Bekämpa hockeyn - köp faktum!

- för att köra i gamla hjulspår

Framsidan i dagens Gepe handlar om hur hockeyklubben Frölunda hastigt och lustigt dragit sig ur samarbetet kring de hemlösas kalender. Själva idén är att olika hemlösa har fotograferats i olika klubbdräkter för tolv olika föreningar i Göteborg med omnejd.

Klart att det är lite dåligt att dra sig ur ett samarbete så här i sista stunden, men det roliga är ändå hur en reklamare kommenterar händelsen i artikelns ingress:

"Enligt Bo Wallmander på reklambyrån Speak motiverar Frölunda avhoppet med att klubbens fans inte kan identifiera sig med hemlösa."

Föga oväntat dementerar klubbens marknadschef påståendet och kallar det en fullständig lögn. Får la tro att mannen satte både kaffet och lussebullen vrångstrupen. Inte någon kul nyheter för en marknadschef, oavsett om det är sant. Skulle verkligen inte förvåna mig om det är sant, men det kommer förstås aldrig att erkännas vad som sägs bakom stängda dörrar.

Som jag ser det är det återigen en chans för GAIS att distansera sig från Frölunda Indians och allt den klubben står för - fjantiga jippon, dålig smak och annat trams som avser att locka till sig resursstarka konsumenter, döva dem med hög ljudvolym och reklam och trycka ner reklamflyers i käften på dem. Sedan är ju sporten tämligen menlös också, men det behövs la knappt nämnas.

Du vill la uttrycka dig själv?

Hög tid för ett snårigt inlägg - men med en röd tråd.

Office Space är helt klart en av mina favoritfilmer. Snackade med min uttråkade sambo som sitter fast på Brommas flygplats och kom och tänka på en idé jag utvecklade för en tid sedan och nu undrar om jag skall göra något av. Men först filmen. Som en bihistoria till helvetet på kontoret utspelar sig ett liknande helvete på ett lunchhak brevid. Den mediokra skådisenJennifer Aniston spelar Joanna, servitris. Under filmen blir hon plågad av sin chef som vill att hon skall ha på sig mer små roliga knappar ("We're not in Kansas anymore") och liknande för att uttrycka hennes personlighet. Haket har till och med regler på hur många fjantiga prylar personalen måste ha på sig. Joanna har det minimala antalet, men det räcker inte. Till slut blir denna påtvingade personlighet för mycket för Joanna som faktiskt jobbar som servitris för att få pengar, inte för att "uttrycka sig":

Joanna: You know what, Stan, if you want me to wear 37 pieces of flair, like your pretty boy over there, Brian, why don't you just make the minimum 37 pieces of flair.
Stan, the manager: Well, I thought I remembered you saying that you wanted to express yourself.
Joanna: Yeah. You know what, yeah, I do. I do want to express myself, okay. And I don't need 37 pieces of flair to do it. [flips off Stan]

Till ett derby 2006 mot den lille satan tog jag spårvagnen ner till stan och hoppade av först vid Avenyn (fiendeland) för att få lite närmare till bortasektionen på Nya Ullevi. Dessutom skulle jag stilla min oroliga mage med lite hamburgare och gick planlöst in på Burger King. Äter sällan på trista hamburgeställen, men det här var en nödsituation. Kanske jag borde ha vetat bättre; Köttkungen och den onde har ett samarbete och alla i personalen gick omkring i en vedervärdig, randig färgkombination. Dessutom tog det evigheter att få sin hamburgare. Skulle tagit en halv special istället. Men det går ju inte att bli ondsint mot personalen, de är tvunga att ha på sig skiten och det var rätt mycket folk. Min sambos företag ville att hon skulle börja ha på sig en tomtemössa redan i slutet på november, vilket hon förstås skiter i. Men det är lite mer krut i henne än någon finnig unge som jobbar på en hamburgekedja.

(er kära bloggare fick lida helvetets kval för att hitta denna bild)

Under ett derby använde sig snorvalpsklacken av detta budskap. Om man är ett litet bortskämt kranskommunspucko som ser ut som Pontus Wernbloom är detta kanske höjden av smarthet. Men för mig visar det snarare på kreatörernas avsaknad av respekt för utsatta grupper i samhället.

