Nybyggen i Göteborg 3: Oktanten

Alla nybyggen är inte de där stora projekten eller ikonbyggnaderna som får uppmärksamhet i tidningar eller de där nya bilburna medelklassförorterna som smygs in i vår stads utkanter. Det förekommer även mer anspråkslösa nybyggen mitt i staden. Ett exempel på ett sådant som jag flera gånger tittat på från spårvagnsfönstret med nervös nyfikenhet är kvarteret Oktanten i den så kallade hängmattan i Majorna. Här är det inte bara frågan om nybygge utan även restauration av landshövdingehus.

Det är totalt frågan om tre berörda hus i ett kvarter som tidigare innehållit en ödetomt och ett äldre hus i dåligt skick. Ett hus är från 1800-talet och restaureras externt och internt, ut mot Karl Johansgatan byggs ett nytt hus i landshövdingestil (Jag har inte åkt förbi på några veckor så jag vet inte om de nya fasaderna kommit fram bakom presenningar och byggställningar ännu) och ut mot fiskhamnen byggs ett mer modernt hus med inglasade balkonger. Byggherre är jätten JM som på sin hemsida för ovanlighetens skull lyfter fram en del annat än goda kommunikationer, öppen planlösning och hur lätt det är att ta sig därifrån och hur fin utsikten är - även om de också nämns. Dessutom finns det tydligen kvalitéer som citypuls och närheten till caféer, pubar och restauranger. Ja, till och med innegården framhävs som en fördel - kan verkligen moderna människor bo i hus som inte är fristående i uppbrutna kvarter? Tanken svindlar!

Utöver bostäder kommer det finnas två lokaler som kan/kommer hyras ut till butiksverksamhet eller liknande. Så här har vi alltså ett slutet kvarter som byggs med anpassning till de kringliggande husen, med en restaurering istället för en demolering av ett gammalt hus från 1800-talet, butiker i bottenvåningen och även - tycks det som - en del kontor. Så nu undrar ni förstås vad jag har emot det här nybygget. Inget speciellt faktiskt, verkar helt OK. Det enda tråkiga är la att det på något sätt påminner om att det inte byggs så här på platser där det inte anses nödvändigt eller är påtvingar. Kanske dags att påminna lite om betydelsen (om än liten) av att lämna konstruktiva synpunkter till detaljplaner så att man kunde få se lite mer sådana här kvarter bortom den gamla staden.

Det är nämligen så att restaureringen av det gamla huset inte är något som byggherren kommit på själv. I detaljplanen från 2003 framhävs det att det gamla husen i området framhävs i kommunens bevarandeprogram från 1999 som ”mycket värdefulla exempel på landshövdingehus som tillkom under den första epoken i dess historia 1875-1885. Karl Johansgatan 17 har en ovanligt välbevarad interiör med unika detaljer som är kännetecknande för hus byggda av Johannes Andersson.” . Annars hade la allt rivits och ett punkthus planterats på en gräsmatta. Njae, kanske inte men riktigt säker kan man la inte vara .

*****

Skummade även igenom inkomna åsikter från samrådet och då framförallt inlagor från privatpersoner. Det är en smula beklämnande att se att de framförallt består av typiska nimbyister som beklagar sig över att den nya byggnaden skall bli 5 1/2 våning vilket måhända stör deras utsikt. Endast några få verkar se lite längre än näsan och utsikten räcker.

Nybyggen i Göteborg 2: Älvegårdsvägen

Ute vid Kongahällavägen finns en stor åker. Ja, det finns la flera, åkrar men vid just denna ligger (eller låg i alla fall) en kiosk. Kanske har du någon gång tagit dit till Sillvik eller Lilleby för att bada och innan du svängt av in mot Lillebys villor (många svenskar vill ha egna hem, som i tätbefolkade områden ligger så tätt att utsikten begränsas till grannens vardagsrum) har du passerat denna kiosk och åker. Men det kommer inte vara någon åker länge till. Detaljplan för ett område med egnahemshus och små flerbostadshus har vunnit laga kraft och kommer att bebyggas under detta år och fram till 2012. Får la tro att beslutet av bebygga god åkermark togs innan priserna på jordbruksprodukter började skjuta i höjden med höjda ölpriser som följd för oss med våra I-landsproblem.

