Gepe i kvällstidningsmoraset

Går in på gp.se och möts av krigsrubriker: "Gaisspelare togs för knarkkurirer".

Om man bemödar sig att gå in och läsa artikeln framgår det att två brasilianska fotbollspelare, som provtränar för GAIS, under en mellanlandning i Tyskland utsattes för vad som med kvällstidningsidiom kallas en mardröm. De blev förda till ett speciellt rum, förhörda och fick sina väskor genomsökta. Eftersom det tog några timmar missade de sitt flyg och fick ta in på hotell.

Får man tro att Carina Olofsson, som journalisten på gepe heter, inte varit på en flygplats i hela sitt liv? Hur chockad kan man egentligen vara över att två unga killar (och måhända icke-ariska) från en annan kontinent blir uppehållna i en kontroll? Var är nyhetsvärdet i detta som gör att det hamnar längst upp på internetsidan och ges en rubrik som insinuerar att två spelare i Göteborgs älskade (äkta känslor räknas högre) fotbollslag håller på med knarksmuggling? Nej, jag tycker inte det haft något nyhetsvärde om spelarna kom för att provträna i någon annan klubb eller kom till Göteborg med någon annan, legal, avsikt heller.

Rubriken och sättet att skriva ger oss ytterligare ett tecken på att Göteborgs enda morgontidning fortsätter sin inslagna väg; bort från seriösa reportage och mot kvällstidningsflams.

Stenbergs svar dröjer

Namnet på denna blogg är Självgod och bitter. Även om namnet är påkommet utan någon större tankeverksamhet så säger den la en del om undertecknad. Samtidigt hoppas jag att det även är ett utslag av självdistans, att jag är en människa som kan betrakta mig själv lite från sidan utan att ta saker och ting (läs: mig själv) allt för allvarligt.

En annan man som uppenbarligen är just självgod och bitter men till synes helt utan självdistans är Ulf Stenberg på Gepes sportredaktion. När jag skriver en krönika på inspiration som präglas av självgodhet så når detta ut till en relativt liten skara läsare. Stenberg däremot skriver krönikor som når tusentals och får dessutom betalt för det. Man skulle kunna tro att detta skulle medföra ett litet större ansvar och en högre grad av reflektion.

För en tid sedan skrev jag ett öppet brev till Stenberg angående händelser i Helsingborg där denne journalist hyllade att flera vänner och bekanta till mig utsattes för våld. Jag har ännu inte fått något svar och det lär verkligen dröja.

I fredagens gepe (som jag numera endast sporadiskt läser via internet - endast SvD och UNT på jobbet) är han igång igen och uthäver sin agg och förbannelse mot den styggelse som han tycker att supporterkultur är. Givetvis kunde han inte undvika att indirekt ge mig ett svar, i ett samband där han återkommande skriver nedvärderande om ett gäng ultras i Hammarby som han läst om i Offside:

Reportaget inleddes med påståendet att det finns ett stort godtycke i polisens hantering av supportrar och att Göteborgspolisen är ökänd. De agerar som om de själva är supportrar till stadens lag och gör vad de kan för att jävlas med bortafansen, särskilt de från Stockholm.

Precis så argumenterar Änglarna och Gårdakvarnen när de hatar Helsingborg.

Att anklaga andra för att kategoriskt fördöma och hata (hela staden!?) är lite som att kasta sten i glashus när man heter Ulf Stenberg. Speciellt då han fortsätter med att implicit sätta likhetstecken mellan ultras och huliganer, för att sedan gå vidare med att extrapolera utvecklingen - som han ser den - mot en situation liknande (hans bild av) Italiens (ett väldigt brunt Italien som jag inte vet existerar men som jag betvivlar att det gör. Det vore inte första gången som Gepes sportjournalister uttalar sig om Italiensk fotboll utan att ha varit där, jag tänker inte göra samma sak (det är trist att många gepe-artiklar med dumheter försvunnit från internet i och med deras nya hemsida)).

Han fortsätter med att illustrera med några liknande exempel, då i första hand från guldmatchen mellan DLS och AIK som han uppenbarligen inte var med på då han är så förnöjd över att ha valt Djurgårdens IF mot Göteborgs FC i damallsvenskan för att få äta mazarin i lugn och ro.

Vad han däremot väljer att utelämna är den incident där just Hammarby IF:s säkerhetsansvariga blev nedslagen av polisen i Halmstad, något som klubben sedan gjorde en polisanmälan för. En sådan händelse står stick i stäv mot Stenberg-citatet ovan och passar då inte in i beskrivningen. Empiriska observationer som inte bekräftar förförståelsen bör i Stenbergs värld tydligen ignoreras!

---
För att inte hamna i samma fälla själv så skall jag även lägga in några extra kommentarer.

För det första: Nej, jag förspråkar huliganism och förnekar verkligen inte att finns händelser där polisen med rätta kan tvingas ta till sitt våldsmonopol för att bringa ordning och förhindra brott. Att de har befogenhet att göra dock tarvar dock, enligt min uppfattning att detta verkligen sker på ett proffessionellt sätt. Polisens befogenheter medför också ett ansvar gentemot medborgarna.

För det andra: Nej, jag menar verkligen inte att det är sämre att som Ulf Stenberg sitta på Kristinebergs IP, äta mazarin och titta på damfotboll med 312 åskådare. Problemet med Stenbergs attityd ligger i att om alla kategorier som han fördömer skulle försvinna från fotbollsläktarna så skulle även herrallsvenskans åskådarantal vara närmare 312 personer.

Det finns flera sektioner på fotbollsarenor idag. Om man inte vill sjunga eller stå upp så finns det andra sektioner att sitta på. Det finns ingen anledning att påstå att det här föreligger en antingen-eller-situation. Någon slags grundläggande respekt för andra människors andra uttryck bör rimligen vara en grund i ett fungerande civilt samhälle.

Själv kan jag också tycka om att gå på någon match lägre ner i seriesystemet och i lugn och ro sitta och dricka kaffe och äta bulle (eller mazarin). För de personer som verkligen inte tycket att en livlig stämning förhöjer upplevelsen utan istället är direkt störande så tycker jag att de faktiskt skall gå på sådana matcher istället för att förbjuda för andra människor. Det finns mängder av matcher och de klubbarna blir verkligen glada om ni kommer, istället för att sitta hemma och glo på det laget som Zlatan spelar i för tillfället!

