Femton avgörande böcker

Såg häromdagen att en gammal kompis från förr (ja, som latin Kings-låten!), som har en välskriven blogg om serier jag nästan aldrig hört talas om och troligen aldrig kommer att läsa, har länkat vidare till mig i någon form av litterärt kedjebrev. Poängen är att på femton minuter komma på femton böcker som har lämnat ett bestående intryck.

Karel Capek, Salamanderkriget
George Orwell, 1984
Varlam Sjalamov, Skovelmästaren
Aleksandr Solzjenitsyn, En dag i Ivan Denisovitjs liv
Kurt Vonnegut, Slakthus 5
Nick Hornby, Fever Pitch
Arkadij Babtjenko, Krigets färger
Primo Levi, Är detta en människa?
Jaroslav Hasek, Soldaten Svejk
JM Coetzee, Pojkår
EM Remarque, På västfronten intet nytt
Albert Camus, Myten om Sisyfos
Jane Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg
Väinö Linna, Okänd soldat

Rimligen inte en slutgiltig lista. Tanken är som sagt att det är de man kommer på under femton minuter. Som synes väldigt munter läsning i stora delar; krig, koncentrationsläget, dystropier och fotboll.

Jag misstänker att detta med femton böcker är någon trend som torde ha startad för länge sedan och nu har den börjat närma sig bloggvärldens bottenträsk när det kommer ner hit. Jag känner bara till en enda regelbunden läsare som har en egen blogg (är det ytterligare någon så får ni gärna tipsa om det) och som samtidigt kan förväntas läsa böcker, så jag får la sända vidare det till andra sidan.

Öppet brev till Ulf Stenberg

Efter att ha läst och förargats över Ulf Stenbergs provokativa beskrivning av söndagens händelser i Sport och Spel vecka 35 kunde jag tyvärr inte låta bli, utan sände iväg ett e-post:

Inte nog med att jag så när råkar ramla i badrummet på morgonen för att katten har pissat utanför lådan, sedan råkar jag läsa din "sport och spel"-krönika också. Ja, du förstår säkert att detta handlar om din passage kring söndagens händelser i Helsingborg. Jag utgår från att detta inte är det första e-post du får och det också är ungefär här du raderar mitt meddelande.

Jag kan inte säga så mycket om själva marschen till arenan då jag inte såg så värst mycket av den. Jag bröt nämligen, vis av tidigare erfarenhet, ut från marschen så fort som möjligt. Inte för att ställa till med bråk och besvär utan för att jag inte litar på Skånepolisen. Däremot hade jag redan betalt och kommit in på Olympia när huvudklungan närmade sig entrén. Nu vet jag inte exakt vilken vinkel du såg förloppet ifrån (vi får la utgå från att du faktiskt var där och såg händelserna du berättar om) och det är näppeligen värt att gå in i detaljer men från mitt perspektiv skulle jag lämnat en annan, låt oss kalla det en mer problematiserad, skildring av förloppet.

Vad jag däremot gjorde efter händelserna var att gå fram och tala med vänner och bekanta som kom in med hundbett, blåmärken och röda ögon från polisens pepparsprej och fick deras perspektiv på den, enligt din uppfattning, beundransvärt tålmodiga polisen. Att jag nu är bekant med flera människor som råkade ut för denna kår gör mig måhända i viss mån partisk men innebär samtidigt att jag har en relativt god hum om vad det är för slags människor jag talar med, om de är huliganer (vilket jag ytterst sällan talar med) eller inte.

Medan du enkelt avfärdar protester och invändningar mot, enligt din uppfattning, rakryggade uttalanden på GAIS hemsida som levererade av "sanningssägare" - där citationstecknen tycks betyda att personerna a priori är opålitliga - vet jag vilka jag talar med. Ditt resonemang i denna fråga är mycket typiskt för medias attityd gentemot fotbollsupportar. Medan det numera, som tur är, inte längre ar acceptabelt att skylla bort våldtäkter på att tjejen druckit alkohol och klätt sig utmanande, är en fotbollssupporter per automatik misstänkliggjord. Att jag samtidigt är engagerad medborgare, äkta make, tv-licensbetalare, hyresgäst, skattebetalare, kattägare och GP-prenumerant (det är bara för dig att välja och vraka vilka roller du tycker ger mig någon form av moralisk tyngd) spelar ingen roll, för så fort jag tar med mig min grönsvarta halsduk (och jag tror i och för sig inte klubbfärgerna är av betydelse här) så är min trovärdighet reducerad, även om jag aldrig hamnat i bråk i samband med en fotbollsmatch (och knappt i andra sammanhang heller).

Nå, vad jag då mötte när jag stod innanför Olympias grindar var människor som var arga, chockade och bestörta över polisens urskiljningslösa framfart mot dem som supportrar. Nu förstår jag förstås att polisen uppgift inte är enkelt. Över 200 personer som druckit alkohol kan säkert vara svårt att hålla koll på, det är ju nästan som en fredagskväll i Trollhättan. Vidare har jag verkligen inget emot att de sätter åt huliganer. Dessa har trots allt gjort sitt illegala och minst sagt märkliga val av hobby och borde räkna med konsekvenserna (vilket de i och för sig inte alltid gör). Jag tror inte heller på ACAB (All Cops Are Bastads). Det är givetvis så att det finns olämpliga och inkompetenta poliser, precis som de finns inom alla yrkesgrupper.

Nej, problemet är större än så. Skånepolisens verksamhet präglas av ett allvarligt systemfel. Ett system inom vilket våldsamma och direkt olämpliga poliser får härjas fritt och sedan skyddas av sina kollegor. Min slutsats efter att ha så att säga studerat detta under ett antal Skåneresor under senare år att polisen i Skåne helt enkelt har ett huliganproblem. När oskyldiga supportrar försöker påpeka detta misstänkliggörs de, som du nu i din krönika. En medelålders man med civilkurage som i början av marschen skrek åt några ungdomar som betedde sig illa låg lika fullt ner på gräsmattan med pepparsprejade ögon i slutet av marschen. Försök att göra en anmälan på plats möts av hot, kameror slås sönder.

Att då GAIS-gården, efter en händelse som" var så förutsägbart att det inte ens blev en notis i GP dagen efter" för ovanlighets skull går ut och fördömer händelsen blir givetvis som ett hån mot oss medlemmar som måhända också tyvärr tycker att huliganbråk är förutsägbart men näppeligen polismisshandel. Måhända kan man hävda att problemet ligger hos huliganerna i första hand och visst är det så, men nog kan man som skattebetalare (om än inte i Skåne) ha lite större förväntningar på beteendet från polismyndigheten?

Slutligen, när irritationen börjar lägga sig, skall man öppna den tredje statsmaktens publikation och behöva läsa en krönika som ironiserar över det hela, kommer med ett minst sagt skevt perspektiv, berömmer polisen och slutligen misstänkliggör oskyldiga. Jag kan inte direkt säga att jag tycker detta är i linje med journalistisk yrkesetik, men sådant kanske man inte skall förvänta sig från en sportjournalist.

Kommer givetvis inte ha den minsta effekt. Stenberg kommer inte läsa den utan sitta kvar och sörpla kaffe och äta vetebulle på sitt kontor tillsammans med sina hejdukar på GP-sporten.

En ny Göta älvbro - stads- och trafikplanering

Inlägg från gbg.yimby.se

Hösten är snart här och med sommarens slut ökar debatten kring många viktiga stads- och trafikplaneringsfrågor i Göteborg. Den mest överhängande av dessa har varit den lätt infekterade frågan om trängselskatter.

