Snabb mat allt långsammare

Jag var på en hamburgerrestaurang i centrala Öst-Borås igår. Det var la en tämligen ordinär vardagskväll sådär runt femsnåret på eftermiddagen - en tidig, bekvämlighetsflaggad middag innan bio helt enkelt.

Det är något som jag börjat notera med hamburgekedjor och är att det ofta tar allt längre tid. Jag misstänker att detta beror på att kedjorna, på grund av konkurrens, försöker erbjuda allt mer olika alternativ till sina kunder. Långsamt håller företagen på att undergräva den rationalitet på vilket deras koncept är grundat.

Är jag helt fel ute att tro att detta är en större trend som nu kommer in från produktionsindustrin? Tänk tillbaka till era skolböcker om modern historia där det oftast, i ett desperat försök att göra Historia intressant för individer som endast var intresserade av sin egen ångest, refererades till Henry Fords slogan att man kan få sin T-Ford i vilken färg man vill bara den är svart. Detta var ett extremt exempel på standardiserad massproduktion. Detta spreds senare till varuhandeln där det löpande bandet blev ett varuband. Slutligen spreds konceptet till snabbmatsrestaurangerna.

Varuproduktion tillverkas inte riktigt så längre. Mängder av företag kan producera billiga varor, för att konkurrera gäller det istället att kunna ge kunden vad just kunden vill ha. Resultatet blir extrautrustning i bilar, snabba modeväxlingar även bland baskläder och juice i limited edition. Nu kan man även göra massa olika val när man skall äta snabbmat. En viktig del för att öka produktiviteten inom industrin var att få ner spiltider genom att arbetarna inte behövde gå runt och hämta saker och ting på olika platser. När jag stod och väntade på min hamburgare kunde jag observera hur mycket arbetaren vid disken fick gå bort någonstans för att hämta eller göra något speciellt.

Självklart iakttar jag detta främst som kund men har även en del information från insidan, då jag under den första tiden i Öst-Borås bodde med två personer som jobbade på denna hamburgekedja. De kunde med irritation förtälja om de olika idéer som företagsledningen kom på för att ge kunderna unika produkter som oftast innebar att det försvårade för deras arbetare. Ju mer arbetaren får gå runt för att hämta en specifik skruvmejsel eller en speciell dipsås desto ineffektivare blir arbetsproduktiviteten.

Med tiden tycks en hel del kunder vänja sig vid denna valfrihet. Själv är jag inte fullt så överförtjust. Det finns, som säkert en del känner till, ett företag som säljer mackor enligt en idé som förenar ett löpande band (nåja, det är bara ett bord) med total valfrihet för kunden. Jag tycker mest det är jobbigt att behöva välja allt. Hur skall jag kunna välja vilken lök jag vill ha på så där på stört när jag inte ens orkar göra ett PPM-val? Konstigt nog har prokrastineringens mästrare, min bättre hälft, inga problem med detta utan tycks faktiskt uppskatta detta.

Vad jag har än svårare att vänja mig vid är den tid det tar att få en hamburgare när alla andra kunder gör aktiva och allt mer avancerade mål. Stoppa valfriheten!

Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

"Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. "

Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.

Tidsstudiemannens skymning

Roades under eftermiddagens kaffepaus av en artikel i UNT om en sociologisk studie om surfande på arbetstid. Doktoranden Roland Paulsen har kommit till slutsatsen att den främsta orsaken är att många helt enkelt har för lite att göra på sin arbetsplats. Många vill egentligen inte surfa runt men är understimulerande och har inget annat att göra. Att då från arbetsgivarens förbjuda och blockera sidor blir tämligen verkningslöst.

"Tomt arbete" beskriver han som situationer där anställda inte vill surfa runt, men ändå gör det för att de är understimulerade. Det visade sig vara förvånansvärt vanligt. - Flera av dem jag pratat med spenderar mer än halva sin arbetsdag framför internet, säger Roland Paulsen. Förra året sparkades ett flertal personer från Luftfartsverket efter att de blivit påkomna med att porrsurfa under arbetstid. I det fallet ska de anställda ha spenderat upp till tre fjärdedelar av sin dag framför pornografiska hemsidor. - Det intressanta är att de blev ertappade på grund av att man hade tittat på hur Internetanvändandet på verket såg ut. Inte för de här personerna hade utfört ett dåligt arbete. Hur kan man ägna så mycket tid åt andra aktiviteter utan att någon märker det?