Vad är egentligen poängen jag försöker komma till? Jo, för en tid sedan läste jag uteliggarnas tidning Faktum och noterade att GAIS - till skillnad från bland annat den lille satan - saknade stödprenumeration på deras tidning, även om klubben i och för sig har hjälpt till med lottförsäljningen i samband med VM för hemlösa. Kopplar man ihop allt detta med ordförande Christer Wallins uttalande i tidskriften Offside (har letat, men inte hittat vilket nummer) om att GAIS skall vara underdogen i Svensk fotboll finns det en vettig väg framåt; GAIS kan profilera sig som uteliggarnas klubb!

För det första är det helt i linje med det sätt som många inom de grönsvarta leden vill profilera sig gentemot konsumprodukten; lite smartare, lite kvickare och med ironi och självdistans. För det andra är det att profilera sig tillsammans med riktiga underdogs. För det tredje skulle en sådan kampanj inte behöva bli lita flanig och töntig som blåvittrandiga ungdomar med hårnät.

Min tanke är enkel: GAIS skänker bort en grönsvart mössa till varje Faktumförsäljare. Det är en vettig sak att ge till uteliggare, det är kallt ute nu i vinter och de kan näppeligen supa eller snorta upp mössan. Faktumförsäljare syns på stan och skulle därför göra reklam om de använder mössan, samtidigt som GAIS varumärke starkare kopplas samman med människor som väljer bort eller misslyckats med den enkla vägen i livet; underdogs. Men framförallt, och detta är viktigt, så kan inte GAIS eller Faktums redaktion tvinga försäljarna att bära mössan. Hemlösa spelar inte medelklass-svenssons spel. De jobbar definitivt inte på Burger King. Hejar försäljaren på blåvitt så slänger han mössan (i bästa fall). Inte svårare än så. Faktumförsäljare som väljer att bära mössan blir trovärdiga och genuina reklampelare, de är inte tvingade som Joanna i Office Space. De säljer sig kanske, men helt frivilligt och kan när de vill bryta kontraktet genom att slänga mössan i hamnkanalen.

Har tänkt på att sända det här förslaget, med ett annat språkbruk, till lämplig person på GAIS kansli. Problemet är förstås att jag är en nolla. Även om GAIS med aktiva supportar är talibaner som upprätthåller en stenhård stil där ett svagt hockeyintresse kan leda till nackskott, är GAIS kansli och därtill hörande människor inte underdogs utan i hög utsträckning flanar som hellre lyssnar på människor som har kostym och varit medelmåttiga försäljare för nåt medelmåttigt företag. De är helt enkelt inte underdogs och det är tveksamt om de kunde förstå en idé som de inte redan tidigare fått exempel på från en marknadsföringsbok från en grundkurs i företagsekonomi.

Tvättstugsfascism

I flera veckor har den stått där i entrén till innegården; en svart damcykel av modellen Skeppshult. Där får den inte stå, det finns ett alldeles adekvat cykelrum som dessutom är tämligen enkelt att ta sig till, definitivt inte bökigare än de två dörrar - varav en låst - som man måste forcera om man vill föra in cykeln genom entrén. Hur skulle det se ut om alla ställde sin cykel där?

För en gångs skull är det min sambo som börjar arbeta upp en irritation före mig. Hon tror att det är mitt temperament som smittat av sig; långvariga relationer är bara så utvecklande för folks personligheter. Men nu har även jag börjat bita ihop när jag går in i huset.

Vad är det egentligen för människa som äger en skeppshultdamcykel? Jo, min förförståelse är övertygad att sådana cyklar i första hand framtrampas av tanter som har en tendens att skriva arga lappar i tvättstugan! Inte för att jag sett några arga lappar i vår fina och välskötta tvättstuga, men det är la bara en tidsfråga. Och vi vet ju alla vilka som kommer att skriva den. Precis, skepphultsdamen. Vilken hycklare!

Jag har blivit så gammal på äldre dar... En snygg och välvårdad cykel på fel ställe hade inte stört mig förr. Snart kommer jag tycka illa om invandrare (de luktar så konstigt), läsa kvällstidningar och titta på Postkodsmiljonären. Så det så!