Öppet brev till Ulf Stenberg

Efter att ha läst och förargats över Ulf Stenbergs provokativa beskrivning av söndagens händelser i Sport och Spel vecka 35 kunde jag tyvärr inte låta bli, utan sände iväg ett e-post:

Inte nog med att jag så när råkar ramla i badrummet på morgonen för att katten har pissat utanför lådan, sedan råkar jag läsa din "sport och spel"-krönika också. Ja, du förstår säkert att detta handlar om din passage kring söndagens händelser i Helsingborg. Jag utgår från att detta inte är det första e-post du får och det också är ungefär här du raderar mitt meddelande.

Jag kan inte säga så mycket om själva marschen till arenan då jag inte såg så värst mycket av den. Jag bröt nämligen, vis av tidigare erfarenhet, ut från marschen så fort som möjligt. Inte för att ställa till med bråk och besvär utan för att jag inte litar på Skånepolisen. Däremot hade jag redan betalt och kommit in på Olympia när huvudklungan närmade sig entrén. Nu vet jag inte exakt vilken vinkel du såg förloppet ifrån (vi får la utgå från att du faktiskt var där och såg händelserna du berättar om) och det är näppeligen värt att gå in i detaljer men från mitt perspektiv skulle jag lämnat en annan, låt oss kalla det en mer problematiserad, skildring av förloppet.

Vad jag däremot gjorde efter händelserna var att gå fram och tala med vänner och bekanta som kom in med hundbett, blåmärken och röda ögon från polisens pepparsprej och fick deras perspektiv på den, enligt din uppfattning, beundransvärt tålmodiga polisen. Att jag nu är bekant med flera människor som råkade ut för denna kår gör mig måhända i viss mån partisk men innebär samtidigt att jag har en relativt god hum om vad det är för slags människor jag talar med, om de är huliganer (vilket jag ytterst sällan talar med) eller inte.

Medan du enkelt avfärdar protester och invändningar mot, enligt din uppfattning, rakryggade uttalanden på GAIS hemsida som levererade av "sanningssägare" - där citationstecknen tycks betyda att personerna a priori är opålitliga - vet jag vilka jag talar med. Ditt resonemang i denna fråga är mycket typiskt för medias attityd gentemot fotbollsupportar. Medan det numera, som tur är, inte längre ar acceptabelt att skylla bort våldtäkter på att tjejen druckit alkohol och klätt sig utmanande, är en fotbollssupporter per automatik misstänkliggjord. Att jag samtidigt är engagerad medborgare, äkta make, tv-licensbetalare, hyresgäst, skattebetalare, kattägare och GP-prenumerant (det är bara för dig att välja och vraka vilka roller du tycker ger mig någon form av moralisk tyngd) spelar ingen roll, för så fort jag tar med mig min grönsvarta halsduk (och jag tror i och för sig inte klubbfärgerna är av betydelse här) så är min trovärdighet reducerad, även om jag aldrig hamnat i bråk i samband med en fotbollsmatch (och knappt i andra sammanhang heller).

Nå, vad jag då mötte när jag stod innanför Olympias grindar var människor som var arga, chockade och bestörta över polisens urskiljningslösa framfart mot dem som supportrar. Nu förstår jag förstås att polisen uppgift inte är enkelt. Över 200 personer som druckit alkohol kan säkert vara svårt att hålla koll på, det är ju nästan som en fredagskväll i Trollhättan. Vidare har jag verkligen inget emot att de sätter åt huliganer. Dessa har trots allt gjort sitt illegala och minst sagt märkliga val av hobby och borde räkna med konsekvenserna (vilket de i och för sig inte alltid gör). Jag tror inte heller på ACAB (All Cops Are Bastads). Det är givetvis så att det finns olämpliga och inkompetenta poliser, precis som de finns inom alla yrkesgrupper.

Nej, problemet är större än så. Skånepolisens verksamhet präglas av ett allvarligt systemfel. Ett system inom vilket våldsamma och direkt olämpliga poliser får härjas fritt och sedan skyddas av sina kollegor. Min slutsats efter att ha så att säga studerat detta under ett antal Skåneresor under senare år att polisen i Skåne helt enkelt har ett huliganproblem. När oskyldiga supportrar försöker påpeka detta misstänkliggörs de, som du nu i din krönika. En medelålders man med civilkurage som i början av marschen skrek åt några ungdomar som betedde sig illa låg lika fullt ner på gräsmattan med pepparsprejade ögon i slutet av marschen. Försök att göra en anmälan på plats möts av hot, kameror slås sönder.

Att då GAIS-gården, efter en händelse som" var så förutsägbart att det inte ens blev en notis i GP dagen efter" för ovanlighets skull går ut och fördömer händelsen blir givetvis som ett hån mot oss medlemmar som måhända också tyvärr tycker att huliganbråk är förutsägbart men näppeligen polismisshandel. Måhända kan man hävda att problemet ligger hos huliganerna i första hand och visst är det så, men nog kan man som skattebetalare (om än inte i Skåne) ha lite större förväntningar på beteendet från polismyndigheten?

Slutligen, när irritationen börjar lägga sig, skall man öppna den tredje statsmaktens publikation och behöva läsa en krönika som ironiserar över det hela, kommer med ett minst sagt skevt perspektiv, berömmer polisen och slutligen misstänkliggör oskyldiga. Jag kan inte direkt säga att jag tycker detta är i linje med journalistisk yrkesetik, men sådant kanske man inte skall förvänta sig från en sportjournalist.

Kommer givetvis inte ha den minsta effekt. Stenberg kommer inte läsa den utan sitta kvar och sörpla kaffe och äta vetebulle på sitt kontor tillsammans med sina hejdukar på GP-sporten.

Alexander Axén inte Harry Potter

Som någon slags respons på diverse burop under matchen mot Trelleborgs FF, valde en journalist i dagens Gepe att skriva en analys av GAIS prekära situation.

Journalisten Marcus Olssons förfäktar åsikten att det inte är Alexander Axéns fel utan spelarnas. Anledningen till denna slutsats tycks vara att det är spelarna som är på plan under match och inte tränaren:

"Det är i de [...] avgörande situationerna, både framåt och bakåt, som ansvaret ligger hos spelarna. Det är där kvalitén har saknats de senaste månaderna.
Man skulle kunna tro att spelarmaterialet används fel eller att Axén är rädd för förändringar. Då tror man fel. "

Självsäkert uttalande av Olsson, som också konstaterar att Alexander Axén inte är någon trollkarl. Något som ingen hade förväntat sig från början. Jag hade nöjt mig med en habil fotbollstränare.

Nej det är bara en boll i fotboll, Alic!

Måhända brister det hos spelarna i avgörande lägen. Om en spelare inte lyckas hindra motståndarna från att gör mål så är det la per definition ett avgörande läge?

Vad Olsson väljer att glömma är att tränarens arbete är att se till att klubben får ut maximalt från sin spelartrupps kvalitéer. Jag, och många andra, skulle vilja påstå att kvalitén och bredden i GAIS trupp är den bästa på många år. Säkerligen den bästa sedan vi återkom till allsvenskan 2006. Att då få ut två segrar på 17 matchen, ingen av dessa på de senaste tretton matcherna är inte min definition av framgång som tränare.

Det är givetvis ingen lätt uppgift att träna och leda ett allsvenskt fotbollslag. Det tycks mig tämligen tydligt att något inte fungerar som det skall. Även om det förstås kan finnas faktorer dolda under ytan som inte når de bredare supporterleden så finns det anledning att betvivla Alexander Axéns förmåga till taktisk analys och ledarskap.

Socialdemokrat tills motsatsen bevisas

I Tisdags angrep Malin Lernfelt det nätverk för urban stadsplanering i Göteborg som jag är med och driver. Som jag påpekat tidigare var hennes angrepp baserad på idén att vi i realiteten är en underorganisation till socialdemokraterna. Något som jag givetvis häftig dementerade här på min privata blogg.

Idag lördag fick jag och de två andra samordnarna för nätverket in en replik på gepes "Fria ord". Det vill säga på sidan 38 istället för på sidan 2 där Malin Lernfelt får husera fritt med sina påståenden. Hon får givetvis omedelbart replik och avslutar sitt svar såhär:

"Säger nu [de att Yimby] är helt och håller politiskt obundet får jag ta dem på orden. För tillfället i alla fall."

Så storsint av Malin Lernfelt, jag är alltså för tillfället befriad från misstankarna om socialdemokratiskt tänkande! Samtidigt går jag aldrig säker. När som helst kan det falla på min lott att återigen bevisa min oskuld för något som någon på Gepes ledarredaktion surrar fram med en kompis på en fikarast.

På annan plats i tidningen (sidan sju för att vara exakt) så berättas det en del om de konspirationsteorier som dykt upp i svininfluensas spår. Det kanske är bäst att för egen och för Yimbys del att direkt dementera eventuella rykten om att vi på något sett aktivt bidragit till svininfluensan.

Det är en möjligt att jag en 1/32 jude. Den hypotesen baseras på något skvaller mellan några gamla fikande tanter för några årtionden och sedan uppsnappat av samma virriga släktforskare som sedan dödförklarade mig. Tänkte att det kunde vara bra för andra hugade läsare, som vill anklaga mig för någonting, att veta.

Ej medlem i Partiet

På dagens ledare i lokalblaskan insinuerar Malin Lernfelt att nätverket (hon kallar det felaktigt för en förening) YimbyGBG, för vilket jag är en av tre samordnare, är en bulvan för det socialdemokratiska partiet. Påståendet får en stor slagkraft genom att framhävas i rubriken; "Är Yimby en S-förening?".

Egentligen är det hela en del av en genomgång av olika organisationer som på olika sätt anses ha en mer eller mindre stark koppling till det under stora delar av 1900-talet statsbärande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och liknande exempel på politisk och ideologisk bulvanverksamhet.

Att nu även YimbyGBG skulle vara en del av Parti-konspirationen hänger samman med att en av tre samordnare är aktiv socialdemokrat. Det är så långt Malin Lernfelts journalistiska arbete går innan hon påstår detta på ledarplats i en av Sveriges större dagstidningar. Källorna är alltså en av tre samordnare (och en av över 700 medlemmars) partibok samt vad hon och en vän kommit på under en fikarast.

Arbetare i alla länder, förena er i suspekta undergrupper!

Jag får säga att jag är lite förvånad. Jag hade inte en aning om att även lilla jag är en liten kugge i den socialdemokratiska maktsfären!

Att till exempel e-posta mig eller den tredje samordnaren (våra e-postadresser finns på nätverkets sida) och fråga oss vilket parti vi anser oss tillhöra vore ju förstås dumt - det kan ju förstöra hennes ledare såhär i nyhetstorketider!

För oroliga läsare av min privata blogg kan jag dock försäkra er om att jag inte är och heller aldrig varit medlem av Socialdemokraterna. Jag har inte ens röstat på dem en enda gång. Jag skulle först även påstå att jag heller aldrig varit medlem i SSU. Fast då kom jag på att medlemskap i SSU eller något annat ungdomsförbund inte är något man kan vara säker på.

Om nu syftet med nätverket som jag är medlem i undrar man ju lite över vilka motiv som ligger bakom Malin Lernfelts misstänkliggörande. Är det så att hon är bulvan för gräsmatteförsäljare som ser sig hotad av mina angrepp på de menlösa gräsmattorna?!

Skulle förstås kunna fråga henne men det skulle förstöra en fin slutkläm på detta inlägget, så det tänker jag inte göra.

Jörnmark är subjektiv, jag är objektiv säger Lernfelt

Debatt kan vara svårt, kunskapsteori är svårare!

I tisdagens gepe går krönikören Malin Lernfelt i polemik mot framförallt Jan Jörnmark och menar att stadsbyggnad kräver helhet. Jan Jörnmark har nyligen sammanställt en ny bok med titeln Övergivna planer och har i detta fått betalt av Fastighetsägarna. I samband med detta publicerade han med andra en debattartikel på Göteborgspostens debattsida, samtidigt som han på min inbjudan publicerade en alternativ text på YimbyGBG:s hemsida.

