Vad som egentligen ryms i ett ord

följer lite slött utvecklingen i Pakistan och suckar lite trött när jag läser att den mördade Benazir Bhuttos son utses till ny partiledare för PPP. Killen läser vid Oxford university och är 19 år gammal. Känns bekant från det avskydda och likaledes kärnvapenbestyckade grannlandet där ledarskap över kongresspartiet hoppat från Nehru till dotter Indira till dotterson Rajiv och slutligen till Rajivs änka Sonia. Det är dock ett citat från sonen och nybakade partiledaren Bilawal:

"Min mor sade alltid att demokrati är den bästa hämnden."

Vad kan egentligen läggas in i ett ord som demokrati? Inte nog med att han är tredje generationen i den snuskigt rika godsägarfamiljen som kan bli ledare för det stora landet. Dessutom tror många bedömare att den egentliga makten kommer att ligga hos hans far, den mycket impopuläre mutkolven Asif Ali Zardari. Måhända är klanen Bhutto ett bättre alternativ än militären, men jag saknar ordet aristokrati...

Gepe stjäl övergivna platser

Medan nyårsfyrverkerierna får mina vardagsrumsfönster att skaka (de smäller av dem redan kl17 för att barn skall kunna se - fyll dem med lite kaffe, säger jag. De ska la ändå inte till skolan imorgon) ser jag att gepe snott mitt blogginlägg från Juldagen; en intervju med Jan Jörnmark vars hemsida om övergivna platser jag rekommenderade. Jag hade med inlägget för att jag hade lite dålig fantasi, men det är ännu lägre av gepe att stjäla sina uppslag från simpla bloggare!

Coolt är tråkigt

Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet "Kära fritid". Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: "titta på mig, bekräfta mig!". Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet 'cool' (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade - eller är de alltid det?

Frihetens försvarare?

Lördagens debattartikel i gepe skrevs av en så kallad skribent och bloggare (pack!) med namnet Oscar Swartz och bär titeln "Förödande för åsiktsfriheten". Frågan som berörs är den pågående debatten om hur kontrollerat och övervakat internet skall vara av stat- och polismyndigheter. Som vanligt dras några skräckexempel från andra sidan atlanten där amerikanska staten försöker återuppfinna McCarthyismen. Måhända en aning överdrivet för svenska förhållanden, men IB-affären säger något annat; vi kan inte utgå från att Svenska myndigheter inte kan eller kommer att utnyttja information om oss. Säpo är kanske ett gäng marginaliserade töntar men det finns ju ondskefulla maktapparater med mångt större resurser; försäkringskassan till exempel, som torde vara närmare epitetet Sveriges svar på FBI än drifkuckun Säpo.

Jag egentligen inget emot Swartz debattinlägg; för en gångs skull något intressant på gepes debattsida (men jag kanske inte skall klaga, var hemma hos min ömma mor i julhelgen och läste debattinläggen i Hallands dumheter). Svemska medborgare är i grundlagen skyddad från övervakning av sin post och detta måste gälla även när posten har prefixet 'e-'. Undantag är tillåtna, men då skall det finnas ett skäl. Att som trafikuppgiftutredningen föreslår och ålägga leverantörerna att i ett år lagra information om sina kunders kommunikation borde rimligen vara ett steg bortom det rimliga.

Vad som är nageln i mitt öga är de personer som framförallt driver kampen mot reglering och övervakningen. Det är grupperingar som Piratpartiet och andra vars syfte egentligen tycks vara få ladda ner immateriella varor gratis bakom snygga men innehållslösa slogans likt "Information wants to be free" (jag skulle vilja påstå att information är tämligen viljelöst). Det är lite som att låta egocentriska medeklassyngel som planka.nu bestäma över våra fysiska transporter.

*****
Tjuvåkningsorganisationen har syndikalistiska kopplingar. Det är tröttsamt att se en rörelse vars ideal jag på vissa plan sympatiserar med (om inte annat som motbild mot centralstyrd socialism) alltid så lätt koopteras av snorungar.
*****
Vet inte om det som stör mig mest med kampanjorganisationen planka.nu är dess namn; fruktansvärt Stockholmscentrerat. Man plankar inte på en spårvagn!

Mördad av princip

Det torde inte undgått någon att Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto mördades i samband med ett valmöte för någon dag sedan. Jag tänker inte raljera om vad detta beror på eller vad detta betyder för utvecklingen i Pakistan; mina kunskaper om landet kan sammanfattas i en medellång TT-artikel eller av DN:s snabbguide.

Ett par skott - 16 miljoner döda

Vad som intresserade mig var hur hon dödades; av en självmordsbombare. Troligen med kopplingar till den ökända wahhabistiska grupp av jihadister som kallar sig al-Qaida. Men det är la inget konstigt med det tänker du, självmordsbombare är vardagsmat nu för tiden. Förvisso, men av någon anledning fördes mina tankar till principen bakom ett sådant agerande just i detta fall. Finns antagligen flera olika anledningar, som en plötslig lust att plocka ner Albert Camus böcker från mina dammiga bokhyllor. En lust som drivit mina tankebanor att sträcka sig bortom det enkla och synbara i det som händer i världen. Att gräva under det självklaras yta. Så här pretentiös har jag inte varit på flera månader!

