Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.

Verklighetens folk och gråtande barn

Det sägs ofta att den akademiska världen existerar i ett vitt elfenbenstorn, skilt från vanliga människors liv. Icke så! Sedan KD lanserat sin slogan om Verklighetens folk har mina kollegor försökt anpassa sig till detta. Häromdagen erkände exempelvis en kollega frivilligt att hon kollade på Idol och gillade det.

Den stora lyckan var när en vaktmästare kom förbi vid pentryt med en stege och bytte några lampor. Till sin förvåning hittade han en tavla med ett gråande barn undangömd däruppe., som vi placerade på en skänk. Så nu har vi verkligen tagit ett steg närmare verklighetens folk.

Tyvärr förstördes detta framsteg en smula av att samma kollega som tidigare varit vår ledstjärna när hon sa att hon gillade Idol kommenterade tavlan med "Härligt, jag älskar kitsch!". Arbetet får helt enkelt fortsätta tills även vi är del av verklighetens folk.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!

GAIS 0 - 1 Brommapojkarna

I praktiskt hänseende kan säsongen redan innan matchen sägas varit över - det allsvenska kontraktet för 2010 är säkrat. det har dock kommit signaler från klubbledningens håll att så är det visst inte. Istället skall det vara viktigt att få ett bra avslut för att gå in i försäsongen med en positiv bild. Så sägs i alla fall utåt - tveksamt om detta gått fram till spelarna.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (79' 22. B. Andersson);
21. M. Lindström, 29. Romarinho (45' 18. P. Ericsson), 11. T. Lycén (60' 27. M. Celik);
25. W. do Carmo

Beklagade mig under den senaste matchen mot Malmö FF över hur Ayarna och Johan Mårtensson är för lika varandra för att spela som defensiva mittfältare tillsammans - ingen av dem är en riktig bollvinnare. GAIS tappade och klarade inte av att vinna boll på mittfältet som förlorades till Malmö FF. Måhända kunde man haft förhoppningarna att nedflyttandet av Eyjólfur Hédinsson skulle ta hand om detta problem. Så blev ej fallet. Med införandet av såväl Tommy Lycén och Romarinho så mittfältet i sin helhet allt för vekt ut. Om GAIS klarat av att vara det spelförande laget kanske detta inte varit något akut problem men matchen utvecklades inte åt det hållet.

Brommapojkarna vann många bollar, även om de fick en del frisparkar emot sig, och Romarinho och Wanderson do Carmo är allt för lika varandra för att dessa kan fungera tillsammans i anfallet, i alla fall inte utan en förödande speldominans. Tommy Lycén var i stort sett osynlig matchen igenom och den annars så spelskickliga Mårtensson slog bort bollar i parti och minut. Farliga omställningar som inte direkt underlättades av en svajig backlinjes oförmåga att vare sig rensa bollen eller spela sig ur situationerna.

Det var först i den sista kvarten av första halvlek som GAIS lyckades etablera någon slags anfallspel, dock utan resultat.

I pausen följde en del SMS:ande där jag krävde och hoppades på att få in någon target att slå bollar på, fördela och hjälpa laget att komma upp i banan. Som svar på detta fick jag prognosen 0-1 till Brommapojkarna. I den andra halvlek skulle vi båda få rätt.

Romarinho byttes direkt ut mot Pär Ericsson. Detta var vad jag önskade och skapade på papperet bättre förutsättningar. På papperet ja, för Pärlan var minst lika benägen att springa offside och hamna fel i andra halvlek som Wanderson i första halvlek. Brommapojkarna tog över matchen helt.

När Mervan Celik fick komma in efter en timmes spel gav detta en tillfällig injektion av vilja i laget som varade i ungefär tio minuter, dock utan att ge något annat resultat än några farliga avslut.

Istället var det Brommapojkarna som fick in ett mål efter att någon gnällig snorunge fått in bollen bakom Dime Jankulovski i samband med en frispark. Dime såg inte ut att göra sitt bästa i den insatsen. Men även om rosa pantern kan lastas för det målet kan han verkligen inte lastas för resultatet. Vår man från Rannebergen gjorde flera kvalificerade räddningar i andra halvlek som höll laget kvar i matchen. I första hand Han, tillsammans med Mervan och även Mattias Lindström som gjorde en bra insats, var de enda svaga ljuspunkterna i ett totalt mörker.

