad Bergsjön-stil. Slutligen, öster om Alfred Wigelius väg, slängs ett slutet kvarter med innegård upp på en gräskulle, omgiven av gräsmattor och med en spektakulär vy över... Delsjövägen.

Personligen kan jag inte säga att jag är direkt imponerad. Nu är detta i och för sig endast en idéskiss och förslaget skall bland annat ut på samråd så att de boende på andra sidan Delsjövägen kan beklaga sig över att deras utsikt förstörs i och med att ett övergivet, stort kontorshus rivs och ersätts med nya bostäder.

Då det är troligt att Vandkonsten kommer att fortsätta med projektet i en övergripande roll och det egentligen inte finns några klara intressen emot utformningen är det dock, enligt min bedömning, troligt att det är något i den här stilen som i slutändan kommer att förverkligas.



Annan bild på Vandkunstens förslag

Felet, enligt mig, är att förslaget i hög utsträckning försöker ta in fördelen med närheten till Delsjöområdet (varför man nu vill bo i hus i park när man bor nära en park förstår jag dock inte riktigt). Det är snarlika tankegångar som format många av våra miljonprogram. Problemet är att förslaget inte försöker göra något av den andra tillgången - närheten till Delsjövägen. Här har vi alltså en plats som har god tillgång till staden i övrigt.

Det bor människor på andra sidan Delsjövägen, det finns spårvagnshållplats precis jämte, det är bara en kilometer till Örgrytemotet och dessutom cykelavstånd (och gångavstånd, om man inte har tunga matkassar) till Korsvägen och Liseberg.

Nu är detta endast att betrakta som ett sätt att få boende att ta sig bort, inte som en möjlighet för andra människor att komma dit (dessutom inbjuder ju inte precis planen utomstående till Delsjöområdet). Att då så tydligt och i ett tidigt skede distansera sig från detta är faktiskt slöseri av vårt stadsrum.



Framtidens Delsjövägen - levande blandstadsmiljö?

En notis om matchnotiser

Min semesterexil på Orust fortsätter. Som tur är för mina morgonrutiner levereras Gepe till brevlådan, även om det innebär en längre promenad än till hallmattan för att hämta den. I brevlådan låg även häromdagen den lokala tidningen ST tidningen. Det är kanske inte med någon större entusiasm jag tar del av de lokala nyheterna men jag bläddrar i alla fall igenom den.

Mot slutet blir jag dock glatt överraskad. Jag tillhör nämligen den patologiskt sjuka grupp människor som emellanåt läser inte bar dödsannonser utan även serieresultat i fotboll, ända ner till Division 7. Detta har i och för sig avtagit på senare år(när det gäller dödsannonserna tog jag en långa paus när mitt eget namn dök upp och en svart katt, som jag hade vid tillfället, prydde runan).

Tabeller tenderar dock att bli lite torra efter ett tag. Men i ST tidningen fanns det matchnotiser för alla lag av lokal betydelse. Det började med "LSK-tabbe räddade en poäng", en notis med en felsyftande rubrik om mötet mellan Ljungskile SK 2 - 2 IFK Norrköping i Superettan och forsatte sedan neråt i seriesystemet. Vi får bland annat ta del av hur ett "Blekt MIK fick fyra i baken" i bataljen mellan UIS 4 - 1 Myckleby IK i division 5 och avslutas med "målfyverkeri mot Morrlanda" där division 6-laget Svenshögen sllår Morlanda med 7-0. Därefter följer även tre matchen i damernas division 3.

Det är ju sånt här man vill se i en lokaltidning! Inte får man mycket sånt numera i lokalblaskan gepe. Jag är av naturen tämligen lat och går sällan på annan fotboll än den som direkt berör mig men nog lockar sådana här små notiser till besök långt ner i serierna!

---
På fredag kväll möter Gilleby IF Groheds IF i division 6 på Tavlebordsvallen, vilket är den enda fotbollsplan jag sett här på västra Orust (jag är rädd för att lämna tomten då någon kan ta mina addidas med vit sula för seglarskor!). Synd att jag har besök, annars hade man kanske tagit sig dit och tagit del av den lokala korven.

---
Om någon på gepes sportredaktion läser detta så lovar jag att ställa upp och skriva en notis i veckan för valfritt ängagäng. Jag begär inte mer betalt än gratis inträde, eventuell resekostnad betald och en fulöl per halvlek. Med tanke på att många på er redaktion redan skriver som om lönen betalas ut i form av något flytande som köps på Stigs center i närheten av gepes tryckeri torde la det inte vara något problem. På förekommen anledning betackar jag mig dock för den danska ölen Slots med sin sirapsstärkelse - reheinheitsgebot, bitte!

Downtown Ellös

Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.

Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.

Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.

Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.

Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.

Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.

Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.

Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.

Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.

I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?

---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.

---

Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.