I stormen öga befinner sig den svenska Plan- och Bygglagen (PBL), Jörnmark et al. menar att den i nuvarande utformning är allt för omständig, opålitlig och förhindrar omvandling och exploatering i svenska städer. Malin Lernfelt tycker däremot att det är viktigt att det är svårt att förändra och omforma områden och hänvisar till 1960- och 1970-talets totalsaneringar. Enligt mig är några av de områden som växte upp i den sanerade askan några av Göteborgs sämst genomtänkta, men dessa skall nu skyddas så att de inte kan fås att fungera som socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara områden.

Nu stödjer jag givetvis Lernfelts rätt att ha en annan uppfattning om hur stadsplanering skall bedrivas i Göteborg och annorstädes. Gott så, alla kan inte enas om vad som är i det allmännas intresse och det är just det som är det viktiga i den kritik som jag vill rikta mot Lernfelts resonemang.

Hon angriper nämligen Jörnmark för att "[d]et är bara att beklaga att Jan Jörnmark skriver en bok utan att ordentligt satt sig in i de olika planärendena.". Underförstått är tolkningen här att om Jörnmark varit insatt hade han nått hennes, förment objektiva, uppfattning.

Detta kan givetvis uppfattas som ett direkt självmål av Lernfelt, för varför skulle hennes insyn och kunskap - som medbarbetare på Gepes ledarredaktion - om stadbyggnadsfrågor övertrumfa en docent i ekonomisk historia (även jag har en examen i ek.hist - vilket givetvis ger det hela en offantlig objektiv tyngd) som intresserat sig för stadsutveckling i åratal?

Det är givetvis i första hand ett fattigt debattknep från Lernfelts sida. Men samtidigt vill jag ge henne ett slamkrypar-rätt. Det är nämligen inte så att Jörnmark per definition vet bättre än Lernfelt om planärendena bara för att han antagligen ägnat mer tid åt dem. Det är nämligen så att i stadsplanering - och de flesta andra samhällsfrågor - befinner vi i oss i en kunskapsteoretisk gråzon mellan subjektiva omdömen och glasklar fakta.

För att bygga den Goda Staden tarvas det först och främst att vi vet vilka värden vi utgår ifrån. Det är givetvis viktigt att poängtera att Jörnmark fått betalt av Fastighetsägarna för att skriva sin bok (och att ICA i ett tidigt skede varit involverade i planeringen av Sannegårdshamnens centrum), men Lernfelt får ju också betalt för att skriva på Gepes ledarsida där denna tidning explicit säger sig uttrycka åsikter.

Det är min uppfattning att det inte längre godtagbart att tro att vi genom insamlande av tillräckligt mycket fakta kan nå total visshet om vad som är god planering. Det objektivt rätta kan inte uppnås av teknokrater som vet bäst och i alla avseenden kan lägga livet tillrätta. Det var en sådan tanke som i många avseenden påverkade den tidiga efterkrigstidens sätt att tänka och planera. Vår syn på samhället präglas nämligen inte bara av insamlande av objektiva fakta utan i än högre usträckning av våra värderingar av dessa fakta. Lernfelt kritiserar denna periods sätt att planera men använder sig av liknande sätt att resonera för att framföra sina åsikter.

Ja, Lernfelt, att planera är komplicerat och oförutsägbart men här är det dubbelfel. Om det är oförutsägbart och komplicerat är det troligen inte genomförbart att utföra stadsbyggnad som kräver helhet på så sätt att planeringen blir ännu en oförutsägbar och komplicerad faktor som inte ens tycks nå bättre resultat.

Avslutningsvis skall det sägas att jag står närmare Jan Jörnmarks ståndpunkt än Malin Lernfelt i själva kärnfrågan - så var det satt.

En notis om matchnotiser

Min semesterexil på Orust fortsätter. Som tur är för mina morgonrutiner levereras Gepe till brevlådan, även om det innebär en längre promenad än till hallmattan för att hämta den. I brevlådan låg även häromdagen den lokala tidningen ST tidningen. Det är kanske inte med någon större entusiasm jag tar del av de lokala nyheterna men jag bläddrar i alla fall igenom den.

Mot slutet blir jag dock glatt överraskad. Jag tillhör nämligen den patologiskt sjuka grupp människor som emellanåt läser inte bar dödsannonser utan även serieresultat i fotboll, ända ner till Division 7. Detta har i och för sig avtagit på senare år(när det gäller dödsannonserna tog jag en långa paus när mitt eget namn dök upp och en svart katt, som jag hade vid tillfället, prydde runan).

Tabeller tenderar dock att bli lite torra efter ett tag. Men i ST tidningen fanns det matchnotiser för alla lag av lokal betydelse. Det började med "LSK-tabbe räddade en poäng", en notis med en felsyftande rubrik om mötet mellan Ljungskile SK 2 - 2 IFK Norrköping i Superettan och forsatte sedan neråt i seriesystemet. Vi får bland annat ta del av hur ett "Blekt MIK fick fyra i baken" i bataljen mellan UIS 4 - 1 Myckleby IK i division 5 och avslutas med "målfyverkeri mot Morrlanda" där division 6-laget Svenshögen sllår Morlanda med 7-0. Därefter följer även tre matchen i damernas division 3.

Det är ju sånt här man vill se i en lokaltidning! Inte får man mycket sånt numera i lokalblaskan gepe. Jag är av naturen tämligen lat och går sällan på annan fotboll än den som direkt berör mig men nog lockar sådana här små notiser till besök långt ner i serierna!

---
På fredag kväll möter Gilleby IF Groheds IF i division 6 på Tavlebordsvallen, vilket är den enda fotbollsplan jag sett här på västra Orust (jag är rädd för att lämna tomten då någon kan ta mina addidas med vit sula för seglarskor!). Synd att jag har besök, annars hade man kanske tagit sig dit och tagit del av den lokala korven.

