S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

"Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. [...] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv."

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.

Utbud och efterfrågan

Publicerade en krönika på Yimby Uppsala kring utbud och efterfrågan på attraktiva bostäder. i Uppsala Det vill säga i praktiken bostäder byggda innan 1950...

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man - mot bättre vetande, enligt min uppfattning - kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar - och fotograferingar av dem - inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, "What are they marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

Idéer och ekonomin

Noterar lite så här i efterhand att min kollega och chef hade inne en under strecket-artikel i måndags. I denna för han, i stor utsträckning byggt på forskningsresultat av historieprofessorn Boyd Hilton, resonemanget kring att ekonomiska idéer styr ekonomin utan att teorierna allt som oftast är efterhandskonstruktioner som sedan med distans tillskrivs stor betydelse. Såsom Kenyes General Theory, som i stort förordade en ekonomisk politik som redan börjat förverkligas - inte minst i Sverige. Inte heller skulle förändringarna som startade under 1970-talet i realiteten styras av den nyliberal, Hayek-inspirerad teori utan var en följd av turbulens i det ekonomiska systemet.

Jag använder detta som en ursäkt för att på bloggen lägga in något av det nördigaste jag sett på länge: En rap-battle mellan Keynes och Hayek.

(japp, bilden är för stor för bloggens skrivfält igen)

FI föreslår ökade inträdeskostnader på bostadsmarknaden

Såg på gårdagens nyheter att Finansinspektionen (FI) oroar sig över belåningsgraden på svenskars bostäder (SvD, DN). Vid räntehöjningar eller svåra tider kan låntagarna få svårt att betala och FI vill därför skärpa reglerna:

- Men vi vill se till att hushållen som är högt belånade har incitament att skaffa sig en kudde.
FI överväger att utfärda ett allmänt råd som begränsar utlåningen till 75—90 procent av bostadens marknadsvärde.
- Vi förväntar oss att bankerna följer råden, men om de visar att de kan uppfylla syftet på annat sätt är det okej för oss, säger FI:s chefsjurist Per Håkansson.

Siffran som nämns är onekligen intressant och borde väcka en hel del debatt. Jag bor själv i hyreshus och skulle gärna bo så om omständigheterna var bättre. Nu är det dock så att för att få en attraktiv bostad i stad eller för förort i framtiden lär bostadsrättsköp vara nödvändigt, att jag bor i hyresrätt är helt enkelt till stor utsträckning ett resultat av att jag inte har vidare hög lön.

Låt oss utgå från SBAB:s riktlinje på max 95 procent lån och att FI sedan ändrar detta till en regel på det lägsta nämnda beloppet, 75 procent. Det skulle innebära att lägsta möjliga belopp som en förstagångsköpare behöver betala femfaldigas

Det skulle vara intressant att notera vad denna minskande efterfrågan på sikt medför för prisutveckling. Spontant låter det som om yngre generationer i hög utsträckning skulle ha väldigt svårt att komma in på den premierade bostadsmarknaden med nuvarande priser i svenska tillväxtregioner, dit jag antar att man vill att yngre människor skall flytta.

Ja, måhända kan man skramla ihop pengar nog för att köpa en nedgången lägenhet i en förort av typen, Angered, Gottsunda men varför skulle jag ta ett lån för att köpa skit?

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön - kärt barn har så många namn - Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)

Malmö FF 1 - 1 GAIS

Till många grönsvarta anhängares förnöjsamhet sändes GAIS andra träningsmatch för året direkt på Sydsvenskans hemsida. Bilden var i det stora hela god, även om kameraförningen ibland lämnade en del övrigt att önska. Kommentatorerna var sedvanligt partiska och okunniga om GAIS spelare men i detta fall torde det vara fullt förståeligt. Det är bara drömma om en sådan mediebevakning skulle erbjudas läsarna av någon större morgontidning i Göteborgsområdet.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 4. H. Jónasson, 2. R. Ekunde (86´J. Rundqvist), 20. K. Gustafsson;
27. M. Celik( 54´11. T. Lycén), 8. R. Spong, 6. R. Ayarna (86´17. J. Mårtensson), 23. E. Hédinsson ( K. Patterson);
29. Romarinho;
22. B. Andersson (75´ 9. G. Baldvinsson)

Enligt rapporterna -4 grader på ett Malmö IP omgivet av höga snövallar bjöd inte direkt in till något skönspel i denna försäsongsmatch. GAIS ställde med på papperet upp med en 4-4-1-1-uppställning av ett semiordinärt slag. Inga debutanter eller helt nya spelare i startuppställningen. Senare i matchen slängdes det dock in några av dessa, såsom Kyle Patterson och Johan Rundqvist. Wanderson var enligt tidigare beslut hemma i Göteborg och tränade för att hinna ikapp efter sin månad i limbo. Däremot saknades Fredrik Lundgren, som tidigare uppgivits som startspelare. Senare rapporter avslöjar att han dragit på sig en lindrig lårskada.