Landskamp på nationaldagen

Lördagen kombinerade två saker som jag bryr mig väldigt lite om; landskamp och nationaldagen. Vet inte riktigt när jag slutade bry mig helt om det svenska landslaget i fotboll. Skulle tro att det hängde samman med att jag åter kom till Göteborg och kunde följa GAIS på plats igen. Om man bor någon annanstans så är svenska landslaget ett bra diskussionsämne när man umgås med andra fotbollsintresserade som håller på andra lag.

Med fotbollsintresserade menar jag människor som är intresserade av fotboll, människor som bara är intresserade av fotboll när svenska landslaget spelar en viktig kvalmatch eller när det vankas final i svamp-cupen räknar jag inte som fotbollsintresserade. Om man är fotbollsintresserad i Göteborg håller man vanligen på GAIS och då finns det ju ingen anledning att använda sig av svenska landslaget som ett substitut.

Att så att säga hålla på något annat lag i Göteborg blir således analogt med att intressera sig för landslaget för att de spelar en viktig kvalmatch. Fyll Nya Ullevi med gyttja, stämpla in svenska flaggan på några snygga tjejers skinkor och sälje gyttjebrottningen med mördande reklam kommer de glatt så där och vråla med målade ansikten och lustiga hattar.

Men befinner man sig på Orust på en ort där det finns absolut ingenting (utom sån där natur) och det har gått nästan en vecka sedan Malmö FF-GAIS så börjar man få lite abstinens. Det är alltså inte direkt med glädje jag bänkar mig framför teven med en flaska Red Seal utan med ett behov av att se på bollar sparkas.

Senast jag såg en landskamp torde ha varit under EM i Portugal och det lämnade få bestående intryck. Sedan dess har jag undvikigt allt vad landskamper heter. Ointresset ligger inte så mycket i landslaget som sådant utan hos media. Landslaget får mycket media, rimligen av anledningen att landslaget engagerar många människor. Media drar av detta slutsatsen att utbudet bör och måste anpassas efter de icke-fotbollsintresserade landslagsanhängarna. Resultatet blir fullständigt ointressant.

Så när jag såg landskampen hade jag inte läst en rad på ett drygt år. Vad som förvånade mig var inte vilka spelare som nu tagits ut till landslaget (Två Elmbröder, Adam Johansson från dls) utan vilka som faktiskt är kvar. Christian Willhemsson, en trettioåring som varvat ner i den Saudiska ligan och som inte klarat av att prestera och ta en ordinarie plats i ett riktigt lag sedan Anderlecht 2006 men däremot hunnit med att lansera ett eget desingmärke för manliga accessoarer. Lägg där till Daniel Andersson, som kom tillbaka till di blåe efter en misslyckad runda som proffs i Italien, efter några inledande bra år i Bari för tio år sedan.

Under de senaste åren i svensk landlagsfotboll har det verkligen förekommit en konstant och det är den konstanta bristen på generationsväxling. Då menar jag inte i första hand spelarnas faktiska ålder utan att det på något sätt är det krav att halva truppen skall ha infallit i ett stadie av fotbollslivströtthet. Kanske tid för Lars Lagerbäck att sadla om och presentera landslaget 2010 som Svenska landslaget - nu mer innebandy!

Tyvärr SD, ni kom försent

Kommer inte vara hemma på söndag, valdagen till EU-parlamentet. Därför var jag tvungen att poströsta vilket jag också gjorde igår eftermiddag på vägen hem från stan. Efter att ha gjort min medborgerliga plikt (eller vad man nu skall kalla akten att lägga en liten bit papper i ett kuvert) så kom jag hem och upptäckte att jag fått post - vad trevligt!

Det visade sig vara från ett parti som heter Sverigedemokraterna som ville ge mig två röstkort och berätta vilka fina idéer de hade och att de skulle företräda vad jag och alla andra svenskar egentligen tycker om de blir invalda till EU-parlamentet. Det låter ju onekligen bra, det är ju klart att jag vill ha representanter som röstar som jag egentligen tycker.

Men nu kom alltså brevet försent, jag har redan röstat. Det var la för tråkigt!

Malmö FF 2 - 2 GAIS

Malmö FF borta. Den sista resan innan ett långt uppehåll för att några små snorungar skall spela fotboll på Sveriges bästa arenor. En av dessa är Malmös nya arena Swedbank stadion, där man inte ens kan betala med kort. Arkitektoniskt tycks inspiration ha hämtats från något Dr. Who-avsnitt på den tiden den gode doktorn spelades av Tom Baker. Inne var det bättre, men som skattebetalande medborgare och åskådare tycker jag nog Göteborg fick mer arena för pengarna - lite sämre men mycket billigare!

Både resan och matchen förstördes för egen del delvis av en efterhängsen förkylning som under matchen övergick i en kraftig huvudverk som plågade mig hemresan igenom. Min uppfattning av själva matchen präglades av detta och jag vågar mig därför inte på några mer raffinerade analyser.

