Skoldebatt i SvD - en replik

I SvD har det kommit en replik till det debattinlägg jag kommenterade under rubriken "Om skolan är vi alla experter". En socialdemokratisk skolarbetare - så presenterar han sig själv - som heter Alf Hjertström ställer, som kontrast till Inger Enkvist klagovisa kring den anti auktoritära skolan, den önskan som hans generation haft att låta sina egna barn komma undan 1940- och 1950-talets auktoritära fostringsideal.

Men istället för att komma med alternativa lösningar väljer Hjertström att beklaga nedskärningar, skylla på betongförorterna och poängtera föräldrarnas yttersta ansvar för sina barns uppfostran. Om man vill vara lite elak och vill gå i polemik med Hjertström så skulle alltså problemen bero på nedskärningar gjorda av socialdemokrater under 1990-talet, betongförorter vars bygge drevs igenom av socialdemokratiska politiker och i slutändan är det föräldrarna - inte samhället och skolan - som skapar medborgare; ett borgerligt snarare än socialdemokratiskt perspektiv.

Då jag inte är borgerlig politiker är det inte i mitt intresse att klaga på Hjertströms partifärg. Istället är jag mer intresserade av fungerande lösningar på det problem som frammålats. Det är faktiskt lite märkligt att Hjertström som representant för socialdemokratin inte kan presentera en mer offensiv reaktion på ett i grunden dåligt och ofokuserat debattinlägg från professor Enkvist.

Kanske är det så som vissa politiska kommentatorer påstår; socialdemokratins visioner är redan genomförda eller har koopterats av borgerligheten. Varthän tog du vägen, du sköna nya värld?

Svenska FBI [efbeäj']

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: "Därför behöver vi ett svenskt FBI". I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att "Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng".

Samhällsfara

vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med "Gudfadern", men berättar samtidigt om satsningen med namnet "Alcatraz", som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt "FBI"), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom "Alcatraz". Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer ("Al Capone [...] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott."; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall - så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset - allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen

På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.

Wingårdh vinner igen

House of Sweden

Den götebosska (nåja, han är från Skövde från början, men bär ej truckerkeps för det) arkitekten Gert Wingårdh har för femte gången vunnit Kasper Salinpriset, som anses vara det mest prestigefulla arkitektpriset i landet. Aldrig hört talas om priset? Oroa dig inte, du är säkert i gott sällskap. Det är inte priset som stör mig, utan mannen som belönas. Eller, jag har la inget emot personen Wingårdh, utan hans firma, Wingårdhs Arkitektkontor AB. Företagets hemsida är mycket snygg, men känns inte direkt användarvänlig. Det är måhända en poäng med det...

Huset som vann är Sveriges nya ambassad i det stora landet i väster och har det föga intressanta eller förvånande namnet "House of Sweden". Hans firma ligger även bakom hus som Universeum vid Mölndalsvägen, Kv. Kostern och en del annat.

Kv. Kostern

Mitt problem med Wingårdh och andra likt honom är att de inte bygger hus för människor utan koncept i glas och betong. Arkitektur och stadsplanering är frågor som jag är väldigt engagerad i, utan att för den sakens skull veta så mycket om det. Jag är lite som Adolf Hitler helt enkelt . Men det kanske är den känslan jag får som är lite problemet med arkitektur i Sverige och världen idag. när jag läser ledande arkitekter och så kallade kunniga debattera frågan så känns det verkligen som om de lämnat människans vardag bakom sig. deras studier i sitt eget ämne har drivits så långt att de tappat kontakten med övriga människors uppfattning. Det är lite som modern konst; konstnärerna är säkert jätteduktiga, men jag och de flesta med mig fattar egentligen inte ett smack.

Jag kanske uppfattas som en konservativ och reaktionär människa, men jag har inget emot att inte allt nytt som byggs måste se ut som saker gjorde förr - I fallet med Universeum kan verkligen designen motiveras av huset speciella syfte, det är ju inte precis en gammal villa - men jag vill verkligen se mindre svensk nyfunktionalism och lite genomtänkta hus som passar sitt syfte och sin omgivning. När jag åker på vagnen förbi kvarteret Kostern (spåret syns på bilden) blir jag inte direkt varm och glad inombords. Men det är klart, hela Masthuggets bebyggelse har förvandlats till Öststat light av tidigare stadsplanerare.

