Real Gefle och the Hoops

Läste för någon dag sedan att Gefle IF eventuellt skall byta tröjfärg från ljusblått till vitt. Enligt fotbolldirekt skall bytet motiveras med att laget spelade i vitt fram till 1970-talet.* Detta skulle alltså vara ett steg tillbaka till rötterna. I realiteten handlar det förstås om något annat:

Gefle-spelare 1971 (bild från lagets hemsida)

- Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande.

Sportchef och tränare Pelle Olsson till Gävle Nyhetsbyrå

Det handlar alltså om marknadsföring. Så spännande det låter. Kan riktigt föreställa mig hur diskussionerna går vid matsalsborden i stadens radhus: - aha, Gefle IF skall spela med vita tröjor, ja men då bara måste jag att gå och köpa årskort på studs! Vad spelar de för sport egentligen, curling? Jag har en sporadisk läsare som faller in på den målgruppen. Han har måhända en kommentar? Hela fotbollsverige står och håller andan för att se hur det skall gå med detta nydanande och spännande exempel på modern marketing!**

* Fotbolldirekt säger fram till 1950-talet, men det tycks råda delade meningar om detta, då klubben själv säger något annat - journalist som slinter på tangenterna?
** det heter förstås marknadsföring på svenska, men människor som håller på med det brukar ha dåligt grepp på såväl engelska som svenska, så det blir till att blanda vilt.

---

När detta inlägg publiceras befinner jag mig i Sheperds Bush, London. Resan kommer förhoppningsvis bland annat innehålla ett besök på Loftus Road för att se QPR ta sig an Swansea, en viktig match på the Championships övre halva. The Superhoops tar sig snart an Reading i ett Londonderby. Om jag skall bo i Sheperds Bush så vill man ju stödja sitt lokala lag, men jag undrar ju om the Rs kunde passa på att byta tröjfärgor tills jag kommer fram... det är något kräkvitt över dem...

Auto über alles!

Efter att ha kommit ur från D.C:s tunnelbanor för att hämta luft har jag till slut haft lite tid över för att gå igenom mediaflödet* och ramlade via Yimby STHLM på en intressant artikel om bilberoende i SvD:s kulturdel från mitten av veckan.

Artikeln ger en intressant sammanfattning av hur bilen kom att stå för moderniteten och blev en vital del av att det goda samhällsbyggandet under efterkrigstiden. Det viktigaste är dock inte den historiska tillbakablicken, utan att väldigt lite faktiskt händer för att ändra på den riktning som samhällets fysiska planering tagit (kanske skulle skriva något om spårbundenhet, men då det handlar om bilar, ej tåg och spårvagn eller tunnelbana...) - notera till exempel Vägverkets planer på att bredda söder- och västerleden, delvis på grund av ökad trafik till externa köpcentrum.

"Det är ett område som är politiskt korrekt att prata om. Jag har läst ganska många utredningar och ganska många propositioner och ganska många policytexter om detta. Men jag kan bara konstatera att biltrafiken har inte minskat. Tvärtom ökar ju biltrafiken i stort sett i takt med BNP, säger Anders Hagson och konstaterar att det finns mycket i samhällsutvecklingen, med bland annat regionförstoring, växande externhandel och omvandling av fritidshus till permanentboende som bidrar till ett ökat bilberoende."

Detta är något som jag kommenterade för bara en tid sedan. En planering som i praktiken fortsätter att bygga enligt efterkrigstidens planeringsprinciper fortsätter oförhindrat. Husen står lite högare, lite tätare men i det stora hela är omgivningen den samma när kommunen och byggherrarna sanerar staden. Det tycks finnas en kraftigt dissonans mellan städernas övergripande policy för stadsbyggande och den produkt som kommer ut från den svarta lådan i form av detaljplaner och infrastruktur.

Olskroksmotet

"Att på allvar ifrågasätta människors bilvanor är dessutom minerad mark. Många hoppas att ny teknik, med exempelvis vätgasbilar, ska göra det möjligt för oss att obekymrat köra vidare.

[...]Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende."

Att bilismen fortsätter att ha vara av avgörande betydelse har bland annat uppmärksammats med innerstadens parkeringspolicy som anses förhindra för de bilberoende att leva sitt glada 1950-talsliv. Frågan hamnade någon dag senare på ledarsidan där Maria Haldesten beklagade sig över hur svårt det är att hitta en parkeringsplats i stan för den där bilen hon bara måste ha (notera även Johannes indignerade motinlägg).

Menlösa gräsmattor lånade av Yimby STHLM

Bilisternas frihet i all ära, men det påverkar faktiskt livet för oss som inte ser skönheten och funktionen i bilder som den ovan. Externaliteterna av bilisternas frihet är ett fängelse för många, även för den ofrivillige bilisten som åker bil mellan livets noder för att det andra alternativen inte är möjligt i beaktande av den begränsade tillgången på tid.

Detta skall inte tolkas som om jag vill bannlysa bilen i staden. Det är med rådande struktur helt orealistiskt och måhända inte heller önskvärt. Jag förespråkar att bilens behov nerprioriteras för andra alternativ och värden i den urbana miljön. Mer konkret innebär det lägre fart samt fler övergångsställen och mindre trafikseparerade leder för bilen. Det är den kostnad som bilismen måste betala för att på ett mer tillfredsställande binda samman öar av bebyggelse som i nuläget isoleras av asfaltsspagetti.