Att döda andra genom att ta sitt eget liv är bara att driva en principfasthet till sin yttersta spets. Andra övertygade har tidigare gett sitt liv för att döda någon annan i en princips namn, listan kan göras så lång att det inte ens är värt att försöka. Även om döden i de flesta fall skett som ett resultat av säkerhetspersonals reaktioner eller rättstatens dom. IRA, RAF och ETA för att ta till några moderna och europeiska exempel (eurocentriker som jag är).

Det sträcker sig också längre än till direkta politiska mord. Historien är full av exempel när människor av kött och blod offrats - och offras - för en princip och idé renare och vackrare än verklighetens människa; stalinister, röda khmerer, nazister, fascister, falangister, neokonservativa, fundamentalister, nyliberaler, gaisare. När är det moraliskt försvarbart att skada en annan levande människa för en idé som kanske inte är bättre än en feberdröm?

Inga svar levereras i detta inlägg!

Övergivna platser

När inspirationen tryter får man la gräva längre ner i webbvärlden:

Jag gnäller en hel del om stadsplanering i min blogg. En lysande hemsida är Jan Jörnmarks samling av Övergivna platser. Jörnmark är ekonomisk historiker i Göteborg. Under flera år har han fotograferat olika övergivna platser. På hans sida finns en samling av bildspel på allt från övergivna industrilokaler, bostadsområden och lekland. Ingen kan anklaga Jörnmark för att vara en expert på att göra hemsidor, men hans enkla bildspel med tillhörande kommentarer är bra i sig och behöver inte förhöjas med bling bling.

Vad jag uppskattar är att inte hänger upp sig på form och design utan tar upp orsaker till platsernas uppkomst och förfall i ett brett samhällshistoriskt perspektiv. Dessutom håller han inte någon dryg akademisk ton utan är ofta ironiserande. Det är ofta lite vemodigt och sorgligt att titta på alla dessa övergivna platser som en gång i tiden varit platser för liv och rörelse men nu står tomma och öde; utlämnade till förfall, skadegörelse medan naturen långsamt återtar sin mark.

Han har även gett ut en bok med bilder, även om inte jag läst den själv är den enligt hörsägen värd att rekommendera.

Ett julkort

Fick ett julkort härom dagen. På kortet stod det vanliga; god jul och gott nytt år. Men något var konstigt med adressen, som i och för sig var korrekt i stort, men i slutet stod det så här:

"417 xx Göteborg (Guldstaden)"

Vad kan det betyda? Jag har ingen aning. Finns la inga guldgruvor häromkring. Annars är det la Skellefteå som kallas för just Guldstaden.

*****

I övrigt har gårdakvarnens hemsida kommit med ett text i sin allt mer återkommande serie av "gårdakvarnen noterar", som nästan alltid intressant och läsvärt för den insnöade anhängaren. Noterar framförallt att skribenten nästan snott min titel bekämpa hockeyn - köp faktum från ett tidigare blogg-inlägg rakt av och framförallt fått med essensen i mitt mer förvirrade inlägg.

Utsikten i blickfånget

Förslag från White Arkitekter

Folk som läser min blogg vet att det jag framförallt gnäller om berör stadsplanering och arkitektur. Idag var det en artikel i gepe om en arkitekttävling för ett bostadshus på norra älvstanden som vanns av White Arkiteter. Förslaget syns ovan. Fyra sammanbundna cylindriska torn kring ett gemensamt trapphus skall ersätta Juvels gamla silobyggnad. Något jag noterar i texten är att det viktigaste med förslagets 15-våningshus är att "[f]önstren runt lägenheterna kommer att ge en fantastisk utsikt över hela stan". Det verkar vara en av det viktigaste aspekter som framhävs vid nybyggen. Till exempel vid bygget av kvarteret Porslinskvarteret i min närhet där en gemensam takterass skall ge en magnifik vy över centrala Göteborg. Det är lite det som stör mig; varför är utsikten på andra sidan älven så viktig för människor? Tror de att de lite snobbiga fastlandsborna skall få det lite lättare att flytta över till hemska Hisingen bara de får möjlighet att se fastlandet? Kanske det rör sig om något mer allmängiltigt i modern arkitektur; en byggnad som är ett koncept i sig själv med blicken fäst i fjärran. Ingen bryr sig om hur byggnaden passar in i sin närmiljö. Inga ord om anpassning till ett traditionellt gatunät eller en levande och intressant stadsmiljö.

Speldosegatan, Frölunda?

Sedan måste jag gnälla lite över bilden. det är klart att själva huset måste vara glatt upplyst och i färg medan omgivningen går i grått. Annars brukar det också vara populärt att lägga in lite stora, lummiga trän och folk som spatserar. Inga bilder på hur det kommer att se ut när betongen börjat åldras och Göteborgs luftföroreningar gjort sig. Eller bilder som visar att träden som planteras aldrig kommer att bli högre än två meter och smalare än min spinkiga överarm innan de körs över av någon maskin vid en renovering. Eller att ända gången folk kommer att gå kring huset är när folk stressade och irriterade jäktar in med sina ICA-påsar för ännu en kväll framför teven. Designmässigt får huset mig osökt att tänka på de stjärnformiga husen som man ser strax norr om Frölunda centrum. De var säkert jättefina på sin tids arkitektbilder; framtiden stod för dörren och Speldosegatan var fint att bo på i några år innan lägenheten på månen stod klar!

