Efter en bortamatch i Helsingborg så tar det alltid lite extra tid att skriva ihop någon slags matchreferat. Kalabaliken utanför Olympia lämnar nämligen mer bestående intryck än själva matchen.
Så fort som vi skall lämna den mediokra ölhallen Tivoli och det första polisbråken börjar gör jag precis som jag gjorde förra året och borde gjort året innan dess. Jag stoppade undan halsduken, bröt mig ur och traskade i rask takt själv mot Olympia. En överlag trevlig upplevelse där jag stannade vid en korvkiosk och talade med några lokala supportrar för att önska dem lycka till och kom fram till arenan i god tid för att stå och skämta lite med tjejen i kassan. Lugnt och skönt, bra väder vad det också.
Sedan kommer huvudklungan, hårt pressad och angripen från polisen från alla håll. Skånepolisen använde sig av teleskopbatonger, hundar, hästar, bilar och pepparsprej för att trycka driva folkmassan mot den minimala ingången som samtidigt var omgärdat av kravallstaket. Efter ytterligare lite press från polisen rämnade staketen och folk flydde eller pressades igenom entrén ut ut i den lilla park som ligger inne på arenans område. En park som nu fick bli viloplats för flera grönsvarta anhängare som hade svårt att se på grund av sina sprejade ögon. Andra bekanta kom in med blåslagna kroppsdelar och även hundbett. Ytterligare några bekanta kom aldrig dit, utan hade redan tidigare tagits av polisen.
Nog för att den grönsvarta klungan innehöll en del bös som för all del förtjänar både det ena och det andra. Det är inte konstigt i sammanhanget, det är allmänt känt att om man vill ha bråk och kaos så är en bortamatch i Skåne en begivenhet. Det ser polisen till. En poliskår som helt saknar förmåga eller vilja att kontrollera kaoset och där kollektiv bestraffning är regel snarare än undantag; är du gaisare är du per definition skyldig!
Att matchen skulle bli svår och troligen sluta vad det nog ingen som betvivlade innan match. Vad vi inte kände till vad den mentala obalans som tycks råda i Helsingborgs trupp. I ett tidigt läge kan Pär Ericsson sno åt sig bollen på kanten, dribbla sig fri och slå ut bollen mot en centralt placerad Ejyolfúr Hédinsson som kallt skjuter bollen i krysset från över femton meter.
Ett bra avslut och en bra inledning av GAIS således och nu förväntar man sig en tids press från ett bollskickligt HIF. Men icke, istället väljer spelaren Skulason att dra på sig två gula kort på under två minuter. Därmed är Helsingborg nere på nio utespelare i nästan 80 minuter. Att spela med en man mindre en tio minuter eller en kvart behöver inte alltid vara så hemskt men att konstant ha en man mindre i många lägen där motståndarspelarna fortfarande har ork och fokus att hålla ihop laget och spela boll är mycket jobbigt.
Under resten av halvleken lyckas GAIS bolla runt bollen rätt bra i offensiven samtidigt som Helsingborg inte lyckas skapa så värst mycket. Deras farligare chanser bestod oftast i att domaren kände ett behov av att överkompensera för den tidiga utvisningen genom att konsekvent döma frispark till hemmalagets favör, trots att dessa näppeligen uppför sig vidare balanserat. De får faktiskt 14 frisparkar på rad innan GAIS får sin andra frispark i mitten av andra halvlek. Som tur är känns inte GAIS fullt lika svaga på fasta situationer längre laget håller resultatet till halvtid. Som supporter är det dock nervpressande att de inte lyckas få in ett andra mål, ett resultat som rimligen skulle tagit knäcken på HIF:s förmåga.
I andra halvlek gör HIF något byte och ändringar som tycks få ingång deras spel bättre. Framförallt lyckas de med att skapa ytor för René Makondele centralt vilket flera gånger gör mig riktigt nervös. GAIS lyckas dock i mycket hålla upp sitt spel utom mot slutet av matchen då det verkligen börjar tappa, troligen mentalt rädda att förlora sin seger. Detta trots att HIF nu fått ytterligare en spelare utvisad och de kvarvarande spelarna ängar mer energi på att klaga på domaren och gnälla än att spela boll. Det går till och med så mycket överstyr att GAIS börjar få frisparkar igen.
En riktigt jobbig incident är när Dime Jankulovski vinkar gör tecken för att ett skott kommer att gå utanför bara för att vi supportar som står bakom honom skall se hur den studsar i stolpen och tillbaka in till straffområdet där en nyinbytt Romarinho skall börja dribbla sig ur eget straffområde och blir av med bollen... därefter vet jag inte riktigt vad som hände, blackout helt enkelt.
Så fort som vi skall lämna den mediokra ölhallen Tivoli och det första polisbråken börjar gör jag precis som jag gjorde förra året och borde gjort året innan dess. Jag stoppade undan halsduken, bröt mig ur och traskade i rask takt själv mot Olympia. En överlag trevlig upplevelse där jag stannade vid en korvkiosk och talade med några lokala supportrar för att önska dem lycka till och kom fram till arenan i god tid för att stå och skämta lite med tjejen i kassan. Lugnt och skönt, bra väder vad det också.