Lite i skuggan av denna fråga, som i mångt och mycket handlar om ett sätt att finansiera Marieholmstunneln och Västlänken, har Göta älvbron hamnat. Denna bro, som med människans måttstock redan skulle ha gått i pension, anses behöva ersättas absolut senast år 2020. Frågan har varit rätt akut rätt länge nu och i onsdagens GP (ej på nätet) presenteras sex olika alternativa förslag för hur den befintliga bron skall ersättas.

- Låg- eller Högbro i Stadstjänaregatans förlängning
- Låg- eller Högbro i Kämpegatans förlängning
- Tunnel under Kämpegatan och älven
- Kollektivtrafikstunnel under Kämpegatan och älven

Alternativen har nyligen presenterats för byggnads- och trafiknämnden av en gemensam grupp från både Stadsbyggnads- och trafikkontoret. Kostnaderna beräknas ligga på mellan tre till elva miljarder (multiplicera med två för en mer trovärdig slutkostnad) och mycket pekar på att det på grund av kostnadsskäl blir en ny bro precis uppströms från den gamla.

Förslagen förväntas gå ut på samråd inom några veckor. Ett utmärkt tillfälle för de yimbyiter som kan mycker mer om komplicerade trafiklösningar än vad undertecknad gör att göra sin röst hör och komma med intressanta förslag och lösningar.

I första hand är såväl en ny Göta älvbro som övriga delar av av de infrastruktursatsningar som nu hägrar kring älven trafikplaneringsfrågor. Det väcker dock även en del stadsplaneringsfrågor som bör betraktas och besvaras.

Vad jag menar med detta är skillnaden mellan den korta och den långa resan över älven. I mångt och mycket handlar infrastruktursatsningarna om att på ett bättre sätt hantera de långa resorna. Förflyttningarna som människor tar för sig till och från Göteborgs ytterområden och kranskommuner samt genomresande. De långa resorna får ofta stor uppmärksamhet i samband med större infrastruktursprojekt.

Ibland tycks stadsplanerare vara Venus och trafikplanerare vara från Mars (fast i realiteten är de allihop troligen från någon planet mitt emellan) när det kommer till dylika frågor. SCAFT-tänkande tycks - föga öväntat får man trots allt säga - i högre utsträckning hållit kvar sitt grepp kring trafikplanerarna. Resultatet av detta kan tyvärr bli att vi skapar nya barriärer i staden.

För att visionen om en fungerande Älvstad skall gå att realisera behöver vi tänka på de korta resornas infrastruktur. För att slutligen binda samman Göteborg norr och söder om Göta älv så måste även korta resor, från ena älvstranden till den andra, vara praktiska och genomförbara. Lågbroar skulle givetvis att vara bäst från stadens perspektiv, men detta krockar eventuellt med rikets intressen.

I söndagens Fria ord i GP (ej heller tillgängligt på internet) föreslog professor Robert Kliger, Chalmers och docent Dan Engström vid Ramböll att gamla Göta älvbron bör återställas till i sin ursprungliga form och bevaras som ett historiskt landmärke; att föreslå att något skall bevaras i sin ursprungliga form för tid och evigheter brukar som bekant vara enda sättet att få gehör i Göteborg. Skillnaden mot andra förslag är dock att deras historiska landmärke skulle ha en fortsatt praktisk funktion som bro för gång-, cykel och kollektivtrafik samtidigt som en, relativt billig, bilbro byggs jämte. Därefter kan debatten för ytterligare upp till fyra broar fortsätta medan det rätt akuta problemet är löst.

Problemet är dock att på sikt måste vi verkligen ha fler övergångar för att folk skall kunna ta sig mellan södra och norra delen av den nya Älvstaden. Med eller utan aktutlösning måste detta faktum tas i beaktande. Om ambitionen är att ena Göteborg över älven kan vi inte fortsätta att ha fem kilometers avstånd mellan de två fasta centrala övergångarna, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller kollektivt. En akutlösning som dessutom skulle minska antalet trafikslag som kan ta sig över vid Frihamnen skulle ställa staden än sämre rustad för möjligheterna att förverkliga Älvstaden.

Nåväl, fler övergångar kommer i vilket fall att ge oss fler av de där namntävlingarna som är så högt älskade i Göteborg. Demokratiskt är det också.

SvD-abstinens

Av oklar anledning har min vanliga källa till Svenska Dagbladet sinat. Detta, tillsammans med en del andra störande faktorer i den värld som enligt mina sinnesförnimmelser tycks existera utanför mitt medvetandes gränser, har definitivt inneburit att min inspiration till att blogga har minskat en del under senare veckor.

Internet i alla ära, men det är inte något fullgott substitut för en papperstidning. Jag måste utreda saken!

Betala för tidningen jag tidigare läst varje dag? Nej, nej - varför betala för något man efterfrågar, det låter helt absurt!

Helsingborgs IF 0 -1 GAIS

Efter en bortamatch i Helsingborg så tar det alltid lite extra tid att skriva ihop någon slags matchreferat. Kalabaliken utanför Olympia lämnar nämligen mer bestående intryck än själva matchen.

Så fort som vi skall lämna den mediokra ölhallen Tivoli och det första polisbråken börjar gör jag precis som jag gjorde förra året och borde gjort året innan dess. Jag stoppade undan halsduken, bröt mig ur och traskade i rask takt själv mot Olympia. En överlag trevlig upplevelse där jag stannade vid en korvkiosk och talade med några lokala supportrar för att önska dem lycka till och kom fram till arenan i god tid för att stå och skämta lite med tjejen i kassan. Lugnt och skönt, bra väder vad det också.

Sedan kommer huvudklungan, hårt pressad och angripen från polisen från alla håll. Skånepolisen använde sig av teleskopbatonger, hundar, hästar, bilar och pepparsprej för att trycka driva folkmassan mot den minimala ingången som samtidigt var omgärdat av kravallstaket. Efter ytterligare lite press från polisen rämnade staketen och folk flydde eller pressades igenom entrén ut ut i den lilla park som ligger inne på arenans område. En park som nu fick bli viloplats för flera grönsvarta anhängare som hade svårt att se på grund av sina sprejade ögon. Andra bekanta kom in med blåslagna kroppsdelar och även hundbett. Ytterligare några bekanta kom aldrig dit, utan hade redan tidigare tagits av polisen.

Nog för att den grönsvarta klungan innehöll en del bös som för all del förtjänar både det ena och det andra. Det är inte konstigt i sammanhanget, det är allmänt känt att om man vill ha bråk och kaos så är en bortamatch i Skåne en begivenhet. Det ser polisen till. En poliskår som helt saknar förmåga eller vilja att kontrollera kaoset och där kollektiv bestraffning är regel snarare än undantag; är du gaisare är du per definition skyldig!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (74' 29. Romarinho);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (65' 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

Att matchen skulle bli svår och troligen sluta vad det nog ingen som betvivlade innan match. Vad vi inte kände till vad den mentala obalans som tycks råda i Helsingborgs trupp. I ett tidigt läge kan Pär Ericsson sno åt sig bollen på kanten, dribbla sig fri och slå ut bollen mot en centralt placerad Ejyolfúr Hédinsson som kallt skjuter bollen i krysset från över femton meter.