Älvegårdsvägens nya små hus (större om du klickar)

Det nya områdets är Älvegårdsvägen, plats har angivits för flerbostadshus med 180 lägenheter (mestadels hyresrätter), 140 grupp-/småhus och 80 tomter som kommer att fördelas utifrån tomtkön (stängt för intresseanmälan, så är du sugen är det försent).

Trots min personliga aversion mot villaområden så föredrar jag områden bebyggda av tomtägare då det ger mer uttrymme för variation och andra lösningar. Nybyggda småhusområden med identiska hus i identisk färg med inget annat än gräsmattor och ännu oplanterade rabatter ger mig olustkänslor. I de uppgifter som finns kring de tomter som säljs av kommunen står det dock att "tomterna blir mindre kommer också att medföra att kraven på anpassning till grannarna blir större. Friheten att välja hustyp och att välja husets placering på tomten blir mindre". Så det blir till att stirra in i grannens kök, precis som på andra sida Konghällavägen.

På många sätt påminner detta område mig om de planer som fördes upp om 150 småhus i Gunnilse i februari vilket ledde till en viss debatt. Dels utifrån en, enligt min mening missriktad, vilja till integration i Gunnilse (lite som blandad stad, kommentar på Yimby GBG) men kanske framför allt utifrån trafikfrågan. Området i Gunnilse ansågs ha för dåliga kollektivförbindelser och för långt till närmsta hållplats.

NCC:s vision

På SBK:s sida för området vid Älvegårdsvägen står det att "[k]ollektivtrafiken är relativt god med bussförbindelse till centrala Göteborg." På samma sätt som i Gunnilse är frågan om turtäthet och närhet till hållplats är relevant. Bil är en nödvändighet för den som kommer att bo här. Dessutom har det framförts mycket klagomål på hur kollektivtrafiken fungerar till och från Torslanda (jag har hört en del om bussar som ofta inte dyker upp eller får för sig att åka en annan väg, men det är anekdotisk bevisföring). Däremot är det förstås bättre än i Gunnilsefallet och som det ser ut i dagsläget skulle det kanske inte räcka med spårvagnar precis utanför dörren var femte minut för att hindra familjer som precis flyttat in i en villa att också äga och köra bil.

Sedan är det frågan om service och funktioner: "Vid Torslanda torg finns livsmedelshall, bank och viss annan service." det är alltså ungefär tre kilometer bort. Inga andra funktioner eller service tycks vara inplanerad eller beredas utrymme.

Summa summarum: Detta är vad som kallas Urban sprawl; förtunnig istället för den förtätning som det talas så fint och varmt om. Södra älvstranden får spaltmeter men förtunningen av Göteborg får föga, om någon uppmärksamhet. Notera även på kartan hur mycket plats det kommer att finnas för menlösa gräsmattor och parkeringsplatser runt flerbostadshusen.

*****

Har kollat lite närmare på NCC:s sida, som är en byggherre för området. För det första så vet jag inte om nyfunkis längre är så nytt eller spännande för småhus som de skriver men framförallt roas jag lite över deras bilder över området; havet är i fokus. Nå, så långt är det inte till havet. Men det är verkligen inte havet jag ser för min inre blick när jag tänker på den där kiosken vid den stora åkern.

Nybyggen i Göteborg 1: Örebrogatan 2-6

(se tidigare programförklaring, kallas Långströmsgatan hos stadsbyggnadkontoret, Örebrogatan hos byggherren)

Eketrägatan när Bräckelinjen försvann 1968

Eketrägatan är ett bekant namn för de flesta invånare som bor på Hising Island. Nej, det är inte en spännande gata med flera olika intressanta affärer och kaféer, charmigt gatuliv och vackra hus (ingen knarkhandel eller några MC-klubbar heller vad jag vet). Eketrägatan är en knutpunkt för den lokala kollektivtrafiken. Tre spårvagnslinjer passerar här till och från Biskopsgården (fram till 1968 fanns också Bräckelinjen som svängde söderut, men kollektivtrafik sågs la som omodernt på den tiden) och det går att ta buss för att ta sig till Norra älvstranden eller till och med över Älvsborgsbron (ja, det är faktiskt sant, det går att åka kollektivt över bron!).