Se till att dina anställda använder Facebook enligt MTM-metoden!

Det är ett sätt att angripa ett symptom istället för att ta tag i problemet. Ett problem som rimligen kostar företaget mycket mer pengar än om arbetstagare kan få ta korta pauser och surfa ut på vilken sida de vill, som jag gör nu när jag skriver detta inlägg, men samtidigt har arbetsuppgifter att lösa.

Den grupp som dock gjorde det för att de kände sig understimulerade såg det som ett riktigt problem, vilket kan tyckas vara lättlöst genom att bara be om mer sysslor. Men Roland Paulsen säger att det inte alltid behöver bli bättre bara för att man är ärlig. - En bankman jag intervjuade arbetade 15 minuter effektiv tid om dagen vilket han inte alls var nöjd med. Han lade alla korten på bordet och då halverades hans tjänst.

Som intresserad av arbetslivsfrågor ur ett mer historiskt perspektiv är det fascinerande hur mycket tid som slösas bort inom tjänsteproduktion utan att arbetsgivare inte är förmögna att se detta. Detta torde vara en mardröm för den idoga tidsstudiemannen. Jag misstänker att orsaken står att finna i hur den moderna tjänsteproduktionen i många fall fungerar. När arbetstagare inte har enkla, tydligt definierade arbetsuppgifter av rutinartad karaktär är det närmast omöjligt eller i alla fall väldigt dyrt för företagen att övervaka arbetet. När många arbetsuppgifter dessutom i många fall är unika och bara delvis identiska från gång till gång, så är det väldigt svårt för arbetsledningen, som dessutom kanske inte är så värst insatta i alla sina underställdas arbete, då de saknar kunskaper om program och liknande, blir det svårt att sätta ut hur lång tid en arbetstagare skall få på sig för en specifik uppgift. I vissa fall får detta rimligen det motsatta utfallet i att vissa arbetstagare får en omänsklig arbetsbörda medan andra sitter och slösurfar omkring dem i samma kontorslandskap.

GAIS årsredovisning 2009

På grund av min nya tillvaro i exil kunde jag inte närvara på årsmötet och följdriktigt inte heller rapportera om tillställningen här, såsom jag gjorde 2008 och 2009. Däremot såg jag till att få årsredovisningen 2009 sänd till mitt kontor, vilket jag kan tacka Tony B. för.

Årsredovisningen 2009 var denna gång snyggare och proffsigare än föregående år, då det i var frågan om en vanlig utskrift. I alla fall var den det tills jag spillde lite soppa på den häromdagen. Jag har inte haft tid och riktigt motivation till att skriva om den nu. Det är givetvis möjligt att jag missar detaljer som förtydligades under årsmötet men detta är i vilket fall mitt intryck av resultatet 2009 och budgeten för 2010.

Den nedersta linjen har varit relativt känd och har fått en del mediauppmärksamhet, vilket brukar bli fallet då det finns något negativt att skriva om GAIS. - 6,3m är verkligen inte bra, ett än större underskott räddades upp av i första hand - får man förmoda - försäljningen av Ericsson till DLS. En händelse och ett faktum som tillsammans med spekulationerna kring Wandersons försäljning gav mig magsår från julafton till slutet av januari och transferfönstrets stängning.

Försäljning var en nödvändighet för att rädda ekonomin på sikt. Att klubben blöder utan en eller ett par försäljningar per år är emellertid inget unikt för GAIS. Som jag påpekade i en genomgång av allsvenskans ekonomi 2008 så uppväges klubbarnas sammanlagda driftresultat på -71,7m med ett försäljningsnetto på +84,4m det året. GAIS minskade sin vinst på spelarförsäljningar från 11,9m 2008 till 6,3m 2009.

