Satt och kollade på frukost-teve i morse. SVT passade på att pusha för något nytt, eget program genom att lyfta fram dess innehåll som en nyhet. Nyheten bestod av att programmet gjort en statistik undersökning bland tusentalet individer där ungefär hälften sade sig vara redo att flytta för att få arbete.
Min första tanke var givetvis den, i alla fall i nyhetsinslaget, obesvarade följdfrågan: Vart skall dessa människor flytta? Själv har jag precis flyttat för ett bättre och intressantare arbete. För att flytta handlar det inte bara om att få ett arbete, det måste även finnas en bostad.
För att lösa mitt problem har jag blivit inneboende och fått lämna bättre hälft och katter hemma tillsvidare. Orsaken är givetvis att bostadsbristen är påtaglig i Uppsala. Precis som den är påtaglig i Göteborg och de flesta andra växande regioner i Sverige, alltså på det platser där det finns arbete. För att kunna börja mitt nya arbete så var jag alltså tvungen att vara flexibel i en utsträckning som jag betvivlar att många människor vill eller kan vara. Inte så att jag uppskattar situationen men den är i alla fall genomförbar.
Säga vad man vill om miljonprogrammet ur ett stadsplaneringsperspektiv, det fanns i alla fall en vilja att göra något åt ett fundamentalt problem för rörlighet på arbetsmarknaden och därmed också ekonomisk strukturomvandling när nya industrier och verksamheter expanderade på vissa platser och industrier dog på andra. Det byggdes bostäder för vanligt folk. Numera ser man inte mycket av det. Det byggs mestadels för en relativt etablerad och välmående medelklass och inte alls i den omfattning som skulle behövas för att tillfredställa efterfrågan.
Bristen på bostäder driver upp priserna och de som innehar attraktiva borätter är garanterade vinst vid försäljning i en till synes evig värdestegring. Övriga får kämpa på som backstugesittare.
Min första tanke var givetvis den, i alla fall i nyhetsinslaget, obesvarade följdfrågan: Vart skall dessa människor flytta? Själv har jag precis flyttat för ett bättre och intressantare arbete. För att flytta handlar det inte bara om att få ett arbete, det måste även finnas en bostad.
För att lösa mitt problem har jag blivit inneboende och fått lämna bättre hälft och katter hemma tillsvidare. Orsaken är givetvis att bostadsbristen är påtaglig i Uppsala. Precis som den är påtaglig i Göteborg och de flesta andra växande regioner i Sverige, alltså på det platser där det finns arbete. För att kunna börja mitt nya arbete så var jag alltså tvungen att vara flexibel i en utsträckning som jag betvivlar att många människor vill eller kan vara. Inte så att jag uppskattar situationen men den är i alla fall genomförbar.
Säga vad man vill om miljonprogrammet ur ett stadsplaneringsperspektiv, det fanns i alla fall en vilja att göra något åt ett fundamentalt problem för rörlighet på arbetsmarknaden och därmed också ekonomisk strukturomvandling när nya industrier och verksamheter expanderade på vissa platser och industrier dog på andra. Det byggdes bostäder för vanligt folk. Numera ser man inte mycket av det. Det byggs mestadels för en relativt etablerad och välmående medelklass och inte alls i den omfattning som skulle behövas för att tillfredställa efterfrågan.
Bristen på bostäder driver upp priserna och de som innehar attraktiva borätter är garanterade vinst vid försäljning i en till synes evig värdestegring. Övriga får kämpa på som backstugesittare.
2 kommentarer:
Jag maste saga att jag aldrig sett saken fran denna sida tidigare. Ett enkelt bloginlagg har vidgat mina vyer. Ha det bra och tack!
I en växande storstad är bostadsmarknaden alltid monopolistisk. Det lönar sig bättre att höja priset än att bygga nytt.
Det enda man kan göra åt detta är att starta kommunala bostadsbolag som inte är vinstmaximerande. det gjorde man också överallt i Europa för hundra år sen, oavsett politisk majoritet. Men idag anses det alltför radikalt. Tiderna går väl ite framåt direkt.
Skicka en kommentar