Lag [4-3-3]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 3. A. Tobiasson (66' 4. H. Jonasson), 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
23. E. Hedinsson, 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (46' D. Nicklasson)
21. M. Lindtröm (76' 27. M. Celik), 18. P. Ericsson, 25. W. do Carmo

Jag var negativt inställd till den här matchen från första början. Att resa med gubb-bussen gjort mig näppeligen mindre negativ. Jag var så negativ att när Wanderson do Carmo gjorde mål efter sådär tjugo minuter från en närmast icke-existerande vinkel var något av det första jag tänkte att nu kommer inte förnedringen bli totalt, 3-1 låter ju så mycket bättre än 3-0. För övrigt utmärkt framnickning av Pär Ericsson som vann duellen mot två motspelare.

Innan målet hade nämligen Malmö FF imponerat mest. Jag lovade tidigare att jag skulle undvika analyser men jag gissar att orsaken stod att finna att i GAIS delvis omdanade spelsystem med tre centrala mittfältare och två yttrar skapades allt för mycket handlingsutrymme för motståndarna på kanterna. Det verkar i alla fall också varit Alexander Axéns uppfattning som efteråt berättade för Gepe att han gick över till 4-4-1-1 i halvtid på grund av detta.

I försvarsspelet ger jag ett plus till Mikael Dalhgren som blivit bättre. Under första halvlek såg jag honom flera gånger göra flera goda bedömningar och bryta av crossbollar på sin kant. När han vid ett tillfälle avvaktade och inte pressade på en malmöit som kom på hans kant var det en man bakom mig som började skrika om hur värdelös han inte var som gick in i närkamp. Att rusa på tekniskt skickliga yttrar som ytterback kan dock allt för ofta sluta i att hela försvaret blottas medan man själv går upp på läktaren och köper korv. Att göra sådana avväganden på ett bra sätt är det som skiljer en bra ytterback från en dålig. Jag vet dock att uppfattningen av Dalhgren är delade.



Skånepågarna var alltså överlägsna sett till sin teknik men deras avslut lämnade mycket övrigt att önska - i alla fall från ett himmelsblått perspektiv - 20 skott men bara sju på mål. Dime Jankulovski var duktig som räddade flera giftiga avslut. Det är svårt att lasta honom för 1-1-målet strax innan paus. Ett skott på distans tog på GAIS-spelare (jag är osäker på vem) och ställde Dime som inte hade en chans på det skottet.

Malmö FF har haft extrem måltorka (fem matcher utan nätkänning) och agerade bitvis skärrat efter vårt ledningsmål. Att de nu fick ett mål direkt innan paus var psykologiskt väldigt viktigt för dem och det är troligen därför de gick ut med ett bättre självförtroende i andra. Andra halvlek hade knappt börjat innan nån ung kille med detta nyfunna självförtroende dribblade sig igenom ett inte fullt så självsäkert GAIS-försvar och satte in ledningsmålet. Men jag blev förstås inte upprörd - allt gick ju enligt planen.

Nu följde dock ett inte helt oväntat mönster med Rolle-Gren i ledningen. Malmö FF blev mer fokuserade på att försvara sin ledning än att spela fotboll. Istället för att utnyttja sitt självförtroende och sin tekniska överlägsenhet lämnade de över spelet till GAIS och det visade sig att medan de unga spelarna är tekniska, så är försvarsspel inte någon konkurrensfördel. i den allsvenska konkurrensen Inte så att GAIS på något sätt fick dominera men vi fick till tre av våra fyra avslut på mål under den andra halvleken. Misstag i deras försvarslinje - återigen två spelare som skall upp och störa Pärlan - ledde till yta för en framlöpande Ejyolfur Hedinsson som vid mållinjen smart spelar fram till en fri Wanderson ,som mitt framför det svartklädda bortaföljet som snart tokrusade mot målet, slog in 2-2. Jag tjoade till lite, hoppade runt ett tag och väntade snart återigen på 3-2-målet.

Bild från gais.se foto av Lars Ekström
(jag syns på bilden som gubben i svart)

3-2-målet kom dock aldrig och istället kunde man glädjas åt en poäng på bortaplan. Laget visar gång på gång kapacitet att utmana och ta poäng av förväntade topplag (Malmö FF prestation är ju direkt dålig i beaktande av att deras lönebudget rimligen är mycket större än GAIS). I många avseenden speglade matchen vår hemmamatch mot Hammarby för en tid sedan, då vi trots överlägsenhet lämnade över taktpinnen till ett meodikert lag. Efter det långa uppehållet måste dock GAIS börja vinna mot lag som faktiskt är sämre än vad vi är; såsom Brommapojkarna.

Hallgrimur Jonasson gjorde debut som mittback i andra halvlek. Med tanke på att jag stod på andra sidan arenan och hade huvudvärk så var min blick inte det bästa, men nog såg det lovande ut.


---
Resans tema:
GAIS i Superettan 2010 - Tillbaka i Eliten!

---
Matchens citat:
"Jag fick snabbt ihop 42 kronor. Om jag fortsatt plocka upp mynt hade det räckt till picknicken på hemresan."
GAIS lagkapten Fredrik Lundgren ställde sig som sköld, när mynt och tändare regnade över huvudskadade Dime Jankulovski under behandling i slutminuterna.