En stor bov i dramat är givetvis personalkostnaderna. Fotboll spelas av människor och är således klubbens största resurs men också dess största kostnad. På grund av en allt för stor trupp och utköp av spelarna Daniel Morais Reis och Levon Patjadzjan spräcktes budgeten med ett antal miljoner. De stigande lönekostnaderna hade givetvis varit berättigat om det köpte klubben en bättre placering men med facit i hand presterade denna trupp exakt samma resultat för 15 procent högre kostnad.

Det hela är en balans på slak lina. Köper och betalar klubben spelare som inte levererar eller misslyckas med att sälja dem när de lyckas är ett misslyckat år att vänta. Faran med felaktiga affärer är påtaglig och ett felbeslut kan få ödestigna konsekvenser. Felbeslut är ofta svårt att undvika. Våren 2008 ansåg nog de flesta att GAIS gjort en lysande affär när de fick in Levon Patjadzjan i truppen- tur eller skicklighet? Sett till 2009 var denne spelare endast en ekonomisk belastning - otur eller felbeslut?

GAIS och de flesta allsvenska klubbar lever under förhållanden som försvårar långsiktigt planerande, vilket är en delförklaring till att många klubbar ofta tycks lida av damp och river upp högtidligt deklarerade framtidsplaner när poängen eller pengarna sinar.

På pluskontot för 2009 är faktiskt publikintäkterna som steg från 6,7m till 10,8m, trots all den dåliga publicitet, diverse bojkotter och låga publiksiffror som året genererade. Se där, någon nytta av att GUAB gick back tio miljoner, vilket kommer att bestå under nästa år då de inte gick bra med att riva upp rådande avtal. Även sponsor- och reklamintäkterna steg från 6,5m till 7,2m. Måhända bra under vad som beskrivs som dåliga tider men samtidigt inte riktigt i linje med föregående års budget. Det sägs att GAIS är urusla på detta och att exempelvis BK Häcken får dubbelt så mycket. Med bristande fakta i frågan kan jag inte riktigt säga bu eller bä i det avseendet. Med tanke på att vi även tappade två stora sponsorer på grund av yttre omständigheter får man kanske ändå säga att det var ett fall framåt.

För 2010 satsar GAIS återigen på ett nollresultat. För att uppnå detta förväntar sig klubben, till skillnad från förra året, att sälja spelare för fem miljoner. Inte ett helt orealistiskt antagande, i alla fall om Wanderson kan säljas till sitt marknadsvärde och inte skeppas iväg som koks i lasten till den vietnamesiska andraligan eller något liknande. Det tarvas även en del intäktsökningar från fotboll och marknad. Den stora frågan är dock att hålla koll på kostnader för spelartruppen. På papperet ser det fint ut, men så gjorde det även förra vårvintern. Tyvärr kan man inte vänta sig något annat än diverse käftsmällar som rubbar GAIS cirklar och utfallet för 2010 torde vara en stokastisk variabel med stor varians även i år.

Resultat inte alltid funktion av lönekostnad

Visst är det härligt när journalistisk är att med andra ord skriva av en artikel från en annan tidning som inte gjort något annat än att hämtat ut uppgifter från skatteverket? Det är i vilket fall vad som skett efter att Aftonbladets rosa del publicerat en lista på allsvenskans tio mest betalda spelare 2009, vilket sedan ompublicerats både här och där.

Nej, jag är uppenbarligen inte mycket bättre själv. Nu inbegriper uppgifterna alla inkomster, inklusive signeringsbonus, men det är ju rimligen att betrakta som en del av deras lön som betalas ut i förväg. I alla fall i de flestas ögon.

Även om signeringsbonus betalas ut ojämnt över kontraktslängden är det en utgift som drabbar alla klubbar någon eller några gånger per säsong. Det intressanta är således inte i första hand att Ekong kommer överst på listan utan hur många andra Djurgårdsspelare som är med.

Av tio i topp har Elfsborg och Den Lille Satan två spelare var medan Häcken, Malmö FF och AIK har varsin. Fem av tio spelare är således hos klubbarna som hamnade på topp tre. Häcken och Malmö FF är båda på den övre halvan. Djurgården med hela tre spelare på listan hamnade på 14:e plats och lyckades med nöd och näppe rädda sig kvar i högsta serien genom ett kval.