Såg matchen på O'Learys i Uppsala, utan ljud. Bakom mig satt två flanar som talade vad jag tror är någon uppländsk bonddialekt. De satt och läste menyn i nästan två timmar ("fäjjitas, va e de?") och gick sedan utan att beställa när det återstod en period av deras säkerligen mycket spännande innebandymatch. Just det, innebandy på televisionsapparaten. Innan jobbet hade jag varit nere på centralbadet och motionssimmat, undrade lite om det också tevesändes på O'Learys.

Sista matchen kommer jag definitivt höra på radion. Jag utgår från att sportbaren kommer att fyllas av diverse råttor och jag förstår inte varför jag skulle betala för att se på matchen. Om nu spelarna uppenbarligen inte tar matcherna på allvar så undrar jag varför jag skall göra det? Det märkliga i sammanhanget är hur Brommapojkarna, som också räddat sitt kontrakt och rimligen hade lägre målsättningar innan säsongen startade än GAIS, klarar av att motivera sig när inte GAIS spelare gör det.

Nästa säsong måste målsättningen rimligen vara att klara nytt kontrakt för 2011. Med dagens spelare är det tydligt att det inte finns några högre ambitioner än så i truppen. Att ställa några andra förväntningar kan inte bli något annat än en pappersprodukt.

Jubileumsfiranden

Ägnade lördagen åt det kanske nördigaste som är möjligt utan att blanda in järnvägsmodeller; 50-årsfirande av inrättandet av en professur i ekonomisk historia i Uppsala till Karl-Gustaf Hildebrand. En deltagare i sammanhanget påpekade att det även råkade vara 80-årsdagen av den svarta torsdagen - börskraschen på Wall Street 1929. Onekligen ett intressant sammanträffande. Så kan det går!

GAIS 1 - 1 Malmö FF

Med en poäng garanteras GAIS spel i nästa års allsvenska. Något som var en fullständig utopi för mig under några sommarmånader. Detta förutsätter givetvis att kansliet på GAIS-gården inte ställt till med ytterligare något som kan rendera poängavdrag.

GAIS hade chansen att ta helg med tre poäng men någon minut innan full tid fick storpotatisen från förr chansen att sätta en straff efter att en i övrigt duktig Kenneth Gustafsson hängde för mycket på någons rygg i straffområdet.

Att GAIS bara fick en poäng skall dock kontrasteras till matchbilden under stora delar av andra halvlek som bestod av en hård och konstant Malmö-press. Endast lite tur och storspel av Dime Jankulovski räddade ledningen fram till slutet.

I första halvleken var spelet mer jämnt och GAIS kunde ta ledningen av ett utmärkt skott av Mattias Lindström. Helsingborgssonen har inte varit rädd för att komma in från sin position och skjuta i år men det har väl varit si och så med siktet emellanåt. MFF hade fler avslut men mestadels från distans. Det gick dock redan i detta skede att skönja den utveckling som väntade.

Problemet stod nämligen att finna på det defensiva mittfältet. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är båda bollskickliga spelare men deras förmåga som bollvinnare är inte i paritet med den pånyttfödde Richard Spong som numera sägs vara skadad säsongen ut. Jag har tidigare hävdad att var och en av dessa herrar skall kompletteras med Eyjolfur Hedinsson eller just Spong på innermittfältet. Den förra av dessa befann sig dock ute till vänster, en lösning som visat sig lyckosam mot bättre lag som exempelvis Elfsborg på sistone och jag förstår att Axén inte vågade ta steget att börja med en Mervan eller Tommy därute. Samtidigt tycker jag att när matchen utvecklades som den gjorde hade ett sådant byte varit värt att tänka på. Malmöspelarna spelade tufft och fick en del frisparkar emot sig men sällan på platser som utgjorde något hot för dem.