---
Om någon på gepes sportredaktion läser detta så lovar jag att ställa upp och skriva en notis i veckan för valfritt ängagäng. Jag begär inte mer betalt än gratis inträde, eventuell resekostnad betald och en fulöl per halvlek. Med tanke på att många på er redaktion redan skriver som om lönen betalas ut i form av något flytande som köps på Stigs center i närheten av gepes tryckeri torde la det inte vara något problem. På förekommen anledning betackar jag mig dock för den danska ölen Slots med sin sirapsstärkelse - reheinheitsgebot, bitte!

Vad får man göra på avenyn egentligen?

I dagens gepe beklagar sig Avenyns företagarförening (genom Madeleine Oom Wahlberg) över den stundande studenten. Tydligen har det blivit en trend att slänga champangeflaskor omkring sig när man skrålar om fy fan vad bra man är. Wahlberg menar att om det fortsätter så här tycker hon att studentflak på Avenyn skall stoppas.

Få se nu, vad tycker företagarföreningen skall bort från Avenyn? Jo, gatumusiker skall bort, sedan vill de bli av med spårvagnar och butiker som inte passar in och nu skall alltså studenter eventuellt motas bort.

Nu håller jag verkligen med att kringkastande av glasflaskor är ett otyg. Det är givetvis inte ett acceptabelt beteende, även om man tagit studenten (dessutom kanske Göteborg med sina fem miljoner gymnasieskolor skulle kunna försöka ha sin avslutning på ungefär samma dag och intre dra ut på det i flera veckor). Men inte kommer problemet att försvinna för att det inte sker på Avenyn. Nä, det kommer antagligen ske på en annan gata istället. det är lite av företagarförenings attityd - allt som inte passar dem kan ske på någon annan gata.

Nästa gång är det la bäst att jag lägger mina pengar i ett kuvert vid Kungsportbron och skyndar mig därifrån - jag har ju inte bakåtslick och solariebränna och passar kanske inte in i den atmosfär som passar sig på Kungsportsavenyn.

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm - Capital of Scandinavia - trodde det var Köpenhamn...)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Härdsmältan angriper publikvärdar

I kölvattnet av en massa huliganskandaler (anhängare till Djurgården, Helsingborg och GAIS har pekats ut, ingenstans i någon artikel har det ens antytts att goa glada nationalsocialistiska blåvittanhängare skulle kunna tillhöra denna kategori) som fått ta upp några spaltmeter i lokalblaskan under senare dagar kommer så det oundvikliga:

Härdsmältan skall få lämna sina populistiska kommentarer. Fint så, alla har vi lite olika uppfattningar om huliganproblemets art och vilka rimliga lösningar som står till buds. De grönsvarta huliganer som med största sannolikhet var dumma nog att ge sig på poliskåren utanför Rambergsvallen (poliser brukar i alla fall klara av att skydda poliser, även om de misslyckas med allt annat och slår upp någon oskyldig åskådare i processen) har jag inget till övers för.

Nej, vad som stör mig nästan lika mycket är hur klumpigt den där Härdsmältan alltid uttrycker sig, oavsett om det är frågan om ett taffligt försök att analysera en fotbollsmatch eller lösa världsproblemen:

"Att publikvärdar måste ersättas av polis borde ansvarigt folk ha förstått för länge sedan. Fotbollssupportrar blir inte smartare klädda i en orange jacka."

- Mats Härd

Men så bra då! Fotbollssupportar i allmänhet och tydligen publikvärdar i synnerhet är lite dummare än andra!? Fotbollsinstresserade som för en modest ersättning offrar sin fritid, får se lite av matcherna och istället får stå och stirra på den likaledes korkade publiken och ställer upp som publikvärdar, med mycket begränsade befogenheter, skall dessutom förlöjligas i den lokala morgonblaskan!

Sture kan namn

På denna ödets dag, några timmar innan puben öppnar, innehåller gepe en debattartikel av Sture Allén där denne Hisingspôjk förklarar namnvalet för den nya arenan. Det blev förstås en del roade miner över att Sture Allén fick ett högt arvode (eller högt och högt, han tillhör ändå ett strata av människor som kan få bra betalt för en ytterst marginell arbetsinsats) för att föreslå att det gamla namnet skall bestå. Efter att ha läst hans resonemang är jag dock benägen att komma fram till att Sture Allén var ett bra val. Hans resonemang bygger nämligen på god, resonerande grund:

"En anläggning skall ha ett officiellt namn, som kan användas i alla sammanhang. Därutöver är det naturligtvis fritt fram för smeknamn. Sådana skall inte stå på namnskyltar - då försvinner magin - utan användas i hemligt samförstånd.
Ett namn skall gälla i nutiden, men det kan ha en intressant historisk bakgrund, och det skall också kunna bli bestående för avsevärd tid framöver."

Han har ju förstått att ett smek- eller öknamn inte får vara det officiella namnet. Denna sjuka som tvingar fram namntävlingar i lokalblaskan så får Göran Johansson lämnat ännu ett avtryck på sin hemstad. För att inte tala om att en ansedd språkvetare som Sture Allén enkelt undviker de korkade svengelska arenanamn ("svengelska som Jämtkraft Arena i Östersund och Boden Arena. På svenska heter det Bodens arena med -s precis som i Stockholms stadion.") och engelska namn kommer inte ens på fråga. Om den obildade pöbel av makthavare som beslutar det mesta andra i denna stad hade avgjort det hela på en av sina möten hade det inte funnits någon gräns för hur dåligt och fånigt namnet kunde ha blivit.

---
Noterar även att gepe har satta Ulf Dohlsten (57) på ÖIS avbytarbänk, i princip gammal nog att vara Magnus Källanders (40) farsa... Nästan så att Kåmark har bättre koll...

---
Dohlsten, Martin alltså, höljde för övrigt sina aktier i det grönsvarta lägret för någon vecka sedan när han i närmast ohämmat blottade sin kärleksrelation till GAIS, fast han nu spelar i Öis.

---
Att jag fyller på med såna här små tillägg till ett redan skrivet inlägg är inget annat är derbydiarré - ett tillstånd som tar sig många uttryck.

---
Tror jag behöver gå på toa igen...

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val - gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

"Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!"

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där - A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** - är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).


* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad - det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener - Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

3,50 i takhöjd - ja, tack!