Ett bra avslut och en bra inledning av GAIS således och nu förväntar man sig en tids press från ett bollskickligt HIF. Men icke, istället väljer spelaren Skulason att dra på sig två gula kort på under två minuter. Därmed är Helsingborg nere på nio utespelare i nästan 80 minuter. Att spela med en man mindre en tio minuter eller en kvart behöver inte alltid vara så hemskt men att konstant ha en man mindre i många lägen där motståndarspelarna fortfarande har ork och fokus att hålla ihop laget och spela boll är mycket jobbigt.

Under resten av halvleken lyckas GAIS bolla runt bollen rätt bra i offensiven samtidigt som Helsingborg inte lyckas skapa så värst mycket. Deras farligare chanser bestod oftast i att domaren kände ett behov av att överkompensera för den tidiga utvisningen genom att konsekvent döma frispark till hemmalagets favör, trots att dessa näppeligen uppför sig vidare balanserat. De får faktiskt 14 frisparkar på rad innan GAIS får sin andra frispark i mitten av andra halvlek. Som tur är känns inte GAIS fullt lika svaga på fasta situationer längre laget håller resultatet till halvtid. Som supporter är det dock nervpressande att de inte lyckas få in ett andra mål, ett resultat som rimligen skulle tagit knäcken på HIF:s förmåga.

I andra halvlek gör HIF något byte och ändringar som tycks få ingång deras spel bättre. Framförallt lyckas de med att skapa ytor för René Makondele centralt vilket flera gånger gör mig riktigt nervös. GAIS lyckas dock i mycket hålla upp sitt spel utom mot slutet av matchen då det verkligen börjar tappa, troligen mentalt rädda att förlora sin seger. Detta trots att HIF nu fått ytterligare en spelare utvisad och de kvarvarande spelarna ängar mer energi på att klaga på domaren och gnälla än att spela boll. Det går till och med så mycket överstyr att GAIS börjar få frisparkar igen.

En riktigt jobbig incident är när Dime Jankulovski vinkar gör tecken för att ett skott kommer att gå utanför bara för att vi supportar som står bakom honom skall se hur den studsar i stolpen och tillbaka in till straffområdet där en nyinbytt Romarinho skall börja dribbla sig ur eget straffområde och blir av med bollen... därefter vet jag inte riktigt vad som hände, blackout helt enkelt.

Storstadsbarn

Inlägg på YimbyGBG.


I helgens nummer av GP:s livstilsmagasin för de tre M:en (Mullig, Medelålders, Medelklass) får läsaren träffa två småbarnfamiljer som har gjort det förbjudna: de har valt att bo mitt i staden.

från båda familjernas håll talas om den oreflekterade normen att flytta ut i småhus i och med att de fick barn, båda familjerna har också varit ute en sväng och nu kommit tillbaka till staden. Bullerbyidealet beskrivs som en stark norm som förstärks av att den förälder som väljer att stanna kvar i staden ses som egoistisk och oansvarig som väljer kaffe latte och sushi framför sina barns bästa.

Denna norm fick alltså ut de båda familjerna till villa och radhus men väl där upptäckte de också idyllens baksidor. Evigt pendlande och bilberoende, social isolering, dålig tillgång på service, det Sisyfosprojekt som arbetet med huset är samtidigt som stereotypa könsroller liksom bara smög sig på mellan lämnandet på dagis och storhandlande i köplada. Istället valde alltså familjerna att flytta tillbaka till staden med sin närhet och service och med sina lummiga innergårdar där barnen kan leka med grannungarna och det är nära till dagis och skola (noterar även att en familj pekar på en tryggare väg till skolan som en fördel i staden). Framförallt känner föräldrarna att de får mer tid över till barnen.


Några barn (och en kvinna) poserar för kameran i Landala år 1930

Att hitta två familjer som gjort något ovanligt är inte så svårt (GP:s upptagningsområde är nog stort nog för att hitta två småbarnsfamiljer som dyrkar Satan också) men det finns också andra belägg för att denna så kallade "Gråa våg" har en hel del belägg i statistiken.

Statistik betyder data för staten och i det avseendet har stadsboende oroat staten. innerstadens högre priser och relativa trångboddhet anses kunna minska nativiteten. Att tidigare bostadspolitik då i hög utsträckning handlat om att ge familjerna möjlighet att köpa småhus utanför staden i en evigt expanderande förtunning medan en stagnerad innerstad lämnas till barnlösa och äldre torde därför inte förvåna. Norra Älvstrandens bostäder har i många fall just marknadsförts som boende för par i övre medelåldern som vill sälja villa eller radhus efter att barnen blivit vuxna och (förhoppningsvis) flyttat. Nu tycks alltså detta tillstånd till att förändras när boendeyta prioriteras ner för andra värden.

Att normer kring barn i staden håller på att ändras till en mer nyanserad bild är givetvis positivt i många hänseenden. Inte minst för barnfamiljerna som förhoppningsvis får lättare att göre ett beslut kring sitt boende utifrån vad de vill, inte utifrån samhällsnormer (inte så att det alltid är något fel på normer men att ett socialt tryck tvingar ut män med tummen mitt i handen till eget hus gör näppeligen någon lycklig, utom möjligen hantverkaren).


Vallgraven har har frusit igen till några lekande barns glädje

Det innebär dock ännu en utmaning för Göteborgs stadsplanering. Att fler småbarnsfamiljer så att säga väljer bort Sydväst - inte utifrån ett ekonomiskt val utan som ett livsstilsval - innebär rimligen inte att de väljer att flytta till förstäderna i Nordost, där det förvisso även det grönt men föga bättre än Sydväst när det kommer till service och andra aspekter i det så kallade livspusslet.

Nej, alternativet till småhuset är lägenhet mitt i staden. Om småbarnfamiljer med de ekonomiska resurserna att köpa småhus nu väljer att även de konkurrera om lägenheterna i stadens attraktiva delar kommer detta ytterligare spä på en stor efterfrågan samtidigt som utbudet näppeligen kommer att öka. Resultatet blir än högre bostadspriser centralt och allt färre, med eller utan barn, kommer att ha råd att bo i staden. Så bygg blandstad - för barnens skull!

Trängselskatter på väg i Göteborg

Inlägg på YimbyGBG.


Det har varit på tapeten förut och lär diskuteras lika livligt som i Stockholm för några år sedan. Ja, det är alltså avgifter på biltrafik som återigen lyfts upp i GP.

Ett förslag snarlikt det som nu används i landets huvudstad har presenterats för en stor ansamling politiker i veckan. det huvudsakliga syftet sägs vara att på detta sätt delfinansiera infrastrukturprojekt i regionen med 12 miljarder kronor, i första hand Västlänken och Marieholmstunneln.


Att finansiera vägbyggen med avgifter har varit vanligt länge i exempelvis USA, nu har konceptet blivit en verklighet även i Sverige.

Konceptet tycks nu i det nämaste hafsas igenom och ett beslut och bindande avtal kommer troligen att fås igenom redan i höst. I vilket fall är de tyngre parter som uttalar sig alla mycket positiva. Hans Rode, från Vägverket som också var med i arbetet i Stockholm, säger till GP "att trängselskatter accepteras bara folk vet vad pengarna går till."

För oss Göteborgare och även pendlare från kranskommuner och övriga besökare återstår dock en del praktiska frågor, som var kommer avgifterna att tas ut - att hamna innan- eller utanför denna transaktionsavgift kan få en del ibland oväntade och oönskade effekter - och vid vilka tidpunkter på dygnet. Med ett pressat tidschema för beslut kan vi vänta oss en hetsig debatthöst i denna fråga.