Genom att GAIS förlorade kampen om mittfältet föll laget neråt mot egen målvakt. när de grönsvarta spelarna sedan skulle rensa undan eller fick tag i bollen slutade detta nästan hela tiden med dåliga, oprecisa och slösa pass samt korta rensningar direkt till motståndarspelare. Som en följd av detta försvann förmågan att anfalla och Wanderson do Carmo försvann fullständigt ur matchen när GAIS sällan ens mäktade med att lyfta upp spelare vid en kontring.

Sett till matchen är det svårt att inte vara hyfsat nöjd med resultatet. GAIS är kvar nästa år och med ett par nya spelare för att ersätta en Wanderson som rimligen inte kan vara kvar nästa år och kanske framförallt en del byten på kansliet kanske det finns en förhoppning om att GAIS kan vara ett stabilt mittenlag nästa säsong.

Efter att ha bjudid 18000 (minus årskortsinnehavare) på gratis inträde slutade publiksiffran på lite över 11000. Arby, som i elfte timmen gått ut och tyckt att idén är förträfflig och bör genomföras en eller ett par gånger per år, bör därmed krypa tillbaka till sitt kontor och spela tetris som tidigare - på så sätt gör han minst skada för föreningen.

Efter att tvingats uppleva förra matchen via radion fick jag denna gång se den på O'Learys i Uppsala. Var la en sådär upplevelse i sig. Personalen var helt OK, även om jag tyckte det var lite pinsamt att så pass många skärmar visade GAIS bara för mig (ja, jag bytte i och för sig några ord med en man i snygg halsduk som suttit längre in i lokalen senare).

Mer pinsamt var ställets kunder och jag förstår lite varför så kallade sportbarer är så kassa på att visa sport. I matsalsdelen var intresset för skärmarna minimalt. Någon tant med sällskap klagade på att maten dröjde, för de skulle till teatern och att ljudnivån var hög medan tanten i ett annat sällskap frågade sina bordsgrannar om varför det tvunget skulle visas fotboll på teveapparaterna?

Sett till det är det tveksamt om jag pallar av att se matcher på Olearys i framtiden, när min dator kommit upp, till nästa säsong, och jag kan se matcher på exempelvis csports. Men signaturen Jonas eller andra GAIS:are som kommer upp till Uppsala och känner behov av att sällskap och negg så är det bara att e-posta - jag jobbar rätt nära O'Learys i vilket fall. Även om det mesta är nära här i lilliputland.

Ordinärt polisarbete uppmärksammas

I samband med matchen Halmstads BK mot Hammarby IF "råkade" polisen slå Hammarbys säkerhetsansvarige rakt över ansiktet med en batong. Hammarby har nu valt att anmäla polisen för misshandel.

– Jag fortsätter gå med ryggen mot polisen och helt plötsligt får jag ett slag på armen av en batong. Jag blir förvånad och vänder mig om för att se vad som hände och då slår polisen mig i ansiktet med batongen. Den träffade rakt över näsan, säger Patrik Gröndahl.

citat från Hallandsposten

Det avgörande för mediauppmärksamheten här är givetvis att en säkerhetsansvarig antas vara en pålitlig, stabil och sansad person som inte förtjänar att polisen använder sig av sådant våld. Notera hur det hela formuleras i citated nedan:

Christer Harplinger på Hallandspolisen menar att poliserna hade svårt att uppfatta att Gröndahl var säkerhetssamordnare. Han hade en liten namnbricka på bröstet.
– Han fick nog något slag med batongen och han hamnade på marken. Det är naturligtvis oerhört beklagligt att den här säkerhetskillen råkade illa ut.

citat från Hallandsposten

Ja, det tycks alltså som att grundproblemet från Harplingers perspektiv är att namnbrickan var för liten. Skall vi dra slutsatsen att polisen inte slagit en person i ansiktet med en batong om de sett att han var säkerhetsansvarig?

Skulle det kanske inte vara så att polisens agerande och användande av våld skulle styras av personens beteende. Men så är det inte, istället hade polisen "otur" att de misshandlade en person som hade en liten bricka på sig som ger honom trovärdighet.

