Efter en gedigen - ja, lysande - laginsats mot BK Häcken i förra omgången fanns det nästan inget annat att vänta än platt fall mot allsvenskans för närvarande överlägset bästa lag. GAIS har av tradition bjudit sina anhängare på mediokra insatser efter varje heroisk insats, varför förvänta sig något annat i detta fall?
Kanske var det tur att GAIS mötte ett så pass bra lag att de inte kunde falla ihop i falskt självförtroende som de brukar göra mot lag som HBK och BP? Måhända förstod spelarna själva att en kamp mot Mustasch-maffian kräver en fullgod insats?
Ja, efter Manchaster Uniteds Juicehjältarna och Pannbandsligan i Borås har Helsingborgs IF begåvat oss fotbollsälskare med mustascher på ett gäng framträdande spelare som säger att de inte skall raka av dem förrän den första vinsten. I realiteten skulle jag tro att de där tio tusen tyska bögarna som det talades om i radioprogrammet Hassan för en massa år sedan nu gett kulturellt utslag i landsändan närmast kontinenten. Nåja, vem är jag att döma och nog kunde Wanderson do Carmo passa i en tangorabatt?
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde (46´7. J. Lundén), 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik (75´18. A. Khalili);
11. T Lycén (83´29. Romarinho)
GAIS försökte direkt spela vidare på samma sätt som senast. Snabba djupledslöpningar och positionsbyten i den främre kvartetten avsåg och lyckades också för en tid oroa Helsingborgs förvar.
Till skillnad mot Häcken och även AIK så innebar emellertid inte GAIS press och aggressivitet att HIF tappade fattningen och började slå bort bollen på egen planhalva. För detta har laget som leder allsvenskan allt för mycket självförtroende och även ett lugn som innebär att de inte begår misstag. Ju längre tiden ilade under första halvlek desto mer gled initiativet långsamt över till gästernas fördel. När spelet inte gav utdelning minskade viljan att gå in hundra procent i varje situation och spelare föll hellre tillbaka på säkerhet. Viljan att löpa offensivt minskade på samma sätt och när Johan Mårtensson och kanske framförallt Reuben Ayarna vann bollen på mittplan fanns det ingen djupledslöpare att slå bollen på, i alla fall inte på samma sätt som förut.
Bollen i nät? Nej, en buskboll har fastnad i ett stängsel och för övrigt är nya Gamla Ullevis gräsmatta så grön och platt som bilden visar. Publikantalet tycks emellertid vara detsamma.
0-0 var rättvist sett till första halvlek, fyrtiofem minuter som knappt lett till något vettigt avslut från någondera håll. Detta var något som skulle bestå även under en större del av den andra halvleken. Till stor del kan detta givetvis förklaras med båda lagens samlade och genomtänkta spel som inte gav bort chanser till motståndarna men också tyvärr på den plan som laget spelade på. Med svårigheter att behandla bollen vid tillslaget blev det svårt för många spelare att få till avsluten och många skott så pinsamt felriktade ut när de makligt studsade iväg över sandåkern, likt en buskboll i en Western-film.
GAIS flesta farliga lägen skedde vid fasta situationer, oftast lång ifrån mål, då Wanderson-frisparkar sökte efter den stångande och frustande Fredrik Lundgrens panna. Dessa var dock få och sällan något att hetsa upp sig över. Istället var det HIF som fick de bästa chanserna i samband med en lång serie av hörnor i slutet av matchen. Dime Jankulovski, som ställt till en del besvär för sig själv genom bland annat dålig kommunikation med Halgrimur Jónasson, gjorde en matchavgörande räddning och efter detta sipprade spelet ut i den 0-0 match som matchen såg ut att vara dömt till redan från första början. Ett resultat som också bör ses som rättvist och säkerligen något som båda lagen kan känna sig hyfsat nöjda med.
Kanske var det tur att GAIS mötte ett så pass bra lag att de inte kunde falla ihop i falskt självförtroende som de brukar göra mot lag som HBK och BP? Måhända förstod spelarna själva att en kamp mot Mustasch-maffian kräver en fullgod insats?
Ja, efter Manchaster Uniteds Juicehjältarna och Pannbandsligan i Borås har Helsingborgs IF begåvat oss fotbollsälskare med mustascher på ett gäng framträdande spelare som säger att de inte skall raka av dem förrän den första vinsten. I realiteten skulle jag tro att de där tio tusen tyska bögarna som det talades om i radioprogrammet Hassan för en massa år sedan nu gett kulturellt utslag i landsändan närmast kontinenten. Nåja, vem är jag att döma och nog kunde Wanderson do Carmo passa i en tangorabatt?
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde (46´7. J. Lundén), 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik (75´18. A. Khalili);
11. T Lycén (83´29. Romarinho)
GAIS försökte direkt spela vidare på samma sätt som senast. Snabba djupledslöpningar och positionsbyten i den främre kvartetten avsåg och lyckades också för en tid oroa Helsingborgs förvar.
Till skillnad mot Häcken och även AIK så innebar emellertid inte GAIS press och aggressivitet att HIF tappade fattningen och började slå bort bollen på egen planhalva. För detta har laget som leder allsvenskan allt för mycket självförtroende och även ett lugn som innebär att de inte begår misstag. Ju längre tiden ilade under första halvlek desto mer gled initiativet långsamt över till gästernas fördel. När spelet inte gav utdelning minskade viljan att gå in hundra procent i varje situation och spelare föll hellre tillbaka på säkerhet. Viljan att löpa offensivt minskade på samma sätt och när Johan Mårtensson och kanske framförallt Reuben Ayarna vann bollen på mittplan fanns det ingen djupledslöpare att slå bollen på, i alla fall inte på samma sätt som förut.
Bollen i nät? Nej, en buskboll har fastnad i ett stängsel och för övrigt är nya Gamla Ullevis gräsmatta så grön och platt som bilden visar. Publikantalet tycks emellertid vara detsamma.0-0 var rättvist sett till första halvlek, fyrtiofem minuter som knappt lett till något vettigt avslut från någondera håll. Detta var något som skulle bestå även under en större del av den andra halvleken. Till stor del kan detta givetvis förklaras med båda lagens samlade och genomtänkta spel som inte gav bort chanser till motståndarna men också tyvärr på den plan som laget spelade på. Med svårigheter att behandla bollen vid tillslaget blev det svårt för många spelare att få till avsluten och många skott så pinsamt felriktade ut när de makligt studsade iväg över sandåkern, likt en buskboll i en Western-film.
GAIS flesta farliga lägen skedde vid fasta situationer, oftast lång ifrån mål, då Wanderson-frisparkar sökte efter den stångande och frustande Fredrik Lundgrens panna. Dessa var dock få och sällan något att hetsa upp sig över. Istället var det HIF som fick de bästa chanserna i samband med en lång serie av hörnor i slutet av matchen. Dime Jankulovski, som ställt till en del besvär för sig själv genom bland annat dålig kommunikation med Halgrimur Jónasson, gjorde en matchavgörande räddning och efter detta sipprade spelet ut i den 0-0 match som matchen såg ut att vara dömt till redan från första början. Ett resultat som också bör ses som rättvist och säkerligen något som båda lagen kan känna sig hyfsat nöjda med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar