Skeppsbron och Älvstranden Utveckling

I tisdags var jag på ett så kallat rundabordssamtal med Älvstranden Utveckling AB som en representant för nätverket YimbyGBG, något jag också skrivit om på nätverkets blogg:

"Diskussionen handlade först och främst om samtalet kring staden och inte så värst mycket detaljer och jag skall därför inte gå in så mycket på några heller. Det ingår i ÄU:s uppdrag som kommunalt ägt bolag att delta och befrämja det offentliga samtalet och de verkade glada att ha några att föra en dialog med. Som medlem i YimbyGBG var det dessutom glädjande att få höra att de läste och i mångt och mycket uppskattade våra inlägg och diskussioner på hemsidan.

Från vår sida var det förstås skoj att få titta in och ta del av perspektiven från människorna inne i den svarta lådan. De jobbar givetvis under helt andra omständigheter än vi vanliga medborgare med trycket att balansera en mängd aktörers intressen som en bloggare kan vifta bort som obetydligheter. Trots detta tycker jag inte vi stod så långt ifrån varandra i princip."

Kort sammanfattning av mötet

Att Älvstranden Utveckling dagar senare genomför en större uppdatering av sidorna kring bygget på Skeppsbron var därför inte direkt förvånande för min del då jag satt inne med insider-information (till och med gepe* har blivit informerade). Utvecklingen av Skeppsbron har än så länge varit något av en infekterad affär. Den öppna dialog med medborgarförslag som inledde processen uppfattades av flera deltagare och betraktare som en skendemokratisk manöver där en öppen debatt skulle rättfärdiga de beslut som fattas av tjocka, medelålders vita män med cigarrer som på någon mörk porrklubb delar upp stadens mellan sig. Ja, kanske lite överdriver - men ni förstår vad jag menar. Kritiken minskade sedan inte direkt när fyra arkitektförslag kom istället, med oklar koppling till medborgarförslagen.


Nu har planen rört sig framåt. Möjligheterna att få igenom radikala förändringar minskar, men samtidigt börjar det bli lite tydligare vad det är som egentligen kommer att uppstå på Skeppsbron, ett steg bort från arkitekters luddiga idéskolådor - som så ofta förvirrar snarare än klargör. I princip är områdets planstruktur klar, nu handlar det om att fylla strukturen med innehåll:

• att spårvägen mellan Järntorget och Lilla Torget skall gå i Stora Badhusgatan, göra en sväng ner på kajen vid Stenpiren med möjlighet att på sikt fortsätta mot Operan
• att Stenpiren utvecklas till en knutpunkt för kollektivtrafiken med enkla byten mellan spårvagn, buss och färja
  
• sju kvarter med ett så blandat innehåll som möjligt; Tre bostadskvarter med handel, caféer, restauranger etc i bottenvåningarna, ett kvarter med kontor (vid Merkurhuset) och ett kvarter med kontor och kanske hotell (den s k triangeltomten). De sista kvarteren är det befintliga Skeppsbrohuset samt Rosenlundsverket.
  
• de nya kvarteren skall vara stadskvarter. Det är angeläget med många bostäder för att bidra till liv och trygghet en stor del av dygnet. Både hyresrätter och bostadsrätter planeras.
  
• tre längsgående huvudstråk
  - Stora Badhusgatan som stadsgata med handel och service. Alla trafikslag finns här med prioritet för gång- och kollektivtrafik.
  - Ett inre stråk för cykeltrafik
  - Kajstråket, ostört, trafikfritt, tillgängligt för alla för promenader och vistelse i stans bästa utsiktsläge. Byggnader på kajerna för verksamheter och service
  
• mindre parker (”fickparker”) och klimatskyddade sittplatser
  
• pirar/bryggor ut i älven från kajstråket.

Utgångspunkterna från ÄU

Jag måste nog tänka igenom frågan ett tag och smälta intrycken, men några positiva kommentarer har jag faktiskt lyckas samla på mig. Först och främst givetvis att de trycker så pass hårt på funktionsblandning i stort sett varje byggnad och kvarter för att ge liv och rytm dygnet runt. Även om läget vid vattnet får Göteborgare att gå igång som Pavlovs hundar är dock läget inte helt problematiskt, vilket Norra Älvstranden delvis visat; det är ingen garant för liv.