I vanliga fall finns det en påtaglig korrelation mellan lönernas storlek och en fotbollsklubbs framgångar (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England påtagligt med ett R2=0,92). Djurgårdens IF tycks vara ett lysande exempel som visar att allt inte handlar om ekonomiska muskler utan även på något som sitter mellan axlarna. Lönerna gick dessutom till en komplementspelare på mittfältet och en anfallare som inte kan göra mål.

Av någon anledning är dock Sportbladet valt att lyfta bort spelare som slutat efter följa säsongen. Marcus Allbäck skulle annars ha hamnat överst (däremot inte sagt att Allbäck har en del andra inkomstkällor) och vi ser ju hur bra det gick för Örgryte förra säsongen. Undrar var Alvaro Santos hamnar på listan?

Signeringsbonusar är en stor kostnad som klubbar tar på sig för spelare som sedan allt för ofta inte levererar. Sett till allsvenska klubbars omsättning är inkomsterna dessa spelare får mycket stora. En misslyckad investering är i det närmaste en katastrof, oköpt är ofta det bästa köpet.

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

"I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. [...] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar."

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären - där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare - det vill säga staten - och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

"Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. [...] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv."

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.

Utbud och efterfrågan

Publicerade en krönika på Yimby Uppsala kring utbud och efterfrågan på attraktiva bostäder. i Uppsala Det vill säga i praktiken bostäder byggda innan 1950...

Idéer och ekonomin

Noterar lite så här i efterhand att min kollega och chef hade inne en under strecket-artikel i måndags. I denna för han, i stor utsträckning byggt på forskningsresultat av historieprofessorn Boyd Hilton, resonemanget kring att ekonomiska idéer styr ekonomin utan att teorierna allt som oftast är efterhandskonstruktioner som sedan med distans tillskrivs stor betydelse. Såsom Kenyes General Theory, som i stort förordade en ekonomisk politik som redan börjat förverkligas - inte minst i Sverige. Inte heller skulle förändringarna som startade under 1970-talet i realiteten styras av den nyliberal, Hayek-inspirerad teori utan var en följd av turbulens i det ekonomiska systemet.

Jag använder detta som en ursäkt för att på bloggen lägga in något av det nördigaste jag sett på länge: En rap-battle mellan Keynes och Hayek.

(japp, bilden är för stor för bloggens skrivfält igen)

FI föreslår ökade inträdeskostnader på bostadsmarknaden

Såg på gårdagens nyheter att Finansinspektionen (FI) oroar sig över belåningsgraden på svenskars bostäder (SvD, DN). Vid räntehöjningar eller svåra tider kan låntagarna få svårt att betala och FI vill därför skärpa reglerna:

- Men vi vill se till att hushållen som är högt belånade har incitament att skaffa sig en kudde.
FI överväger att utfärda ett allmänt råd som begränsar utlåningen till 75—90 procent av bostadens marknadsvärde.
- Vi förväntar oss att bankerna följer råden, men om de visar att de kan uppfylla syftet på annat sätt är det okej för oss, säger FI:s chefsjurist Per Håkansson.

Siffran som nämns är onekligen intressant och borde väcka en hel del debatt. Jag bor själv i hyreshus och skulle gärna bo så om omständigheterna var bättre. Nu är det dock så att för att få en attraktiv bostad i stad eller för förort i framtiden lär bostadsrättsköp vara nödvändigt, att jag bor i hyresrätt är helt enkelt till stor utsträckning ett resultat av att jag inte har vidare hög lön.

Låt oss utgå från SBAB:s riktlinje på max 95 procent lån och att FI sedan ändrar detta till en regel på det lägsta nämnda beloppet, 75 procent. Det skulle innebära att lägsta möjliga belopp som en förstagångsköpare behöver betala femfaldigas

Det skulle vara intressant att notera vad denna minskande efterfrågan på sikt medför för prisutveckling. Spontant låter det som om yngre generationer i hög utsträckning skulle ha väldigt svårt att komma in på den premierade bostadsmarknaden med nuvarande priser i svenska tillväxtregioner, dit jag antar att man vill att yngre människor skall flytta.