Det var lite mer än tusen åskådare på plats. Det fåtaliga gånger något hördes över bruset av diftonger var det mestadels hatramsor. Inte för att jag anser att fotbollsånger och -rop bara skall handla om kärlek och lek på vackra ängar men hatramsor på en träningsmatch mellan två klubbar utan någon utpräglad rivalitet känns det lite väl töntigt (det är la i och för sig möjligt att det inte var malmös klack utan ett kamratgäng från Skånepolisen som stod och skanderade).

Di blåe börjar matchen bäst och det ser lite osäkert i GAIS spel. Det är ofta osäkert i GAIS försvarsspel. Malmö arbetar sig ofta fram på våran högerkant eller slår snabba djupledsbollar på den likaledes snabbe Daniel Larsson. Turligt nog är dock Larsson och hans kollegors avslut i regel av det genomurusla slaget. Det är tyvärr mer tur än skicklighet att GAIS håller 0-0 halvleken igenom. I anfallsspelet springer Björn Andersson mycket men utan att få några passningar att ta hand om. Då och då lyckas GAIS få in en boll i straffområdet men då är det sällan någon spelare på rätt plats för att förvalta läget.

I backlinjen är Kenneth Gustafsson som vanligt en gigant medan Jonas Lundén är något av en säkerhetsrisk. I många situationer är hans agerande habilt men koncentration är verkligen inte den bästa och leder då och då till frustrerande misstag som sänker hans betyg betydligt. Romarinho är förstås svår att ta bollen av men måste bli bättre på att göra avvägningar när han skall dribbla och när han skall passa. Som det var nu så tog han ofta åt sig bollen och började dribbla på tills tre malmöspelare stod runt honom och han tappade bollen. I bästa fall så blev han hårt tagen och vi fick frispark.

Den som dock märker ut sig redan initialt och sedan håller en hög nivå matchen igenom är Reuben Ayarna på mittfältet. Han spelar lungt, är placeringssäker, är duktig på att finna öppnande passningar och har nu även utvecklat en bollvinnarförmåga som kanske saknats lite tidigare. Som neggare och tyckare har jag haft ett gott öga för ghananen sedan hans debut och nu tycks han ha nått en ny nivå.

Andra halvlek börjar GAIS bättre med god kontroll över hela plan. Backlinjen tycks ha hamnat bättre i positionerna, vilket försvårar malmöiternas djupledsspel och de grönsvarta spelarna kan istället sno åt sig bollen på mittfältet. Mervan Celik, som var OK i första men lite feg, byts tidigt ut för Tommy Lycén. Attityden på plan blir lite hårdare och så även på Malmös avbytarbänk som lyckas skrika sig till ett gult kort för vår Kenneth bara för att han råkade välta Storpotäten framför en hetsig Roland Andersson.

När Malmö så börjar ta över så kommer GAIS upp och tar ledningen. 2008 års sista-minuten-köp Halsti missar bollen och SBoV kan enkelt och effektivt göra mål. Ett inspel från höger av Direkt efteråt blir målskytten utbytt med Gudjon Baldvinsson.

Efter ungefär halva andra halvlek tappar GAIS spelet och MFF kan påbörja en belägring av GAIS straffområde. Dime Jankulovski, som måhända lagt på sig några kilo över jul, är i god form och tillsammans med Malmös usla avslut kan vi hålla nollan trots stormen.

Ja, i alla fall fram till slutet på matchen då ett fatalt bakåtpass i eget straffområde av Lundén ger hemmalaget en guldchans som inte ens de kan misslyckas med att förvalta. GAIS har en hyfsad chans till när den nyinbytte Johan Mårtensson efter ett gott förarbete får iväg en boll till Kjell Petterssons illegitime, engelske son. Denne kommer för nära målvakten inne i straffområdet och den målvakten kan ta tag i den.