För att levande blandstad skall kunna fortleva behövs kvarter som är väl integrerade med sin omgivning och inte skärs av i återvändsgränder och enklaver av naturliga eller skapade barriärer. Även på Södra älvstranden, med sin närhet till centrum finns det några sådana problem. Otterhällan är exempelvis något av en barriär genom sin höjd och sin gatustruktur. Vi får hoppas att även utsocknes orkar ta promenaden ut dit, men med spårväg torde det inte vara en omöjlighet och det kanske till och med kan bli lite flanerande på Norra Hamngatan som positiv sideffekt.

Stora Badhusgatan

Närheten till vatten är mysigt när vädret är det rätta, men om målet är liv även i februari så är det kanske inte så värst attraktivt att läga allt ut mot havet. Det är ett problem som emellanåt går att skönja på Eriksberg där lokalerna i hög utsträckning är ut mot vattnet snarare än inne i bebyggelsen, en position som är något av en återvändsgränd nio dagar av tio i Göteborg. Därför är det upplyftande att se att den mer skyddade, bredare gatan - Stora Badhusgatan - med spårvagnstrafik även skall bli en gata med handel och service. Raka motsatsen till Västergatan i Annedal således.

Fysisk planering som inbegriper målet att skapa liv och rörelse utgår oftast ifrån antaganden om hur människor kommer att röra på sig. Dessa antaganden är inte alltid vidare realistiska och resultatet blir inte alltid som man förväntat sig. Samtidigt måste vi utgå från antaganden om hur folk kommer att bete sig, annars hade de inte varit någon vidare planering. Flexibilitet är en nödvändighet för att området skall få en lämplig och över tid föränderlig mix av olika funktioner. Genom att jag även i fortsättningen kommer att kunna susa fram med min cykel längst kajen (i vackert flaneringsväder a la arkitektbilder alltså - nio dagar av tio kämpar jag la fram i motvind och regn) och med en behändigt placerad hållplats torde i alla fall innebära att jag besöker området.

Det var bara ett axplock av åsikter, jag uppmuntar andra att gå in och skapa sin egen uppfattning och kanske tycka till på YimbyGBG eller varför inte direkt till ÄU (undvik dock svordomar och könsord i båda fall).

* På Gepes debattsida har en medborgare även passat på att framföra sina åsikter mot att förtäta staden, bebygga grönytor och överhuvdtaget bygga högre än tre våningar.


---
Finns även publicerat som en omarbetat version på YimbyGBG med Jesper Hallén som medförfattare.

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget

Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)

Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer - undertecknad).

Avenyns ände - pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller - ironiskt nog - nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.

Avenyn en grå lördag i november

Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn...

Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?

Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn - eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat... Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt...

... sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär - föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design...

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station

Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet

Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.

Grand Central Stations hjärta

---

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.

Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).

Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet

Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.
---
Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.

Nybyggen i Göteborg 4: Varmfrontsgatan

Den fjärde planerade bostadsbyggnationen är långt ifrån igång. Det är frågan om en förskola vid Varmfrontsgatan som skall rivas och ge plats till flerbostadshus med 70 lägenheter. Plansamråd skall enligt uppgifter ske under hösten och för nuvarande finns inte så värst mycket information att hämta på kommunens hemsida. Marken ägs av och byggherre skall vara företaget Stamsjöns Fastighets AB. Jag har utan framgång sökt efter en hemsida (ni vet, sån där som en normal 13-åring kan snickra ihop) för företaget så exakt vad de har i kikaren är svårt att sia om. Att hitta något på kommunens hemsida är också omöjligt (Om det fanns något innan så är det nu svårt att finna tack vare den genomförda "förbättringen" för oss medborgare - konspiratoriskt anar jag en Winston Smith som sliter på Göteborgs sanningsministerium).

Nybygge i den röda figuren?