Ja, måhända kan man skramla ihop pengar nog för att köpa en nedgången lägenhet i en förort av typen, Angered, Gottsunda men varför skulle jag ta ett lån för att köpa skit?

Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få...

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

- Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger - se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

---

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

- Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).

---
För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

---

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till "prenumerera"). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.

Debatt om byggsektorns effektivitet

Dålig fart på bloggen. Skulle gärna säga att det beror på att jag har ett så spännande och intressant liv. Det är tyvärr inte hela sanningen. Delvis beror det på att jag inte tycker att jag läser om något intressant att skriva.

Ett undantag är dock ett meningsutbyte jag tagit del av under de senaste dagarna på sync blogg. Denna blogg drivs av en byggentreprenör i Göteborg och jag upptäckte den i och med att han gick och gav några förtydligande i samband med att YimbyGBG lite om ett projekt i Västra Nordstaden som han var inblandad i. Sedan dess har jag haft hans blogg i mitt bloggflöde.

(Ja, de talar sådär i Uppsala. Det blir så här brett på grund av youtube och går inte att få mindre. kanske snart tid att ändra upplägget på bloggen...)

För en tid sedan tog han upp den youtube-video som en centerpolitiker med stora ambitioner (Jonas Pettersson - 100 nya år av tillväxt) gjort där denne smygfilmar lata byggarbetare vid gamla Brandstationen i Uppsala, där det byggs om och nytt.

Jonas Pettersson för resonemanget att byggsektorn har lägre produktivitet än tillverkningsindustrin på grund av en protektionistisk fackförening. Jag vill hävda att det för det första är tveksamt att jämföra byggsektorn med industrin och förklara differensen med bristande internationell konkurrens, oavsett vad Calmfors skriver, då det finns tekniska och arbetsorganisatoriska hinder som inte går att lösa inom bygg- och anläggningssektorn på samma sätt som i produktionen av varor. För det andra anser jag att det är problematiskt att i princip göra konkurrensbristen till ett problem som skapats av facket och ignorera det oligopol av stora byggföretag som dominerar branschen. Det är näppeligen genom prispress på löner och ökad arbetstakt som allena är lösningen på byggsektorns effektivitetsproblem.

Nåväl, den som är intresserad kan följa debatten (med motparten Berra) här och bloggarens uppföljningar här, här och här. Jag har tidigare tagit upp problemen spilltid på arbetsplatserna och oligopol på marknaden här och här.

De vänsterradikala bankerna

Vid fördagsmiddagskaffet fnissade jag lite så där lagom omoget och förtjust åt Nils-Olof Olleviks krönika i SVD:s näringslivsdel. Krönikören frågar sig varför det är just vänstern som är upprörd över chefernas höga bonusavtal på de stora bankerna.


I Rudolf Meidners förslag för löntagarfonderna skulle en femtedel av företagens övervinster ("övervinster") flyttas över till fonderna. Nu har de bankanställda tagit saken i egna händer och i stort sett flyttar över hundra procent av vinsterna till sig själva, arbetstagarna tar över kontrollen!

Att de anställda i detta fall är en handfull i ledningen är måhända att betrakta som ett olycksfall i det marxistiska arbetet, revolutionens avantgarde måste måhända ta sig vissa friheter?

---
Efter att bläddrat igenom Svenska Dagbladet och sörplat i mig kaffesumpen begav jag mig till ett litet rum med låst dörr tillsammans med en liten minoritetsskrift som levererats till min arbetsplats genom att en kamrat exproprierat ett förfrankerat kuvert från sin multinationella arbetsplats. I denna kunde jag med nostalgisk glädje notera att det uppmärksammades att det nu är mer än tjugo år sedan den antifascistiska försvarsvallen raserades.

[TV] Kraschen

har långsamt börjat upptäcka fördelen med SVT-play. Det var kanske framförallt fördelen av att de visade den amerikanska serien John Adams. Det är rätt trist att försöka följa en serie som går sent på söndagskvällen.

