Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.
Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli 'okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen' eller något liknande.
En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att "spela från hjärtat" en annan att deras tolkning var "bättre än orginalet". Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.
Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.
Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.
Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!
Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli 'okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen' eller något liknande.
En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att "spela från hjärtat" en annan att deras tolkning var "bättre än orginalet". Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.
Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.
Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.
Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!
2 kommentarer:
Ser själv inte det där programmet men hittade klippet på svt, det var en bisarr upplevelse. Speciellt bra var det ju inte heller. Noterade även att de tycks ha utlämnat versen "Ibland känns det ingenting alls
Dom skulle kunna hugga av min hals
Bara så jävla tom
när jag väntar på min egen dom"
Var den för magstark att dansa och le till tro?
Kom att tänka på det här klippet, även om det snarare är gjort i humoristiskt syfte för att vara just absurt: http://www.youtube.com/watch?v=fc-V3NYckOI
Det här var ju det bästa jag sett på länge. Wow! http://svtplay.se/v/1766629/dansbandskampen/torgny_melins_-_800_grader?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1766629/sb,k116444,1,f,
Tack Olle, den här kan jag leva länge på.
Skicka en kommentar