* Utöver Graafs hälsotillstånd då, Peter...

Icke-nyheter om Wanderson

Allt som oftast får agenten skulden för fotbollsvärldens omfattande spelarförsäljningar. Spelarförsäljningar vars transaktionskostnader kommer agenterna till del. Men det finns andra aktörer som lever på spekulation på talang. Jag talar förstås om sportjournalisterna. Att gräva ner sig och ta fram något intressant är jobbigt när redaktören står bakom ryggen och kräver artiklar.

För en tid sedan stod det skrivet i sten att Levon Patjadzjan skulle lämna GAIS för ett halvårs lån med tillhörande option till PAOK i grekiska Makedonien. Spekulationerna om vem som lurat vem och vad det egentligen är för mentalt fel på den unge armeniern var många. Nu får stenhuggaren bråda dagar, för plötsligt så var avtalet brutet. Nya spekulationer följer.

En massa att gräva i för en hugad journalist kan tyckas. Vad var det egentligen som hände? Jag vet att det finns många gaisare som vill ha klarhet. För att på ett vettigt sätt reda ut denna gordiska knut behöver en journalist dock komma i kontakt med flera parter i flera olika länder som talar flera olika språk - låter rätt jobbigt va?

Nä, då är det enklare att ringa till Christer Wallin och fråga om GAIS är intresserade av att sälja Wanderson nu när Levon Patjadzjan tycks stanna? Wallin är affärsman i första hand och vet förstås om att allt är till salu, även om det måhända inte finns något bud att ta ställning till kan han näppeligen förneka detta. Journalisten är nöjd och kan sätta rubriken "Väntar på miljonbud", som att Wallin skulle sitta där i Gaisgårdens fikarum med en kopp kaffe och en mazarin och bara vänta på anbud. Läser man vad som egentligen står är det - i beaktande av att Wallin är affärsman - mer av en icke-nyhet;

- Det ska mycket till om något ska hända. Samtidigt vill vi behålla en så stor del av truppen som möjligt, säger Christer Wallin.

Låter la mer som nej och nej är JA från ordförandens sida, eller hur? Vi vet ju sedan tidigare hur intresserade journalister är av att skildra något substantiellt journalistiskt material om GAIS.

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen...

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri...

Extrajobb stör bloggande

Väldigt svettiga arbetskläder

Som några kanske har noterat har takten och kanske framförallt kvalitén på blogginlägg sjunkt som en sten under senaste tiden. Anledningen, mina kära läsare, står att finna i mitt extrajobbmed att rensa ut supermutanter från det postapokalyptiska Washington D.C.:s tunnelbanesystem. Det är ett tufft och svettigt jobb som tar en massa tid. Dessutom får man inte ens in P1 bara Galaxy News Radio, så det är svårt att hänga med i den svenska debatten.

Parkeringspolicyn i Göteborg skapar oenighet

Det finns en sakfråga bland stadsbyggnadsfrågor där politiker inte nöjer sig med luddiga visioner och det är parkeringspolicyn. Vet inte ens om Mona Sahlin tycker det är vidare sexigt, men nog är det en fråga med viss betydelse. I lördagens Gepe* lyfts oenigheten mellan moderater, folkpartister samt kristdemokrater på den ena sidan och socialdemokrater, miljöpartister samt vänsterpartister på den andra. Båda blocken har lämnat in återremisser på en stundande ny parkeringspolicy.

Målkonflikten är uppenbar, dels är det positivt att staden är tillgänglig men det är samtidigt problematisk med allt för mycket trafik i innerstaden samtidigt som kollektivtrafik, gång och cykling är bättre för miljön och tar mindre plats på stadens gator och torg. Det borgerliga blocket har en poäng när de säger att att mindre parkeringsplatser i staden gör den allt mer otillgänglig och risken ökar att folk istället väljer externa köpcentrum.** Samtidigt har s, mp och v vid flera byggärenden under hösten yrkat för lägre P-norm och vill bygga ut och förbättra pendlarparkeringar.

West Edmonton Mall i Alberta, Kanada har världsrekordet med 20 000 parkeringsplatser - Var i helvete ställde vi bilen?

Parkeringsplats som parkeringsplats, tänker säkert många. Men det bör enligt min mening göras en klar åtskillnad mellan besöks- och kundparkeringar i gaturummet och boendeparkeringar i innerstaden. De senare bor på en plats med goda möjligheter att transportera sig på annat sätt. Däremot är situationen en annan för Lerumsbor och andra som verkligen har små möjligheter att klara sig utan bil i sitt dagliga liv. Notera till exempel diskussionen kring ett ombygge från kontor till bostäder i västra nordstaden som pågår på YimbyGBG här och då speciellt denna kommentar av en person involverad i projektet.

Det är tämligen bökigt att köra bil i innestaden och många som gör så har näppeligen börjat på en plats med god kollektivtrafik. Att tro att människor från kranskommuner eller villaområden i någon högre utsträckning skall ställa sin bil halvvägs utanför centrum och byta till någon buss är nog tyvärr orealistiskt. Dessutom ger faktiskt även bilar liv till staden. Att i praktiken separera bort bilen från innerstaden för att den äldre kärnan av staden skall bli en sån där plats där människor skall gå runt och mysa*** medan alla stora inköp görs i bilburna köpcentrum riskar att förvandla innerstaden till en funktionalistisk död zon.

