DLS 2 - 1 GAIS

Det är länge sedan jag varit så onervös inför ett derby mot den lille satan. I våras tog jag tåget ner till Göteborg och anspänningen var enorm. Kanske inte minst för att tabellen då såg annorlunda ut än nu i höst - GAIS såg ut att vara det bättre laget. Resultatet blev en 0-0 match. Så nu var jag nästan inte nervös alls, då jag uppfattade förlusten som given på förhand.

Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag - GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (86´10.J. Florén), 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik (45´11. T. Lycén), 14. J. Lindberg, 23. E. Hédinsson (67´21. J. Johansson);
22. B. Andersson

Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada - var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick - suprise, suprise - spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.

GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.

Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?

Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.

Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.

Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén - GAIS svar på George Best (mer utanför plan...) - kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.

Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.

1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.

En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker "Förbannade förlorare" och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.

När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån... fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.

Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.

I come old friend from Hell tonight
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve

Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.