1-1 blir slutresultatet. Givetvis svårt att bedöma GAIS under dessa omständigheter. Malmö FF skall egentligen vara före oss i tabellen 2010, även om man la nästan förväntar sig att de skall underprestera igen, och oavgjort är som resultat godkänt.

Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få...

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

- Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger - se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

---

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

- Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).

---
För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

---

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till "prenumerera"). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.

Är du nimby lille vän?

Publicerat ett inlägg på Yimby Uppsala angående en kort artikel i lokalblaskan UNT. Barn skall få K-märka saker och ting i sin omgivning. Jag tycker att det kanske vore bra om barn också fick påtala sådant som är mindre bra och vad de tycker behöver förändras.

Bilen, cykeln och fotspår i snön

Det är vinter i Sverige - för en gångs skull, vågar man nästan säga. För egen del har detta dock inneburit att jag ofta ställt cykeln och gått till kontoret här i Uppsala.

Ett cykelnät som på min väg är osedvanligt hafsigt konstruerat har i dessa lite sämre vägförhållande drivit mig till att ta till apostlahästarna.Ena stunden skall cyklisten vara på vänster sida vägen, sedan på höger sida, än cykla på vägen och sällan finns det någon vettig, genomtänkt eller ens laglig lösning på hur cyklisten skall genomföra dessa rockader. Många cykelbanor är dåligt plogade och är uppenbarligen inte direkt prioriterade.

Som en följd av detta väljer Uppsala-bor sin standardlösning och börjar cykla på trottoarer, som är trängre än vanligt då de sällan är plogade i hela sin normala bredd. Det viktigaste är ju att bilisterna kommer fram, även om dessa faktiskt är i minoritet i lilla, cykeltäta Uppsala.

Tydligen har det återigen snöat utanför Norrland. I mitt bloggflöde rapporterar två oberoende personer i Göteborg (med en hänvisning till Halmstad) och Malmö om hur bilen prioriterats medan de får välja mellan att pulsar fram eller gå ute på vägen.

---

Som en mer idyllisk sidonyhet skrivs det i Gepe även om hur snögubbarna använder sig av Café Skogen - 2008 års K-märkning från min sida - som naturlig mötesplats under denna hektiska tid.

Debatt om byggsektorns effektivitet

Dålig fart på bloggen. Skulle gärna säga att det beror på att jag har ett så spännande och intressant liv. Det är tyvärr inte hela sanningen. Delvis beror det på att jag inte tycker att jag läser om något intressant att skriva.

Ett undantag är dock ett meningsutbyte jag tagit del av under de senaste dagarna på sync blogg. Denna blogg drivs av en byggentreprenör i Göteborg och jag upptäckte den i och med att han gick och gav några förtydligande i samband med att YimbyGBG lite om ett projekt i Västra Nordstaden som han var inblandad i. Sedan dess har jag haft hans blogg i mitt bloggflöde.

(Ja, de talar sådär i Uppsala. Det blir så här brett på grund av youtube och går inte att få mindre. kanske snart tid att ändra upplägget på bloggen...)

För en tid sedan tog han upp den youtube-video som en centerpolitiker med stora ambitioner (Jonas Pettersson - 100 nya år av tillväxt) gjort där denne smygfilmar lata byggarbetare vid gamla Brandstationen i Uppsala, där det byggs om och nytt.

Jonas Pettersson för resonemanget att byggsektorn har lägre produktivitet än tillverkningsindustrin på grund av en protektionistisk fackförening. Jag vill hävda att det för det första är tveksamt att jämföra byggsektorn med industrin och förklara differensen med bristande internationell konkurrens, oavsett vad Calmfors skriver, då det finns tekniska och arbetsorganisatoriska hinder som inte går att lösa inom bygg- och anläggningssektorn på samma sätt som i produktionen av varor. För det andra anser jag att det är problematiskt att i princip göra konkurrensbristen till ett problem som skapats av facket och ignorera det oligopol av stora byggföretag som dominerar branschen. Det är näppeligen genom prispress på löner och ökad arbetstakt som allena är lösningen på byggsektorns effektivitetsproblem.

Nåväl, den som är intresserad kan följa debatten (med motparten Berra) här och bloggarens uppföljningar här, här och här. Jag har tidigare tagit upp problemen spilltid på arbetsplatserna och oligopol på marknaden här och här.