Storklubben som aldrig fanns

Ända sedan Bernsteins och Woodwards artiklar för Washington Post om ett inbrott på demokratiska partihögkvarteret har skandaler - stor som små - fått ändelsen gate. Jag tänker inte sträcka mig så långt. Det börjar bli minst sagt tröttsamt. Mycket har flugit genom min skalle tills jag första gången fick reda på rykter bland neggare på gais.nu, tror inte att jag ens nu kan sammanfatta alla mina åsikter och farhågor.Nu när tv4:s morgonprogram har visat ett tredelad serie om händelsen tycks mycket ha varit överdrivet. det är nästan som att det aldrig fanns någon skandal att tala om. I alla fall om man får tro de män och kvinnor som var direkt involverade. De ska varit lite förbehållslösa samtal, inget mer. Det enda nya som egentligen dragits fram är IFK:s delaktighet i diskussionerna, även om de tidigt drog sig ur. I backspegeln är det lätt att se att de gjorde rätt. Med ett nytt allsvenskt guld och utmärkta ekonomiska resultat har den lille satan inte något behov av några sammanslagningar. Dessutom har de fått hundratusen kronor som pris för att de startat ett flicklag som nåt i stil med 3147:e förening i fotbollsverige - sånt skall tydligen belönas.

som finns utanför Återigen upprepades mantrat att de supportrar, vars känslor är så fina och beundransvärda så länge det ger bra tv-bilder, helt gick över styr och på något sätt var odemokratiska. Gatans parlament kallades det en gång i tiden. Att det fanns en livlig debatt i de nätverk av supportrarmediasveriges blickfång är tydligen ointressant. Det offentliga samtalet skall värnas, men det skall helst handla om kommunal kulturpolitik. Fotboll är la allt för pubertal.

Vidare framfördes det återigen att det inte bara var tillåtet för olika styrelser att i lönndom diskutera frågan - de var även deras skyldighet. Jag tycker att det i detta sammanhang är viktigt att lyfta fram just vad som är en styrelsens skyldighet i en förening. Dessa reglerar av föreningen stadgar.

Låt mig tråka ut er med valda delar:

§ 1 Sällskapets namn Sällskapets namn skall vara Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap - i förkortad form benämnt GAIS. Sällskapets säte skall vara Göteborg. § 2 Representationsdräkt
Representationsdräkten skall vara grönsvartrandig tröja, vita byxor och vita strumpor.
§ 3 Sällskapets mål
GAIS mål är
att spela fotboll i elitsammanhang,
att bedriva fotbollsverksamhet inom alla åldersklasser,
att samtliga lag skall tillhöra de främsta inom respektive grupp,
att väcka intresse för fotbollsspelet och
att upprätthålla en god kamrat och idrottsanda
§ 12 Styrelse
Sällskapets angelägenheter handhas av styrelsen. Den skall inom ramen för dessa stadgar samt Riksidrottsförbundets och Svenska Fotbollförbundets stadgar verkar för Sällskapets framåtskridande samt tillvarataga medlemmarnas intressen.
§ 17 Stadgar och upplösning
Förslag om ändring av dessa stadgar eller om upplösning av Sällskapet får behandlas endast vid ordinarie årsmöte.

Det är min bestämda åsikt att då sällskapets angelägenheter skall handhas av styrelsen inom ramen för stadgarna, är det oansvarigt och direkt felaktigt att göra annat än mycket ytliga trevande i en riktning bort från bland annat namn och dräkt. Sådant skall tas upp på föreningsmötet. Kanske var det som de sa inget annat än ett litet samtal eller två, i vilket fall som helst hade det ingen chans att komma igenom ett sådant möte. Elitverksamhet som är det enda som eventuellt hotas av ekonomin är inte under direkt fara; GAIS har mer än väl publik och intresse nog för att vara bland de 32 bästa klubbarna i landet.

Nu kommer vi dock till det som allt handlar om; pengar. Det sägs att det inte finns pengar nog för fyra lag i Göteborg. Jag har aldrig sett eller hört en metodisk och nogrann genomgång kring de förutsättningar som finns. På sätt och viss får man la respektera ordförandens uppfattning om det ekonomiska klimatet, men samtidigt tycker jag att allt verkar lite vagt och framförallt kortsiktigt.

Det sägs att det endast finns ekonomiska förutsättningar för två lag i Göteborg. Med all respekt, men sådan är situationen i nuläget. För ett antal årtionden sedan hade Göteborg mindre invånare i staden med mycket mer publik. En gång i tiden var Göteborg fotbollens huvudstad. Det finns många anledningar och orsaker som kan diskuteras, men dagens omständigheter är inte givna för all framtid. För tjugo år sedan var det bara galningar som gick på fotboll. Det är inte lätt att ändra på förutsättningarna. Det är i grunden frågan om hur samhället och kulturen ser ut och står oftast utanför enskilda föreningars kontroll. Kollar på staden Liverpool, inte så stor skillnad i storlek från Göteborg, men med tiotusentals åskådare på ungefär dubbelt så många matcher per år. Fotboll är större i Liverpool än i Göteborg, men engelsmän intresserar sig för andra saker också. De springer inte alla omkring som galningar hela tiden. Om Göteborgs fotbollsintresserade vill ha bättre lag är det dags för dem att börja gå på fotboll, inte bara sitta och glo på tv4 medan det som uppskattas och älskas av den publik som faktiskt stödjer fotbollen genom sin närvaro skall berövas. Det finns ett felslut i detta tänkande. La Liga kommer vara bättre ändå, antagligen även om vi slog ihop alla klubbarna till FC Schweden