Det är min uppfattning att det inte skall var omöjligt att parkera i Göteborg.Ppå samma sgång som jag blir lätt kräkfärdig av stora parkeringsytor finner jag ofta en rad av bilar längst trottoaren som tecken på liv. Tillåt parkeringar längst trottoarer på så många platser som möjligt, dölj övriga bilar i parkeringshus och få bilisterna att i högre utsträckning anpassa sig till lägre fart på cykelns, kollektivtrafikens och gångtrafikantens villkor.

*Finns ej på nätet för tillfället.
** Ni vet, såna som politiker med glädje ger bygglov till, förser med vägar, planerar för...
*** Observanta läsare har säkert noterat min avsky över seperation av dagligvaruhandel och andra verksamheter.

Tacka vet jag hundspann!

Ja, så stod det på en relativt stor dekal på dörren in till cykelförrådet - som brukligt är ett gammalt bombskydd - med en tillhörande enkel teckning när jag gick ner för att hämta järnhästen denna morgon.

Mer purkna är punka

Jag borde ha anat att något skulle gå fel. Vad är bättre med ett hundspann visavi en cykel? Just det, man får sällan punktering! Så det torde la inte varit någon överraskning att när jag skulle cykla hem så var det inget luft kvar i framdäcket. Det vara bara att börja traska. Sträckan mellan Johanneberg och Kvilletorget är en bit. Fyra kilometer för att vara mer exakt.

Åh så typiskt är det första jag muttrar när jag ser vad som hänt med mitt främsta transportmedel. Men det är la så man alltid reagerar vid punkteringar eller när till exempel något går sönder. Det är alltid typiskt, det är aldrig en bra tidpunkt. Det var det sannerligen inte för mig när jag irriterad traskade ner för avenyn. Att åka kollektivt med cykeln var inte aktuellt. Jag har genom att observera andra försöka sig på detta sett hur otroligt argsinta spårvagnsförarna kan bli över detta. Men kaffe latte-morsorna med sina slagskepp till barnvagnar som då och då går sida på cykelbanor på visa gator i stan, för dem är det fritt fram att åka spårvagn! Då dessa barnvagnar så ofta har nummerplåtar borde de la gå ute i trafiken med EU-mopparna?

Tänk om mitt däck var så helt och rent?

Men efter ett tag släpper min irritation mot såväl punktering som barnvagnar. Det var ju egentligen den bästa tänkbara dagen att få punktering. Solen sken och jag hade inte direkt bråttom någonstans och en punktering är la något man får acceptera efter uppskattningsvis 500 mil.

Hur det går med reparationen? Plockade isär allt, täckte över hålet, satte ihop allt igen och märkte då att punkteringen gått upp igen. Låt oss hoppas på andra gången gillt. Om luften gått ut imorgon bitti igen, vore inte det typiskt?!

Ny amerikansk president tillträder idag

Den andra Hisingsbarriären

Under den senaste tiden har lokalblaskan gepe skrivit en rad reportage om och kring Västlänken - en underjordisk järnväg under staden som eventuellt skall byggas. Som vanligt när det gäller så här gigantiska infrastrukturprojekt är det ingen hejd på planerande, åsikter och protester, kostnadsberäkningar samt visioner och inte minst diskussionen om vem som skall betala kalaset.

När gepe idag slängde in en ny ingrediens i soppan blev jag faktiskt lite förvånad; jag har tydligen inte följt debatten ordentligt.

"Hamnbanan på Hisingen kommer före västlänken, långt före.

- Hamnbanan är otroligt viktig och av högsta nationella prioritet, säger Katarina Norén, planeringsdirektör på Banverket.
Orsaken är Hamnbanans strategiska betydelse för Göteborgs hamn och därmed för Sveriges export och import. På banan transporteras drygt 200 000 containrar per år och stora mängder papper, pappersmassa, stål, olja och bilar.

Med drygt 70 tåg per dygn är Hamnbanan en av Sveriges hårdast trafikerade järnvägar, eftersom den är enkelspårig är den dessutom mycket störningskänslig.
Blockeras Hamnbanan lamslås Göteborgs Hamn."

Citat från Gepeartikel

För att komma runt dessa problem skall nya spår tas i bruk och eventuellt också täckas. Med tanke på att utvecklandet av Hamnbanan dessutom totalt skall kosta 4 miljarder, att jämföra med Västlänkens över 14 miljarder, är det kanske inte konstigt att Hamnbanan är en lättare nöt att knäcka (i alla fall innan notan verkligen skall betalas och det vissar sig att den är dubbelt så stor, något man la kan förvänta sig). Dessutom har miljön runt Hamnbanan förändrats markant under de senaste tio, femton åren genom byggandet av bostäder vid Norra Älvstranden. Ur säkerhetssynpunkt är detta förstås problematiskt. Samtidigt skapar Hamnbanan en barriär mellan Norra Älvstranden och resten av Hisingen.

