Några hundra meter är så jävla långt

Först skulle jag in på GT:s hemsida för att sparka in den öppna dörren till Göran Johanssons kontor, såhär några dagar försent. Men något annat drog till sig mitt korpöga. En artikel om Götlaborg! Ja, de är inte ofta man får se sånt i Göteborgstidningen sedan det blev en påklistrad front för Expressen, med små insprängda göteborgsvitsar mellan storstadsnyheterna.

Nåväl, ämnet är vad som skall hända med Filmstaden på Kungsgatan, mitt emot Domkyrkan. En gång i tiden var lokalen ett varuhus och detta skall den återigen bli.

Det finns två småstenar i min sko. För det första bristen på biosalonger i centrum. Allt sedan Bergakungen öppnade på det så kallade evenemangsstråket Skånegatan har denna utveckling gått allt snabbare. Det är bara så att jag inte är så värst glad över att behöva ta mig ut till Skånegatan. Ett evenemangsstråk som är ungefär lika roligt som backaplans parkering en regnig kväll i november.

Det räcker med att måste ta mig dit bort minst femton gånger nästa år (fjorton hemmamatcher samt bortaderbyt mot dls). Det är ett stadslandskap skapat för feta svenskar med stora bilar. När Göteborg slutade vara en varvstad och blev Götlaborg med hela svenska folket kom några ljushuvuden på att placera allt skojsigt på en gata lite lagom bort från centrum. Resultatet blir en stendöd del av staden som jag verkligen inte vill dröja kvar i, snabbt ut från bion och sedan därifrån. Meningen med att ha allt på samma ställe vara att folk skulle gå emellan evenemangen. Men vem hinner med ett besök på Världskulturmuseét innan en film före hockeymatchen, allt i väntan på ett jälva monstertruckrally i en betongellips?

Den andra småstenen är vad som skall in i de nyrenoverade lokalerna på Kungsgatan; Åhléns och Zara. Jaha, hur kul är det då. Inte för att jag är det minsta intresserad av shopping (Nordstan gör mig ofta illamående, klädaffärer gör mig trött), men varför? Åhléns finns i Nordstan, det kan inte vara mycket mer än 800 meter. Zara har sin nyöppnade affär vid brunnsparken ännu närmare. Valfrihet med likriktning!

Rekordet borde la slås av Lagerhaus som har två butiker på Östra Hamngatan, lätt under 400 meter ifrån varandra. Sedan är kanske Pressbyrån värre, men i det fallet förstår jag att närhet är viktigt. Kommer ihåg när jag var i the Village på Manhattan, satt på ett Starbucks och tittade snett över gatan på ett annat Stackbucks. Trots det föredrar jag att köpa mina varor hos någon turk som jobbar skiten av sig 12-14 timmar om dagen för att skaffa en framtid för sig och sin familj. Inte så troligt att en turk får möjlighet att öppna en kiosk i gamla Filmstaden, han är inte tillräckligt likriktad och kommer att skriva felstavade skyltar för hand med en vanlig, billig penna. Zaras och Åhléns skyltar kommer också vara felstavade, men utskrivna på fint papper med helvetica som typsnitt av propert klädda individer med ljus hy och blonderat råttfärgat hår (omdöpt till cendré av rasbiologiska institutet i Schweiz).

Hade jag inte tvingats jobba skulle jag aldrig lämna mitt kvarter. Fan för att åka femman genom centrum en fredagskväll; förbi fulla trollhättebor och annat kranskommunspack på avenyn och vid korsvägen raglar konferensknullare av och på ("ner med hundrakortert och tryck 5 som i femmans spårvagn") vagnen.

*****

Får skylla det faktum att jag gått in och redigerat inlägget en miljon gånger på Tom Waits. Brukar sällan lyssna så mycket på texter, men mr Waits drar till sig min uppmärksamhet allt för ofta, klarar inte av att fokusera. Dags att börja lyssna på mer Schlager!!!

SvD goes Pravda

På dagens ledarsida i SvD tas okunnigheten om kommunismens brott upp. Måhända att slå in öppna dörrar, då de flesta människor som läser ledarsidor (gråa små individer med dålig syn som inte tittar på teveprogrammet Idol men som kan reglerna till Schack) redan vet om att det finns mycket okunskaper om kommunismens brott.

Lavrentij Berija

Speciellt sedan den nya regering tämligen omgående gav myndigheten Forum för levande historia - som tidigare framförallt gjort sig kända för sin bok om förintelsen som delades ut på skolor - uttryckliga instruktioner att även beröra dessa illgärningar Dessutom har övenintendenten för samma myndighet, Eskil Franck, bara några dagar tidigare haft inne en debattartikel i samma tidning om hur den kommunistiska ideologin är en förklarande faktor till Stalin, Pol Pots och Maos brott mot mänskligheten. Han vill föregripa anklagelser om att myndigheter kommer att förminska ideologins roll i den rapport som de kommer att presentera först till våren (Ja, det är samma gråa stackars människor som läser Brännpunkt som samtidigt läser ledarsidor). Tidigare har han inte velat ge ideologin något större förklaringsvärde, men nu ser han den som en delförklaring.