Samtidigt finns det inget som garanterar att denna andra klubb skulle kunna nå framgång i framtiden. De människor som utryckt ett gillande, bland annat som kommentarer till Gepe. En luddig grupp individer som gärna lyfts fram av media. Vad människor slänger ut sig på Gepes hemsida eller hur de röstar på en ur inferenssynpunkt vedervärdig webbomröstning medför inte samma åsikter om hot mot den demokratiska ordningen som människor som tagit sig till att ta sig till presskonferenser och informationsmöten. Det är rimligen frågan om samma människor som fyllde Nya Ullevi när IFK nyligen vann guld; det är definitivt inte en publik som går att lita på. Skulle GAIS eller öis av någon anledningen bli mycket framgångsrika i framtiden skulle samma människor stå där som julgranar och tjoa och tjimma. Klubbarna vet vad de har, men inte vad de får. Osäkerhet är också en faktor som måste tas i beaktande vid ekonomiska beslut. Om förutsättningarna inte blir bättre kommer något eller några lag gå ner i seriesystemet av sig själv. Om någon vänder kappan efter vinden är det bara att byta förening då, istället för att lägga alla ägg i en korg.

Slutligen är det bara så bedårande hur fotbollskanalen/tv4 vid flera tillfällen måste presentera det hela som "Fotbollskanalens avslöjande". Jag kan inte kontrollera exakt tidpunkt under denna tid, men för mig och andra kom budskapet via Balders Hages hemsida . Samtidigt är det tydligen deras uppfattning att svenskar är mycket mer intresserade av Olof Lundh och Patrick Ekwalls privatliv än seriös sportjournalistik - jag är nästan rädd för att det är sant.

Den oproduktiva byggsektorn

Nybygge - Badvädersgatan, Biskopsgården

Har du någon gång gått förbi en byggarbetsplats och sett en massa byggarbetare som mest står och hänger? Förmodligen har du det.

Personligen har jag länge närt en egen idé om att byggsektorns höga kostnader går långt tillbaka. Under efterkrigstiden sattes svensk industri under en allt hårdare internationell prispress på sina varor. En konkurrenssituation som hela tiden tvingade fram effektiviseringar, inte allt för sällan på de anställdas bekostnad. Men byggsektorn utsattes aldrig riktigt för samma press; den vara som produceras är inte lika lätt att transportera. Förvisso genomfördes kraftiga rationaliseringar i byggandet av till exempel våra älskade miljonprogram men kostnaderna för konsumenten har rasat iväg. Idag går en tredjedel av våra inkomster åt att betala för vårt boende - om vi nu inte äger vårt eget hus.

Skall det verkligen vara så, eller blir vi lurade på något sätt? Det är lätt att sitta på sin kammare och klaga över att allt är så dyrt nuförtiden, men det är inte lätt att få tag i fakta alla gånger.

Igår hörde jag på på Sveriges radios P1:s program Vetandes värld en del fakta som bekräftade mina misstankar. Undersökningar gjorda bland annat på Chalmers visade att hälften av en byggarbetares arbetstid gick till annat än att faktiskt bygga. En mängd tid gick åt till att leta reda på materiel och annat. Vidare var planeringen av logistiken kring byggen undermåligt; ofta kom alla saker på en gång och ibland försent. Bygget av nya hus är oftast begränsat till arbetstiden mellan sju på morgonen till fyra på kvällen med följden att det blir trångt och bökigt när alla hantverkare skall in på en samma gång och trängas. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att det finns pengar att tjäna. Byggarbetare lever inte precis på svältlöner idag och med sociala avgifter blir hälften av lönekostnaderna en hel del pengar.

Hur skulle det varit om inte industrin lärt sig Just In Time vid det här laget? För vi kan ju alla gissa vem som får betala kostnaderna, och det är inte Skanskas, NCC:s eller JM:s ägare. Med denna konstant debatterade bostadsbrist, (eventuella) fastighetsbubbla och höga marknadshyror är det måhända viktigt att se över konkurrenssituationen i byggbranschen en smula.

2006 kom konkurrensverket ut med en rapport som pekade på behoven av just detta. Det visade sig att medan fyra bolag fullständigt dominerade byggandet och oftast byggde i egen regi utan upphandling, var kostnaden mycket lägre då upphandling eller förhandlingar faktiskt skedde. Det tycks som att det saknas incitament på svensk byggmarknad att på allvar ta tag i att förbättra produktiviteten. Kanske finns det möjligheter att minska kostnaderna på andra sätt än att anställa utländska byggarbetare för löner under kollektivavtal.

Som det är nu får vi det sämsta från två världar; hafsiga serieproducerade byggen som är svindyra.