Det är måhända så att just de människor som flyttat in i Norra Älvstranden är lite ömtåligare än Hisingsbor i övrigt men oavsett detta är Hamnbanan ett problem som inte går att ignorera när man som jag gärna tittar närmare på hur Göteborg kan utvecklas och förbättras som stad. Norra Älvstranden är för närvarande klämd mellan två barriärer som försvårar en bättre integration med staden i övrigt; Göta älv i söder och Hamnbanan i norr. Norra älvstranden har inte blivit vad en del hoppades på och måhända kan en del skyllas på alla dessa barriärer. Just barriärfaktorn är något som jag tycker är mycket viktigt för ambitionen att bygga fungerande och levande stadsmiljöer. En barriär kan vara lite var som helst men effekten är allt som oftast densamma; den skapar öde återvändsgränder och enklaver genom att få människor kan eller vill passera. Lite människor i omlopp gör det svårt för många verksamheter att fortleva eller uppstå.

Älvstranden Utvecklings kommunikationschef Johan Ekman tycks tänka på dessa barriärer när kritiker menar att blandstadsvisionen bara blev ett nytt Högsbo:

"På Eriksberg och i Sannegårdshamnen har vi försökt att skapa attraktiva stadsdelar med närhet till vattnet som i sin karaktär skulle kunna jämföras med andra områden som ligger en bit utanför Göteborgs stadskärna. I sådana områden är det ofta svårt att skapa det levande, myllrande stadslivet som föregående skribenter beskriver. Det finns inte en tillräckligt stor dragkraft till, och köpkraft där. Idag bor man annorlunda än för 40 år sedan. Då bodde man fyra/fem personer i en lägenhet där man idag en eller två. Idag måste vi bygga annorlunda.
Nu riktar vi blicken framåt och börjar utvecklingen av mer centrala områden som Backaplan och Kvillebäcken. Där ser planerna helt annorlunda ut."

Citat bland svar på kommentarer

Med dessa förevändningar har det gått att bygga på som vanligt och antingen planera in bilburen dagligvaruhandel i Sannegårdshamnen eller ett typiskt grannskapsenhetscentrum i områden Platån vid Eriksberg. Delvis har de förstås rimliga själ till detta, men jag skulle vilja påstå att den inre, tredje barriären sitter i skallen på planerarna. Många av alla dessa barriären är ju skapade av människorna i en tid då de faktiskt sågs som något positivt (något de förstås också kan vara, i alla fall delvis).

Exempel 1: Platån i Östra Eriksberg. Centrum planeras vid den lilla torgbildningen strax ovanför texten "Platån". Dockan avskiljs genom kraftig höjdskillnad. All trafik kommer att gå förbi området via Västra Eriksbergsgatan norr om bostäderna och en parkeringsyta. Ytterligare ett stenkast norrut ligger den berömda hamnbanan. Genomströmning av människor lika med noll. Med andra ord blir torget en angelägenhet för lokalbefolkningen allena och får flera likheter med mängder av förortstorg. Skillanden är måhända att bilen återigen introducerats vid torget, en återgång till 1940-tal eller tidigare. Om målet är blandstad skulle området egentligen må bättre av att Västra Eriksbergsgatan leds om genom området. Blandstad får inte ske på bekostnad av något annat - som smidiga trafiklösningar - och vad får man egentligen gratis? Barriären har tripplats genom kombination av väg, parkeringsplats och järnväg.
Exempel 2: Sannegård centrum. Med den berömda Hamnbanan strax norr om området och diverse trafiklösningar däromkring ursäktas ett köpcentrum som riktas ut mot stora parkeringsplatser och barriärer 400 meter från ett annat bilburet köpcentrum. Samtidigt är vägen ut mot dockan endast för bussar och den gulliga miljön som där skall skapas med små butiker och fik kommer att få en genomströmning av några busspendlare som går av vid fel hållplats?
Exempel 3: Lååångt ifrån Hamnbanan i Östra Kvillebäcken. All förbipasserande trafik dras via Gustaf Dahléngatan där de skall finnas butiker i lokalplan och Färgfabriksgatan. Men för det lokala utbudet av dagligvaruhandel tycks det planeras in att det centrumet skall ligga vid en liten park mitt inne i området. Parken kring Kvillebäcken* kommer att i viss mån verka som en barriär, även om det förstås inte är någon avsikt. Den befintliga Hjalmar Brantingsleden är givetvis en högst påtaglig barriär**, vilket jag kan intyga som boende söder om denna. Påminner på så sätt lite om exempel 2; det skall finnas en miljö där vi gör våra dagliga inköp och den miljön skall helst döljas undan lite för utbölingar. Sedan kan man skapa en mysig miljö där vi skall strosa runt, dricka kaffe latte och titta på folk. Trafikplanering och funktionsseparering är påtagliga även i uttalade blandstadsprojekt.

Kan vi ana en trend i planerarnas sätt att tänka? Barriärer är alltså dåligt eller eftersträvansvärt? Om blandstad endast kan byggas med förutsättningen att få av modernismens barriärskapande dogmer och planeringstraditioner får offras blir det svårt att faktiskt i realiteten bygga den goda staden enligt blandstadsprincip. Är SBK redo att försämra framkomligheten och hastigheten i halvcentrala lägen för att faktiskt skapa levande stadsmiljöer och kommer byggherrar acceptera sådant som till en början kan skräma bort deras idealkund; det äldre paret som sålt villan och vill köpa fräsch bostadsrätt? Det är en stor utmaning att försöka sammanfoga dessa till synes oförenliga sätt att se på stadens gator och vägar till en fungerande lösning istället för trista halvmesyrer. Ibland tror jag att Johan Ekman bara luras och att Backaplan och Kvillebäcken inte kommer att bli annorlunda...