Det problem som Claes Arvidsson har på SvD:s ledarredaktion har med Levande historias arbete är just att de gjort sin egen tolkning av uppdraget som myndigheten fått av regeringen; att ideologin är en delförklaring och inte en sådan som sätts i centrum.

Vad Arvidsson tycks vilja komma till är att myndigheten är infekterad av socialdemokrater och andra vänsterelement (Kanske till och med trotskister!?!?!). Individer som (måhända) präglas av sina ideologiska uppfattningar och vill förringa ideologins roll för sin egen. Helt enkelt gör de inte den tolkning av det historiska skeendet som regeringen och Svenska Dagbladet förespråkar. Vilka reaktionära terrorist-skurkar!! Kulaker hela bunten!

Men vänta lite nu. Har SvD:s ledarredaktion tolkningsföreträde av guds nåde? Är smutskastande av svenska vänsteraktivister - som med all säkerhet snabbt skulle bli offer för utrensningar i en totalitär stat som Sovjetunionen - genom att beordra en myndighet att på politiska grunder sammanblanda deras uppfattningar med brott mot mänskligheten ett nobelt, ädelt och konstruktivt sätt att föra politisk debatt på?

För det la det som är Svenska Dagbladets önskan?

Missförstå mig rätt, jag avskyr kommunister, men naiva svenska vänstermänniskor inom kultur- och forskningssfären är inte som grupp ett hot mot våra liv.

*****

I övrigt vet jag inte om det är värt att spekulera kring att Eskil Franck nämnde Stalin men inte Lenin. V I Uljanovs brott har ofta underdrivits och ursäktats inom Svenska och internationella vänsterkretsar. Men jag tror och hoppas att hans frånvaro har att göra med det begränsade utrymmer för ett inlägg i SvD än en vilja att släta över mannens brott.

*****

Litteraturtips är självfallet Gulag-arkipelagen samt En dag i Ivan Denisovitj liv av Aleksandr Solzjenitsyn och framförallt Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov samt som historisk ledsagare Anne Applebaums Gulag - de sovjetiska lägrens historia.

Samförstånd vs konfrontation

Onsdagens brännpunkt i SvD är ett inlägg med titeln "Den Svenska modellen raseras" av sossen och fd ministern, och senare landshövding i Älvsborgs län, Bengt K Å Johnsson. Måhända inte någon gigant i svensk modern politik historia, men en minister i alla fall. Långt mycket mer än jag någonsin kommer att bli, enligt den konventionella skala där mina skitjobb är nära botten och statsminister är toppen. Nåväl, jag lämnar ämnet, men är man bitter så är man.

Målet för Johnsson är minister Mats Odell som han menar förstör den svenska beslutsmodellen. Namnet på Odells brott är "Enrådighetsmyndighet". I fortsättningen skall regeringen ge direktiv till myndighetchefen som sedan verkställer. Bortkopplade från modellen är styrelsen (i alla fall i det flesta fall, ibland skall det finnas ett insynsråd). Rakare rör och allt det där, men Johnsson menar att myndigheten förlorar en viktig källa till intryck och perspektiv på verksamheten samtidigt som besluten inte längre på samma sätt förankras.

Det som hotas är den gamla beprövade svenska modellen, där beslut och principer ger tyngd och förankring genom att så många parter som möjligt får en möjlighet att säga sitt.

Som ett andra exempel drar han fram utredningsväsendet. Ni vet, det där som efter ett par års pappervändande blir en SOU - statlig offentlig utredning. Förr i tiden tillsattes oftast en utredningsgrupp med representanter från flera olika parter som kom fram till ett gemensamt beslut. Nu är det istället en enskild utredare - en expert - som utses av regeringen. Nu råkar detta vara ämnet för min mediokra C-uppsats i statsvetenskap för ungefär tusen år sedan, så jag vet att det är en smula missvisande av Johansson att peka ut borgerligheten för denna övergång från samförstånd till konfrontation. Det är en utveckling som pågått länge. Jag gjorde själv en jämförelse mellan utredningar från 1975 respektive 1995 och märkte en tydlig skillnad både i antalet fullvärdiga medlemmar i utredningsgrupperna och antalet reservationer mot utredningarnas slutsatser.

"Märkligt nog har denna förändring av hur regeringen vill styra myndigheterna knappast uppmärksammats alls."

Ovanstående citat är en av Johanssons inledande poänger. Men det är nog ingen direkt förvåning att det inte väckt några större reaktioner bland kreti och pleti. Det låter som något som får färg att torka. Trots allt försöker Johansson använda sig av den förenklade bilden med honom själv som en ärrad gråssosse i skinande rustning som stormar mot väderkvarnen Odell för att rädda folkrörelsernas inflytande och den svenska beslutsmodellen. Något i grunden mycket viktigt måste ändå beskrivas som verket av en man. Detta är mycket större än Mats Odell och också något mycket viktigare än vem som gillar toblerone, vem som är full och vem som använder sig av svart städhjälp.

