Djurgårdens IF 1 - 1 GAIS

Andra GAIS-matchen som jag ser på riktigt denna säsong, från en plats som näppeligen ger en god grund för bedömning av spel, taktik och individuella insatser. Begivenheten inramades av några öl före och efter match med möjlighet att lära känna fler människor ur den grönsvarta familjen. Som vanligt får man höra, när personer förstår att jag är jag, att de förväntade sig att jag var 60 år gammal med långt skägg och rullator. Med nya människor är det också trevligt att träffa gamla bekanta som, vid första mötet på ett antal månader, som hälsningsfras säger "jag har en starköl i innerfikan" - alltid bra att veta.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (39´28. J. Rundqvist), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
23. E. Hédinsson (52´18. A. Khalili), 25. W. do Carmo (67´ 29. Romarinho), 27. M. Celik;
11. T. Lycén

min prognos inför matchen var 2-0 förlust genom ett turligt mål av Djurgården uppföljt av ett kontringsmål i slutet på andra halvlek. Av redan angivna skäl kommer jag här inte ge någon närmare beskrivning och analys av matchen. På en sedvanligt svårspelad plan utspelade sig en föga skönspelat match där 1-1 var ett måhända rättvist resultat, även om GAIS spel gav viss mersmak.

1-0 målet i första halvlek uppkom genom en kombination av otur för GAIS i kombination med ett av få bra avslut från någondera sida under matchen. Kenneth Gustafsson rensade ut bollen rakt i pannan på en Djurgårdsspelare i vänsterytterposition som gav en ofrivillig målpass till en fristående medspelare som avslutade distinkt på halvvolley.

1-1 målet av Wanderson do Carmo var även det måhända turligt men avslutet visade i vilket fall på brassens kvalitéer som avslutare på trånga ytor. Wanderson var i övrigt inte direkt drivande i matchen och bytet som kom relativt tidigt var la i första hand ett sätt att spara honom för nästa, viktiga match. De flesta av oss var mest glada att han inte fick något gult kort, vilket hade förhindrat hans närvaro. Istället gick Tommy Lycén detta öde till mötes genom att dra på sig avstängning i nästa match. Inte ett lika stort avbräck som det skulle ha varit om Wanderson råkat ut för samma öde men faktiskt fortfarande tråkigt. Lycéns insatser i GAIS anfallspel sedan senare matchers försök med ett mer dynamiskt dito, som inte heller fungerade lika bra denna match, har varit goda.

Anfallsspelet tappade mycket när Aram Khalili tidigt fick komma in istället för Eyjólfur Hédinsson, förhoppningsvis inte på grund av någon allvarlig skada. Efter ett så uppmuntrande första inhopp har den norske talangen knappt visat upp några andra kvalitéer är stabil orörlighet, vilket skär sig värre än mina försök till kreativa såser med GAIS ambition att spela dynamiskt och snabbt anfallsspel. Att han fått så pass lite kritik på olika forum torde bero på att många betraktare inte ens lägger märke till att han existerar.

Tyvärr drabbades GAIS återigen av skador i backlinjen och då specifikt på den förbannade högerbacksplatsen, där fjärdevalet, efter Ekunde, Angus och i matchen skadade Jonas Lundén, Johan Rundqvist fick göra ett tidigt inhopp. Ynglingen visade upp god teknik och offensiva kvalitéer på sin kant även om försvarsspelet tycktes andas orutin (i den mån jag kunde bedöma något och i detta fall, från andra sidan stadion, är det faktiskt tveksamt) fast det brukar även Lundéns agerande vara, med 165 fler allsvenska matchers erfarenhet.

Jag vet att Stockholms stadion är K-märkt och att det således inte går att göra något åt vissa av bristerna som fotbollsarena och ärligt talat tycker jag den har sin charm men nog kunde man ändå få in några moderniteter i sammanhanget såsom exempelvis ett match-ur som går att se från bortasektionen utan att skada nacken och måhända någon form av fungerande ljudanläggning. Måhända skall man inte klaga, det gick ju att gå på såväl toalett som att köpa sig öl och korv utan att behöva stå i kö i tio minuter, sådant är ju tydligen omöjligt på nya, moderna, gamla Ullevi. Inför resan till derby ät det nog bäst att jag packar ner såväl sovsäck som kaffetermos och Bullens pilsnerkorv.

Tips: Zonförsvar

Så här timmen innan jag skall bege mig av mot Stockholm för att se GAIS förlora mot DIF så passar jag på att ge ett tips här på SoB.