---

* När jag var nere på Älvrummet för samrådet kring det nya Backaplan, i april förra året, var mannen - jag kan inte säga att jag kommer ihåg hans namn - som höll i talarpinnen inte så lite positiv om hur trevlig denna grönyta är redan idag men att den inte är vidare välbesökt Att den är bortglömd är måhända inte så konstigt, placerad som den är på baksidan av affärer, bortom en parkeringsplats och sedan rinner bäcken under Hjalmar Brantingsleden...


---

** När Hjalmar Brantingsleden byggdes någon gång för tusen år sedan medförde det även att Kvilletorget hamnade på sidan av och förlorade sitt strategiska läge. Nu ligger torget avsides och har säkerligen förlorat en hel del dragkraft på det. Jag kan tänka mig (jag spekulerar alltså vilt här) att om någon tankemöde ens lades på det så var det att Kvilletorget skulle ses som centrum för den lokala grannskapsenheten medan all annan handel kan förläggas till Backaplan med alla sina parkeringsytor. Hisingens största och enda torg består mellan det bilanpassade Backaplan skall nu bebyggas. Så kan det gå.

Löjliga säsongen ur ett spelarperspektiv

Den löjliga säsongen - silly season på osvenska - tycks på längre för var år som går. Som idiot (läs: supporter) våndas man för vem som skall säljas och förbannar de agenter som tjänar pengar på transaktioner av talang mellan världens fotbollsklubbar. Spelare, och även ledare, som en vecka höjs till skyarna och bedyrar sin lojalitet och kärlek till klubben, kallas nästa vecka för Judas, Vidkun och Fuckin' James Who. Samma spelare och ledare säger sig sedan älska sin nya klubb, ösa beröm av den nye tränaren, säga att de älskar orten (som busshållplatsen Ljungskile) och antyder att allt inte stod rätt till i den där gamla klubben och han är så glad för att han fick denna chans att spela i en så stor och världskänd storklubb (som Tromsö). I helgens nätupplaga av The Guardian publicerade rutinerade målvakten David James en trevlig och läsvärd krönika om spelarperspektivet.

"For Portsmouth the media transfer speculation started months ago. Back in November I was quoted saying I would not leave the club in January (although I was never actually asked). The next day at training one of my team-mates ran over and said: "So you're definitely going then." In football speak, if you say you're staying, then you're going. That's how the rumours start. Then things begin to get crazy. Suddenly everyone is looking at everyone else with suspicion."

David James i The Guardian

Förra januari köpte Portsmouth FC loss anfallaren Jermain Defoe från Tottenham Hotspurs. Managern för den köpande klubben var i båda fallen Harry Redknapp, måhända inte så förvånande. Redknapp har länge varit misstänkt för att själv tjäna sig en hacka (eller i alla fall en tävlingshäst) på att hålla igång värvningscirkusen. Eller så råkar han gilla att arbeta med Defoe och tycker att han är en bra spelare, om man nu tror på sådana sagor. Pomey gjorde i alla fall en hyfsad förtjänst på anfallaren då de ska ha köpt honom för £9 miljoner och sålt honom för £18 miljoner.

Än så länge har värvningen av Defoe inte hjälp ett underpresterande Hotspurs utan förlorade sin första återföreningsmatch borta mot Wigan Athletic. Häri finns ytterligare en koppling till David James' krönika. I denna skriver han om Football speak, en referens till George Orwells New speak i romanen "1984". En av hans reportageböcker heter "The Road to Wigan Pier" (1937) om fattigdomen i depressionens norra England. Förhoppningsvis kan Jermain Defoe trösta sig med sin nya lön på vägen hem till London.

Professor emeritus angriper sociala bostadsenklaver

På söndagens GP Debatt genomför professor emeritus Sören Olsson med sin penna en dekapitering av byggandet i Göteborg. Han menar att den modernistiska planeringen nu gått vidare till att bygga enklaver till rika och kritiserar bostadsenklaven som idé. Som han - och även jag - ser det har byggandet av bostadsenklaver fortsatt, trots en fördröjd ny översiktsplans (ÖPXX) lovord om den goda blandstaden.

"En omväxlande, varierad stad med ett attraktivt folkliv och blandad befolkning, så skulle en stad byggas.

Men så har det inte blivit. Enklavplaneringen har fortsatt med stora områden av likartade hus och upplåtelseformer, skilda områden för verksamheter och boende och svaga samband mellan enklaven och omgivningen. Så ser det ut på Norra Älvstranden och i de så kallade trädgårdsstäderna, som Amhult i Torslanda ."

Citat från GP Debatt

Jag kan inte annat än hålla med. Trots en het och livlig debatt på de platser som folk har en relation till kan bostadsbolagen i mångt och mycket fortsätta bygga upp enklaver. Just för att de är enklaver som byggs på en gång utan pardon mot eventuell tidigare bebyggelse är varken någon nimby-granne eller yimby-anhängare som har förmåga att klaga på att det byggs bostäder i bostadsbristens Göteborg.