Anledningen till mitt intresse hänger delvis ihop med att jag för inte så länge sen bodde i närheten, en hållplats bort på Temperaturgatan. Detta är alltså Länsmansgården norr om Biskopsgården på Hisingen. Avståndet från min gamla lägenhet är la inte mycket mer än femhundra meter. Men som tidigare erfarenheter har visat så rör man sig sällan i funktionellt planerade områden (se tidigare tirad om problem att cykla genom dem) utan anledning och antalet gånger jag varit på platsen kan nog räknas på ena handens fingrar. De flesta av dessa berodde det på att jag var trött eller hade näsan i en bok så att jag missade min hållplats och kom till sluthållplatsen Varmfrontsgatan (vändslingan från 1964 syns till vänsterpå bilden ).

Eftersom det inte tycks finns finnas så många planer att reagera på så lämnas det utrymme för lite mer fantasi. Som en anhängare av blandstad så är det knivigt att komma på vad man kan göra med detta bygge för att förbättra inte bara för de nyinflyttade utan för hela närområdet. Blandstad är inte ett självändamål eller en estetisk fix idé för mig och därför har jag ägnat en del tid åt att tänka på frågan ('inget liv'; va, vad menar ni?).

För att svara på frågan får vi börja med den befintliga bebyggelsen. Även om jag tycker att det finns många brister med stadsbyggandet efter kriget så är jag samtidigt inte inställningen att alla problem kan lösas genom att riva det gamla och bygga en ny, vacker värld. Det är till att gräva där vi står och genom små förbättringar göra det bästa av Göteborg.

Solstaden, notera spårvagn i bakgrunden

Närmast det planerade bygget ligger tre stora, långa hus med terrasser som lite halvt om halvt på rad böjer sig ut mot Svarte Mosse. Tidigare har jag alltid trott att dessa varit relativt nybyggda men när jag letat reda på lite information så visar det sig att det för 20 år sedan var tre nedgångna fastigheter som Poseidon sålde till Skanska som byggde om och sålde till en nybildad bostadsrättsförening 1986 (skulle tro att ombyggnaden var omfattande). Det finns mycket att säga om bostadsrätten som ägandeform men det ger i alla fall oftast engagerade och långsiktigt ägande, till skillnad från mycket annat ägande i Biskopsgården (*harkel* Jag har som sagt bott på Temperaturgatan som förvaltas av bland annat Västerstaden *harkel*...).

Den fristående bostadsrättföreningen heter Solstaden (ligger vid Solstrålegatan). För att vara lite elak: Notera hur ordet stad är positivt laddat trots att det här inte direkt är frågan om någon stadsmiljö utan en förort där utsikt och närhet till grönområden är det säljande argumentet. Det är möjligt att det hos dessa bostadsrättsinnehavare kan finnas motstridiga nimbyister som motsätter sig att området exploateras ytterligare, likt på Norra Guldheden. Detta trots att området redan är bebyggt av en tom förskola och inte är mycket mer än ett odefinerat stadsrum mellan husen och Sommarvädersgatan samtidigt som det finns stora ytor av skog med stigar och stråk åt det andra hållet.

För min del skulle de gärna få riva ner och bebygga hela den angivna ytan. Men jag bor ju inte området. Vad kan ett nybygge göra för de som redan bor där? För att försöka föra in det positiva kvalitéerna från blandstaden till förorterna så krävs det krav och ett visst mod från politikernas håll. Att kräva blandade funktioner är ett sätt, men till skillnad från till exempel de tre punkthusen nära Eketrägatan så är detta verkligen inte något idealiskt läge för något. OK, förbindelserna är egentligen inte dåliga med sommarvädersgatans och Björlandavägens T-korsning runt hörnet och med spårvagnstrafik men eftersom det är en bostadsenklav vid en ändhållplats näppeligen den första plats som ett företag vill etablera sig på. Om planerare och politiker inte har ork att propsa för och byggherrar inte något intresse av andra funktioner kan jag förstå om ärendet inte kommer upp. Samtidigt kommer det nya huset (eller husen) ligga nära gångstråket mellan den existerande bebyggelsen och hållplatsen - kanske plats för en kiosk eller något liknande i bottenvåningen?

Ja, kiosk. Just kiosk och Varmfrontsgatan är en kombination som relativt nyligen förekom i media i samband med ett mord på en kioskanställd av några påtända ungdomar i den kiosk som finns vid vändslingan. Det är därför inte konstigt att det på Solstadens hemsida bland annat står att "[v]i har låg brottslighet i området, mycket på grund av att alla är måna om säkerheten. Dagmammorna [anledningen till att förskolan är tom. min kommentar] som är många, hjälper till att ha koll under dagarna.". Själv har jag aldrig varit rädd för att röra mig i förorter, i alla fall inte utan synbar anledning. Texten påminner mig dock Om Jane Jacobs mantra om att det behövs ögon på gatan för att upprätthålla säkerheten i området. Smart planering allena eleminerar inte brottslighet men nog hade det varit bättre om kiosken legat i bottenvåningen på ett bostadshus nära hållplatsen istället för i en liten barrack vid sidan av, funktionsuppdelat och fint (för att vara riktigt ärlig tror jag i och för sig att några boende på ena kortsidan möjligen kan hålla ögonen på vändslingan och kiosken).

Jag vet inte om det bara är ett resultat av mitt fördomsfulla intryck, men nog verkar det av någon anledning finns underlag för mycket fler kiosker och liknande i mer traditionellt planerade stadsdelar. Planeringen påverkar folks vanor och beteende. Miljonprogram har ofta ett tråkigt inflytande på folks vanor och beteende. Därför finns det troligen en stark oro och ovilja från byggherrens sida att tvingas bygga för någon form av verksamhet i bottenvåningen i en förort likt denna där ingen förflyttar sig annat än från hållplats eller parkeringsplats till sitt hem med dubbla lås. Om det skall bli bostadsrätter kommer denna förening troligen att ogilla idén eftersom det verkar vara en utbredd uppfattning att det är bökigt att förvalta annat än bostäder. Man skulle önska att marknaden skulle se att mer blandade funktioner kan ge fördelar för de boende och det är därför tycks nödvändigt att politiker ställer krav. Tyvärr är det inte troligt att några andra krav kommer att ställas annat än från nimbyiter.

Förhoppningsvis finns det dock underlag för en kiosk i området (förutsatt att hyran i en nybyggd lokal inte dödar alla möjligheter som finns). Speciellt med 70 nya bostäder på tomten. Att se till att den är nära och tillgängligt för de boende är ett stort. Länsmanstorget är det lokala förortscentrumet, men jag undrar om det inte är lite i det längsta laget för att fungera väl för de boende vid det här nybygget eftersom jag tror att det är mer än 500 meter. Måhända acceptabelt när man skall handla mat till middagen men lite väl långt bort för att köpa tobak, godis eller en pizza. Sedan är det la risk att de krav som kommer att ställas från den svenska byggbyråkratin kommer att vara så omständigt att om någon skulle vilja omvandla en lokal i området något till något annat än vad den är planerad för så liknar situationen för fattiga som vill registera sin egendom i tredje världen.

---

Kiosken som blev rånad var inte del av någon kedja och var ibland stängd och ibland öppen när jag passerat förbi. Detta är ett tydligt tecken på att det inte är någon viktig hållplats där det går att tjäna pengar. Det tycks mig nämligen som Pressbyrån har ett naturligt monopol för kollektivtrafiksnoder; Hjalmar Bratingsplatsen, Eketrägatan, Marklandsgatan, Korsvägen, Järntorget...

Exploateringstal och stadsrum i Göteborg

För en tid sedan släppte stadsbyggnadskontoret en skrift med namnet "Stadsbyggnadskvalitéer", med avsikten att visa byggnadsnämndens och stadsbyggnads- kontorets syn på hur Göteborgs stadsmiljö bör utformas, vara ett verktyg i den praktiska stadsplaneringen och kunna användas i diskussionen om framtidens Göteborg (den har tidigare omnämnts på YimbyGBG).

högt exploateringstal, tack!