GAIS 1 - 0 ÖIS

Det var egentligen utan några riktiga förhoppningar jag såg an detta derby, inte ens den så berömda derby-diarrén ville egentligen infinna sig. Jag bestämde mig dock för att försöka dra mitt strå till stacken för att motverka en förväntat (och besannad) dålig publiksiffra genom att försöka locka med min bror. När jag råkade nämna priset bangade han dock omedelbart. Genom att jag betalade biljetten men lät honom stå för ölen så löst det dock sig. Det han dessutom i det närmaste bli en bra affär för min del och jag fick ju rätt bra bordsservering på köpet.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (56' 6. R. Ayarna), 23. E. Hédinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (79' 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

När jag kom in på läktaren hörde jag hur Richard Spongs namn ropades upp från högtalaren. Taget ut sitt sammanhang trodde jag givetvis att denne avdankade gräsklippare återigen fick chans från start. jag var inte sen att slänga mig på människor och sprida denna nyhet för att se paniken och uppgivenheten i deras ögon medan det mumlades en del om att gå hem i halvtid.

Som tur vad hade jag misstförstått situationen; Spong var på bänken och det var den som lästes upp. Endast ett mediokert inhopp när laget spelade för att säkra segern var vad vi fick se av honom idag.

Istället har nu GAIS på flera punkter hörsammat mina böner när det kommer till system och laguppställning. Åter till 4-2-3-1, som måhända inte är världens häftigaste system men i alla fall är balanserat så att det i många hänseenden passar lagets spelartrupp, förmåga och tabellposition. Vidare har nu Wanderson do Carmo återigen fått ta plats på mitten som så kallad tia, bakom ensam anfallare i form av Pär Ericsson.

Stjärnorna fanns dock längre bak i plan. Kenneth Gustafsson var givetvis, som alltid denna säsong, lysande och jag vidhåller mitt krav på att han skall stå staty i centrala Hindås. övriga backlinjen skötte sig dock också väl. Till och med Jonas Lundén hade lyft sig. Att två så på papperet meriterade anfallare som gnäll-Allbäck och tjocke-Santos kunde vara så pass osynliga är ett gott betyg. Dessutom var farorna från deras fasta situationer i det närmaste obefintliga. Oftast kom de inte ens in i straffområdet innan bollarna nickades undan av grönsvarta atleter. Det är något av en öppen fråga huruvida Benny Lennartssons entré som hjälptränare haft omedelbar effekt eller om ÖIS helt enkelt är så vedervärdigt usla.

Första delen av första halvleken präglades av ett lågt tempo med många felpassningar. Båda lagen spelade med kniven mot strupen och det var klart att båda fokuserade på att undvika misstag. Lagen var nämligen till en början extremt centrerade och att passningsspelet var dåligt kanske inte är annat än väntat när tjugo utespelare försöker tränga ihop sig så mycket som möjligt. Efter att några tacklingar delats ut börjar derbykaraktären dock ta över och det hela övergår till kamp, en kamp som grönsvarta spelare allt som oftast gick vinnande ur.

När halvtidsvilan inföll så hade GAIS måhända varit det bättre laget men samtidigt hade Billdal/Hovås Golf- och Seglarsällskap AB två träffar i Dime Jankulovskis målställningar. Så det var med en viss nervös förväntan som jag sände iväg min ölköpare i halvtid för att hämta fram mer ångestdämpande gift till min redan sargade strupe.



mindre än tio minuter in i andra halvlek kommer så det förlösande målet. En passning ut mot kanten skall rensas undan av en ÖIS-försvarare men denna missar bollen (gepe var förstås främst fokuserad på just denna aspekt av målet) som istället går ut till Mattias Lindström. Lindström avancerar snabbt ner i plan och slår, precis som jag om och om igen kräver och önskar av yttrarna, en snabb boll in rakt framför mål där den snabbe, ensamme forwarden Pärlan kan skjuta in 1-0 nedanför Preppens. Lite öl skvalp ut i glädjeyran men vad gör väl det?

Till skillnad från många andra matcher innebar inte en ledning att GAIS blev nervöst och taffatt i sitt försök att rädda en seger. Istället fortsatte laget kämpa på och hade ett par goda chanser till. Inget ledde till mål och även om ÖIS spelare blev allt sämre och grinigare stod jag med hjärtat i halsgropen för en sen kvittering. I detta sammanhang bör det riktas en del kritik mot Wanderson, som saknar ordentlig blick över spelet eller är allt för egoistisk vid målchanserna och istället slarvar bort avslut på halvchanser när det finns spelare i mycket bra avslutningslägen. Förvisso har jag tidigare beklagat mig över lagets duttande i anfallet men samtidigt är Wanderson en offensiv mittfältare med en fri roll, inte en goal-poacher (som exempelvis Allbäck).

Att ÖIS såg så bleka ut skall även till en del tillskrivas de två defensiva mittfältarna. Johan Mårtensson och Eyjólfur Hédinsson som kämpade väl, framförallt den senare, och såg till att ÖIS anfall isolerades. Mårtensson kom dock inte till sin rätt riktigt och ersattes efter målet av Reuben Ayarna som stod för ett lysande inhopp med sin förmåga att stå rätt i det defensiva spelet och hålla i bollen.

GAIS är genom segern mot ÖIS uppe på nio. Fortfarande vimmelkantig och ser dubbelt när en snabb, kvick mjölkkossa klättrar över repen för nästa rond. Själv har jag dock redan börjat sända mitt getöga på den skabbiga och nervösa apan som står på tur för ronden därefter.

Svenskans ledarsida - reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

"Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism."

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet - Edmund Burke.

---

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då "[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster."

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

---

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

"Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist."

Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn...

Nostradamus har svårt med finansmarknaden

Under strecket i Svenska Dagbladet är troligen Sveriges bästa dagliga sida för blandad debatt, kultur och kunskap. Läste med behållning historiken Carl Johan Gardells genomgång av moderna prognoser kring våra föga älskade men ack så omtalade finanskriser:

"Att måla fan på väggen kan vara en effektiv strategi för den som vill tränga igenom det ständiga mediebruset. Men framtidsforskning är ju, som ovan noterats, en osäker bransch med många okända variabler. Den som satsat på fel häst kan avfärdas som en förvirrad stolle eller en helvetespredikant som fiskat i grumligt vatten. Den som blir sannspådd hyllas däremot av eftervärlden. Det finns inget facit för framtiden."

Nej, det blir nog ingen aktiehandel idag heller för min del...

Lite spridda YimbyGBG-inlägg

Har la inte varit så värst aktiv på min blogg på sista tiden. Beror bland annat på att jag spenderat tid på att skriva inlägg på gbg.yimby.se:

Staden och Hildedal

Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn

Scandinavium bortom Evenemangsstråket

Sedan har jag även noterat att det är de vänsterhäntas dag igen!

Ingen koll på sommarplåga

Läste i tidningen om någon låt som utnämnts till årets sommarplåga. Kände inte igen vare sig gruppen eller låten.

Tänkte att jag kanske visst hört den, men inte fattat vad den hette.

Lyssnar på youtube och konstaterar att jag aldrig hört låten förut.

Tur det, riktig trist låt.

Man har la blivit gubbe.

Tänk om man fått vara gubbe när Macarena var sommaplåga och jag jobbade ute hela sommaren med en fickradio som var förbannat bökig att byta kanal på.