Att skriva sin historia

Vinnaren skriver historien brukar det heta. För några dagar sedan hade DN en essä på kultursidorna om nazismens försök att framhäva och omforma förfädernas arv för att dessa skulle passa deras syften och ideologi. Hår arbete lades ner för att få historisk fakta att stämma ihop med den ideologiska kartan. Artikeln fokuseras på en nyutkommen bok om SS forskningsinstitut för att göra myten om det förgångna till vetenskap; Heather Pringles "Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget". Över tvåhundra arkeologer, antikvetare, etnologer och andra humanvetare, medicinare, fotografer, labassistenter och även filmare jobbade frenetiskt med olika moderna forskningsmetoder för att bevisa det som efterfrågades.

Så här i efterhand tycks deras verksamhet skrattretande. Men vi skall inte heller glömma bort att även idag kämpar olika intressen om att forma historien för sina ändamål. Jag har för en tid sedan skrivit om Svenska Dagbladets ledarredaktions önskan att styra forskningen hos den av regeringen grundade myndigheten Forum för levande historia mot ett förutbestämt mål; kommunism leder till folkmord. Samtidigt som de anklagar Forum för levande historia för att vara infekterat av vänstermänniskor med motsatt mål; att visa att kommunism per definition inte leder till folkmord.

*****

Men vad jag också vill passa på att göra är att komma med ytterligare ett litteraturtips som faktiskt hänger samman med essärn i DN. Efter att ha slukat Babtjenkos "Krigets färger", har jag nu gett mig i kast med en personlig favorit. Boken är "Salamanderkriget" från 1936 av den tjekiske författaren Karel Capek - för eftervärden antagligen mest känd för att ha introducerat ordet robot i litteraturen. Boken som handlar om hur en excentrisk tjeckisk sjökaptens upptäckt av lärorika salamandrar i en indonesisk vik leder till en serie av händelser som kommer att förändra världen är nog den bästa satiriska skildringen jag känner till. Salamandrarna kan använda verktyg och kan till och med lära sig tala. Snart kommer de att användas för många olika projekt och verksamheter i kustområden världen över.

En fördel med science fiction och dystopier är dess möjlighet att synliggöra vår egen verklighet. Tror nästan inte det finns någon aspekt av den mänskliga tillvaron som Capek inte lyckas driva med på ett lågmält och självklart sätt; kolonialism, rassegrationen i USA, religion, ekonomi, vetenskap, nyhetsmedia, cirkus, religion, pedagogik, filmkonsten, musiken, arbetsförhållanden, storpolitik, diplomati, nationalism, kändisdyrkan, sex.

Men framförallt lyckas han driva med nazismen när boken förtäljer om salamanders ankomst till den baltiska kusten:

"Några få år efter grundläggandet av de första salamanderkolonierna i Nordsjön och Östersjön konstaterade den tyske forskaren dr Hans Thüring att den baltiska salamandern - synbarligen genom miljöns inflytande - företer vissa kroppsliga särdrag; så är han enligt dr Thüring något ljusare och går mera upprätt, och hans index vittnar om en längre och smalare skalle än huvudet hos andra salamandrar. Varianten fick namnet der Nordmolch eller der Eldermolch (Andrias Scheuchzeri var. nobilis erecta Thüring).
Detta gav den tyska pressen anledning att ivrigt sysselsätta sig med den baltiska salamandern. Man lade särskild vikt vid att det var genom inflytande av den tyska miljön som denna salamander utvecklats till en särskild högre rastyp, obestridligt överlägsen alla andra salamandrar. Det skrevs med förakt om de degenererade medelhavssalamandrarna, kroppsligt och moraliskt förkrympta, om de vilda tropiska salamandrarna och över huvud taget om andra nationers lågt stående, barbariska och djuriska salamanderarter. Från storsalamandern till den tyska Översalamandern, så lydde nu de bevingade orden. Låg kanske inte ursprunget till alla nutida salamdrar på tysk mark? Hade inte deras vagga stått vid Oeningen, där den tyska vetenskapsmannen dr Johannes Jakub Scheuchzeri funnit deras härliga spår redan i tertiäravlagringarna? Det råder följdaktigen icke det minsta tvivel om att den ursprungliga Andrias Scheuchzeri för geologiska tidsåldrar sedan fötts på germansk mark; om den senare spritt sig till andra hav och zoner, har den fått betala detta med hejdad utveckling och degeneration; men så snart de återbördats till sitt ursprungliga färdernesland blir den ånyo var den fordom varit: en förädlad nordisk Scheuchzersalamander, ljus, upprättgående och långskallig. Det är således endast på tysk botten som salamandrarna kan återvända till sin rena, högre typ, sådana som den store Johannes Jakub Scheuchzer påträffade den avtryckt i stenbrotten vid Oeningen. Därför behöver Tyskland nya, längre stränder, behöver kolonier, behöver världshaven för att över hela världen en ny generation av rasrena, ursprungliga tyska salamandrar skall kunna utvecklas i tyska vatten."

Som man kanske kan förvänta sig går inte utvecklingen i boken vidare bra för människan. Karel Capek var en liberal i ordets finaste bemärkelse och var snart utnämnd till folkets fiende nummer två i Tjeckoslovakien av Gestapo. En tid efter Münchenfördraget som innebar dödstöten för hans hemland dog han av dubbelsidig lunginflammation, vissa menar att hans reaktion på de andra demokratiernas sätt att offra Tjeckoslovakien till nazismen var en bidragande orsak då han helt saknade vilja att leva.

Boken finns inte i nytryck, men har bland annat getts ut som pocket av "en bok för alla" och går därför att hitta på välsorterade bokantikvariat.