Med min febless för att reducera ner komplicerade sammanhang till siffror intresserade jag mig speciellt för exploateringtalet. Exploateringstalet är en kvot mellan byggnadernas bruttoarea och kvarteret eller motsvarandes totala yta. För att vara överdrivet pedagogisk: Om en fjärdedel av en given yta är bebyggt med ett fyravåningshus får vi ett exploateringstal på 1,0. Vad som jag tyckte var speciellt roligt var skriftens genomgång av olika slags stadsrum och deras ungefärliga exploateringstal:

1,0-2,3 Traditionell kvartersstad
1,0-2,0 Trafikseparerad kvartersstad
0,8-1,4 Skivhus
0,8-1,2 Punkthus vid gata
0,6-1,2 Öppna storgårdar i park
0,6-1,2 Punkthus i park
0,6-1,0 Lamellhus i trafikseparerade områden
0,5-0,8 Lamellhus i park och i kvarter
0,1-0,3 Småhus i rutnät
0,1-0,3 Småhus i enklav

Som synes i listan ovan är det traditionella kvarter med 3-8 våningar som har högst exploateringstal. Men skillnaden är inte så enkel utan uppdelningen av olika slags stadsrum (gator, gårdar, torg, parker, parkeringar) skiljer sig åt mellan de olika stadstyperna. Jag är som urbanist positiv till ett högt exploateringstal. Med en hög kvot skapas under rätt förhållanden förutsättningar för ett diversifierat stadsliv med bostäder och arbetsplatser. Med många brukare på en mindre yta skapas underlag för en bra utbud av de varor och tjänster som boende och anställda behöver. I bästa fall uppstår till och med ett utbud stort nog för att dra till sig människor som varken bor eller arbetar till kvarteret för att flanera. Är exploateringstalet lågt kommer det lokala utbudet troligen vara lågt och ett, tu, tre så sitter boende och anställda i bilen på väg ut till Allum i Partille där man kan traska rund i ett artificiellt stadsrum med samma utbud av stora kedjor som i andra liknande artificiella stadsrum.

Tveksamma stadsrum

Vad som den traditionella staden är bäst på - och vilket delvis är förklaringen till det höga exploateringstal - är att den innehållet väldigt lite av vad som kan kallas svårdefinierat stadsrum; ytor som inte kan användas till något allt utan är en restprodukt i staden likt remsor av tyg när man syr kläder. Ett enkelt exempel på sådana svårdefinierade ytor är marken kring och i trafiklösningar. En gräsplätt i en rondell kan vara hur fint som helst men kan näppeligen användas till något annat än att rondelldjur.

I bästa fall är svårdefinerade stadsrum bara dåligt utnyttjad yta. I värsta fall fungerar det som barriärer mellan andra former av stadsrum. I det senare fallet kan de fördelar som kan vinnas genom en hyfsad kvot effektiv motarbetas och utarma andra kringliggande stadsrum. I den tappra nya värld som mötte oss efter kriget blev bilismen ett faktum som allt mer styre planeringen av staden tillsammans med de bästa avsikter att ge människan en bättre boendemiljö. Tidigare hade ett hyfsat högt exploateringstal varit en nödvändighet som nu kunde övervinnas med hjälp av bilen. Genom separering av trafikslag från varandra och från husen a la SCAFT kunde avstånd övervinnas och hastigheten höjas för såväl bilar som cyklister, gående och kollektivtrafiksanvändare. Samtidigt var högre hastighet en nödvändighet för att övervinna avstånden.

Med den bästa av avsikter vallas människan från bostad till trafikled mot sin destination omgiven av barriärer som separerar henne från kringliggande bebyggelse. Samtidigt isolerades kvarter från varandra. Något underlag för något annat än ett separerat förortscentrum fanns inte och ett, tu, tre så sitter människan i sin bil och åker ut till Allum i Partille.