Zonal Marking är en bra och intressant sida för oss som gillar taktik och formationer. Mer generella artiklar blandas med taktiska analyser av aktuella stormatcher. Efter att tämligen oengagerat läst rubriker om att Zlatan Ibrahimovic misslyckanden i matchen mot Inter exempelvis är det uppfriskande att läsa en artikel som försöker sig på att analysera det hela från ett taktiskt perspektiv istället för att fokusera på en enskild spelare: "Guardiola again included Ibrahimovic to little effect. That’s not to say that the Swede was useless – he wasn’t, but Barcelona struggled to get the ball to him in a static central position, because of the presence of Lucio and Walter Samuel."

Apropå zonförsvar ler jag fortfarande en del åt en detalj i artikeln i Offside kring Hasse Backe som nu tränar New York Red Bulls. Under en av de första träningarna frågar Backe spelarna om hur vana det är med zonförsvar vilket bara tycks förvåna spelarna. Inte heller några yngre tränare, som sitter och kollar på jämte reportern, verkar medvetna eller ens förstå var zonförsvar för något. Man blir nästan chockad; spelar nordamerikaner fortfarande med man-man-förvar 2010?

Ett försvarsspel som nu är så antikvarisk att Otto Rehhagel kunde chocka sina motståndare under EM 2004, när han lät Grekland spela med gammal tysk taktik från Rehhagels ungdom. Det låter ju nästan som att Hasse Backe och MLS skulle bli en åldrad version av Bob Houghton och allsvenskan sådär 35 år senare.

Snabb mat allt långsammare

Jag var på en hamburgerrestaurang i centrala Öst-Borås igår. Det var la en tämligen ordinär vardagskväll sådär runt femsnåret på eftermiddagen - en tidig, bekvämlighetsflaggad middag innan bio helt enkelt.

Det är något som jag börjat notera med hamburgekedjor och är att det ofta tar allt längre tid. Jag misstänker att detta beror på att kedjorna, på grund av konkurrens, försöker erbjuda allt mer olika alternativ till sina kunder. Långsamt håller företagen på att undergräva den rationalitet på vilket deras koncept är grundat.

Är jag helt fel ute att tro att detta är en större trend som nu kommer in från produktionsindustrin? Tänk tillbaka till era skolböcker om modern historia där det oftast, i ett desperat försök att göra Historia intressant för individer som endast var intresserade av sin egen ångest, refererades till Henry Fords slogan att man kan få sin T-Ford i vilken färg man vill bara den är svart. Detta var ett extremt exempel på standardiserad massproduktion. Detta spreds senare till varuhandeln där det löpande bandet blev ett varuband. Slutligen spreds konceptet till snabbmatsrestaurangerna.

Varuproduktion tillverkas inte riktigt så längre. Mängder av företag kan producera billiga varor, för att konkurrera gäller det istället att kunna ge kunden vad just kunden vill ha. Resultatet blir extrautrustning i bilar, snabba modeväxlingar även bland baskläder och juice i limited edition. Nu kan man även göra massa olika val när man skall äta snabbmat. En viktig del för att öka produktiviteten inom industrin var att få ner spiltider genom att arbetarna inte behövde gå runt och hämta saker och ting på olika platser. När jag stod och väntade på min hamburgare kunde jag observera hur mycket arbetaren vid disken fick gå bort någonstans för att hämta eller göra något speciellt.

Självklart iakttar jag detta främst som kund men har även en del information från insidan, då jag under den första tiden i Öst-Borås bodde med två personer som jobbade på denna hamburgekedja. De kunde med irritation förtälja om de olika idéer som företagsledningen kom på för att ge kunderna unika produkter som oftast innebar att det försvårade för deras arbetare. Ju mer arbetaren får gå runt för att hämta en specifik skruvmejsel eller en speciell dipsås desto ineffektivare blir arbetsproduktiviteten.

Med tiden tycks en hel del kunder vänja sig vid denna valfrihet. Själv är jag inte fullt så överförtjust. Det finns, som säkert en del känner till, ett företag som säljer mackor enligt en idé som förenar ett löpande band (nåja, det är bara ett bord) med total valfrihet för kunden. Jag tycker mest det är jobbigt att behöva välja allt. Hur skall jag kunna välja vilken lök jag vill ha på så där på stört när jag inte ens orkar göra ett PPM-val? Konstigt nog har prokrastineringens mästrare, min bättre hälft, inga problem med detta utan tycks faktiskt uppskatta detta.

Vad jag har än svårare att vänja mig vid är den tid det tar att få en hamburgare när alla andra kunder gör aktiva och allt mer avancerade mål. Stoppa valfriheten!

GAIS 0 - 0 Helsingborgs IF

Efter en gedigen - ja, lysande - laginsats mot BK Häcken i förra omgången fanns det nästan inget annat att vänta än platt fall mot allsvenskans för närvarande överlägset bästa lag. GAIS har av tradition bjudit sina anhängare på mediokra insatser efter varje heroisk insats, varför förvänta sig något annat i detta fall?