*****

För övrigt irriterar jag mig över hur blogger har som vana att förvrida och flytta om i texten när man flyttar en bild som precis lagts in. Nu skall jag dock släppa detta och gå ner på ett av de lokala vattenhålen, dricka lite avslagen hof och bella på Liverpool - Manchester United.

*****

Liverpool förlorade förstås. Med tanke på längden av ovanstående citat från boken skall jag passa på att tillägna det här inlägget till den så kallade touch-metod jag fick lära på några gamla brummandes elektriska skrivmaskiner i högstadiet. Utan dessa kunskaper hade mitt inlägg inte varit praktiskt genomförbart.

[Bok] Krigets färger

Hög tid för en bokrecension!

Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden...

med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.


Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.

Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:

"På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helst ensamma."

Den värnpliktige soldaten som överlevt länge nog för att ens hoppas på en möjlighet att komma hem är helt alienerad från det civila livet. I och för sig inte helt olikt veteranerna i mellankrigstidens Tyskland.

Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots - eller kanske på grund av - den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.

Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.

Konsumenter är vi allihopa

Så här i Jultider handlar det mesta om julfrid, tomten och Jesubarnet.... nä, nu ljuger jag; det handlar om konsumtion. Det är så att jag knappt vågar sätta min fot i en affär. Inte för att jag brukar vilja det annars heller, men då beror det på ovilja inte direkt olust. Jag tycker det är riktigt otrevligt att bli trängd ihop med en massa galningar. Tacka vet jag folk på Lillhagen, dem går det säkert att resonera med.

Lagom till (ur ett tidsperspektiv) konsumtionshysterins epicentrum går Tove Lifvendahl, kommunikationschef på Svenskt Näringsliv ut och försöker försvara konsumtionen i SvD. Föga oväntat ligger fokus på miljöfrågan.

Hon vill hävda att det är just konsumtion som är den viktigaste drivkraften i utvecklingen. Utan konsumtion hade vi inte haft dagens billiga mobiltelefoner. Dagens kylskåp drar mycket mindre energi än gårdagens. Utan konsumtion skulle handeln med fattiga länder avstanna, vilket skulle skada deras möjlighet att utveckla sina ekonomier. Icke-konsumtion däremot skulle däremot skada den tekniska utvecklingen.

Jag önskar att jag kunde ha ett så enkelt perspektiv på verkligheten. Likt de få starkt troende som i dagarna hukar i landets kyrkor vänder sig Svenskt Näringslivs mot denna heliga ande som går under namnet den osynliga handen; den som åt alla lycka bär. Själv ser jag inte riktigt hur skeppandet av flera ton av dåligt producerade platsleksaker till Nordstan hjälper någon utom medlemmarna i Svenskt Näringsliv.

*****

Nya spelare presenteras i Nordstan idag efter att ha avslöjats på gårdagens PK ute på GAIS-gården. Mittbacken Markus Halsti från HJK Helsingfors och anfallaren Daniel Morais Reis från América FC i Belo Horisonte (är la lite som Bellevue i Kviberg). Men då de skall presenteras på Nordstan är det la tveksamt om jag orkar ta mig dit, bara tanken att trycka mig in där en vecka innan Julafton! En hel del kan jag göra för min klubb - jag var till och med på Hard Rock Café - men det finns gränser!

*****

Lifvendahl har ett förflutet som såväl kolumnist i Svenska Dagbladet och som ordförande för Muf - hade hon varit man och sosse hade jag kunnat kalla henne pamp.

Bekämpa hockeyn - köp faktum!

- för att köra i gamla hjulspår

Framsidan i dagens Gepe handlar om hur hockeyklubben Frölunda hastigt och lustigt dragit sig ur samarbetet kring de hemlösas kalender. Själva idén är att olika hemlösa har fotograferats i olika klubbdräkter för tolv olika föreningar i Göteborg med omnejd.

Klart att det är lite dåligt att dra sig ur ett samarbete så här i sista stunden, men det roliga är ändå hur en reklamare kommenterar händelsen i artikelns ingress:

"Enligt Bo Wallmander på reklambyrån Speak motiverar Frölunda avhoppet med att klubbens fans inte kan identifiera sig med hemlösa."

Föga oväntat dementerar klubbens marknadschef påståendet och kallar det en fullständig lögn. Får la tro att mannen satte både kaffet och lussebullen vrångstrupen. Inte någon kul nyheter för en marknadschef, oavsett om det är sant. Skulle verkligen inte förvåna mig om det är sant, men det kommer förstås aldrig att erkännas vad som sägs bakom stängda dörrar.

Som jag ser det är det återigen en chans för GAIS att distansera sig från Frölunda Indians och allt den klubben står för - fjantiga jippon, dålig smak och annat trams som avser att locka till sig resursstarka konsumenter, döva dem med hög ljudvolym och reklam och trycka ner reklamflyers i käften på dem. Sedan är ju sporten tämligen menlös också, men det behövs la knappt nämnas.

Du vill la uttrycka dig själv?

Hög tid för ett snårigt inlägg - men med en röd tråd.