Sedan kommer huvudklungan, hårt pressad och angripen från polisen från alla håll. Skånepolisen använde sig av teleskopbatonger, hundar, hästar, bilar och pepparsprej för att trycka driva folkmassan mot den minimala ingången som samtidigt var omgärdat av kravallstaket. Efter ytterligare lite press från polisen rämnade staketen och folk flydde eller pressades igenom entrén ut ut i den lilla park som ligger inne på arenans område. En park som nu fick bli viloplats för flera grönsvarta anhängare som hade svårt att se på grund av sina sprejade ögon. Andra bekanta kom in med blåslagna kroppsdelar och även hundbett. Ytterligare några bekanta kom aldrig dit, utan hade redan tidigare tagits av polisen.
Nog för att den grönsvarta klungan innehöll en del bös som för all del förtjänar både det ena och det andra. Det är inte konstigt i sammanhanget, det är allmänt känt att om man vill ha bråk och kaos så är en bortamatch i Skåne en begivenhet. Det ser polisen till. En poliskår som helt saknar förmåga eller vilja att kontrollera kaoset och där kollektiv bestraffning är regel snarare än undantag; är du gaisare är du per definition skyldig!
Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (74' 29. Romarinho);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (65' 8. R. Spong);
18. P. Ericsson
Att matchen skulle bli svår och troligen sluta vad det nog ingen som betvivlade innan match. Vad vi inte kände till vad den mentala obalans som tycks råda i Helsingborgs trupp. I ett tidigt läge kan Pär Ericsson sno åt sig bollen på kanten, dribbla sig fri och slå ut bollen mot en centralt placerad Ejyolfúr Hédinsson som kallt skjuter bollen i krysset från över femton meter.
Ett bra avslut och en bra inledning av GAIS således och nu förväntar man sig en tids press från ett bollskickligt HIF. Men icke, istället väljer spelaren Skulason att dra på sig två gula kort på under två minuter. Därmed är Helsingborg nere på nio utespelare i nästan 80 minuter. Att spela med en man mindre en tio minuter eller en kvart behöver inte alltid vara så hemskt men att konstant ha en man mindre i många lägen där motståndarspelarna fortfarande har ork och fokus att hålla ihop laget och spela boll är mycket jobbigt.
Under resten av halvleken lyckas GAIS bolla runt bollen rätt bra i offensiven samtidigt som Helsingborg inte lyckas skapa så värst mycket. Deras farligare chanser bestod oftast i att domaren kände ett behov av att överkompensera för den tidiga utvisningen genom att konsekvent döma frispark till hemmalagets favör, trots att dessa näppeligen uppför sig vidare balanserat. De får faktiskt 14 frisparkar på rad innan GAIS får sin andra frispark i mitten av andra halvlek. Som tur är känns inte GAIS fullt lika svaga på fasta situationer längre laget håller resultatet till halvtid. Som supporter är det dock nervpressande att de inte lyckas få in ett andra mål, ett resultat som rimligen skulle tagit knäcken på HIF:s förmåga.
I andra halvlek gör HIF något byte och ändringar som tycks få ingång deras spel bättre. Framförallt lyckas de med att skapa ytor för René Makondele centralt vilket flera gånger gör mig riktigt nervös. GAIS lyckas dock i mycket hålla upp sitt spel utom mot slutet av matchen då det verkligen börjar tappa, troligen mentalt rädda att förlora sin seger. Detta trots att HIF nu fått ytterligare en spelare utvisad och de kvarvarande spelarna ängar mer energi på att klaga på domaren och gnälla än att spela boll. Det går till och med så mycket överstyr att GAIS börjar få frisparkar igen.
En riktigt jobbig incident är när Dime Jankulovski vinkar gör tecken för att ett skott kommer att gå utanför bara för att vi supportar som står bakom honom skall se hur den studsar i stolpen och tillbaka in till straffområdet där en nyinbytt Romarinho skall börja dribbla sig ur eget straffområde och blir av med bollen... därefter vet jag inte riktigt vad som hände, blackout helt enkelt.
3 kommentarer:
Bra referat som vanligt. Tack. Ser med viss uppgivenhet på hur GG hanterar den ena uppkomna situationen efter den andra. Biljettpolicyn var galen redan från början och helt utan förankring i verkligheten. Det tog alldeles för lång tid innan man på allvar tog tag i tränarfrågan. Och nu det snabba och till synes fullständigt omdömeslösa agerandet kring kalabaliken utanför Olympia. Det verkar finnas en okänslighet och brist på förankring som inte bådar gott. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att Wallin gjort ett kanonjobb sedan han tillträdde som ordförande i föreningen - som då befann sig i kaos. Det är bara att hoppas att det blir en skärpning bland de anställda på GG - och att de förtroendevalda i styrelsen inte släpper kollen och vågar vara tydliga.
Tja, ekonomi, snarare än PR, har ju alltid varit Wallins starka sida. Och att ekonomin är sund är i grund och botten viktigast för klubbens överlevnad.
Kände förresten precis igen en av mina andra läsare (ja, har faktiskt ett par stycken - min fru, min mamma...) nedtryckt på marken.
BRA skrivet! Håller med dig totalt! Fan va bra!
Skicka en kommentar