Kanske var det tur att GAIS mötte ett så pass bra lag att de inte kunde falla ihop i falskt självförtroende som de brukar göra mot lag som HBK och BP? Måhända förstod spelarna själva att en kamp mot Mustasch-maffian kräver en fullgod insats?

Ja, efter Manchaster Uniteds Juicehjältarna och Pannbandsligan i Borås har Helsingborgs IF begåvat oss fotbollsälskare med mustascher på ett gäng framträdande spelare som säger att de inte skall raka av dem förrän den första vinsten. I realiteten skulle jag tro att de där tio tusen tyska bögarna som det talades om i radioprogrammet Hassan för en massa år sedan nu gett kulturellt utslag i landsändan närmast kontinenten. Nåja, vem är jag att döma och nog kunde Wanderson do Carmo passa i en tangorabatt?

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde (46´7. J. Lundén), 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik (75´18. A. Khalili);
11. T Lycén (83´29. Romarinho)

GAIS försökte direkt spela vidare på samma sätt som senast. Snabba djupledslöpningar och positionsbyten i den främre kvartetten avsåg och lyckades också för en tid oroa Helsingborgs förvar.

Till skillnad mot Häcken och även AIK så innebar emellertid inte GAIS press och aggressivitet att HIF tappade fattningen och började slå bort bollen på egen planhalva. För detta har laget som leder allsvenskan allt för mycket självförtroende och även ett lugn som innebär att de inte begår misstag. Ju längre tiden ilade under första halvlek desto mer gled initiativet långsamt över till gästernas fördel. När spelet inte gav utdelning minskade viljan att gå in hundra procent i varje situation och spelare föll hellre tillbaka på säkerhet. Viljan att löpa offensivt minskade på samma sätt och när Johan Mårtensson och kanske framförallt Reuben Ayarna vann bollen på mittplan fanns det ingen djupledslöpare att slå bollen på, i alla fall inte på samma sätt som förut.

Bollen i nät? Nej, en buskboll har fastnad i ett stängsel och för övrigt är nya Gamla Ullevis gräsmatta så grön och platt som bilden visar. Publikantalet tycks emellertid vara detsamma.

0-0 var rättvist sett till första halvlek, fyrtiofem minuter som knappt lett till något vettigt avslut från någondera håll. Detta var något som skulle bestå även under en större del av den andra halvleken. Till stor del kan detta givetvis förklaras med båda lagens samlade och genomtänkta spel som inte gav bort chanser till motståndarna men också tyvärr på den plan som laget spelade på. Med svårigheter att behandla bollen vid tillslaget blev det svårt för många spelare att få till avsluten och många skott så pinsamt felriktade ut när de makligt studsade iväg över sandåkern, likt en buskboll i en Western-film.

GAIS flesta farliga lägen skedde vid fasta situationer, oftast lång ifrån mål, då Wanderson-frisparkar sökte efter den stångande och frustande Fredrik Lundgrens panna. Dessa var dock få och sällan något att hetsa upp sig över. Istället var det HIF som fick de bästa chanserna i samband med en lång serie av hörnor i slutet av matchen. Dime Jankulovski, som ställt till en del besvär för sig själv genom bland annat dålig kommunikation med Halgrimur Jónasson, gjorde en matchavgörande räddning och efter detta sipprade spelet ut i den 0-0 match som matchen såg ut att vara dömt till redan från första början. Ett resultat som också bör ses som rättvist och säkerligen något som båda lagen kan känna sig hyfsat nöjda med.

VM i snooker

Att jag skrivit så pass lite de senaste veckorna beror inte på att jag skulle ha saknat uppslag. Det beror inte heller på att jag har haft för mycket annat att göra. Nej, egentligen handlar det om VM i snooker.

I skrivande stund ligger min final-favorit Dott under mot the Aussie Ace Robertson med 9-7 i finalmatchen som spelas bäst av 35.

För närvarande pågår finalen och det är klart att det inte är lätt att hålla reda på annat när det stöts färgade bollar i parti och minut. Mentalt har jag inte återhämtat mig från den mentala ansträngning det var att se över nio timmar av grinig defensiv-snooker mellan 80-talets gigant Davis och regerande världsmästaren Higgins i kvartsfinalen.

Snooker som sport upptäckte jag för en massa år sedan då jag var arbetslös med kas och låg hemma på soffan mest hela dagen.. Det är en utmärkt ligga-i-soffan-sport och matcherna i VM håller som sagt på i timtal, över flera dagar. Ladda upp mer några lite kaffe och affärens billigaste kakor, luta sig tillbaka och låta den svenska kommentatorn Kim Hartman (samma namn som skådespelerskan som spelar Olga i Allå, Allå, emliga armén, fast man. Han har också fördelen mot de flesta sportkommentatorer i och med att han håller käft när han inte har något att säga) ta över ens liv är bra terapi och tidsfördriv. Det är lite bökigare att följa sporten när man har ett jobb.