Office Space är helt klart en av mina favoritfilmer. Snackade med min uttråkade sambo som sitter fast på Brommas flygplats och kom och tänka på en idé jag utvecklade för en tid sedan och nu undrar om jag skall göra något av. Men först filmen. Som en bihistoria till helvetet på kontoret utspelar sig ett liknande helvete på ett lunchhak brevid. Den mediokra skådisenJennifer Aniston spelar Joanna, servitris. Under filmen blir hon plågad av sin chef som vill att hon skall ha på sig mer små roliga knappar ("We're not in Kansas anymore") och liknande för att uttrycka hennes personlighet. Haket har till och med regler på hur många fjantiga prylar personalen måste ha på sig. Joanna har det minimala antalet, men det räcker inte. Till slut blir denna påtvingade personlighet för mycket för Joanna som faktiskt jobbar som servitris för att få pengar, inte för att "uttrycka sig":

Joanna: You know what, Stan, if you want me to wear 37 pieces of flair, like your pretty boy over there, Brian, why don't you just make the minimum 37 pieces of flair.
Stan, the manager: Well, I thought I remembered you saying that you wanted to express yourself.
Joanna: Yeah. You know what, yeah, I do. I do want to express myself, okay. And I don't need 37 pieces of flair to do it. [flips off Stan]

Till ett derby 2006 mot den lille satan tog jag spårvagnen ner till stan och hoppade av först vid Avenyn (fiendeland) för att få lite närmare till bortasektionen på Nya Ullevi. Dessutom skulle jag stilla min oroliga mage med lite hamburgare och gick planlöst in på Burger King. Äter sällan på trista hamburgeställen, men det här var en nödsituation. Kanske jag borde ha vetat bättre; Köttkungen och den onde har ett samarbete och alla i personalen gick omkring i en vedervärdig, randig färgkombination. Dessutom tog det evigheter att få sin hamburgare. Skulle tagit en halv special istället. Men det går ju inte att bli ondsint mot personalen, de är tvunga att ha på sig skiten och det var rätt mycket folk. Min sambos företag ville att hon skulle börja ha på sig en tomtemössa redan i slutet på november, vilket hon förstås skiter i. Men det är lite mer krut i henne än någon finnig unge som jobbar på en hamburgekedja.

(er kära bloggare fick lida helvetets kval för att hitta denna bild)

Under ett derby använde sig snorvalpsklacken av detta budskap. Om man är ett litet bortskämt kranskommunspucko som ser ut som Pontus Wernbloom är detta kanske höjden av smarthet. Men för mig visar det snarare på kreatörernas avsaknad av respekt för utsatta grupper i samhället.

Vad är egentligen poängen jag försöker komma till? Jo, för en tid sedan läste jag uteliggarnas tidning Faktum och noterade att GAIS - till skillnad från bland annat den lille satan - saknade stödprenumeration på deras tidning, även om klubben i och för sig har hjälpt till med lottförsäljningen i samband med VM för hemlösa. Kopplar man ihop allt detta med ordförande Christer Wallins uttalande i tidskriften Offside (har letat, men inte hittat vilket nummer) om att GAIS skall vara underdogen i Svensk fotboll finns det en vettig väg framåt; GAIS kan profilera sig som uteliggarnas klubb!

För det första är det helt i linje med det sätt som många inom de grönsvarta leden vill profilera sig gentemot konsumprodukten; lite smartare, lite kvickare och med ironi och självdistans. För det andra är det att profilera sig tillsammans med riktiga underdogs. För det tredje skulle en sådan kampanj inte behöva bli lita flanig och töntig som blåvittrandiga ungdomar med hårnät.

Min tanke är enkel: GAIS skänker bort en grönsvart mössa till varje Faktumförsäljare. Det är en vettig sak att ge till uteliggare, det är kallt ute nu i vinter och de kan näppeligen supa eller snorta upp mössan. Faktumförsäljare syns på stan och skulle därför göra reklam om de använder mössan, samtidigt som GAIS varumärke starkare kopplas samman med människor som väljer bort eller misslyckats med den enkla vägen i livet; underdogs. Men framförallt, och detta är viktigt, så kan inte GAIS eller Faktums redaktion tvinga försäljarna att bära mössan. Hemlösa spelar inte medelklass-svenssons spel. De jobbar definitivt inte på Burger King. Hejar försäljaren på blåvitt så slänger han mössan (i bästa fall). Inte svårare än så. Faktumförsäljare som väljer att bära mössan blir trovärdiga och genuina reklampelare, de är inte tvingade som Joanna i Office Space. De säljer sig kanske, men helt frivilligt och kan när de vill bryta kontraktet genom att slänga mössan i hamnkanalen.

Har tänkt på att sända det här förslaget, med ett annat språkbruk, till lämplig person på GAIS kansli. Problemet är förstås att jag är en nolla. Även om GAIS med aktiva supportar är talibaner som upprätthåller en stenhård stil där ett svagt hockeyintresse kan leda till nackskott, är GAIS kansli och därtill hörande människor inte underdogs utan i hög utsträckning flanar som hellre lyssnar på människor som har kostym och varit medelmåttiga försäljare för nåt medelmåttigt företag. De är helt enkelt inte underdogs och det är tveksamt om de kunde förstå en idé som de inte redan tidigare fått exempel på från en marknadsföringsbok från en grundkurs i företagsekonomi.