BK Häcken 1 - 0 GAIS

När allt är nattsvart så ser man stjärnorna. Det har långsamt blivit lättare att gå på fotboll igen. Efter matchen mot Trelleborgs FF i början av veckan har jag i princip gett upp hoppet om annat än degradering till Superettan 2010. I ett sådant sinnestillstånd blir det lite enklare att se saker från distans och roas av de små glädjeämnena här i livet - som Paulinhos hörna *eller unika sätt att betala inträdet på.**

I samband med Trelleborgsmatchen utvecklade jag idén att höra av mig till polisen och fråga om det går att bli avstängd från allsvensk fotboll frivilligt. Jag är då rakt inte någon huligan och har ingen direkt lust att gå och börja slåss bara för att få slippa se på GAIS. Nu har detta faktiskt släppt. Det är bara att glida med, dricka lite öl och le åt eländet - typ. Nåja, inte så bara kanske.

Lag [4-3-3-0 ?]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong (54' 18. P. Eriksson), 29. Romarinho (65' R. Ayarna), 17. J. Mårtensson (73' T. Holmqvist);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson

Strax innan jag gav mig av till Keillers park för några uppladdningsöl i det gröna neggade jag loss lite på ett forum. Min profetia innehöll ett stycke där jag raljerade om att i underläge kommer Axén att byta ut en anfallare och gå över till 4-6-0 för att så att säga "vinna kampen på mittfältet". Till min förvåning var det så som Axén valde att ställa upp laget. Ja, i den mån det går att säga något säkert, den arga adhd-ungen på tjack - Richard Spong - sprang runt någonstans på mitten och skapade oordning.

Nog för att Pär Eriksson rimligen känner sig lite trött efter att ha spelat 18 matcher i rad från start som ensam anfallare. Det är dock märkligt att då först låna in en anfallare, Tobias Holmqvist, och sedan sätta båda på bänken. Inte för att den senare egentligen gjorde någon glad när han byttes in men nog är det direkt märkligt att försöka spela en match helt utan en utpräglad anfallare. Tommy Lycén hamnade oftast längst fram, drog sig mot sin naturliga position som ytter - vilket han skötte tämligen väl - och stod sedan där med bollen och noll spelare att lägga upp spelet på.

Richard Spong är verkligen ett kapitel för sig. Hans funktion på plan är något av en gåta för mig. Han springer runt och försöker vinna boll, men så fort han bryter så tappar han bort den igen. Antingen för att han inte får tag i den eller genom att leverera en kass passning i knähöjd på någon markerad kollega. Det går förvisso att hävda Reuben Ayarna är allt för lik Johan Mårtensson i spelstilen. Båda dessa kan dock vinna bollar och leverera habila passningar samt hålla en position. Den förre var en av få ljus i laget när han väl byttes in. Att peta en av dessa från förstauppställningen för en så begränsad spelare som Spong är, i alla fall i dagsläget, verkar märkligt. Om man vill ha en kämpe på mittfältet är rimligen Fredrik Lundgren ett bättre alternativ (som i och för sig inte var med i truppet på grund av sin magskada). Och hur känns det egentligen för den unge talangen Johan Pettersson?

Bollen studsar inte vår väg? - Man har inte otur 14 matcher i rad!

Sven-Martin Åkesson dömde matchen - men inte ens Kodemannen kan dömma bort GAIS 14 matcher i rad!

Nej, jag lämnar matchen därhän. Det finns andra som är bättre att göra ordentliga genomgångar av matchflödet. Dessutom är det tärande för min själ att behöva ägna min fritid åt sådant. Tycker nye Daniel Björnalm på gais.se gör en vettig insats till exempel - även om det är tröttsamt att Tony Balogh för två matcher i rad tycker att det är viktigt att påpeka att han åker till och från Borås för varje match. Lite som att läsa kollektivtrafikstabeller från Klippan till Delsjöområdet.

Istället återgår jag till att analysera problemet GAIS. Enkelt uttryck finns det tre möjliga förklaringar till lagets mediokra spel och resultat:

1) Spelarna är helt enkelt för dåliga för allsvenskan.
1) Självförtroendet är i botten.
3) Taktiken är felaktig.

Alternativ 1) tror jag inte på. I princip alla spelare på plan har tidigare, denna säsong eller föregående, vid flera tillfällen visat att de har kapacitet att prestera väl mot bra motstånd. Att några tappar allt och går in i en djup svacka må vara hänt, men här har vi en epidemi i talanglöshet bakom något annat måste ligga.

Att spelarna sällan kan slå en enkel bakåtpass utan att det blir kaos. Beror detta på att spelarna är stressade, att de inte vet vad det skall göra för att taktiken inte fungerar eller är det helt enkelt dåliga? Alternativ 2) är självskrivet, jag undrar dock om det kommer först i kedjan av orsak och verkan. Jag har tidigare skrivit en del om tränarens roll som ledare, vilket jag inte är ensam om. Aftonbladet påstår nu att flera spelare saknar förtroende för Axén och denne tycks inte heller intresserad av den mentala biten, vilket kan tyckas oroväckande (om han nu inte bara vill bli av med en irriterande journalist). Problemet med det två senare påståendena är förstås att de kommer från Aftonbladet. Skulle den blaskan påstå att det blir bra väder imorgon skulle jag gå ut med regnstället på. Till och med tillrättalagda pressmeddelanden från Gaisgården har större trovärdighet i det här sammanhanget.

Alternativ 3) är faktiskt en smula intressant. Med få undantag har GAIS spelat med 4-2-3-1 som spelsystem under denna allsvenska sejour. Medan underpresterande spelare får vara kvar har Alexander Axén har i mycket högre utsträckning valt att laborera med den taktiska dispositionen. Jag undrar om detta inte kan ha bidragit till att spelarna har svårt att slå även enkla passningar. Att veta att du får spela oavsett om du presterar eller ej samtidigt som taktiken ändras från match till match kanske inte direkt bidrar till att skapa en bra inställning eller trygghet i spelsystemet. Dessutom är några taktiska val märkliga, som att välj att spela med två yttrar i en påstådd 4-3-3 när det bara finns en naturlig ytter på planen för att den andra är avstängd, den tredje utlånad till Mjällby, den fjärde precis kommit tillbaka från ett lån till Fredrikstad och den femte uppfattas som en osäkert kort med Biskopsgårdsattityd.

kommer nu Benny Lennartssons entré att ändra på detta? Svårt att säga. På ett plan är jag positiv. Något måste göras och har klubben inte viljan eller ekonomin att sparka sin tränare är detta en av få till buds stående medel. Ett problem är dock att det kan leda till internt käbbel när allt för många kockar är involverade. Lennartsson skall även tidigare ha varit involverad genom sin roll som Axéns mentor - kommer detta verkligen ändra på något i praktiken; har Lennartsson en förmåga att få ut mer av spelarna; vem är det egentligen som styr skutan?

Svaret på dessa frågor, och många fler, får vi antagligen inte i nästa avsnitt av GAIS - förbannelsens klubb.

* Ett anfall mot GAIS slutar med att bollen går över kortlinjen. Det käbblas en del innan GAIS tilldöms utspark, eller möjligen frispark. Detta noteras dock inte av Paulinho i Häcken som lever i sin egen värld. Medan Dime sätter igång spelet traskar han bort till hörnflaggan, lägger bollen till rätta, lyfter blicken och noterar att spelet pågår för fullt på andra sidan planen.
** Med hjälp av Pizzakartong.

Alexander Axén inte Harry Potter

Som någon slags respons på diverse burop under matchen mot Trelleborgs FF, valde en journalist i dagens Gepe att skriva en analys av GAIS prekära situation.

