Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.

Verklighetens folk och gråtande barn

Det sägs ofta att den akademiska världen existerar i ett vitt elfenbenstorn, skilt från vanliga människors liv. Icke så! Sedan KD lanserat sin slogan om Verklighetens folk har mina kollegor försökt anpassa sig till detta. Häromdagen erkände exempelvis en kollega frivilligt att hon kollade på Idol och gillade det.

Den stora lyckan var när en vaktmästare kom förbi vid pentryt med en stege och bytte några lampor. Till sin förvåning hittade han en tavla med ett gråande barn undangömd däruppe., som vi placerade på en skänk. Så nu har vi verkligen tagit ett steg närmare verklighetens folk.

Tyvärr förstördes detta framsteg en smula av att samma kollega som tidigare varit vår ledstjärna när hon sa att hon gillade Idol kommenterade tavlan med "Härligt, jag älskar kitsch!". Arbetet får helt enkelt fortsätta tills även vi är del av verklighetens folk.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!

GAIS 0 - 1 Brommapojkarna

I praktiskt hänseende kan säsongen redan innan matchen sägas varit över - det allsvenska kontraktet för 2010 är säkrat. det har dock kommit signaler från klubbledningens håll att så är det visst inte. Istället skall det vara viktigt att få ett bra avslut för att gå in i försäsongen med en positiv bild. Så sägs i alla fall utåt - tveksamt om detta gått fram till spelarna.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (79' 22. B. Andersson);
21. M. Lindström, 29. Romarinho (45' 18. P. Ericsson), 11. T. Lycén (60' 27. M. Celik);
25. W. do Carmo

Beklagade mig under den senaste matchen mot Malmö FF över hur Ayarna och Johan Mårtensson är för lika varandra för att spela som defensiva mittfältare tillsammans - ingen av dem är en riktig bollvinnare. GAIS tappade och klarade inte av att vinna boll på mittfältet som förlorades till Malmö FF. Måhända kunde man haft förhoppningarna att nedflyttandet av Eyjólfur Hédinsson skulle ta hand om detta problem. Så blev ej fallet. Med införandet av såväl Tommy Lycén och Romarinho så mittfältet i sin helhet allt för vekt ut. Om GAIS klarat av att vara det spelförande laget kanske detta inte varit något akut problem men matchen utvecklades inte åt det hållet.

Brommapojkarna vann många bollar, även om de fick en del frisparkar emot sig, och Romarinho och Wanderson do Carmo är allt för lika varandra för att dessa kan fungera tillsammans i anfallet, i alla fall inte utan en förödande speldominans. Tommy Lycén var i stort sett osynlig matchen igenom och den annars så spelskickliga Mårtensson slog bort bollar i parti och minut. Farliga omställningar som inte direkt underlättades av en svajig backlinjes oförmåga att vare sig rensa bollen eller spela sig ur situationerna.

Det var först i den sista kvarten av första halvlek som GAIS lyckades etablera någon slags anfallspel, dock utan resultat.

I pausen följde en del SMS:ande där jag krävde och hoppades på att få in någon target att slå bollar på, fördela och hjälpa laget att komma upp i banan. Som svar på detta fick jag prognosen 0-1 till Brommapojkarna. I den andra halvlek skulle vi båda få rätt.

Romarinho byttes direkt ut mot Pär Ericsson. Detta var vad jag önskade och skapade på papperet bättre förutsättningar. På papperet ja, för Pärlan var minst lika benägen att springa offside och hamna fel i andra halvlek som Wanderson i första halvlek. Brommapojkarna tog över matchen helt.

När Mervan Celik fick komma in efter en timmes spel gav detta en tillfällig injektion av vilja i laget som varade i ungefär tio minuter, dock utan att ge något annat resultat än några farliga avslut.

Istället var det Brommapojkarna som fick in ett mål efter att någon gnällig snorunge fått in bollen bakom Dime Jankulovski i samband med en frispark. Dime såg inte ut att göra sitt bästa i den insatsen. Men även om rosa pantern kan lastas för det målet kan han verkligen inte lastas för resultatet. Vår man från Rannebergen gjorde flera kvalificerade räddningar i andra halvlek som höll laget kvar i matchen. I första hand Han, tillsammans med Mervan och även Mattias Lindström som gjorde en bra insats, var de enda svaga ljuspunkterna i ett totalt mörker.

Såg matchen på O'Learys i Uppsala, utan ljud. Bakom mig satt två flanar som talade vad jag tror är någon uppländsk bonddialekt. De satt och läste menyn i nästan två timmar ("fäjjitas, va e de?") och gick sedan utan att beställa när det återstod en period av deras säkerligen mycket spännande innebandymatch. Just det, innebandy på televisionsapparaten. Innan jobbet hade jag varit nere på centralbadet och motionssimmat, undrade lite om det också tevesändes på O'Learys.

Sista matchen kommer jag definitivt höra på radion. Jag utgår från att sportbaren kommer att fyllas av diverse råttor och jag förstår inte varför jag skulle betala för att se på matchen. Om nu spelarna uppenbarligen inte tar matcherna på allvar så undrar jag varför jag skall göra det? Det märkliga i sammanhanget är hur Brommapojkarna, som också räddat sitt kontrakt och rimligen hade lägre målsättningar innan säsongen startade än GAIS, klarar av att motivera sig när inte GAIS spelare gör det.

Nästa säsong måste målsättningen rimligen vara att klara nytt kontrakt för 2011. Med dagens spelare är det tydligt att det inte finns några högre ambitioner än så i truppen. Att ställa några andra förväntningar kan inte bli något annat än en pappersprodukt.

Jubileumsfiranden

Ägnade lördagen åt det kanske nördigaste som är möjligt utan att blanda in järnvägsmodeller; 50-årsfirande av inrättandet av en professur i ekonomisk historia i Uppsala till Karl-Gustaf Hildebrand. En deltagare i sammanhanget påpekade att det även råkade vara 80-årsdagen av den svarta torsdagen - börskraschen på Wall Street 1929. Onekligen ett intressant sammanträffande. Så kan det går!