För några år sedan läste jag med uppskattning den finske författaren Väinö Linnas bok Okänd soldat, om den brokiga skaran människor som verkade i ett kulsprutekompani under det finska fortsättningskriget - måhända inte så fullt glamorös del av Finlands krigshistoria som Vinterkriget 1940/41.
Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.
Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.
Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.
Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.
Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:
och i bokens slut,
Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan...
Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.
Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.
Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.
Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.
Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:
"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi."
och i bokens slut,
"Finlands sommar är vacker. Men kort."
Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan...