*****

Lämpligt soundtrack till ovanstående inlägg: What's He building? av Tom Waits från skivan Mule Variations.

We shall overcome

Ja, vi skall komma över bron då. Cykelbron debatteras igen på Gepe. Miljökommunalråd Kia Andreasson (mp) vill utmåla en cykelbro nära operan som en helande länk för att binda samman fastlandet med den gröna ön, aka västkustens Manhattan.

Det är något märkligt med lokala debatter. Jag har inte bott på så många platser, men i alla lokalblaskor har det alltid funnits nån enskild fråga som på något sätt alltid är aktuell. När jag bodde i Varberg stod det var och varannan dag om dubbelspåret som skulle dras genom staden eller öster om stadskärnan. Det skrevs argsinta insändare av både politiker och allmänhet med de mest skiftande perspektiv och argument, möten hölls och landsortsjournalisterna på hallands nyheter skrev spaltmeter efter spaltmeter. Snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men fortfarande finns det inget dubbelspår. Kommer man hem till morsan och slår upp HN så är det dock inte omöjligt att där finns något nytt om spårdragningar.

Flyttade till Umeå och fick ett gratis exemplar av västerbottenskuriren i näven när jag skrev in mig på universitetet. Vad stod det om på framsidan med stora, svarta krigsrubriker? Ja, om en omdebatterad spårdragning förstås. Flyttade ifrån Umeå, men tåget som jag åkte därifrån med åkte då på samma spår som jag kom till staden på.

Nu läser man den enda tidningen i en storstadsregion med en dryg halv miljon invånare. Något av det viktigaste som pågår är en infekterad debatt om en gång- och cykelbro över Göta älv. En prioriterad fråga enligt vissa, medan Göta älvbron från 1939 håller på att rasa ihop. Enligt bedömare måste den vara ersatt senast 2020. Ett rätt konkret faktum, då nästan all kollektivtrafik mellan Hisingen och fastlandet går över den bron, tusentals människor i timmen. Men det hindrar tydligen inte politiker att fokusera all sin energi på just sin idé. Miljöpartiet är helt galna i cyklar. För en tid sedan irriterade jag mig över en grupp folkpartister och nu är det en miljöpartists tur.

Miljöpartisten skriver om den psykologiska spärr som finns mellan fastlandet och Hisingen och hur just en sådan skulle överbryggas med en gång- och cykelbro som skulle ge ökad närhet till Operan, Backateatern och Ostindiefararen Götheborg. Jo, men tjena! En ny bro femtio meter närmare! Det är fortfarande inte gångavstånd till Operan från Backadalen eller Biskopsgården. Projektet tros kosta nästan en halv miljard. Tidigare erfarenheter visar att offentliga projekt alltid kostar minst femtio procent mer i slutändan.

Det spelar ingen roll hur fin cykel- och gångbron är om det inte finns en bro för framförallt kollektivtrafiken mellan Göteborg och Hisingen. Det spelar ingen större roll för folk om det är lite lättare att traska över till operan om det tar evigheter att transportera sig till jobbet varje dag. Oavsett om transportmedlet är bil, cykel, apostlahästarna, buss, spårvagn eller kamel. Ett konkret vardagsproblem som sällan tycks beröra politiker med visioner. Påminner lite om den vurm som funnits för evenemangsstråket som jag gnällde på lite tidigare.

För övrigt gillar jag den psykologiska spärr och distans som finns mellan Hisingen och fastlandet, det tilltalar min vurm för underdogen i samhället. I alla fall nu när jag slipper bo i en betongförort (hycklare!).

Storebror se mig!

Trogna läsare av min blogg (max en person) vet att jag dragit fram mycket av min bitterhet genom artiklar i Svenska Dagbladet. Nu på söndagsmorgonen, när jag lite trött går för att hämta tidningen på hallmattan, är det inte en gepe som ligger där utan ett exemplar av huvudstadsblaskan SvD!

Helt otroligt, vilken service! Bara att tacka och ta emot, hoppas kunna finna material som leder till ett inlägg beskare än mitt morgonkaffe.