"Ett skäl till utvecklingen kan ju vara att människor vill bo i ett område med andra i samma situation, att man söker sig till likar. Till viss del är det säkert så. Men många uppskattar också mer varierade miljöer med rörelse och omväxling och ett intressantare liv vid gator och andra offentliga miljöer. Just det som brukar uppfattas som ett stadsliv och som gör miljöerna attraktiva också för besökare.

Det kan te sig billigt och rationellt att ett fåtal stora aktörer bygger likartade byggnadsmassor och att infrastruktur byggs ut i ett svep. Så har man en vana att agera sedan tidigare. Men det är handlingsmönster och tankestrukturer som skulle behöva brytas upp. Småbyggare, långsamt byggande, bevarande av existerande bebyggelse, blandning av verksamheter och boende, blandning av hustyper, lägenheter och upplåtelseformer borde få ett större utrymme."

Citat från GP Debatt

45 dagar till Fettisdagen

Tiden är några minuter i tio på lördags morgon. Platsen Lungrens konditori på Hisingsgatan. En okänd man med rufsigt hår och morgontidningen under armen sticker in huvudet och stegar långsamt in.

- Hur många dagar är det kvar till fettisdagen ? frågar han den unga kvinnan bakom disken som fnissar lite nervöst och säger att det har hon ingen aning om. Måhända tror hon att hon att göra med en galning. Något hon borde vara van vid; hon befinner sig trots allt på Djävulsön.

- Jag ta en semla och en stor kaffe, säger mannen och efter att han fått tillbaka en växel och en semla för sin ihopvikta hundring lunsar han över till ett bord med sin tidning.

Det är alltså 45 dagar kvar till fettisdagen.

46 dagar till Fettisdagen

Var förbi Lundgrens konditori på Hisingsgatan häromdagen för att köpa bröd. Noterade redan på håll att försäljningen av semlor redan var i full gång. Jag vet sedan tidigare att deras semlor är goda men nu var det matbröd jag var ute efter. En barkis är la inte vidare nyttigt det heller i och för sig.

Jag vill bara upprepa att det är endast 46 dagar kvar till fettisdagen...

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

"Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering."

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering - som i den ovan refererade undersökningen - är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat "Sverige-specifik kunskap" när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna "Sverige-specifika kunskap" från sina blonda, ariska föräldrar - eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning - så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln "Etnisk diskriminering och 'Sverige-specifikt' kunskap - vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?" (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

"En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[...]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands."

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

SvFF undersöker verkligheten utanför Sundbyberg

Efter att jag kommit hem från snöslasket och bankat av skorna mot dörrposten samt satt igång perkulatorn och datorn är givetvis det första jag gör att gå in på några av internets grönsvarta vattenhål för att ta del av det allmänna neggandet. en bit ner stöter jag på följande inlägg:

"SvFF genomför en attitydundersökning som går att nå via GAIS.se (uppe i högra hörnet) fyll i och förklara för L-Å Lagrell att han dödar fotbollen."

av signaturen Barbarella

Aha, jag kan förstås inte undvika att gå in och bella på undersökningen. Upplagd på easyresearch av företaget Mistat AB. Om man svarar på alla frågor kan man vinna biljetter till landskamper eller kanske en landslagströja, en möjlighet som jag vänligen men bestämt avböjer då jag inte är vidare intresserad och inte skulle vilja hittas död i landslagets tröja. Anledningen att jag svarar är givetvis möjligheten att svara på en öppen fråga. Jag uttrycker mig inte så plumpt som signaturen Barbarella uppmanar utan nöjer mig mer några mer konstruktiva och utvecklade förslag (ingen av dem inbegriper i Gunnebostängsel inrullar Lars-Åke i Nybroviken).

Det är ändå märkligt att relativt välbetalda slipsnissar är så lätta att lura att de betalar pengar för sådana här undersökningar. De är givetvis billigare än seriösa dito. Det finns dock en gammal axiom för sådant här - skit in, skit ut.

Det viktiga med det hela stavas givetvis urval. Vi kan la nästan utgå från att inlägg liknande Barbarella kommer att snurra runt på flera mer eller mindre officiella forum och svaren på undersökningen kommer att bli därefter. Måhända svar som jag uppskattar, men näppeligen representativa. Snackade för någon månad sedan med en man som gjort seriösa undersökningar för ett allsvenskt lag och han menade att resultaten hade förvånat klubbledningen som - i den mån de lyssnat överhuvudtaget - hört på de mer röststrarka besökarna.

Vad skrev jag då till SvFF. Jo, bland annat att det kanske inte är hälsosamt eller vidare smart att behandla sina olika målgrupper som ömsesidigt uteslutande; på en modern och stor arena finns det plats för såväl billig ståplats som jippon och kringarrangemang för de som uppskattar sådant och är redo att betala det. Det är inte vidare vettigt att producera en utspädd blandning och servera till alla och behandla delar av sin marknad som fiender.

Ser man på. nu är kaffet färdigt!

Iskall träningspremiär

Enligt kristen sed sedan medeltiden är trettondagen uppenbarelsens dag (jmf. eng. Epiphany från grekiskans ord för manifestation) då Gud visade sig i Jesu kropp för de tre vise männen.

