Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg - människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden - så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s - i vardagligt tal Bultens - arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal - sammansättning av hans namn och Hallstahammar - som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, "ehhh..... nä.... det här är en institution..... nä.... Uppsala universitet.... vi ägnar åt oss forskning.... jag kanske skall fråg..... nä.... ok........... hej då."

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att "det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!". Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt...

To be continued...

GAIS 0 - 1 Djurgårdens IF

Det är återigen med föga glädje som jag sätter mig ner för att försöka mig på någon slags matchrapport från fredagens batalj mot GAIS vad som under modern tid varit klubbens kanske främste Stockholmsantagonist, att en gaisare en gång i tiden startade klubbens fotbollssektion var uppenbarligen ett misstag.

Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen - ja, i alla fall första halvlek - men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.

1. D. Jankulovski;
2. E. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
10. J. Florén (56´21. J. Johansson), 29. Romarinho (63´11. T. Lycén), 14. J. Lindgren (71´18. A. Khalili); 23. E. Hédinsson;
27. M. Celik

I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som "ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall", vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.


Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med "hoppas Romario tar chansen". Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.

Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan - precis som Romarinho - saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.

Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.

Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.

I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek - säg mellan minut 55-60 - skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart - skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?

Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.

GAIS 1 - 1 Brommapojkarna

Missade matchen på grund av att jag var på konferens i Söderfors. När jag kommer tillbaka till kontoret och nervöst laddar upp gais.se för att se resultatet känner jag hur den halsbränna som den rikliga maten på konferensen gett mig omedelbart förvärras.

Kick-off goes Hellweek

Sitter på kontoret och fördriver tiden i väntan på bussen som skall ta oss till ett tvådagars upptaktsmöte. Upptaktsmöte är det svenska, byråkratiska för Kick-off. På min arbetsplats är emellertid populära anglicismer något som riskerar att leda till syrliga kommentarer och jag förväntar mig inte heller den känsla av väckelsemöte som jag föreställer mig att privata tjänstebolag ägnar sig åt på sina Kick-offer. Vi skall istället gå och kolla på ett järnbruk.

Jag kan också förvänta mig slippa teambuilding (japp, anglicism i gen) i form av att låta folk ramla och hoppas att någon bakom dem tar emot och stoppar fallet. En kollega som gick i pension innan sommaren ägnade en tid i sitt avskedsanförande åt att återberätta en sådan incident på en potatisåker i Västerbotten, någon höstkväll på slutet av 1970-talet. Att på en individualistisk arbetsplats som min ägna sig åt sådant är rimligen uteslutet.

Däremot kom jag i fredags på den perfekta team-building kick-offen för välbetalda tjänstemän. Jobbade sent och jag och min bättre hälft åt middag på en känd hamburgerrestaurang. Att placera in ett kontor medelålders tjänstemän att utföra det arbete som personalen gör på ett sådant ställe, där lönen knappt ens är hälften än för privata tjänstemän som åker på kick-offer, skulle kunna vara ett intressant tilltag som skulle få den skrikande jönsen Gordon Ramseys Hells Kitchen att blekna i jämförelse.

Real Pucko

Med kort uppdatering längst ner

Det finns få fotbollsklubbar i världen som jag har så lite respekt för som Real Madrid. Det som fick mig att bli påmind om detta var - den kanske inte så oväntade - nyheten att även Mesut Özil lämnat Werder Bremen för Real Madrid, tätt efter sin landslagskollega Sami Khedira från VfB Stuttgart. Övergångssummorna skall vara 15 respektive 14 miljoner euro - totalt runt 275 miljoner svenska kronor.

Jag har tittat en del på bundesliga under den gånga säsongen och därmed emellanåt sett Özil och Khedira spela. Egentligen inget konstigt, båda har haft rätt bra säsonger och de hålla båda bra klass. Problemet med Real Madrid är att det var rätt enkelt att notera detta redan innan VM om man tog sig tiden att titta på dem spela, på plats eller till och med på TV. Sådant är emellertid tydligen under Reals värdighet.

Styrelsemöte hos Real Madrid

Nej, här noterar Real spelarna när de lyckas i ett välorganiserat, ungt och lovande tyskt landslag inför världens blickar och priset givetvis stiger flera, flera miljoner. Då är Real där och hugger och får givetvis också betala relativt höga övergångskostnader, då alla vet att Real Madrid inte kan hantera pengar och sprätter runt med sina sedlar som en full turist.

Real Madrid är måhända en av världens klubbar med världens bästa spelare men underpresterar nästan alltid i förhållande till sina resurser. Att en sådan uppenbar (när det kommer till fotboll) paltskalle som Florentino Pérez får härja fritt med miljarder är ju ett synbart tecken på detta. Vi kan vara säkra på att Pérez - mannen som sålde och avfärdade Claude Makélélé med citatet nedan inte köpte Khedira för det defensiva ansvar han tar, utan för hans löpningar framåt.