Journalisten Marcus Olssons förfäktar åsikten att det inte är Alexander Axéns fel utan spelarnas. Anledningen till denna slutsats tycks vara att det är spelarna som är på plan under match och inte tränaren:

"Det är i de [...] avgörande situationerna, både framåt och bakåt, som ansvaret ligger hos spelarna. Det är där kvalitén har saknats de senaste månaderna.
Man skulle kunna tro att spelarmaterialet används fel eller att Axén är rädd för förändringar. Då tror man fel. "

Självsäkert uttalande av Olsson, som också konstaterar att Alexander Axén inte är någon trollkarl. Något som ingen hade förväntat sig från början. Jag hade nöjt mig med en habil fotbollstränare.

Nej det är bara en boll i fotboll, Alic!

Måhända brister det hos spelarna i avgörande lägen. Om en spelare inte lyckas hindra motståndarna från att gör mål så är det la per definition ett avgörande läge?

Vad Olsson väljer att glömma är att tränarens arbete är att se till att klubben får ut maximalt från sin spelartrupps kvalitéer. Jag, och många andra, skulle vilja påstå att kvalitén och bredden i GAIS trupp är den bästa på många år. Säkerligen den bästa sedan vi återkom till allsvenskan 2006. Att då få ut två segrar på 17 matchen, ingen av dessa på de senaste tretton matcherna är inte min definition av framgång som tränare.

Det är givetvis ingen lätt uppgift att träna och leda ett allsvenskt fotbollslag. Det tycks mig tämligen tydligt att något inte fungerar som det skall. Även om det förstås kan finnas faktorer dolda under ytan som inte når de bredare supporterleden så finns det anledning att betvivla Alexander Axéns förmåga till taktisk analys och ledarskap.

GAIS 0 - 1 Trelleborgs FF

Förutsättningarna för matchen på måndagskvällen var rätt tydliga. GAIS behövde en seger och för motståndet stod en småstadsförening som är kända för att prestera bra hemma. Borta är de dock rent av usla. På åtta bortamatcher hade Trelleborgs FF vunnit noll, spelat tre oavgjorda matcher och förlorat fem. En föga imponerade poängskörd på 3/8-poäng per match således.

Mot detta ställdes GAIS 12 matcher utan vinst och därför påtagliga behov av att erövra tre poäng på hemmaplan. Sett till Trelleborgs statistik tycktes chanserna inte kunna vara mycket bättre.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 8. R. Spong (64' 23. E. Hédinsson);
21. M. Lindström, 29. Romarinho (78' 11. T. Lycén), 25. W. do Carmo;
18. P. Ericsson (71' 32. T. Holmqvist)

När jag så slutligen fått tillräckligt mycket själslig energi för att skriva en kommentar till gårdagens förlust (det är mycket roligare att skriva om segrar, i alla fall har jag ett vagt minne om detta från föregående år) måste jag börja med att i en bitter återblick får vara lite självgod, genom att citera en av mina egna prognoser på ett världsberömt forum:

"[jag tror] att TFF kommer att köra med en mycket låg backlinje. Prahl ser, enligt kommentar i gepe, detta som en sexpoängsmatch och att det är viktigast att inte förlora matchen. Lär köra på kontringar. Med den föraningen kan vi vänta oss att TFF kommet att försöka efterlikna HBK i andra halvlek för en tid sedan. Då kan faktiskt Tobias Holmqvist kommit in i precis rätt tid. Lång som en flaggstång och någon att slå bollar på, nu när SBoV har blivit fotbollsinvalid. Nu får man la hoppas att GAIS pressar på för seger och inte kvittering i andra halvlek. Förnuftet säger oss tyvärr att det lutar mot det senare."

Min prognos för matchresultatet blev således en HBK-repris; 1-1 genom en sen forcering där inbytte Holmqvist gör sitt första och enda mål denna sin andra sejour i grönsvart.

Med lite distans kan man le åt denna aningslösa, naiva optimism (sorry, memma!).

Vidare måste jag passa på att hylla Tom Prahl (ingen annan tränare kan prestera så väl med begränsade resurser) och Trelleborgs FF som förening för att de är så duktiga att arbeta utifrån sina förutsättningar. Alla, från klubbledning till spelare tycks förstås sin roll och position i svensk fotboll och försöker inte vara något annat. I det avseendet skiljer sig Trelleborg markant från en annan klubb som jag kan tänka på, en klubb som nu får skörda de sura frukterna av hybris.

I min laguppställning ovan kallar jag det 4-2-3-1. Det är egentligen bara en slags gissning. Under de senaste matcherna har jag valt att skriva 4-1-4-1 då det varit så tydligt hur spelarna legat i sina utgångspositioner. Med Richard Spong på plan är det ingen större risk att man någonsin får någon klar bild, hans utgångsposition är något av ett unikum. Mannen kan möjligen hyllas för sin inställning men med sitt hejdlösa springa runt och sparka vilt omkring sig så bidrar han inte med mycket i övrigt. Exempelvis Johan Mårtensson kan också jaga och vinna boll men klarar även emellanåt av att slå en passning rätt. Med sin centrala roll på mittfältet så var Spong i många avseenden en direkt belastning.

Spongs ersättare värmer upp på GAIS-gården

För att få behålla jordfräsar-kvalitéerna på plan men inte drabbas av det kontraproduktiva passningsspelet föreslår jag att någon gammal gräsklippare på GAIS-gården målas om i grönsvart och får nummer 8.

Nåväl, måste dock sägas att backlinjen fungerade hyfsat. Calum Angus var duglig och Richard Ekunde gjorde faktiskt en av sina bättre matcher - kanske underlättade att spela tillsammans med en mittback för en gångs skull. Med en låg backlinje hos motståndarna och en relativt säker grund hos GAIS blev det mestadels distansskott under matchen.

Givetvis var det tempo som behövdes för att GAIS skulle ha någon chans att bryta sig igenom Trelleborgs försvar. Detta uppnåddes också under delar av andra halvlek. Som åskådare ställdes man inför en kamp där individuella kvalitéer och kreativitet ställdes mot stabilt grundspel. Det är i alla fall så jag väljer att betrakta det. Som jag sagt tidigare försöker inte Trelleborg vara något de inte är. De vet givetvis att GAIS spelare på många positioner besitter bättre individuellt kvalitéer. GAIS anfallsspel bygger - om nu det är rätt ord - på att ett par spelare med hjälp av sin teknik och kreativitet skapar lägen.

Så länge tempot hålls uppe finns det hopp men målet väntat låter vänta på sig. Det är givetvis klart att i en match som denna är det första målet helt avgörande. Ju längre tiden går desto större betydelse kan och kommer ett sådant mål att få.

Alexander Axén har vid ett eller ett par tillfällen skrytigt om hur mycket fotboll han ser på teve. Jag vet inte hur mycket Tom Prahl, AA tittar på teve men uppenbarligen har han inte missat det mest uppenbara. Grönsvart är dålig på att försvara sig vid fasta situationer och då specifikt mot bollar som går mot bortre stolpen. Således kämpar Trelleborgs spelare sig till fasta situationer och slår konsekvent bollen mot just bortre stolpen. Redan i första halvlek får de ett mål bortdömt för Offside. Detta är givetvis inget som GAIS tycks förmögna av att ta till sig, utan fortsätter att missa markeringar. Målet är förstås givet och med 0-1 måste nu makrillarna jaga för kvitteringen. Som jag konstaterat redan innan matchen måste då Tobias Holmqvist tas in på plan. Lång och ståtlig så vinner han knappt en nickduell och ersätter samtidigt GAIS ende anfallare i ett läge där laget ligger under på hemmaplan mot ett lag som aldrig vunnit på bortaplan denna säsong (ja, tills nu alltså).