Det verkar vara lite segt på gepe-redaktionen. Det är kanske så man egentligen skall tolka den korta artikeln om en dyr lägenhet i Vasastan; journalisten sitter och slösurfar på Boplats Göteborg för att hitta något att skriva om.

På Boplats Göteborg ligger nu en central sexa för 21 000 kronor i månaden ute. Hyran är fortfarande preliminär men man får både fungerande kakelugn och diskmaskin. Och atmosfär får man anta. Rum i fil, vackra tak och parkettgolv utlovas i annonsen.

Kanske inte journalistikens finaste ögonblick att sitta och skriva artiklar om bostadsannonser, men i alla fall (att skriva ett blogginlägg om det är i sin tur kanske inte den så kallade bloggosfärens finaste ögonblick heller). Det låter måhända mycket med 21 000 för sex rum på 244 kvadrat. Fast det är i och för sig sex rum, kanske något för ett kollektiv? Det blir ju bara lite drygt 4000 per skalle i snitt om man är fem och då för man ändå ett gemensamhetsrum över. Det är inte så fruktansvärt med beaktande av läget och annat:

Roland Jenefeldt jämför med nyproducerade lägenheter och konstaterar:
- De är nästan lika dyra per kvadratmeter men här får man kakelugnar, 3,50 i takhöjd och en unik hundraårig miljö.

Det här är faktiskt billigare än...

Min far hyrde under några år en lägenhet med utsikt mot Vasaplatsen. Takhöjden var sådan att man nästan fick näsblod; luften blev änna så tunn när det var så mycket rymd att fylla. Nuförtiden säljs nybyggda lägenheter med ord som öppen planlösning, ljust och luftigt men i princip aldrig med annat än 2,40 i takhöjd (dock så i Amhult!). Det är ingen slump att alla innertak är vita, det ger en känsla av rymd. Visuella effekter i all ära, men inget slår egentligen verkligheten.

...det här!

Satte med mig och slösurfade (sic!) på boplats och efter lite uträkningar visar det sig att det faktiskt blir billigare per kvadratmeter (för att inte tala om per kubikmeter!) än en hyreslägenhet i Trädgårdstaden Amhult. Nu skall jag inte hacka ner på trädgårdstaden som koncept och idé. Upptäckten tarvar dock en jämförelse av de kvalitéer som man som hyresgäst får i dessa båda exempel:

- Amhult är 12 km från Brunnsparken, Vasastaden 1km
- Amhult har gräsmattor och buskiga klippor, Vasastaden har (i detta fall) utsikt mot Vasaparken
- Amhult har ICA Maxi, Vasastaden har innerstadens utbud av handel, matställen och kultur
- Amhult har impediment och rondeller, Vasastaden har spårvagnstrafik och gångavstånd
-Amhult har (faktiskt) 2,60 i takhöjd, Vasastaden 3,50
-Amhult har (antagligen) fuskparkett, Vasastaden har äkta parkett

Länge leve bruksvärdessystemet, jag flyttar imorgon! Under tiden undrar jag om någon kan låna mig en hundralapp till nästa vecka?

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen...

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri...

Den andra Hisingsbarriären

Under den senaste tiden har lokalblaskan gepe skrivit en rad reportage om och kring Västlänken - en underjordisk järnväg under staden som eventuellt skall byggas. Som vanligt när det gäller så här gigantiska infrastrukturprojekt är det ingen hejd på planerande, åsikter och protester, kostnadsberäkningar samt visioner och inte minst diskussionen om vem som skall betala kalaset.

När gepe idag slängde in en ny ingrediens i soppan blev jag faktiskt lite förvånad; jag har tydligen inte följt debatten ordentligt.

"Hamnbanan på Hisingen kommer före västlänken, långt före.

- Hamnbanan är otroligt viktig och av högsta nationella prioritet, säger Katarina Norén, planeringsdirektör på Banverket.
Orsaken är Hamnbanans strategiska betydelse för Göteborgs hamn och därmed för Sveriges export och import. På banan transporteras drygt 200 000 containrar per år och stora mängder papper, pappersmassa, stål, olja och bilar.

Med drygt 70 tåg per dygn är Hamnbanan en av Sveriges hårdast trafikerade järnvägar, eftersom den är enkelspårig är den dessutom mycket störningskänslig.
Blockeras Hamnbanan lamslås Göteborgs Hamn."

Citat från Gepeartikel

För att komma runt dessa problem skall nya spår tas i bruk och eventuellt också täckas. Med tanke på att utvecklandet av Hamnbanan dessutom totalt skall kosta 4 miljarder, att jämföra med Västlänkens över 14 miljarder, är det kanske inte konstigt att Hamnbanan är en lättare nöt att knäcka (i alla fall innan notan verkligen skall betalas och det vissar sig att den är dubbelt så stor, något man la kan förvänta sig). Dessutom har miljön runt Hamnbanan förändrats markant under de senaste tio, femton åren genom byggandet av bostäder vid Norra Älvstranden. Ur säkerhetssynpunkt är detta förstås problematiskt. Samtidigt skapar Hamnbanan en barriär mellan Norra Älvstranden och resten av Hisingen.

Det är måhända så att just de människor som flyttat in i Norra Älvstranden är lite ömtåligare än Hisingsbor i övrigt men oavsett detta är Hamnbanan ett problem som inte går att ignorera när man som jag gärna tittar närmare på hur Göteborg kan utvecklas och förbättras som stad. Norra Älvstranden är för närvarande klämd mellan två barriärer som försvårar en bättre integration med staden i övrigt; Göta älv i söder och Hamnbanan i norr. Norra älvstranden har inte blivit vad en del hoppades på och måhända kan en del skyllas på alla dessa barriärer. Just barriärfaktorn är något som jag tycker är mycket viktigt för ambitionen att bygga fungerande och levande stadsmiljöer. En barriär kan vara lite var som helst men effekten är allt som oftast densamma; den skapar öde återvändsgränder och enklaver genom att få människor kan eller vill passera. Lite människor i omlopp gör det svårt för många verksamheter att fortleva eller uppstå.