- En polisman slår Putte över ryggen med en batong och sedan i ansiktet. Putte säger då att han jobbar för Hammarby med det hjälpte inte. Han får ytterligare slag över munnen och näsan med batonger och övermannas, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig för Hammarby, till Sveriges Radio Halland.
Göran Rickmer stod bredvid och blev vittne till händelsen utanför en av supporterbussarna. Enligt Rickmer förekom inga provokationer mot polisen.
Christer Harplinger, informationschef vid Hallandspolisen, säger att det var tumultartat på området och att polisen uppfattade det som att de personer som stod där Patrik Gröndahl stod var på väg att börja bråka.

TT-citat som inte är mycket bättre
- nu är det OK att slå folk för att de står nära folk polisen tror är på väg att börja bråka

Den bistra sanningen är nämligen att det allt för ofta händer att polisen använder övervåld mot enskilda civilpersoner i samband med fotbollsmatcher. När sedan dessa personer beklagar sig över polisens agerande tas han eller hon inte på allvar. Denne person är ju en fotbollssupporter och kan därför misstänkas för huliganism tills motsatsen bevisats (vilket givetvis är praktiskt omöjligt).

I samband med bortamatchen mot Helsingborgs IF (i år, skulle jag fortsätta skriva fast egentligen spelar inte årtalet någon större roll - Skånepolisens beteende tycks vara en kontant i tillvaron) kände sig flera personer felbehandlade av polisen. Som vittne stödjer jag dessa personers uppfattning. Resultatet blev att GAIS från officiellt håll gick ut och fördömde sina egna supportar och Ulf Stenberg på gepesporten gick ut och berömde polisens insats.

Skillnaden mellan dessa tidigare fall och detta är alltså att denna gång hade polisens offer en liten skylt på sig.

Om attt kasta sten i glashus

Gick in på gp.se under förmiddagen. Gårdagens pliktskyldigt inlagda reportage om GAIS oavgjorda match mot Kalmar FF (ett nedklippt TT-reportage tagit från Barometen) hade snabbt försvunnit från förstasidorna på sportsektionen.

Istället kan man läsa att "Blåvitt anklagar Elfsborg för fusk". Detta då Boråslagets mittfältare Ishizaki uppenbarligen filmade sig till en straff i matchen mot Trelleborg. Nu tycker Jakob Johansson i den lilla satans förening att spelare och Elfsborg borde kunnas straffas i efterhand.

- Peter Ijehs övergång
- Stefan Selakovic övergång
- Kim Christensens stolpflyttande
- Pontus Wernbloom

Behöver la inte säga så mycket mer.

Bostadsområden, O'Learys och skit

Första GAIS-matchen i exil. Lite orolig för chanserna att se matchen i en så pass liten provinsstad som Uppsala - som dessutom saknar en genuin arbetarklass - gick jag in på den rätt trista geniuna sportbaren O'Learys (startad i Göteborg av en svensk gift med en nordamerikan) och hörde mig för på fredagen. Jo faktiskt, någon hade redan bokat in den matchen, tydligen något som chockade personalen.

Nu har jag i och för sig inte någon direkt positiv bild av kedjan O'Learys. När jag bodde i Umeå några år välkomnade vi nyheten om att kedjan skulle komma till stad. Umeå, likt Uppsala, en provinsstad beroende av ett universitet saknade ett sådant utbud. När stället väl öppnade var den en besvikelse. Inte nog med att det var dyrt, det var helt värdelöst om man var intresserad av sport. Svenskar i gemen är ju inte egentligen intresserade av fotboll. Så haket hade egentligen två marknader. Först att sälja familjemiddagar till mediokra barnfamiljer på dagen. På kvällen var det ett ställe för ortens banala ungdomar som var för unga för att komma in på de mer etablerade ställerna med stadens begränsade utbud.

Kort sagt var marknadsidén att använda sport som en slags tapet. Ett koncept som verkligen spridit sig sedan dess. Antalet sportbarer har ökat exponentionellt landet runt, men det är sällan särskilt intresserade av att anpassa lokalen efter de som faktiskt tittar på matchen och inte bara kikar upp och tjoar när Zlatan gör mål. Det är lätt att säga att O'Learys är skit men verkligheten är nog så att det inte finns underlag för riktiga sportbarer i provinsstäder som Uppsala och Umeå. Hoppas dock få testa den på riktigt någon gång innan säsongen är över.