Det jag misstänker blir en konsekvens av dessa förändringar är att det i mångt och mycket blir att så som regeringen ropar får den svar. Ett mer toppstyrt myndighetssverige är inte något jag tycker vi behöver.

Illmarsch genom staden

Plötsligt så händer det mig; jag traskar ner för Karl Johansgatan vid Klippan och ser hur spårvagnen svänger av från Älvsborgsgatan och beger sig mot Jaegerdorffsplatsen. Istället för att göra det vettiga och vänta på nästa som kommer inom fem minuter börjar jag gå. Upp för backen mot Chapmans torg; genom majorna upp mot Stigberget; när Karl Johansgatan byter namn till Första Långgatan byter jag till Andra Långgatan; förbi kv. Kostern (som jag gnällde på häromdagen); förbi Masthuggstorget; andra långgatan med sina porrklubbar och krogar; över järntorget och in genom turistfällan Haga nygata ("Albert och Herbert", var är ni nu?); svänger över Rosenlundskanalen; upp över Ekelundsgatan vid Otterhällen sida; Södra Hamngatan och sedan är jag framme vid brunnsparken där tians vagn dyker upp framför mig.

Masthuggstorget

Fem kilometer på mindre än en timme. Det måste vara tempo, jag måste vara själv. det måste finnas ett mål, men det är inte målet som är meningen. Snabba promenader genom varierande stadsmiljöer är något av att det bästa som finns. Det går inte riktigt att planera för mig, en dag så missar jag en vagn eller buss och inget kan stoppa mig - jag bara börjar gå. Fördelen med att byta mellan lite olika skitjobb i staden är möjligheten att börja gå från nya platser. Hoppas jag får ett skitjobb i Lunden nästa år, inte gått mycket i den delen av staden.

*****

Den riktigt nördiga människan kan följa min resa genom eniros nya kartmöjlighet "utsikt"- som jag numera missbrukar. Laddningstiden är dock en smula irriterande.

Vilse i bananen

Har ni, käre läsare, någonsin irriterat er över att en del personer tycks få vilket material som helst publicerat på debattsidor? Jag tänker då i första hand på så kallade kändisar, politiker och framträdande män (de är la oftast män) i näringslivet.

Nu har det hänt igen, i min lokalblaska och inom ett av mina favoritområden när det gäller att driva upp lite irritation och bitterhet; stadsplanering. Måndagens debattinlägg heter "Tänk helhet om nya Göteborg" (någon språkpolis som har något att säga om den rubriken?) och är författad av tre folkpartister i kommunstyrelse, fastighets- och byggnadsnämnd.

Först och främst fastslår de glatt en del självklarheter; det finns få och dåliga överfarter över älven; götaälvsbron är gammal och sliten; det finns nya hus som någon byggt på norra älvstranden. Sedan går de glatt vidare och slänger fram en del fantasifulla förslag. Till exempel en bro för kollektiv- och cykeltrafik mellan Stigberget och Lindholmen. Inte ett ord om att någon med teknisk kompetens har tittat närmare på det eller hur det skall gå till att bygga en bro mellan två bebyggda berg. Sedan glatt vidare med lite glada förslag om höghus på bananpiren med någon fjantig bananpark och lite skojsigt uställningsfastigheter kring Ostindiefararen Götheborg.

Deras inlägg känns som något de flabbat fram på en sen lunch på hotel Avalon. Självklarhet blandas med ogenomtänkt trams. Ja, det går la eventuellt att bygga höga hus på bananpiren, men varför uttalar sig bara politiker om olika gigantiska byggnader som skall sätta Göteborg på kartan? Det akuta som folk upplever är en skrikande brist på bostäder i allmänhet med brist på hyresrätter och högt uppskruvade priser på bostadsrätter och hus. Landmärken snarare än vettiga och genomtänkta förslag för att utveckla stadsbebyggelsen i Göteborg är det som upptar politikernas tankar. Detta i en halvmiljonersstad som saknar en stadsarkitekt. Ett av de senare utslagen av vansinne var la idén att bygga ett gigantiskt höghus mitt i rödastensmotet. Detta skulle förvisso skapa bostäder, men vem vill egentligen bo en koloss som placerats mitt i ett motorvägsmot? Ord som användes var förstås "Visioner", "en ny entrépunkt" och "något extra".

Från att ha varit en rejäl hamnstad med industriarbeten skall vi nu bo i en evenemangsstad. Politiker tycks dock ha glömt bort alla oss människor som bor mitt i detta. Jag vill inte ha några Lisebergskaniner på mitt torg, det räcker så bra med lite A-lagare. Känns bättre så.