För den som hoppades på en liknande uppenbarelse och få se en frälsare och fotbollsgud i köttet lär få vänta ännu en tid. Att GAIS gjorde den första träningen till ett jippo var bra tänkt och de hundra någonting som dök upp skall ha en applåt för äkta engagemang. Folk droppade dock av i samma takt som kvicksilvret rasade neråt och själv klarade jag bara av en dryg timme - trots dubbla sockar och långkalsingar.

Lundgren, Björn A., Nicke och Dime? Svårt att säga...

Efter uppvärmningen och avbrännandet av drygt tjugo bengaler började laget med en bollövning. Att från håll försöka hålla reda på vem som var vem bland spelarna var dock svårt. Med sina olika västar såg de mest ut som vältränade och slanka teletubbies. Innan jag anlände oroade jag mig för att inte kunna skilja på knattarna - varav i och för sig en skall vara frånvarande enligt Pude - men nu hade jag svårt att känna igen någon.

Efter en tid gick laget över till tvåmål och då började träningen värma lite. Tyvärr lite sent för mina fötter som blivit allt mer lättfrusna med åren. Inte heller uppvisades någon större instinkt eller farlighet i boxen från någon av spelarna. Bobbie släntrade in - härligt mediaotränad som vanligt - och tog mot Herbert Lundgrens trofe från Gårdakvarnen eller närmare bestämt en plakett av något slag, själva priset skall överlämnas i samband med en resa till Danmark där hängivna supportar hoppas få se Bobbie nicka in ett avgörande mål för Randers FC mot FC Köpenhamn.

---
Med tanke på länken till en intervju med Pude ovan måste jag även slänga in en eloge till Tony Baloghs initiala insats för gais.se. GAIS officiella hemsida har återigen börjar bli en sida som en gaisare kan vända sig till för att få intressant information och extra fluff.

Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll - förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan - ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

"Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan."

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida - alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som "Svenska hjärtan" och "Svensson, Svensson" och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters - aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har - enligt mig i alla fall - en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

---

Radhus mitt i betongen

Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det - försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.


* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet - vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Levon pajsar av?

Efter att värvningar skede i en rasande fart och i princip var klara redan innan den sista snedsparken stannade mellan några öde stolsrader på Nya Ullevi har den så kallade fåniga säsongen varit löjligt tyst. Ja, i alla fall efter den där historien om nån tränare eller nått flyttade till Jylland.

En del nagelbandsbitande har dock skett under vintern över framtiden för våra stjärnspelare (om man nu kan tala om stjärnor i västeuropas kanske sämsta liga; största guldfiskarna i skålen?). I och med att det internationella transferfönstret öppnades började det rassla lite i träden kring Gaisgården och enligt en del lösa uppgifter och ett klassiskt pseudouttalande av Wallin om att "[ä]r det rätt pengar så är det klart att vi kan tänka oss att sälja..." kring den armeniske yttern Levon Patjadzjan.

"Ja det finns säkert en del förklaringar men det tänker jag inte gå in på, jag kommenterar inte enskilda spelare på det viset, det känns fel. Jag håller med om att han var i mycket bättre form i våras men jag vill nog stanna vid det och det gäller alla spelare, att det inte känns rätt att offentliggöra sådant."

citat från Jag kan sakna Magasinsgatan

Om vi ser till vårens insatser borde vi gråta blod över denna förlust. Höstens insatser och till exempel ett citat från någon person som jag just nu inte kan komma ihåg namnet på från bloggen Jag kan sakna Magasinsgatan kommer att göra förlusten lättare att ta. Speciellt om det med stor sannolikhet innebär att Wanderson do Carmo är säkrad för nästa säsong, någon som Wallin tydligt antyder (inget kan ju tas för att vara hugget i sten i dessa dagar).

Inga klubbar är nämnda men enligt Eurosport så är det frågan om flera norska klubbar som känner att rulla över några tusen fat olja till den nedgånga industristaden på den svenska västkusten.

---
Armeniern har alltid bokstavligt talat varit ett exempel på samtidens mediers angliska transkiberingar; Levon Pachajyan och Pyunik. När det börjar skrivas om Fyodor Dostoyevsky samt Anton Chehkov på svenska tidningars kultursidor kommer jag och avgående ständiga sekreteraren i Svenska akademin Horace Engdahl hand i hand demonstrera på plattan!

Patjadzjan, som jag konsekvent använt här på min blogg, är är den jag tagit i linje med resonemanget i GK noterar 11 och användes även i en tidig intervju på samma sida, även om det fanns en del andra uppfattningar från kontaktade experter som ville ha in ytterligare något i till det...

Är paniken över nu?

Jag skrev en del i slutet av året om den - som jag uppfattade det - panikartade viljan att rädda biltillverkarna Saab och Volvo genom statligt övertagande. Först genom rektorn vid Handelshögskolan Rolf Wolffs uttalande, där han bland annat hävdade att det inte fanns något egentligt belägg för att staten är en dålig ägare, och därefter i en del regeringsförslag om 28 miljarder där jag inte kunde låta bli att mumla lite om Schumpeter.