Men nu verkade det ju lovande. Nu är givetvis problemet att jag i och med flytten till Uppsala bor i ett bostadsområde istället för en stadsdel. Detta innebär att det inte finns något i det direkta närområdet och det tar ett litet tag att cykla in till stan. Lite nervöst som vanligt börjar jag trampa ner för backen men försöker att inte komma för tidigt. Väl framme visar det sig givetvis att en box gått sönder och de kan inte visa matchen. 15 minuter till matchstart och jag måste nu snabbt skynda mig tillbaka hem.

Min plan B är jagg köpa matchen på csports och se den via nätet. Min dator är gammal och lite seg men nätuppkopplingen är utmärkt. Tiden är dock knapp och det är bara någon minut tills matchen startar när jag kommer in på mitt rum. Registerar mig och försöker köpa matchen. Programmet gör någon test och säger att jag måste ha en firefox-insticksmodul för windows mediaplayer för att se matchen. Laddar snabbt ner insticksmodulen och försöker installera. Snart får jag meddelandet att jag behöver Windows XP servicepack 2, vilket jag givetvis inte har på denna dator som legat och vilat några år.

Tänker att jag skall vara smart och köra med Explorer istället. Då ingen vettig människa använt Explorer på år och dar så visar det sig givetvis att versionen är gammal och csports vill att jag skall uppdatera. Laddar ner Explorer v.8 men när jag skall installera kommer det något märkligt felmeddelande. Fan, jag försöker köra med en gammal version tänker jag. Csports kommer tillbaka till den test av bredbandet där det efterfrågades en insticksmodul. Med Explorer verkar dock allt låsa sig.

Ger upp och går in på SR:s webradio bara för att se att GAIS släppt in ett mål efter 32 sekunder på SR:s hemsida. Men när radion kommer igång gör GAIS mål på straff. Jag har inte riktigt gett upp oron för att GAIS kan hamn på kvalplats. 2-2 får la ses som ett ok resultat. Att lyssna på SR:s lokala webradio är dock verkligen ett helvete. Jag måste lösa detta på ett bättre sätt i fortsättningen. Tur att det bara är tre omgångar kvar så att jag får några månader på mig att komma på en mer hållbar lösning.

Enligt radion har Kenneth och Ayarna varit bra, men om det är sant vet jag ju inte. Livet i exil är som sagt ett helvete. Kanske lika väl att säga upp sig, flytta hem till Hisingen och leva på bidrag. Om jag börjar bränna lite bilar kanske jag får ut lite extra.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor...) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser - GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Beredda att flytta för jobb men till vad?

Satt och kollade på frukost-teve i morse. SVT passade på att pusha för något nytt, eget program genom att lyfta fram dess innehåll som en nyhet. Nyheten bestod av att programmet gjort en statistik undersökning bland tusentalet individer där ungefär hälften sade sig vara redo att flytta för att få arbete.

Min första tanke var givetvis den, i alla fall i nyhetsinslaget, obesvarade följdfrågan: Vart skall dessa människor flytta? Själv har jag precis flyttat för ett bättre och intressantare arbete. För att flytta handlar det inte bara om att få ett arbete, det måste även finnas en bostad.

För att lösa mitt problem har jag blivit inneboende och fått lämna bättre hälft och katter hemma tillsvidare. Orsaken är givetvis att bostadsbristen är påtaglig i Uppsala. Precis som den är påtaglig i Göteborg och de flesta andra växande regioner i Sverige, alltså på det platser där det finns arbete. För att kunna börja mitt nya arbete så var jag alltså tvungen att vara flexibel i en utsträckning som jag betvivlar att många människor vill eller kan vara. Inte så att jag uppskattar situationen men den är i alla fall genomförbar.