Vad man kan konstatera är att i spelet framåt går det måhända att leva på spelarnas kreativitet. Att försvara sig mot fasta situationer kräver dock en väl inövad och genomtänkt taktik. Likaså krävs det någon slags spelidé för att bryta ner ett lag med ett genomtänkt grundspel som täcker ytor och förvarar en ledning.

Strax innan TFF får sitt mål så är deras spelare nere i skona. Skillnaden i individuella kvalitéer (de där kvalitéerna som fått "alla" att det inte finns någon chans att GAIS ramlar ur allsvenskan) börjar ta ut sin rätt när tempot är högt nog. En vital skillnad mellan Trelleborgs FF och GAIS är att när skåningarna gör mål ger de spelarna energi och ork att spela vidare, av tidigare erfarenheter vet vi att mål gör GAIS spelare rädda att förlora.

Speciellt dålig för laget var Mattias Lindström, som efter några inledande goda prestationer går från bottennapp till bottennapp. Genom att konstant gå in i banan eller byta kan försöker den långsamme och begränsade yttern sig på att skapa lägen för att istället stå i vägen för spelare. Att han sedan skaffar sig ett andra gult kort genom hands i straffområdet och därmed är avstängd från nästa match är en av få saker som ger en lite hopp om en poäng på Rambergsvallen på torsdag.

Laget har återigen fått en gyllene chans, kanske den sista, då andra bottenlag förlorar. En seger mot det svaga bortalaget Trelleborg hade varit ett steg mot markant stabilare mark i tabellen. När sedan publiken, samma som för inte så länge sig vallfärdade till GAIS-gården för att ge stöd och försöka vara positiva, inte oväntat visar sitt missnöje väljer tränare Alexander Axén att agera som ett sårat barn och ger en syrlig kommentar om låga publiksiffror som gör att upprörda supportar hörs. Du är väldigt långt ifrån att träna ditt älskade AIK eller något annat lag med liknande publiksiffror, Axén. Kanske inte vidare smart att gnälla på sina arbetsgivare.

Efter målet begav jag mig, vad som börjar bli lite av en vana, till de tomma ytorna nära familjesektionen och försökte distansera mig från de uppenbart döfödda försöken att skapa någon kvittering (och jag vill inte dra ner de som sjunger på och stöttar på läktarna med min uppgivna tystnad och apati). Samtidigt undrar jag om det inte finns risk för vårdnadsprövning för de där föräldrarna som drar med sig sina barn, klär dem i vackra färger, och drar in dem i denna förbannade tillvaro.

Om inte Alexander Axén förstår att det inte längre går att skylla ifrån förluster på skador och säga att de är på rätt väg utan att det behövs en påtaglig förändring, så betvivlar jag att han är rätt man att leda GAIS under resten av säsongen. Problemet är måhända att GAIS gett honom ett treårskontrakt och därför är surrade vid masten i ekonomiskt.

I intervjun som länkas ovan påstår han att han alltid spelar med de elva bästa spelarna som finns tillgängliga varje match. Det är förstås alltid lätt att se frälsningen i den eller de spelare som inte får spela eller nyss kommit till klubben. Jag betvivlar dock skarpt att det är de elva bästa spelarna som väljs ut, utan de spelare som Alexander Axén valt att satsa på. Nu är några av dessa direkt under isen och andra spelare måste få ta deras plats. Inte bara för att de faktiskt kan vara bättre, utan för att vissa att det finns en konkurrens i klubben. Kanske hög tid att Wanderson do Carmo får starta på bänken till exempel, med Mervan Celik och Tommy Lycén på kanterna, eller ge Johan Pettersson lite speltid innan han tröttnar på klubben eller...

Staden och kontoren

Publicerad på gbg.yimby.se tidigare i veckan

Modern stadsplanering har i hög grad präglats av funktionsseparering. Bostäder, arbetsplatser och service i enklaver var för sig och däremellan trafiklösningar. Detta uppfattades som ett mer rationellt sätt att strukturera upp en stads olika funktioner, i motsats till äldre stadskärnors ofta vid första blicken kaotiska blandning. Med lite distans har det dock visat sig att de flesta av oss, som kan gå och tugga tuggummi samtidigt, inte har några problem att hantera flera funktioner på samma plats. I många fall är det även mer rationellt från individens perspektiv, då vi alla har behov av olika funktioner i vårt dagliga liv.

Däremot inte sagt att det finns vissa funktionssepareringar som varit mycket praktiska. Även den mest förlåtande och positiva boende torde bli lite försiktigt nervös om någon planerar en skurpulverfabrik på bakgården, strax bakom gungorna och sandlådan. En annan, allt viktigare funktion i stadens ekonomi, som förvånande nog i fortsatt hög grad separeras från övrig bebyggelse är kontoren. Som boende finns det relativt få problem med kontor i närheten. Trots detta är det inte ovanligt att kontor byggts och byggs avskilt från övriga delar av staden.


Kontorskomplexen vid lilla Bommen försöker verkligen se ut som stad


Det finns även en liten park och exempelvis en blomsteraffär


Men för att ta sig till ett annat monofunktionellt område samt kollektivtrafiken tarvas en tunnel över trafikbarriärer

Det finns många vinster i att återigen och i högre utsträckning än i nuläget blanda kontor med bostäder i Göteborg och andra städer. Jag skall nedan ta upp några exempel på de vinster vi kan uppnå genom detta.

Först och kanske främst finns det stora fördelar för stadens kommunikationer och göra det lättare för människor att ta sig till och från arbetet. Nu kanske det är någon som vill invända och påpeka att det är orealistiskt att tro att vi kommer att kunna bo i samma stadsdel som vi arbetar. Förvisso, men det finns ändå möjligheter att göra våra transporter mer effektiva genom en ökad funktionsblandning.

Jag tror inte att jag är den enda som någon gång så att säga åkt mot strömmen i Göteborgs kollektivtrafiksystem. Där sitter man nästan ensam i en hel spårvagn och passerar fullknökade vagnar på väg åt andra håller medan ens egen vagn stilla skumpar bort mot ändhållplatsen på Hisingen.

De flesta torde förstå att vagnar och vägar är tomma åt ena håller mellan systemet är överutnyttjat åt det andra håller. Detta beror på att människor transporterar sig ungefär samtidigt från område B (bostäder) till område A (arbete) på morgonen. I början av dagen så går stombussarna i ett ut mot Lindholmens kontor exempelvis. Att blanda upp mer så att transporterna sker mellan ett område aB och ett Ab så finns det bara på så sätt möjligheter att göra det enklare och effektivare (både ekonomiskt och för den resande) att komma till och från sitt arbete. Inte att förringa ökar dessutom möjligheterna att upprätthålla god kollektivtrafik dagen lång.

Sedan när vi kommit fram till kontoret finns det än fler vinster med blandstaden. När YimbyGBG förordar mer lokaler i gatuplan får vi ofta höra att det inte finns underlag för fler verksamheter. De flesta bostadsområden utanför den äldre stadskärnan är planerad utifrån principen om grannskapsenheten. Den utgår från att den lokala servicen är till för de som bor i enklaven. På samma sätt efterfrågar ofta kontorsarbetare tillgång till service nära sin arbetsplats (kan ha något att göra med att såväl boende och kontorsarbetare är människor).