Älvstranden Utvecklings kommunikationschef Johan Ekman tycks tänka på dessa barriärer när kritiker menar att blandstadsvisionen bara blev ett nytt Högsbo:

"På Eriksberg och i Sannegårdshamnen har vi försökt att skapa attraktiva stadsdelar med närhet till vattnet som i sin karaktär skulle kunna jämföras med andra områden som ligger en bit utanför Göteborgs stadskärna. I sådana områden är det ofta svårt att skapa det levande, myllrande stadslivet som föregående skribenter beskriver. Det finns inte en tillräckligt stor dragkraft till, och köpkraft där. Idag bor man annorlunda än för 40 år sedan. Då bodde man fyra/fem personer i en lägenhet där man idag en eller två. Idag måste vi bygga annorlunda.
Nu riktar vi blicken framåt och börjar utvecklingen av mer centrala områden som Backaplan och Kvillebäcken. Där ser planerna helt annorlunda ut."

Citat bland svar på kommentarer

Med dessa förevändningar har det gått att bygga på som vanligt och antingen planera in bilburen dagligvaruhandel i Sannegårdshamnen eller ett typiskt grannskapsenhetscentrum i områden Platån vid Eriksberg. Delvis har de förstås rimliga själ till detta, men jag skulle vilja påstå att den inre, tredje barriären sitter i skallen på planerarna. Många av alla dessa barriären är ju skapade av människorna i en tid då de faktiskt sågs som något positivt (något de förstås också kan vara, i alla fall delvis).

Exempel 1: Platån i Östra Eriksberg. Centrum planeras vid den lilla torgbildningen strax ovanför texten "Platån". Dockan avskiljs genom kraftig höjdskillnad. All trafik kommer att gå förbi området via Västra Eriksbergsgatan norr om bostäderna och en parkeringsyta. Ytterligare ett stenkast norrut ligger den berömda hamnbanan. Genomströmning av människor lika med noll. Med andra ord blir torget en angelägenhet för lokalbefolkningen allena och får flera likheter med mängder av förortstorg. Skillanden är måhända att bilen återigen introducerats vid torget, en återgång till 1940-tal eller tidigare. Om målet är blandstad skulle området egentligen må bättre av att Västra Eriksbergsgatan leds om genom området. Blandstad får inte ske på bekostnad av något annat - som smidiga trafiklösningar - och vad får man egentligen gratis? Barriären har tripplats genom kombination av väg, parkeringsplats och järnväg.
Exempel 2: Sannegård centrum. Med den berömda Hamnbanan strax norr om området och diverse trafiklösningar däromkring ursäktas ett köpcentrum som riktas ut mot stora parkeringsplatser och barriärer 400 meter från ett annat bilburet köpcentrum. Samtidigt är vägen ut mot dockan endast för bussar och den gulliga miljön som där skall skapas med små butiker och fik kommer att få en genomströmning av några busspendlare som går av vid fel hållplats?
Exempel 3: Lååångt ifrån Hamnbanan i Östra Kvillebäcken. All förbipasserande trafik dras via Gustaf Dahléngatan där de skall finnas butiker i lokalplan och Färgfabriksgatan. Men för det lokala utbudet av dagligvaruhandel tycks det planeras in att det centrumet skall ligga vid en liten park mitt inne i området. Parken kring Kvillebäcken* kommer att i viss mån verka som en barriär, även om det förstås inte är någon avsikt. Den befintliga Hjalmar Brantingsleden är givetvis en högst påtaglig barriär**, vilket jag kan intyga som boende söder om denna. Påminner på så sätt lite om exempel 2; det skall finnas en miljö där vi gör våra dagliga inköp och den miljön skall helst döljas undan lite för utbölingar. Sedan kan man skapa en mysig miljö där vi skall strosa runt, dricka kaffe latte och titta på folk. Trafikplanering och funktionsseparering är påtagliga även i uttalade blandstadsprojekt.

Kan vi ana en trend i planerarnas sätt att tänka? Barriärer är alltså dåligt eller eftersträvansvärt? Om blandstad endast kan byggas med förutsättningen att få av modernismens barriärskapande dogmer och planeringstraditioner får offras blir det svårt att faktiskt i realiteten bygga den goda staden enligt blandstadsprincip. Är SBK redo att försämra framkomligheten och hastigheten i halvcentrala lägen för att faktiskt skapa levande stadsmiljöer och kommer byggherrar acceptera sådant som till en början kan skräma bort deras idealkund; det äldre paret som sålt villan och vill köpa fräsch bostadsrätt? Det är en stor utmaning att försöka sammanfoga dessa till synes oförenliga sätt att se på stadens gator och vägar till en fungerande lösning istället för trista halvmesyrer. Ibland tror jag att Johan Ekman bara luras och att Backaplan och Kvillebäcken inte kommer att bli annorlunda...

---

* När jag var nere på Älvrummet för samrådet kring det nya Backaplan, i april förra året, var mannen - jag kan inte säga att jag kommer ihåg hans namn - som höll i talarpinnen inte så lite positiv om hur trevlig denna grönyta är redan idag men att den inte är vidare välbesökt Att den är bortglömd är måhända inte så konstigt, placerad som den är på baksidan av affärer, bortom en parkeringsplats och sedan rinner bäcken under Hjalmar Brantingsleden...


---

** När Hjalmar Brantingsleden byggdes någon gång för tusen år sedan medförde det även att Kvilletorget hamnade på sidan av och förlorade sitt strategiska läge. Nu ligger torget avsides och har säkerligen förlorat en hel del dragkraft på det. Jag kan tänka mig (jag spekulerar alltså vilt här) att om någon tankemöde ens lades på det så var det att Kvilletorget skulle ses som centrum för den lokala grannskapsenheten medan all annan handel kan förläggas till Backaplan med alla sina parkeringsytor. Hisingens största och enda torg består mellan det bilanpassade Backaplan skall nu bebyggas. Så kan det gå.

Professor emeritus angriper sociala bostadsenklaver

På söndagens GP Debatt genomför professor emeritus Sören Olsson med sin penna en dekapitering av byggandet i Göteborg. Han menar att den modernistiska planeringen nu gått vidare till att bygga enklaver till rika och kritiserar bostadsenklaven som idé. Som han - och även jag - ser det har byggandet av bostadsenklaver fortsatt, trots en fördröjd ny översiktsplans (ÖPXX) lovord om den goda blandstaden.