Nybygget ur fågelperspektiv

Området runt knutpunkten med sin obligatoriska Pressbyråbutik består dels av limpor och andra flerfamiljshus från 1950-talet kringslängda på gräsmtattor och ett par egnahemsområden från 19,0-talet samt hörnet av det industriområde som inkluderar Volvo Lundby. Knutpunkten är del av en trafiklösning där Hjalmar Brantingleden möter Långströmsgatan som i bilismens anda tar upp en massa plats och genererar mängder av små, oanvändbara gräsmattor.

Tre ofärdiga punkthus

På den största av dessa gräsmattor (och ett fotbollsplan) är byggherren Botrygg (fanns inget mer paternalistiskt namn ledigt?) på god väg att färdigställa tre punkthus. Ja, gräsmatta är vad jag kallar kallar det. På Botryggs sida för projektet beskrivs det som en park. jag uppmanar er att söka på Örebrogatan på eniro och titta på parken och berätta för mig om ni tycker att det ser ut som en park. Dessutom förtäljer de stolt att "[b]ostadsområdet kommer att bebyggas med målsättning att bevara mest möjligt av parkmarken." Ja, här har vi alltså återigen det klassiska huset i parken som inte är en park.

Kran och bro i fjärran, förgrunden inte fullt så pittoresk

En låååång parantes: Parken har under en tid varit ett hett ämne på yimby.se och idag har Svenska Dagbladet en stor artikel om den nya parktrenden:

–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där park­ytan inte räcker till för alla behov. Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.

Om det är Botryggs definition av park som i praktiken kommer att gälla för framtidens byggen är det inte frågan om någon förändring utan en fortsättning från planeringstänkandet runt efterkrigstidens förorter där parker - en eufemism för de bitar som blir över och gräsmattor - verkar mer som barriärer än som något annat (se tidigare inlägg av mig angående en annan SvD-artikel i april).

Parken lär la vara trädet till höger

Nu är det la i och för sig inte någon risk att Örebrogatans park är eller kommer att bli en barriär för någon, det är nämligen bara en liten gräsmatta! Det är tre punkthus på fem våningar med 1-4 rumslägenheter, totalt 96 hyreslägenheter. Bra med fler hyreslägenheter (även om de som har råd att betala hyran säkert har råd att köpa lägenhet och leva i en mer gynnad boendeform), men i övrigt inget spännande eller intressant med de här husen. Punkthus på gräsmattor delvis naggade i kanten av parkeringsplatser; bilism ni vet. Tydligen skall bollplanen behållas, vilket får mig att tänka på ett sarkastiskt inlägg på yimby.se om Le Corbusier:

"Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga."

Husen på Örebrogatan kommer inte att ge mig personligen något mer än fler personer på morgonvagnen. Men jag skall måhända inte vara så självcentrerad och försöka föreställa mig hus bygget kunde sett annorlunda ut. Ett stort problem som jag ser det med områden mestadels planerade efter kriget är att de är så svåra att förändra. När arkitekturens största tänkare upplyftes till teknokratiska gudar började de, likt många andra inom flera andra verksamhetsfält, att bygga små utopier; färdiga platser. Hus, vägar, skolor, affärer och mycket annat är redan i förväg inplanerade på ett oflexibelt sätt. Här och där har det lämnas lite gräsmattor som kan bebyggas, men det blir fortfarande på den gamla planens villkor. Samtidigt tycker jag att någon kunde haft mod nog att bygga ett sammanhängande kvarter med högre exploateringsyta av den existerande marken. det är trots allt nära en knutpunkt, skulle det inte kunna finnas plats för annat än bostäder?