Jag föredrar nog mitt reaktionära boende med innergård, ihophållna kvarter och turkkiosker och pizzerior i bottenplan. I Wingårdhs hus finns det la knappt plats för något levande. Kanske en Fillipa K-affär (de har samarbetet i samband med butiksinredningar) och ett själlöst fik tillhörande en kedja (tänk koncept!), som Condeco kanske Espresso House.

Åsiktsrötter och abort

Återigen är det SvD som ger mig näring idag. På opinionssidan brännpunkt går sju kristdemokrater fram med att deras samvete säger nej till aborter. Själva poängen med deras inlägg är att de planerar att rösta nej till ett lagförslag som går ut på att människor av annan nationalitet oprövat skall kunna göra abort i Sverige. Anledningar till deras nej sägs bland annat bero på risken för vinstdrivande abortkliniker och undergrävandet av andra länders abortlagar (implicit: deras striktare lagar är värda att bevara). Dessutom beklagar de sig över den stora andelen aborter per påbörjad graviditet i Sverige och en oroväckande klamydiaepidemi.

Men är det Sveriges ansvar att understödja andra länders lagstiftning? Och är inte den ökade mängden aborter och snarare ett tecken på att förnyat upplysningsarbete behövs? När det kommer till sex tycks nya generationer ha en ofantlig förmåga att förtränga tidigare generationers erfarenheter. Tror näppeligen den saken skulle förbättras om kristdemokraterna fick större inflytande över sexualundervisningen.

Trots senare års flört med genomsnittsvensken står det klart att partiet fortfarande har kvar sina rötter i skrifttrogen kristendom. När riksdagspartier hela tiden har inte bara ett finger, utan hela armen i luften för att se vart opinionsvindarna blåser, är det tacksamt att se att kristdemokraterna fortfarande styrs av rejäla, etablerade, traditionella föreställningar (läs:fördomar) om hur andra människor skall sköta sina liv.

Även om de försöker gömma sitt argument bakom en fernissa av upplysta argument om att återta folkhälsoperspektivet, handlar det i grund och botten om föreställningar som är allt annat än upplysta.

Jag tycker att det är beklagligt att de försöker gömma sin åsikt istället för att föra fram den. Samtidigt har jag en helt annan åsikt än de har. Enligt min uppfattning skapas inte en människa vid befruktning utan genom att någon förvärvar vissa för människan unika egenskaper. För att göra det enkelt för sig skulle jag vilja sammanfatta dessa egenskaper som dem som gör en människa till något mer än en organism utan till en individ; empati, självbild, förmåga till högre tänkande och liknande.

Mänskligt värde uppstår inte genom förenandet av celler utan genom innehavande av egenskaper som gör någon mänsklig. I realiteten får ett nyfött barn dessa egenskaper först flera månader efter födseln. Jag skulle dock inte vilja sträcka mig så långt som att kräva rätten till avlivandet av spädbarn som en form av retroaktiv abort, några kanske skulle finna det allt för stötande.

Det är förstås om sådant en debatt om abort i första hand skall handla om. Kristdemokraterna försöker dölja sina åsiktsrötter bakom hälsopolitiska detaljer. Jag vill att debatten skall röra själva kärnan till vilken värdegrund vi vill skall styra samhället. Politik skall inte reduceras till endast vägande mellan olika tekniska lösningar. Sådant kan tjänstemän oftast göra bättre än politiker. Politik måste lyfta fram och besluta om premisserna för besluten.

Men om kristdemokraterna inte försökte dölja grunden till sina åsikter kanske de inte hade suttit i riksdagen idag. Så måhända har även de hela armen i opinionsvinden.

*****

Skulle vara kul om Gepes debattartiklar lite oftare kunde väcka några känslor och åsikter hos mig.

Våld, dålig journalistik och ståplats

I Italien har fotbollen återigen krävt ett dödsoffer. Denna gång en Lazioanhängare som sköts till döds av en polisman som påstår sig ha skjutit varningsskott i samband med bråk mellan Lazio-Juventusanhängare. Händelsen ledde till än mer bråk mellan polis och fotbollssupportar i Italien. Nu diskuteras vad som bör göras för att kontrollera det fotbollsrelaterade våldet i landet.

Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.


Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.

Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.

Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!

Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.

Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.

*****

En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.