På YimbyGBG:s forum har det diskuterats en del kring ett planerat kontorskomplex vid Ullevi kallat Ullevi Park (nej, det finns ingen park!). På dess sida på nätet framhävs just det liv och rörelse som finns i området. Som boende i Göteborg låter dessa påståenden om inte osanna så rätt rejält kryddade (så länge inte U2 är i stan) och uppvisar en väldigt liberal använding av ordet fakta. För att stilla eventuell oro så utlovas dock kafé, restaurang och annan service i huset.

För det är så det ofta är. Om det finns någon service i direkt anslutning till kontoret har den inte allt för sällan ett slags "naturligt monopol" på samma sätt som vi ofta får en pizzeria, en frisör, en kiosk och en blomsterhandel ute i våra förorter. Även om avståndet till staden inte brukar vara så långt i meter räknat innebär en önskan efter ett annat kafé eller någon annan slags service (kanske ett apotek exempelvis) att vår kontorsarbetare trotsar impediment, viadukter och motorleder (från initierade källor har vi förstått att det inte ens finns något vettigt fikabröd att köpa i Lindholmen).

Genom att kombinera kontor och bostäder på samma plats kan kaféer, restauranger och kiosker sälja sina varor och tjänster till kontoarbetare på dagen och till de boende på kvällen. Detta kan innebära ett bättre och mer varierat utbud för såväl kontorsarbetaren som den boende. Dessutom kan de använda samma hållplatser utan att någon grupp måste smyga iväg i mörka, otrygga viadukter eller åka med någon buss som kommer förbi en gång i timmen.

För i många avseenden efterfrågar kontoren samma saker som de boende. Även om det finns ett överskott på kontor så är marknaden bättre balans centralt där utbudet av service och kommunikationer är bättre.


Att bygga stad med mest bostäder är komplicerat. Här en bild från Sannegården med kontorslokaler i ändarna, men för bostäderna emellan verkar ärligt talat fransk balkong i bottenplan mot Sannegårdsgatan inte vidare attraktivt.

För några veckor sedan hade DN en artikel om överskotten på kontor. I en intervju med Åsa Linder, analyschef på fastighetsanalysbolaget Jones Lang Lasalle konstarerade hon vad marknaden efterfrågar:

" – Välbelägna kontor som är effektiva, med plats för många personer på liten yta och nära till kommunikationer och service, klarar sig bäst."

Kontorscheferna kanske inte i första hand tänker på sina anställda, men även när det handlar om att öppna upp representationskontot för tilltänkta kunder är det näppeligen någon nackdel att det är gångavstånd från sammanträdesrummet till ett rikare matutbud än några hundra meters promenad i ingenmansland till motorvägsavfarten och en snabbmatsrestaurang.


Det stora området Lindholmen Science park innehåller mestadels kontor


Även om det nu görs försök att bygga in bostäder, som de här studentbostäderna mot Lindholmsallén med lokaler i bottenplan


Med kontorshus mot hamndockan ser det nästan exakt ut som Sannegården. Om två våningar kontor per hus i kontorsenklaven Lindholmen bytt plats med två våningar bostäder i bostadsområdet Sannegården hade vi istället fått blandstad

När Lindholmens gamla varvsområden med en väldigt fart skulle bli Lindholmen Science Park var företagen inte intresserade av att blanda in några bostäder. Samtidigt fanns det en förhoppning av att en tillströmning av tusentals unga ingenjörer, som representanter för Richard Floridas "kreativa klass" , skulle ge området liv och rörelse dygnet runt; blandstad utan blandning således. Så blev näppeligen fallet. Istället kommer och går det mesta livet på Lindholmen med stombussarna som fyller och tömmer kontoren i samma takt som bilarna åker till och från parkeringsplatserna. Nu är de flesta lunchrestaurangerna stängda för sommaren.

Service och kommunikationer är två saker som kan förbättras med en ökad blandning men det finns även andra aspekter värda att lyfta fram i sammanhanget. Bland stadens alla fördelar finns det även en del saker som är mindre uppskattade. Exempelvis buller, mörker och insyn är företeelser som vi alla i varierande grad vill undvika. Geom att placera kontor i de nedre våningarna av en byggnad kan detta problem delvis övervinnas samtidigt som exploateringstalet kan höjas.


Ni kommer ihåg spårvagnsresan? Om det är vinter sitter man oftast och fryser i sin tomma vagn. I den fulla vagnen står ofta folk och svettas i sina varma vinterjackor. Vi åker alla spårvagn men jag vill ha värme och de lite kallare luft. Det finns även energivinster med att kombinera bostäder och kontor. Medan den största energikostnaden för bostäder är uppvärmning så är nedkylning en stor kostnad för kontoren. Denna konceptbild har jag hämtat från bloggen Betongelit.

Sammanfattningsvis finns det här vinster att göra för att nå social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet i vår stad.

Så vad väntar vi på? Jag tror att vi kan finna i alla fall två sammanlänkade förklaringar till detta. För det första har vi den planeringstradition med funktionsseparering som norm som skapat våra nuvarande plan- och bygglagar samt -normer. För det andra är fastighetsmarknaden, säkerligen delvis på grund av sagda tradition, en tämligen segmenterad sådan. Just att det finns ett överskott på kontorsfastigheter samtidigt som underskottet på bostäder består är i sig en indikation på detta.


Ett relativt lyckat exempel på funktionsblanding och service på Vågmästaregatan. Till höger ligger kontor ut mot Hjalmar Brantingsleden. I bottenplan på huset i mitten ligger flera restauranger som går att nå från både vågmästaregatan och Kvilletorget, där det ligger bostäder.

Det är kommunen, I Göteborgs fall genom SBK, som tar fram detaljplaner. Även om dessa i huvudsak gör sken av att se till vad som objektivt och bäst för det allmänna är det givetvis inte så i realiteten. Kommunen har inte lust eller möjlighet att själva finansiera, bygga och förvalta alla fastigheter. I en process blir därför förhandlingen mellan kommunen och intressenter av avgörande betydelse för slutresultatet. Om ett bostadsbolag vill ha bostäder eller ett kontorsfastighetsbolag vill ha kontor driver de på sin linje mellan processens formella steg och har, till skillnad från nimbyn var utsikt hotas, inget incitament att föra en öppen debatt eller överklaga beslut.

Jag undrar om det i dagsläget inte skulle vara bättre att kommunen var öppnare med vilka parter som är drivande och genom att agera som en samordnare skapa planer som inte bara är till gagn för ett eller en sorts bolag. Med tillkomsten av lagen för 3D-fastigheter, det vill säga att olika bolag kan äga olika våningar i ett hus, kan vi finna synergieffekter som på sikt skulle gynna såväl bolag som boende och kontorsanställda.
---
Post scriptum

Några dagar efter att denna artikel först publicerades presenterade Kristina Alvendal, Stockholms stads moderata stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd ett initiativ på DN Debatt för att omvandla kontor till bostäder i centrala Stockholm.

Genom att bygga om sina egna centrala fastigheter, öppna en dialog med övriga fastighetsägare och använda sig av planmonopolet för att i framtiden se till att framtida byggen i centrala Stockholm även innehåller bostäder.

Detta initiativ handlar förstås delvis om att flytta över resurser från en marknad med ett överskott, marknaden för kontorslokaler, till en marknad med en bestående brist, bostadsmarknaden. Men det är också ett initiativ för att komma till rätta med några av efterkrigstidens misstag i efterkrigstidens stadsplaneringen. I mångt och mycket är Alvendals analys snarlik den ovan.

Kan vi vänta oss ett liknande initiativ från politiskt håll även här i Göteborg?