Forna tiders skräckmotståndare med arenan uti i skogen dithän humrarna kommer om vintern för att dö har på senare tid blivit lite av tre gratispoäng för GAIS. Måhända tid att önska dem kvar i allsvenskan för den korta och exotiska bortaresans till svenska Appalachernas skull?
Stoppet på Turisthotellet i Ljunskile var i alla fall helt i min smak. Bra och intressant ölutbud till vettiga priser (Mörk Bernard för 55:-) och uteplats i november är måhända inte något som tilltalar ungdomen, men allt kan inte barnanpassas. Det slår i alla fall ännu ett besök på ett banalt Bishop Arms, O'Learys eller Harrys.
Att polisen kört ut fyra bussar och minst en bil ut till skogen för att bevaka ett hundratal grönsvarta som under ordnade former minglade med grönvita gubbar och gummor vara bara löjligt. Klart att det fanns en marginell risk att oktoberslovshumrar råkad i lite gräl med diverse minderårigt spirr vid kiosken, men i stort sett var risken för fotbollshuliganism mer troligt utanför Nef.
Första delen av matchen var tämligen jämn och chansfattig. Ljunskile satsade inte oväntat på att göra det svårt för GAIS individuellt skickligare spelare och sätta sin förhoppning till omställningar, något de emellanåt var riktigt skickliga på. GAIS har under säsongen oftast haft problem med lag som backar hem en smula och jag var mycket orolig för att motståndarna skulle får första målet och därefter spela ut matchen med spelfördröjande och kompakt försvarsspel. Istället blev det GAIS som fick chansen att ta ledningen när Andreas Tobiasson drogs ner i straffområdet vid en frispark i 24:e minuten. Det hade i ett skede tidigare varit lite dragningar och gnäll och nu exploderade ilskan hos några hemmaspelare, som också fick gula kort. De flesta, i alla fall inom media, tycks ha förträngt Levons mediokra staff från i våras men årets andra straff satte Björn Andersson distinkt i krysset från 11 meter. Den store anfallaren var återigen ett kraftpaket som hela tiden oroade motståndarnas backlinje. det är märkligt att spelare med till synes bättre förutsättningar inte mäktar med att uppvisa samma inställning i nittio minuter när det så tydligt har effekt både på det egna spelet och lagets chanser.
I och med målet tvingades LSK lyfta upp spelet och skapa lägen för omställningar. Inte oväntat började spelet allt mer föras av de grönvita men GAIS spelare stod upp bra. Samtidigt skall motståndarna ha en eloge för att de aldrig gav upp och också skapade flera bra avslut under den andra halvleken. Utan en storspelande Dime Jankulovski i målet hade de mycket väl kunnat få en livlina. Kanske på någon av en ojämn och ofokuserad David Durmaz vars slarv flera gånger fick rättas till av Richard Ekunde och Dimes insatser. Är det måhända lägenhetsletande i Malmö som tar upp lite för mycket energi från ytterbacken som fick ersätta en skadad Lundén? Turligt nog får vi nu se ett annat lag som är oförmögna att omvandla bra chanser till mål, medan GAIS får utdelning på det mesta.
Om spelet inte var i Wandersons stil fungerade det utmärkt för Fredrik Lundgren, vars attityd kommer till sin rätt i en match likt denna. Den stora stjärnan på mittfältet var dock Johan Mårtensson. Inte bara var hans passningsspel utmärkt utan han stod även upp bra i kampen om mittens rike och var något av en dominant. Att han sedan var arkitekten bakom det andra målet genom en delikat passning in till Wanderson i 55:e minuten gjorde inte precis det hela sämre. Med ett kontakt till 2011 hoppas vi få se denne unge man göra många fler liknande insatser innan Sveriges nya Linderoth... nä va fan, låt oss ta i lite bättre och säga nya Pirlo.
Matchtiden ilar iväg och segern känns allt säkrare utan att jag aldrig är riktigt orolig. Klacken börjar hoppa - är det av glädje eller för att värma upp förfrusna fötter? - och trät gungar behagligt i när tvåtusen frusna själar betraktar tjugotvå halvt om halvt vuxna män jaga en boll i en glänta mitt i en mörk skog. LSK försöker skapa något och som så ofta i ett sådan situation ramlar bollen in i andra änden av plan (se till exempel föregående match mot HIF). Inhoppande Eyjólfur Hédinsson passar in bollen mot Wanderson som snurrfintar sig igenom försvaret bara för att få bollen stulen mitt framför näsan av ännu en inhoppare, Tommy Lycén, som skjuter in 0-3 på ungfär samma sätt som Wanderson gjorde 0-2. Wanderson verkar dock inte illa berörd av denna stöld och nu är det bara att vänta ut tiden.
Tog en liten annorlunda väg hem. Istället för att hoppa på bussen så följde jag med några bekanta lokala anhängare tillbaka till Turisthotellet för en öl. Hamnade lite senare på puben vid hållplatsen i Stenungsund där jag surrade lite med en man som belkagade sig över att hans bästa kompis alltid ville gå ut på (Stenungsunds-) badet medan han föredrog pubar. Hoppade på röda linjen och av vid Backaplan och köpte mig lite segerkebab (ja, på Isa's på Lantmätaregatan).
Stoppet på Turisthotellet i Ljunskile var i alla fall helt i min smak. Bra och intressant ölutbud till vettiga priser (Mörk Bernard för 55:-) och uteplats i november är måhända inte något som tilltalar ungdomen, men allt kan inte barnanpassas. Det slår i alla fall ännu ett besök på ett banalt Bishop Arms, O'Learys eller Harrys.