Säga vad man vill om miljonprogrammet ur ett stadsplaneringsperspektiv, det fanns i alla fall en vilja att göra något åt ett fundamentalt problem för rörlighet på arbetsmarknaden och därmed också ekonomisk strukturomvandling när nya industrier och verksamheter expanderade på vissa platser och industrier dog på andra. Det byggdes bostäder för vanligt folk. Numera ser man inte mycket av det. Det byggs mestadels för en relativt etablerad och välmående medelklass och inte alls i den omfattning som skulle behövas för att tillfredställa efterfrågan.

Bristen på bostäder driver upp priserna och de som innehar attraktiva borätter är garanterade vinst vid försäljning i en till synes evig värdestegring. Övriga får kämpa på som backstugesittare.

Politik på läktaren

Häromdagen tillkännagavs att ÖIS tvingas betala ett bötesbelopp på 10tkr för att deras supportrar hängt upp en banderoll med budskapet om att Dawit Isaak - öisare, före detta städare i Lerum och sedan åratal tillbaka fängslad utan rättegång och utsatt för tortyr i Eritrianskt fängelse. Detta tilltag anses vara politiskt av SvFF. Detta efter att Hammarbys matchdelegat anmält banderollen till diciplinkommittén.

Nog kan man hävda att banderollen är politisk men jag skulle vilja hävda att SvFF inte på ett hållbart sätt kan döma ut denna banderoll utan att samtidigt hamna i en obekväm gråzon.

Dawit Isaak hålls fängslad och torteras i strid mot FN:s mänskliga rättigheter. Förvisso är det fritt fram att hävda att bara för att deklarationen och därpå följande konventionen för mänskliga fri- och rättigher är politisk, att det är resultatet av en västerländsk diskurs, trots att Sverige och de flesta andra länder i världen skrivit under och ratificerat.

Jag vill påstå att banderollens budskap är så okontroversiellt i ett svenskt sammanhang att det är ohållbart att bötfälla klubben för detta. För om SvFF vill förbjuda sådana yttringar på arenorna, hur är det då med exempelvis kampanjer mot huliganism, rasism eller för att spola kröken? Kan då inte detta uppfattas som politiskt och bötfällas?

Och hur är det egentligen med "emot den moderna fotbollen"? Är inte det något som SvFF tycker är politiskt?

Provinsstaden Uppsala

Befinner mig tillsvidare och på obestämd tid i den lilla staden Uppsala. En stad jag har mycket begränsade tidigare intryck av. Sådär två timmar i samband med ett bröllop för ett antal år sedan är all tid jag spenderat i Uppsala innan min ankomst.

Med teknikens under - den fluga som brukar kallas för det världsomspännande nätet internet - har jag dock försökt skapa mig en bild med hjälp av exempelvis hitta.se och eniros kartfunktion. Förförståelsen jag fått av staden har inte varit upplyftande. Det känns lite som att flytta ut till Förlunda med ett dekonstruerat Förlunda torg i mitten.

Turligt nog är i alla fall delar av mitt närområde inte fullt så fult sett från markplan med en del hus byggda innan 1960-talet (från den tid det fortfarande fanns hantverkskunnande i bostadsbyggandet), även om huset jag bor i verkligen inte är någon fröjd för ögat (inget signalerar slum så mycket som loftgångar!).

Som de flesta shantytowns och favelas är det hela dock relativt kompakt. Jag misstänker att Uppsalas efterkrigsexpansion skede relativt tidigt, vilket räddat staden för allt för mycket modern stadsplanering. Undantaget är Gottsunda och där bränner de bilar...

IFK Göteborg 2 - 1 GAIS

Ärligt talat vet jag egentligen inte om det är lika väl att försöka ignorera måndagens händelser och låtsas som att matchen aldrig ägde rum.

Dessutom känner jag mig inte riktigt i stånd att ge en rättvis och passande beskrivning av själva matchen. För detta var jag allt för emotionellt involverad och hade kanske druckit någon öl för mycket - skjortan stod rakt ut som en deltagare i bataljen uttryckte det.

Att förlora ett derby är aldrig roligt. Att förlora mot en fascistoid franchise-förening vars identitet i stort går ut på att hata andra i kombination med kälkborgerlig självgodhet (i motsats till min självgodhet som liksom bara är sååå avantgarde!) svider extra mycket.