We will not miss Makélelé. His technique is average, he lacks the speed and skill to take the ball past opponents, and ninety percent of his distribution either goes backwards or sideways. He wasn't a header of the ball and he rarely passed the ball more than three metres. Younger players will arrive who will cause Makélelé to be forgotten.

Om Real lagt hälften av pengarna på bra scouting och sett till att beslutfattare var personen med förmåga att värdera talangscouternas bedömningar så hade Real varit världens bästa klubblag, inte platsen ditt guldbollen-vinnare går för att påbörja karriärens solnedgång. Nu skall det la i och för sig säga att detta är förvånansvärt vettiga och prisvärda värvningar för att vara Real Madrid, men det kanske inte säger så mycket. Smarta klubbar köper spelarna innan VM, inte efter.

Jag prognostiserar att Real kommer sluta tvåa i spanska ligan och åka ur i kvartsfinalen i Champions League denna säsong också. Men jag tror nog jag skiter i det och kollar på Bundesliga istället, mer fotboll och mindre trams.

Uppdatering: Simon kuper framför i sin krönika i Financial Time några intressanta synpunkter om storklubbar som spenderar mycket pengar och varför Manchester City är bättre på detta än exempelvis Real Madrid; "Avoid buying stars of World Cups. Real Madrid – experts at buying the wrong players – signed two young Germans who shone in South Africa. But a month’s tournament is a rather small sample on which to judge a player."

AIK 1- 0 GAIS

Efter att ha snurrar runt i de östberlinska delarna av Söder som byggdes i samband mer murens fall, hittade jag ett par rättroende i denna säsong en av få matcher jag får äran att se på riktigt.

Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat - det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén (71´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson (77´24. J. Pettersson), 23. E. Hédinsson, 11. T. Lycén;
14. J. Lindberg (64´29. Romarinho);
27. M. Celik

Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.

Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen - så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.

Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.

Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.

Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.

Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden - det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

GAIS 3 - 2 Mjällby AIF

Det var inte med någon större glädje jag satte mig ner i soffan för att se på GAIS mot Listerlandets stolthet - Mjällby AIF. Efter den förnedrande uppvisning i gladfotboll som denna glesbygdslag uppvisade i början av säsongen.

Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (78´21. J. Johansson), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (60´11. T. Lycén);
14. J. Lindberg;
27. M. Celik

När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.

En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).

GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.

Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.

Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!

Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.

Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.

Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.

Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?

I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.

Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.

Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?

Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).

Inför Mjällby-matchen

På lördag är det ännu en av de där viktiga matcherna som GAIS säsonger i allsvenskan brukar bestå av; ett gott resultat anses nödvändigt för att klara av att hålla näsan ovanför vattenytan.


Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.

---

För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:

To begin with, if the playmaker operates close to the holding pair, the team cannot be "broken" into attacking and defensive sections as Holland and Argentina were at the World Cup (which is an advantage for those sides that believe in a possession-based approach). By definition, by being only a short pass away from the creator, the two midfield holders are more involved in the attacking aspect and at least one of them can be encouraged to press forwards at times, as Xabi Alonso did for Spain, and as Seydou Keita does for Barcelona. So immediately the range of attacking options is increased.

There is also an impact on the creator himself. Playing a touch deeper offers him three advantages. He is nearer the two holding players, who can be considered his protectors, which makes it harder physically to intimidate him, while his more withdrawn position means he is farther from the opposing holding midfielders, harder to pick up and thus likely to have more time on the ball (not that Xavi or Cesc Fábregas really needs more time on the ball; one of the joys of watching Spain or Barcelona recently, or Holland or West Germany of the 70s, is their willingness to give the ball to a man under pressure, trusting his technique to release it and change the angle of attack).

The creator is also more likely to receive the ball facing goal – or at least to have time to turn so he is facing goal – with three team-mates ahead of him (as opposed to one ahead and two alongside) and the potential of others breaking from deep, and so he becomes something more like an old-fashioned playmaker than a second striker who tends to receive the ball with his back to goal. That, in theory, should make the transfer of ball from back to front quicker and thus make a side more penetrative (the example of Chile's 3‑3‑1‑3 at the World Cup suggested that leaving players perpetually high up the pitch helps in terms of pressing and regaining the ball quickly, but can lead to the retention of possession at the expense of penetration). As Juan Román Riquelme points out, a playmaker is only effective if he has players available for whom to make the play.