I min vardag har jag stött på ett intressant problem som uppkommit genom detta sätt att planera staden. Mellan min bostad och min arbetsplats ligger bland annat ett sådant, modernt område (mestadels Skivhus, se ovan). Om jag väljer att cykla till arbetet så är den närmaste vägen - fågelvägen -rakt igenom detta område. Nu råkar det dock vara så att min väg går stick i stäv med vägen mellan bostadsenheterna och kollektivtrafik. All förflyttning till fots eller med cykel tycks vara planerad att ske i den riktningen. Ingen tanke på att någon vill förflytta sig i annan riktning verkar ha funnits. För att ta mig igenom området måste jag åka kors och tvärs runt hus och barriärer och har efter några försök börjat känna mig som jag är på tigerjakt med Mora träsk. jag har gett upp och börjat cykla runt hela området för att ta mig till arbetet. Det är inte första gången detta problem irriterat mig - framförallt när jag velat gå någonannanstans än till och från lokalt centrum eller kollektivnod i ett miljonprogram. Att jag skulle vilja passera igenom andra gårdar och delar av ett modernt område är förstås uteslutet - det finns ju ändå inget att uppleva. Ett, tu, tre så ger man upp och sitter i bilen på väg till Allum i Partille.

*****

Nya Backaplan skall över en en 20-årsperiod enligt nuvarande planer öka sitt exploateringstal från nuvarande 0,3 till 0,95. Bra och intressant för mig som bor i närheten (i traditionell kvartersstad) och kan traska dit med och mötas av mindre parkeringsplatset. Tråkigt för nyinflyttade i Lilleby (småhus i enklav) som ett, tu, tre sätter sig i bilen och åker till Allum i Partille.

*****

Ibland åker jag och min bättre hälft till Allum i Partille - när vi är sugna på att äta på Max, som till skillnad från vissa andra hamburgekedjor inte finns på så många platser utanför min bättre hälfts ursprungsland med minimalt exploateringstal - Norrland. Såg för en tid sedan att det fanns ett Frasses utanför Laholm men det är nog lite väl långt även för en norrlänning...

Nybyggen i Göteborg 2: Älvegårdsvägen

Ute vid Kongahällavägen finns en stor åker. Ja, det finns la flera, åkrar men vid just denna ligger (eller låg i alla fall) en kiosk. Kanske har du någon gång tagit dit till Sillvik eller Lilleby för att bada och innan du svängt av in mot Lillebys villor (många svenskar vill ha egna hem, som i tätbefolkade områden ligger så tätt att utsikten begränsas till grannens vardagsrum) har du passerat denna kiosk och åker. Men det kommer inte vara någon åker länge till. Detaljplan för ett område med egnahemshus och små flerbostadshus har vunnit laga kraft och kommer att bebyggas under detta år och fram till 2012. Får la tro att beslutet av bebygga god åkermark togs innan priserna på jordbruksprodukter började skjuta i höjden med höjda ölpriser som följd för oss med våra I-landsproblem.

Älvegårdsvägens nya små hus (större om du klickar)

Det nya områdets är Älvegårdsvägen, plats har angivits för flerbostadshus med 180 lägenheter (mestadels hyresrätter), 140 grupp-/småhus och 80 tomter som kommer att fördelas utifrån tomtkön (stängt för intresseanmälan, så är du sugen är det försent).

Trots min personliga aversion mot villaområden så föredrar jag områden bebyggda av tomtägare då det ger mer uttrymme för variation och andra lösningar. Nybyggda småhusområden med identiska hus i identisk färg med inget annat än gräsmattor och ännu oplanterade rabatter ger mig olustkänslor. I de uppgifter som finns kring de tomter som säljs av kommunen står det dock att "tomterna blir mindre kommer också att medföra att kraven på anpassning till grannarna blir större. Friheten att välja hustyp och att välja husets placering på tomten blir mindre". Så det blir till att stirra in i grannens kök, precis som på andra sida Konghällavägen.

På många sätt påminner detta område mig om de planer som fördes upp om 150 småhus i Gunnilse i februari vilket ledde till en viss debatt. Dels utifrån en, enligt min mening missriktad, vilja till integration i Gunnilse (lite som blandad stad, kommentar på Yimby GBG) men kanske framför allt utifrån trafikfrågan. Området i Gunnilse ansågs ha för dåliga kollektivförbindelser och för långt till närmsta hållplats.

