Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:

– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.

Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.

Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?

Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.