Nu verkar den direkta paniken lagt sig en smula och detta manifesteras genom att en annan uppfattning ges plats på DN Debatt där två näringslivsforskare pekar på forskning som skulle visa att statligt ägande skulle vara skadligt för biltillverkarna.

Vad de åsyftar är att statliga företag, som inte har monopol eller agerad på en marknad med svag konkurrens, i regel lyckas sämre än andra. Kärnan till denna fakta torde stå att finna i de oklara mål och målkonflikter som offentliga ägare ofta uppvisar och ställs inför.

Om staten tar över kan vi la börja tillverka riktiga Volvobilar igen!?

Att statliga företag lyckas sämre sett från marknadens perspektiv än från detta perspektiv inte konstigt och behöver inte heller i sig vara ett argument mot statlig ägande i princip. Att en offentlig aktör ser till externaliteter som marknaden inte behöver bry sig om kan ibland vara ett argument just för offentligt drivande av olika verksamheter. I fallet med Volvo och Saab skulle dock effekten i första hand bli att med argument kring arbetslöshet och kris låsa fast stora delar av västsvenskt näringsliv i ett övermoget marknadssegment (Den svenska bilen biter, ur vägen GMiter!) och bromsa in en måhända smärtsam men nödvändigt strukturomvandling för att de politiska parti som skriker högst vill vinna några röster i Trollhättan.

Nä, jag jobbar varken för Volvo eller Saab - hur kunde ni veta det?

---
Lustigt nog använder det en Sifo-undersökning (med 49 procent nej till statligt övertagande och endast 36 procent för) som ett argument för att expertisen har rätt. varför skall vi lyssna till experten om pöblen ändå svarar rätt genom någon osynlig hand?

En politruks viskningslek

Ja, ni vet, en sån där lek där alla sitter i en cirkel och någon viskar en mening i personen till vänsters öra som sedan försöker viska samma sak i nästa öra till vänster och så vidare till det ursprungliga budskapet förvanskats fullständigt efter ett varv.

Det var vad jag tänkte på när jag läste Stora* Maria Abrahamssons ledarkrönika i dagens SvD. Fokus är en förvanskning av budskapet i en av myndighetens rapporter. Och inte vilken rapport som helt, utan rapport 2008:20 Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, som jag skrivit så sent för några dagar sedan här (där resonemanget dessutom på något sätt samstämmer med förvanskningen). Abrahamsson refererar till en debattartikel på DN Debatt 15/9 2008 där Brås generaldirektör Jan Andersson och verksjuristen Lars Korsell uttalar sig om och kring rapporten:

"Artikelförfattarna föreslog helt sonika att polisen bör använda samma arbetsmetoder mot ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher som vid bekämpandet av exempelvis organiserad narkotikabrottslighet. "

Låter la inte vidare konstigt är också helt i regeringens linje för en hårdare linje mot huliganer, eller hur? Problemet är att det inte finns någon koppling mellan vad de säger på DN debatt och vad som står i Brå:s egen rapport:

"Författaren till rapporten, Lin Nordqvist, skriver tvärtom att ”man inte rakt av kan översätta firmagrupperingarna med den organiserade brottsligheten”. Nordqvist noterar förvisso att det finns likheter, men i studien på hundratalet sidor berör hon kopplingen till organiserad brottslighet på ynka tre rader

Nordqvist berättar att hon påpekade för sin dåvarande chef Korsell att han inte kunde skriva som han gjorde i debattartikeln eftersom det inte stämde med rapportens innehåll. Korsell var dock mycket mån om att det i rapporten gjordes en koppling till den organiserade brottsligheten eftersom det var hans ämne, förklarar Nordqvist."

Den avslutande kängan mot Korsell är verkligen en smula tragikomiskt. Om det dessutom är sant och inte bara ett utfall av intern konflikt är det dessutom tragiskt och farligt. Vad är det för vits att göra rapporter när slutsatserna ändå är förutbestämda? Det är la inte helt osannolikt att minister Beatrice Ask och flera andra inte läst rapporten i sin helhet utan nöjer sig med en Readers Digest-version - i detta fallet inlägget på DN Debatt och använder det som grund för sitt beslutsfattande.

Tara Fitzgeralds karaktär Gloria i Brassed Off skrev också ett beslutsunderlag som beslutfattare struntade fullständigt i

---
Abrahamsson verkar i första hand intresserad av att slänga skit på Brå vars verksamhet inte finns nedtecknad bland nattväktarstatens uppgifter. Jag har även hört andra som har en uppfattning om att Brå driver någon slags en ideologisk-akademisk kampanj och mörkar uppgifter om ökat våld i samhället. Om man beaktar hur svårt och problematiskt kriminalstatistik undrar jag dock inte om de senare ägnar sig åt liknande viskningslekar. Skall dock påpekas att jag inte tagit på det som en livsuppgift att bedöma Brå:s funktionsduglighet.

---
Huliganism och fotbollsrelaterad våld sägs driva iväg barnfamiljer och annat vettigt folk från arenorna. Att i linje med rådande lagstiftning och policy bli betraktad som kriminell kan förstås inte ha något annat än en upplyftande effekt och hjälper till att göra besöket till ett evenemang!

* Har aldrig träffat henne personligen men då hon så ofta säger "lilla du" eller liknande till sina meningsmoståndare så måste hon ju vara stor och ståtlig - eller hur?