NCC:s vision

På SBK:s sida för området vid Älvegårdsvägen står det att "[k]ollektivtrafiken är relativt god med bussförbindelse till centrala Göteborg." På samma sätt som i Gunnilse är frågan om turtäthet och närhet till hållplats är relevant. Bil är en nödvändighet för den som kommer att bo här. Dessutom har det framförts mycket klagomål på hur kollektivtrafiken fungerar till och från Torslanda (jag har hört en del om bussar som ofta inte dyker upp eller får för sig att åka en annan väg, men det är anekdotisk bevisföring). Däremot är det förstås bättre än i Gunnilsefallet och som det ser ut i dagsläget skulle det kanske inte räcka med spårvagnar precis utanför dörren var femte minut för att hindra familjer som precis flyttat in i en villa att också äga och köra bil.

Sedan är det frågan om service och funktioner: "Vid Torslanda torg finns livsmedelshall, bank och viss annan service." det är alltså ungefär tre kilometer bort. Inga andra funktioner eller service tycks vara inplanerad eller beredas utrymme.

Summa summarum: Detta är vad som kallas Urban sprawl; förtunnig istället för den förtätning som det talas så fint och varmt om. Södra älvstranden får spaltmeter men förtunningen av Göteborg får föga, om någon uppmärksamhet. Notera även på kartan hur mycket plats det kommer att finnas för menlösa gräsmattor och parkeringsplatser runt flerbostadshusen.

*****

Har kollat lite närmare på NCC:s sida, som är en byggherre för området. För det första så vet jag inte om nyfunkis längre är så nytt eller spännande för småhus som de skriver men framförallt roas jag lite över deras bilder över området; havet är i fokus. Nå, så långt är det inte till havet. Men det är verkligen inte havet jag ser för min inre blick när jag tänker på den där kiosken vid den stora åkern.

Nybyggen i Göteborg 1: Örebrogatan 2-6

(se tidigare programförklaring, kallas Långströmsgatan hos stadsbyggnadkontoret, Örebrogatan hos byggherren)

Eketrägatan när Bräckelinjen försvann 1968

Eketrägatan är ett bekant namn för de flesta invånare som bor på Hising Island. Nej, det är inte en spännande gata med flera olika intressanta affärer och kaféer, charmigt gatuliv och vackra hus (ingen knarkhandel eller några MC-klubbar heller vad jag vet). Eketrägatan är en knutpunkt för den lokala kollektivtrafiken. Tre spårvagnslinjer passerar här till och från Biskopsgården (fram till 1968 fanns också Bräckelinjen som svängde söderut, men kollektivtrafik sågs la som omodernt på den tiden) och det går att ta buss för att ta sig till Norra älvstranden eller till och med över Älvsborgsbron (ja, det är faktiskt sant, det går att åka kollektivt över bron!).

Nybygget ur fågelperspektiv

Området runt knutpunkten med sin obligatoriska Pressbyråbutik består dels av limpor och andra flerfamiljshus från 1950-talet kringslängda på gräsmtattor och ett par egnahemsområden från 19,0-talet samt hörnet av det industriområde som inkluderar Volvo Lundby. Knutpunkten är del av en trafiklösning där Hjalmar Brantingleden möter Långströmsgatan som i bilismens anda tar upp en massa plats och genererar mängder av små, oanvändbara gräsmattor.

Tre ofärdiga punkthus

På den största av dessa gräsmattor (och ett fotbollsplan) är byggherren Botrygg (fanns inget mer paternalistiskt namn ledigt?) på god väg att färdigställa tre punkthus. Ja, gräsmatta är vad jag kallar kallar det. På Botryggs sida för projektet beskrivs det som en park. jag uppmanar er att söka på Örebrogatan på eniro och titta på parken och berätta för mig om ni tycker att det ser ut som en park. Dessutom förtäljer de stolt att "[b]ostadsområdet kommer att bebyggas med målsättning att bevara mest möjligt av parkmarken." Ja, här har vi alltså återigen det klassiska huset i parken som inte är en park.