Total sömnbrist

Sömn är en del av vardagen. Vardagen struktureras av livspusslet och för att ge oss lite vardagsångest producerar våra vetenskapsmän återkommande rapporter om hur många brödskivor vi skall äta, hur långt vi skall promenera och huruvida chips och bananer ger oss cancer. För en tid sedan fick vi också veta att vi skall sova sju timmar, både för mycket och för lite är tydligen skadligt enligt några amerikanska forskare (läs: smarta, drivna icke-amerikaner som rekryterats till amerikanska universitet?).

Det är nästan så att jag får lite ångest över att stapplade ur sängen trekvart efter att klockan ringde första gången. Men det var hårdare förr kan jag säga, 1964 till exempel, hade en del män som jag (mellan 20-64 år) det verkligen tufft. I alla fall om vi får tro Socialstyrelsens rapport Hemarbete och Servicekontakter, en tidsanvändingsstudie publicerad 1965. Jag citerar härfrån ekonomiske historiken Rodney Edvinssons artikel "Ekonomisk tillväxt, genusarbetsdelning och obetalt hemarbete i historisk belysning" från Historisk Tidskrift 129:1 (2009):

En del konstigheter förekommer dock, exempelvis att bara 95 procent av männen ägnade sig åt aktiviteten "vila/sömn". Man kan undra om det är rimligt att 5 procent av männen över huvud taget inte sov under dygnet. Jag har tolkat det som en felkodning och antagit att alla personer ägnade sig åt "vila/sömn" under ett dygn.

Ja, där har vi det svart på vitt; forskarna gör bara tolkningar av vad de tycker är rimligt och tvingar på sin förförståelse på materialet! Skandalöst är var det är. Nej, det är lika väl att stänga av datorn här i det akademiska elfenbenstornet och åka hem. Kan man hoppas på 95 procent chans till "Sömn/Vila"? Chansen för nederbörd är la i all fall lite närmare 100 procent.

Inflation i nordkoreanska straff

I bland annat DN kan man läsa den nyhet som i alla fall jag också förväntade mig efter Nordkoreas resultat mot Portugal. Efter tre förluster straffas nu tränaren enligt nyheterna med 14 timmars straffarbete om dagen tills vidare. Redan vid ankomsten skall laget har skällts ut i sex timmar i typisk, nedbrytande kulturrevolutionär stil.

På många sätt tragiskt, i den mån det stämmer överens med verkligheten (det finns ju alltid en anledning till att betvivla nyheter på Nordkorea och en del av de hemska rapporterna kanske skall bedömas på samma sätt som Kim Il-Jongs eskapader på golfbanan).

Och givetvis finns det anledning att uppmärksamma den Nordkoreanska regimens beteenden (som att det tydligen skall ha infört arvssynden - skuld i rättsfrågor ärvs i tredje ledet). Samtidigt tycker jag ana mig något av en inflation i dylika nyheter, även från seriösa medier som då just Dagens Nyheter (AB torde vara ett exempel från den oseriösa sidan - notera att både DN och AB har artiklar skrivna av egen personal och inte av TT, som annars brukar vara fallet numera).

Fyller nyheter från Nordkorea funktionen som ett underhållande tragikomiskt inslag som skall få läsarna att dra på mungipan, då det ändå är så långt borta, inget vi kan göra något åt och dessutom vet man ju hur nordkoreaner är? Att skratta åt Kim Il-Jong börjar bli lite av vardagsmat, som en gammal sketch från den svenska televisionens guldålder som ansågs vara väldigt roligt på den tid det begav sig men numera egentligen är rätt trist och inaktuell.

Kanske skulle det behövas en ordentlig artikel om situationen i Nordkorea istället för fem tragiska men i sin absurditet roande anekdoter? Det finns la en rad andra direkt tragiska stater som inte får samma uppmärksamhet för att de mest är så där vardagligt genomkorrumperade och diktatoriska utan en kitschig fernissa av Stalinism i kombination med väckelsemöte.

Malmö FF 1 - 0 GAIS

Efter matcherna mot Åtvidaberg så stundade så di blåe, storklubben i diftongernas himmel på jorden. Med tanke på att Malmö FF ligger tvåa i tabellen och är i god form hade jag - och säkert de flesta med mig - inte några större förhoppningar på denna match. Istället låg fokus för min del på hur GAIS skall hantera Wanderson do Carmos frånvaro.

En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.

1. D. Jankulovski;
2. Ekunde, 4. H. Jónasson (45´7. J. Lundén), 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (72´11. T. Lycén);
27. M. Celik, 18. A. Khalili (45´14. J. Lindberg)

I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.

Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.

Aram Khalili är den osynliga mannen till höger om Stalin

Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.

Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.

För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.

En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.

Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare

Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.

En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).

I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.

Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.

Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.

För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.

För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.