Under senaste dagarna har jag tittat på de tre avsnitten i dokumentären Kraschen, om bilarbetare på Volvo och Saab som blivit varslade. Väldigt enkelt men också ärligt. Det är befriande att få se en dokumentär som visar en rad vanliga men givetvis på sitt sätt unika individer som hanterar den mentala, ekonomiska och sociala utmaning det är att bli arbetslös.

Ofantligt skönt att slippa titta på tillgjorda, narcissistiska kändis-strebers med sina registerade låtsatskänslor eller deltagare i diverse dokusåpor av olika slag med sitt i förväg enligt dramaturgisk mal planerade och regisserade frammanande av känslor.

Har förvisso uttalat mig emot offentliga insatser för att rädda bilindustrin, mumlade något om Schumpeter och det mer är ett uttryck för panik en ett reellt sätt att lösa det underliggande problemet.

Därmed inte sagt att jag inte kan förstå hur det känns att bli uppsagd från ett jobb och den till synes obrytbara cykeln av apati avbrutet av påtvingade besök på den fars som är arbetsförmedlingen. Kunde med lätthet känna igen mig själv i den småbarnsfar, som efter sitt första besök på arbetsförmedlingen går och svär på parkeringsplatsen över den idiotiska så kallade handlingsplanen, ihopskriven av arbetsförmedlaren halvt om halvt över hans huvud.

För att vara helt ärlig väntade jag mig inte att bli berörd utan började mest bella för att få se lite bilder av Göteborgs turistfria platser.

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal.

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening - jag vet). Först blir bygget - som väntat - mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Söndagsföreläsning för balans

Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark - vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års - kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.

Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.

Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.

Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.

I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.

Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.

Stadens tragedi

Efter en viss tids apati på stadsplaneringsområdet har jag återigen publicerat mig på YimbyGBG:s sida, om än i mer allmänna ordalag. Nu även på YimbySTHLM.

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för Yimby. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.



I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

Yimby-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Dumsnål exil-cyklist

Varning! Följande inlägg innehåller en hel del gnäll och även en del reaktionärt, småborgerligt romantiserande av små, fristående affärer.

Då jag omlokaliserade till Uppsala kunde jag inte ta med mig allt. Min bättre hälft bor fortfarande kvar i vår lägenhet på den gröna ön och jag bor inneboende på ett begränsat antal kubikmeter. Det fanns varken behov eller möjlighet av att ta med mig allt.

Det kanske viktigaste jag tog med mig var cykeln, mitt viktigaste transportmedel. Däremot tänkte jag inte så långsiktigt som att ta med mig verktyg för att reparera den.

På måndagen börjar jag jobbet någon timma senare då jag kom tillbaka från en helg i Göteborg relativt sent. För att kompensera och späka mig enligt gammal god luthersk tradition stannade jag istället kvar på kontoret lite längre.

När jag väl kom ut från kontoret hade jag givetvis fått en punktering. Troligen en resultat av det vassa grus som hälls ut under vinterhalvåret. Även om jag vet att Clas Ohlson inte brukar ha rätt sorts slang (47-622) hoppas jag i alla fall hinna dit för att köpa något att laga slangen, som bara pyst ut halvt och därför troligen bara har ett litet hål. 19.04 kommer jag in i innerstadsgallerian för att se plåten dras ner framför ingången. Det blir till att gå hem, vilket totalt tar 40 minuter.

En Skeppshult ARC. Tyvärr är inte min cykel så här ren och fin i dagsläget, vilket än är bidragande orsak - utöver min dumsnålhet - till att jag inte vill lämna in del på reparation vilket säkerligen varit mycket smartare, enklare och kanske också billigare.

Följande tisdagsmorgon går jag upp extra tidigt för att gå till jobbet. Jag har åkt buss en gång i Uppsala och planerar inte att göra det igen. Maken till otrevligt, småstadsbemötande från chauffören uppmuntrar mig inte till att på något sätt bidra till stadens kollektivtrafikåkande.

Det "regnade" i stort sett hela vägen till kontoret. Jag skriver "regnade" då det är det intrycket jag fått av nederbörd här i den östra rikshalvans inland. Med ett västkustperspektiv är det löjligt att jämställa lite patetiskt vattenskvättande med regn i Göteborg.