Att polisen kört ut fyra bussar och minst en bil ut till skogen för att bevaka ett hundratal grönsvarta som under ordnade former minglade med grönvita gubbar och gummor vara bara löjligt. Klart att det fanns en marginell risk att oktoberslovshumrar råkad i lite gräl med diverse minderårigt spirr vid kiosken, men i stort sett var risken för fotbollshuliganism mer troligt utanför Nef.
Laguppställningen blev en smula oväntad med Daniel Nicklasson som högerytter istället för en skadad Levon Patjadzjan och med Bobbie Friberg da Cruz i en oväntat och ovan roll som släpande forward. Måhända oväntat, men det fungerade adekvat. Nicklasson höll ihop spelet bra och även om Bobbie var mer obekväm så bidrog han med en hel del löpande och spelvilja framåt. Wanderson do Carmo hamnade återigen ute på vänsterkanten. Motståndet var kanske inte det idealiska för dennes spelstil men hans brist på fart blev aldrig ett problem och han var involverad i två mål, vilket torde vara mer än godkänt.
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; D. Durmaz, R. Ekunde, A. Tobiasson, K. Gustafsson; D. Nicklasson (66' E. Hédinsson), J. Mårtensson (83' T. Lycén), F. Lundgren, W. do Carmo; B. Friberg da Cruz; B. Andersson (76' P. Campos)
Första delen av matchen var tämligen jämn och chansfattig. Ljunskile satsade inte oväntat på att göra det svårt för GAIS individuellt skickligare spelare och sätta sin förhoppning till omställningar, något de emellanåt var riktigt skickliga på. GAIS har under säsongen oftast haft problem med lag som backar hem en smula och jag var mycket orolig för att motståndarna skulle får första målet och därefter spela ut matchen med spelfördröjande och kompakt försvarsspel. Istället blev det GAIS som fick chansen att ta ledningen när Andreas Tobiasson drogs ner i straffområdet vid en frispark i 24:e minuten. Det hade i ett skede tidigare varit lite dragningar och gnäll och nu exploderade ilskan hos några hemmaspelare, som också fick gula kort. De flesta, i alla fall inom media, tycks ha förträngt Levons mediokra staff från i våras men årets andra straff satte Björn Andersson distinkt i krysset från 11 meter. Den store anfallaren var återigen ett kraftpaket som hela tiden oroade motståndarnas backlinje. det är märkligt att spelare med till synes bättre förutsättningar inte mäktar med att uppvisa samma inställning i nittio minuter när det så tydligt har effekt både på det egna spelet och lagets chanser.
I och med målet tvingades LSK lyfta upp spelet och skapa lägen för omställningar. Inte oväntat började spelet allt mer föras av de grönvita men GAIS spelare stod upp bra. Samtidigt skall motståndarna ha en eloge för att de aldrig gav upp och också skapade flera bra avslut under den andra halvleken. Utan en storspelande Dime Jankulovski i målet hade de mycket väl kunnat få en livlina. Kanske på någon av en ojämn och ofokuserad David Durmaz vars slarv flera gånger fick rättas till av Richard Ekunde och Dimes insatser. Är det måhända lägenhetsletande i Malmö som tar upp lite för mycket energi från ytterbacken som fick ersätta en skadad Lundén? Turligt nog får vi nu se ett annat lag som är oförmögna att omvandla bra chanser till mål, medan GAIS får utdelning på det mesta.
Om spelet inte var i Wandersons stil fungerade det utmärkt för Fredrik Lundgren, vars attityd kommer till sin rätt i en match likt denna. Den stora stjärnan på mittfältet var dock Johan Mårtensson. Inte bara var hans passningsspel utmärkt utan han stod även upp bra i kampen om mittens rike och var något av en dominant. Att han sedan var arkitekten bakom det andra målet genom en delikat passning in till Wanderson i 55:e minuten gjorde inte precis det hela sämre. Med ett kontakt till 2011 hoppas vi få se denne unge man göra många fler liknande insatser innan Sveriges nya Linderoth... nä va fan, låt oss ta i lite bättre och säga nya Pirlo.
Matchtiden ilar iväg och segern känns allt säkrare utan att jag aldrig är riktigt orolig. Klacken börjar hoppa - är det av glädje eller för att värma upp förfrusna fötter? - och trät gungar behagligt i när tvåtusen frusna själar betraktar tjugotvå halvt om halvt vuxna män jaga en boll i en glänta mitt i en mörk skog. LSK försöker skapa något och som så ofta i ett sådan situation ramlar bollen in i andra änden av plan (se till exempel föregående match mot HIF). Inhoppande Eyjólfur Hédinsson passar in bollen mot Wanderson som snurrfintar sig igenom försvaret bara för att få bollen stulen mitt framför näsan av ännu en inhoppare, Tommy Lycén, som skjuter in 0-3 på ungfär samma sätt som Wanderson gjorde 0-2. Wanderson verkar dock inte illa berörd av denna stöld och nu är det bara att vänta ut tiden.
Tog en liten annorlunda väg hem. Istället för att hoppa på bussen så följde jag med några bekanta lokala anhängare tillbaka till Turisthotellet för en öl. Hamnade lite senare på puben vid hållplatsen i Stenungsund där jag surrade lite med en man som belkagade sig över att hans bästa kompis alltid ville gå ut på (Stenungsunds-) badet medan han föredrog pubar. Hoppade på röda linjen och av vid Backaplan och köpte mig lite segerkebab (ja, på Isa's på Lantmätaregatan).
1 kommentar:
Isa's Pizzeria är fanimej stil och klass!
Skicka en kommentar