Men ändå hade kvällen och matchen sina höjdpunkter. Vi fick i alla fall ett mål och litet hopp och jag ramlade som vanligt ner en stolsrad vid målfirande. Eyo kämpande in 1-1 på ett hedervärt sätt med en attityd som, om inte Hindås-statyn funnits med i truppen, hade kunnat ge röster till Herbert Lundgren-trofén. Förra gången Eyo gjorde mål på den lilla satan ramlade jag alltså även då ner över stolarna. Kanske lite på samma sätt som Herbert Lundgrens bror gjorde när Herbert slängde ner honom för trapporna borta på Herkulesgatan.

Var också första gången jag köpte mig en sittplats på den nya arenan. Upplevelserna av att stirra på ett nät under derbypremiären mot Öis var la sådär och nu uppgraderade jag. Inte för att jag använde stolen en enda sekund vare sig före, under eller efter matchen men i alla fall - man börjar la bli gammal.

Troligen sista matchen på plats för mig resten av året och det kommer att bli skralt överhuvudtaget framöver. På grund av arbete tvingas jag bort till en provinsstad i östra Svealand. Nästan så att man vill att något av Stockholmslagen i botten skall klara sig, gärna på ÖIS bekostnad men definitivt inte på GAIS!

Evigt 1950-tal i Kyrkbyn

Läser i morgonblaskan om hur byggnadsnämnden stoppar renoveringar i Kyrkbyn på Hisingen. Försöken att komma åt fuktskador i husen har inneburit att Bostadsbolaget använt sig av material som inte fanns på 1950-talet när husen byggdes.

– Ibland händer det att kulturvårdens intressen krockar med miljöhänsyn, energisparande och buller. Här är det riksintresset som väger tungt. Vi kan gå med på nya putsade fasader, eftersom det fanns på 50-talet och passar bättre i Kyrkbyn, tillägger Sören Holmström.

Historien förtäljer inte om bilarna som ägs av boende och besökande i området i största möjliga mån är tidstypiska Volvo PV 444 eller om de boende verkligen ser till att gå runt i 1950-talskläder när de rör sig ute i området.

Vi kan dock konstatera att myndigheter återigen sätter sig till doms över fastighetsägare på estetiska grunder och en föreställning om att status quo har företräde i vår livsmiljö; det var bättre förr!

– Det blev bakläxa, men något måste göras för att få det tätt i Kyrkbyn. Vi förvaltar ju inte museer, utan hus där folk ska bo utan risk för fukt genom väggar och fönstersmygar, säger Leif Andersson, teknisk chef på Bostadsbolaget.

Vem får bära kostnaden? Ja, inte är det byggnadsnämnden eller byggnadsantikvarien.

Wandersongate

När det gäller den ännu ej avslutade och fullt utreda Wanderson-skandalen saknar jag numera ord och väljer att citera någon gammal gubbe:

Tråkigheter i Delsjön

En tid som denna är det lätt att vara glad men det är
också svårt att vara helt glad över en seger.

GAIS.nu har under torsdagen fått läsa och rapporter om en enskild händelse i samband med
GAIS kanslis fadäs i samband med skyttekungen Wandersons uppehållstillstånd.

Det är inlägg och rapporter som kan backas upp av ögonvittnesskildringar
på hur delar av vårt kansli inte har uppträtt framför allt under arbetstid.

Sammantaget är händelserna av en sådan art att supportrar, supportrar samt ännu fler supportrar inte kan göra något annat än att kraftfullt ta avstånd från samt beklaga det inträffade.

Förutom att det på sikt ger GAIS ett mycket dåligt renommé, så får det ekonomiska återverkningar för föreningen som till exempel att supportrar helt enkelt inte vill komma på hemmamatcherna eller resa till bortamatcher samt att sponsorer inte heller vill förknippas med GAIS.

Detta gör att GAIS till exempel inte kan få de spelare som de gärna vill ha eller ha den ungdomsverksamhet som de gärna vill utveckla.

Samtidigt noterar GAIS.nu det fantastiska och positiva stöd som supportrarna visar när de inte blir bajsade på av sitt egna kansli.

Skäms ta mig fan

---
PS: Avgår, Arby!