När halva dagen gått bestämmer jag mig för att gå in till centrum för att köpa slang och verktyg och arbeta hemeifrån under eftermiddagen. Går och köper en slang på en liten cykelfirma men är för dumsnål för att köpa nödvändiga verktyg där - jag har ju sådana hemma i Göteborg - utan går istället återigen till Clas Ohlson. Där köper jag något slags verktygssats modell billig.

Detta är givetvis ett misstag. När jag kommit hem och vänt upp och ner på cykeln, plockat av hjulet, fått av däcket och bytt slang visar det sig givetvis att pumpen som följer med i den så kallade verktygssatsen inte fungerar, i alla fall inte för en normal cykelventil.

Jag behöver alltså en pump och går till det relativt närliggande externa köpcentrumet Gränby Centrum. En gigantisk koloss omgivet av parkeringsplatser där det går att köpa mängder av skit men givetvis - visar det sig efter besök på kvantum, Coop Extra, Stadium och Intersport - inte cykelpumpar!

Så jag får göra det som jag givetvis skulle gjort från början. I dt närliggande 1950-talsområdets inre finns det en del dåligt placerade lokaler - för att ingen utomstående skall hitta dit - har jag tidigare noterar en liten cykelverkstad. Där kan man köpa sig en vettig pump som är bättre och endast marginellt dyrare är skiten från Clas Ohlson. Dessutom får jag reda på att det finns gratis luft på baksidan. Praktiskt, tänker jag. Därför pumpar jag bara in luft nog för att kunna rulla ner för backen på morgonen och fylla däcken ordentligt då.

Återigen ett misstag! Då jag inte pumpat upp däcket ordentligt har jag missat att däcket inte kommit runt ordentligt vid ventilen. När jag fyller slangen med luft på onsdagsmorgonen blir detta uppenbart då det blir en stor bula vid ventilen. Jag orkar dock inte ta tag i detta direkt utan cyklar till jobbet. Dessutom har det kommit i en köldknäpp under natten. Cykeln - som jag inte kan ställa in någonstans - har frusit till och det går inte att växla. Således är jag fast på ettans växel i nedförsbackar och med en bula på framdäcket - duns, duns, duns.

Så då fick jag gå ut på lunchen och försöka komma tillrätta med bulan. Det gick hyfsat även om det givetvis skulle vara bättre att ta av hjulet, vrida av däcket och göra om hela proceduren. Men vem vill göra det utomhus i minusgrader framför en lunchmatsal?

Nej, jag sitter kvar här inne på kontoret efter jobbet och gnäller av mig lite. Inte
fan vill jag gå och eventuellt upptäcka ännu något problem med cykeln. Som tur är finns det en gammal fällbar säng här inne på kontoret och blir jag hungrig finns det en del frukt i pentryt.

---
Uppdatering: Så till slut ger jag upp och går ut i mörkret och kylan. vad lyckas jag med då? Jo, jag rycker hårt i växeln för att försöka få in en högre dito. I detta så kraschar det till och något går fel med vajern inne i växeln. Den slutar fungera och jag kan inte längre växla. Tur i oturen är det i alla fall på högsta växeln.

Följande dag - idag torsdag - sticker jag bort till en närbelägen cykelaffär som är återförsäljare. Gubben drar och ryker lite och lyckas fixa till problemet på två minuter. Ingen betalning nödvändig. Det är inte första gången jag åkt in på cykelaffärer och fått ett sådan snabb och gratis eller prisvärd lösning av problem; cykelreparatörer är jordens salt!

---
Kom jag ihåg att nämna att för några veckor sedan fick jag i ett hål i min gelsadel då någon idiot rykte ut sin egen cykel och skrapade hål på min sadel med sitt handtag? Uppsala är en anti-min cykel-stad!

Transaktionskostnader i Premier League

Dagens Nyheter har publicerat en lista framställd av Engelska Fotbollsförbundet (FA), som visar hur mycket pengar som klubbarna i högsta ligan betalat ut till spelaragenter under perioden oktober 2008 till september 2009. Under ett år helt enkelt.