"En omväxlande, varierad stad med ett attraktivt folkliv och blandad befolkning, så skulle en stad byggas.

Men så har det inte blivit. Enklavplaneringen har fortsatt med stora områden av likartade hus och upplåtelseformer, skilda områden för verksamheter och boende och svaga samband mellan enklaven och omgivningen. Så ser det ut på Norra Älvstranden och i de så kallade trädgårdsstäderna, som Amhult i Torslanda ."

Citat från GP Debatt

Jag kan inte annat än hålla med. Trots en het och livlig debatt på de platser som folk har en relation till kan bostadsbolagen i mångt och mycket fortsätta bygga upp enklaver. Just för att de är enklaver som byggs på en gång utan pardon mot eventuell tidigare bebyggelse är varken någon nimby-granne eller yimby-anhängare som har förmåga att klaga på att det byggs bostäder i bostadsbristens Göteborg.

"Ett skäl till utvecklingen kan ju vara att människor vill bo i ett område med andra i samma situation, att man söker sig till likar. Till viss del är det säkert så. Men många uppskattar också mer varierade miljöer med rörelse och omväxling och ett intressantare liv vid gator och andra offentliga miljöer. Just det som brukar uppfattas som ett stadsliv och som gör miljöerna attraktiva också för besökare.

Det kan te sig billigt och rationellt att ett fåtal stora aktörer bygger likartade byggnadsmassor och att infrastruktur byggs ut i ett svep. Så har man en vana att agera sedan tidigare. Men det är handlingsmönster och tankestrukturer som skulle behöva brytas upp. Småbyggare, långsamt byggande, bevarande av existerande bebyggelse, blandning av verksamheter och boende, blandning av hustyper, lägenheter och upplåtelseformer borde få ett större utrymme."

Citat från GP Debatt

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

"Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering."

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering - som i den ovan refererade undersökningen - är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat "Sverige-specifik kunskap" när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna "Sverige-specifika kunskap" från sina blonda, ariska föräldrar - eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning - så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln "Etnisk diskriminering och 'Sverige-specifikt' kunskap - vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?" (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

"En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[...]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands."

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

SOM man ropar...?

(Det här inlägger är först skrivet för bloggen Bobbie till VM 2010)

I dagens Gepe presenteras en undersökning av SOM-institutet kring stöder kring olika fotbollsklubbar i Västsverige. Insitutet har i flera år gjort stora undersökningar där frågor kring politik, samhälle, media och kultur står i centrum.

Den undersökning som det skrivs om i Gepes sportdel förvirrar mig dock en smula. Resultaten är en smula slafsigt ihopskrivna; troligen resultatet av en journalist med en smula begränsade kunskaper i undersökningsmetodik som försöker sammanfatta resultaten utan att göra det till en lång utläggning i metodik. I Göteborg stödjer 47 procent DLS, 14 procent Öis och 13 procent GAIS.

Det är inte så mycket resultaten som jag ifrågasätter - även om det förstås är en möjlighet utifrån det som jag vill ifrågasätta - utan urvalet. Nu kan det hela möjligen vara ett resultat av journalistens slarv - näppeligen en nyhet på gepes sportredaktion - men jag undrar. Enligt artikeln har:

"1267 supportrar som aktivt stöder sina lag och följer fotbollen har tillfrågats av forskarna om favoritlagen, vilket är ett tillräckligt statistiskt underlag."

I en undersökning av detta slag finns det i princip två felkällor: Dels uppstår obundna fel som beror på att resultatet av undersökningen avviker en smula från det faktiska sanna värdet genom slump, något som är oundvikligt men går att uppskatta och beräkna för att leda fram till det som i opinionsundersökningar oftast kallades den statistiska felmarginalen (journalisten har enligt min tolkning inget riktigt grepp om vad som menas med tillräckligt statistiskt underlag). De bundna felen är svårare att fånga och beror ofta på en dåligt genomförd undersökning. Hur är det möjligt att göra en uppskattning av antalet supportar som stödjer olika lag när urvalslistan av tillfrågade består av personer som aktivt stöder sina lag? Tas 50 procent av personerna på listan från IFK Göteborgs medlemsregister och säg 15 procent från GAIS medlemsregister och så vidare så torde la de siffrorna i sin tur avspegla sig i resultatet. Som man ropar får man svar.

Förhoppningsvis har SOM helt enkelt gjort en mycket större undersökning bland människor i allmänhet och de som säger sig vara aktiva fotbollsanhängare har fått svara på några ytterligare frågor, i så fall kan det vara i sin ordning - den som lever får se, men jag räknar tyvärr inte på ett klargörande från Gepes sportredaktion.

Ulf Stenberg lallar vidare

I fredagens sedvanliga SoS-spalt ihärdar Ulf Stenberg att blanda upp personlig, patetisk nostalgi med allmänt reaktionära uttalande om dagens fotboll. Lite allmänt gnäll om utlänningar i engelsk fotboll och hur objektivt bra IFK Göteborgs satsning på ungdomar är passar han även på att hylla pajasföreningen Frölunda Indians:

"Det finns tack och lov klubbar som visar respekt för rötterna och vill vårda den traditionsskapande historien, när affärerna går lysande och läktarna är välfyllda. Frölunda Hockey[...] betalade 300 000 för rätten att använda VFIF:s historiska dokumentation, det gamla klubbmärket i återblickar och priser från första storhetstiden. [...]Verkligen en snygg gest i dagens vinstjagande elitidrott."

En förening som ägnar sig åt att sälja jippoevenemang till företag och byfånar samt döpt om sig till Indians skall tydligen hyllas för att visa respekt för rötterna medan Stenberg tämligen konsekvent säger att de som inte ser nödvändigheten med att slå ihop GAIS med några förortslag "hellre sticker huvudena i sanden än inser nödvändigheten med en allians.". Jo, jag tackar och så vidare.

Otider, oseder - och vid Scandinavium finns bara McDonalds men ingen Tikka Masala alls!