Tvättstugsfascism

I flera veckor har den stått där i entrén till innegården; en svart damcykel av modellen Skeppshult. Där får den inte stå, det finns ett alldeles adekvat cykelrum som dessutom är tämligen enkelt att ta sig till, definitivt inte bökigare än de två dörrar - varav en låst - som man måste forcera om man vill föra in cykeln genom entrén. Hur skulle det se ut om alla ställde sin cykel där?

För en gångs skull är det min sambo som börjar arbeta upp en irritation före mig. Hon tror att det är mitt temperament som smittat av sig; långvariga relationer är bara så utvecklande för folks personligheter. Men nu har även jag börjat bita ihop när jag går in i huset.

Vad är det egentligen för människa som äger en skeppshultdamcykel? Jo, min förförståelse är övertygad att sådana cyklar i första hand framtrampas av tanter som har en tendens att skriva arga lappar i tvättstugan! Inte för att jag sett några arga lappar i vår fina och välskötta tvättstuga, men det är la bara en tidsfråga. Och vi vet ju alla vilka som kommer att skriva den. Precis, skepphultsdamen. Vilken hycklare!

Jag har blivit så gammal på äldre dar... En snygg och välvårdad cykel på fel ställe hade inte stört mig förr. Snart kommer jag tycka illa om invandrare (de luktar så konstigt), läsa kvällstidningar och titta på Postkodsmiljonären. Så det så!

*****

Lämpligt soundtrack till ovanstående inlägg: What's He building? av Tom Waits från skivan Mule Variations.

We shall overcome

Ja, vi skall komma över bron då. Cykelbron debatteras igen på Gepe. Miljökommunalråd Kia Andreasson (mp) vill utmåla en cykelbro nära operan som en helande länk för att binda samman fastlandet med den gröna ön, aka västkustens Manhattan.

Det är något märkligt med lokala debatter. Jag har inte bott på så många platser, men i alla lokalblaskor har det alltid funnits nån enskild fråga som på något sätt alltid är aktuell. När jag bodde i Varberg stod det var och varannan dag om dubbelspåret som skulle dras genom staden eller öster om stadskärnan. Det skrevs argsinta insändare av både politiker och allmänhet med de mest skiftande perspektiv och argument, möten hölls och landsortsjournalisterna på hallands nyheter skrev spaltmeter efter spaltmeter. Snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men fortfarande finns det inget dubbelspår. Kommer man hem till morsan och slår upp HN så är det dock inte omöjligt att där finns något nytt om spårdragningar.

Flyttade till Umeå och fick ett gratis exemplar av västerbottenskuriren i näven när jag skrev in mig på universitetet. Vad stod det om på framsidan med stora, svarta krigsrubriker? Ja, om en omdebatterad spårdragning förstås. Flyttade ifrån Umeå, men tåget som jag åkte därifrån med åkte då på samma spår som jag kom till staden på.

Nu läser man den enda tidningen i en storstadsregion med en dryg halv miljon invånare. Något av det viktigaste som pågår är en infekterad debatt om en gång- och cykelbro över Göta älv. En prioriterad fråga enligt vissa, medan Göta älvbron från 1939 håller på att rasa ihop. Enligt bedömare måste den vara ersatt senast 2020. Ett rätt konkret faktum, då nästan all kollektivtrafik mellan Hisingen och fastlandet går över den bron, tusentals människor i timmen. Men det hindrar tydligen inte politiker att fokusera all sin energi på just sin idé. Miljöpartiet är helt galna i cyklar. För en tid sedan irriterade jag mig över en grupp folkpartister och nu är det en miljöpartists tur.

Miljöpartisten skriver om den psykologiska spärr som finns mellan fastlandet och Hisingen och hur just en sådan skulle överbryggas med en gång- och cykelbro som skulle ge ökad närhet till Operan, Backateatern och Ostindiefararen Götheborg. Jo, men tjena! En ny bro femtio meter närmare! Det är fortfarande inte gångavstånd till Operan från Backadalen eller Biskopsgården. Projektet tros kosta nästan en halv miljard. Tidigare erfarenheter visar att offentliga projekt alltid kostar minst femtio procent mer i slutändan.

Det spelar ingen roll hur fin cykel- och gångbron är om det inte finns en bro för framförallt kollektivtrafiken mellan Göteborg och Hisingen. Det spelar ingen större roll för folk om det är lite lättare att traska över till operan om det tar evigheter att transportera sig till jobbet varje dag. Oavsett om transportmedlet är bil, cykel, apostlahästarna, buss, spårvagn eller kamel. Ett konkret vardagsproblem som sällan tycks beröra politiker med visioner. Påminner lite om den vurm som funnits för evenemangsstråket som jag gnällde på lite tidigare.

För övrigt gillar jag den psykologiska spärr och distans som finns mellan Hisingen och fastlandet, det tilltalar min vurm för underdogen i samhället. I alla fall nu när jag slipper bo i en betongförort (hycklare!).

Storebror se mig!

Trogna läsare av min blogg (max en person) vet att jag dragit fram mycket av min bitterhet genom artiklar i Svenska Dagbladet. Nu på söndagsmorgonen, när jag lite trött går för att hämta tidningen på hallmattan, är det inte en gepe som ligger där utan ett exemplar av huvudstadsblaskan SvD!

Helt otroligt, vilken service! Bara att tacka och ta emot, hoppas kunna finna material som leder till ett inlägg beskare än mitt morgonkaffe.