Topp 5:
1. Manchester City – 12.874.283
2. Chelsea - 9.562.223
3. Liverpool - 6.657.305
4. Tottenham - 6.066.935
5. Wigan - 5.527.548

Slutnotan för klubbarna blir sammantaget £70,6 miljoner. Detta är alltså priset för transferering av talang och fotbollskunnande för en världsledande liga under ett år. £3,5 miljoner per klubb och år.

Nu skall jag inte förfära mig över denna summa. Det är dock värt att reflektera över kostnaderna och om det så att säga är värt det. För det är i viss mån tveksamt huruvida det verkligen är så värst mycket som klubbarna får för dessa pengar. Scouta spelare får man hoppas att klubben klarar av själva. jag förmodar att priset är den summa som klubben måste betala för att få igenom övergångar med allt vad det innebär att upprättande av kontrakt och avtal med den gamla klubben.

Lägsta 5:
16. Fulham - 1.469.258
17. Wolves - 1.235.703
18. Birmingham - 974.982
19. Stoke - 716.042
20. Burnley - 468.398

Skulle vara intressant med lite äldre siffror och hur dessa relaterar till övergångssummorna. Min spontana uppfattning är att en kraftig inflation på talang under de senaste årtionden skapat stora vinster för agenter. Skall bli intressant och se om spelaragenter på den här nivån som grupp kan hålla uppe de här inkomsterna om eller när efterfrågan på fotbollspelare på toppnivå stagnerar. Kommer då spelaragenternas andel av övergångssumman sjunka eller hålla sig konstant?

Fan ta Strindberg

Sitter på kontoret och känner mig lite seg, det är hög tid att bli lite kulturradikal!

bland kulturnyheterna på SvD avslöjas det att det inte kommer att ges ut några statliga pengar för att fira hundraårsjubileét av August Strindbergs död 2012. Ett faktum som bland annat upprör skribenten Lars Ring. Denne menar att om hundratals miljoner kunde satsas på Linnés jubileum så skall även firandet av Strindbergs död få pengar.

Jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida Strindberg är bättre eller sämre än Linné. Vad jag däremot vill hävda är att felet inte ligger i att inte ge pengar till Strindberg, felet ligger istället i att kulturdepartementet går ut och delar ut påsar med pengar till en specifik händelse.

"Strindberg startade Intima teatern tillsammans med August Falck. Trots begränsade resurser fick scenen stor betydelse för svenskt teaterliv."

- citat från SvD, kursivering adderad av mig och pekar på vad som tydligen skiljer Strindberg från dagens kulturarbetare...

Man skulle kunna tycka att människor som arbetar inom kultursektorn skulle kunna använda sig av sin kreativitet till något annat än att hitta på nya sätt att maximera sin egen budget på. Om exempelvis en teater tycker att Strindberg är värd att uppmärksamma så får de la sätta upp fler Strindbergpjäser inom ramen för sin befintliga budget istället för att använda ett jubileum som en förevändning för att få mer pengar!

Anledningen till min hållning mot en kulturens osynliga hand är det fullständiga äckel som jag kände mot Linné härom året, ett äckel som faktiskt inte gått över än. Bara åsynen av Linnéträdgården här i Uppsala gör mig lite illa till mods. Mängder av pengar satsades på 300-årsjubileét av botanikerns födelse och som en följd av detta blev det alltså en massa Linné oavsett om det fanns någon publik eller inte.

Nu finns det säkerligen ett intresse för Strindbergs jubileum - gubben är ju inte precis bortglömd - precis som det fanns ett intresse för Linné men i alla fall jag uppskattar lite moderation i firandet. Linnéfirandet blev enligt min uppfattning för stort och jag tror att orsaken till detta står att finna i att en massa olika kulturaktörer sprang åt samma håll i jakt på statens pengar.

Nu kanske jag låter borgerlig och kulturfientlig men jag tror nog att i grund och botten skulle kulturen må bättre av lite mindre Gosplan. Jag förordar alltså inte att kulturens budget skall minskas.