Kran och bro i fjärran, förgrunden inte fullt så pittoresk

En låååång parantes: Parken har under en tid varit ett hett ämne på yimby.se och idag har Svenska Dagbladet en stor artikel om den nya parktrenden:

–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där park­ytan inte räcker till för alla behov. Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.

Om det är Botryggs definition av park som i praktiken kommer att gälla för framtidens byggen är det inte frågan om någon förändring utan en fortsättning från planeringstänkandet runt efterkrigstidens förorter där parker - en eufemism för de bitar som blir över och gräsmattor - verkar mer som barriärer än som något annat (se tidigare inlägg av mig angående en annan SvD-artikel i april).

Parken lär la vara trädet till höger

Nu är det la i och för sig inte någon risk att Örebrogatans park är eller kommer att bli en barriär för någon, det är nämligen bara en liten gräsmatta! Det är tre punkthus på fem våningar med 1-4 rumslägenheter, totalt 96 hyreslägenheter. Bra med fler hyreslägenheter (även om de som har råd att betala hyran säkert har råd att köpa lägenhet och leva i en mer gynnad boendeform), men i övrigt inget spännande eller intressant med de här husen. Punkthus på gräsmattor delvis naggade i kanten av parkeringsplatser; bilism ni vet. Tydligen skall bollplanen behållas, vilket får mig att tänka på ett sarkastiskt inlägg på yimby.se om Le Corbusier:

"Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga."

Husen på Örebrogatan kommer inte att ge mig personligen något mer än fler personer på morgonvagnen. Men jag skall måhända inte vara så självcentrerad och försöka föreställa mig hus bygget kunde sett annorlunda ut. Ett stort problem som jag ser det med områden mestadels planerade efter kriget är att de är så svåra att förändra. När arkitekturens största tänkare upplyftes till teknokratiska gudar började de, likt många andra inom flera andra verksamhetsfält, att bygga små utopier; färdiga platser. Hus, vägar, skolor, affärer och mycket annat är redan i förväg inplanerade på ett oflexibelt sätt. Här och där har det lämnas lite gräsmattor som kan bebyggas, men det blir fortfarande på den gamla planens villkor. Samtidigt tycker jag att någon kunde haft mod nog att bygga ett sammanhängande kvarter med högre exploateringsyta av den existerande marken. det är trots allt nära en knutpunkt, skulle det inte kunna finnas plats för annat än bostäder?

Alla till Brunnsparken!

Lördagsmorgonen är till en början lite seg. Troligen resultatet av det hejdlösa blandandet av ett dricksglas rödvin från en bag-in-box som öppnades för två veckor sedan, två Falcon Bayerskt 2,8% och ett litet glas maltwhisky från Islay. Living la vida Loca!

Bläddrar i vilket fall igenom gepe och den enda artikeln jag egentligen stannar ordentligt vid är den om kollektivtrafiken genom Göteborgs centrum [artikel, grafik]. Som vanligt är det en tämligen kort artikel (djupare analys är inte något för gepe) om lite halvlöst planerande som den härdade medborgaren förstår antagligen kommer att vara långt ifrån den slutliga produkten när förslagen malts några ytterligare varv genom politikens Kafka-korridorer, stött på patrull hos olika särintressen, folket i Lindome och Askim, nimbyister, bilister, människor som tycker att alla pengar måste spenderas på cykelbroar och sedan slutligen krockat med verkligheten.

Spårtrafik finns som bekant på idéstadiet längst med nya södra älvstranden - som kommer att bli aktuellt om tusen år när ett antal andra problem och frågor lösts - och för Norra älvstranden och upp mot Backa - som vi vet aldrig kommer att bli av. Bland kommentarerna till artikeln skriks det som väntat om tunnelbana - personer som jag tycker kan ta och betala kostnaden för en central tunnebanelinje, får se om det är så sugna efter att någon förklarat vad det kostar att göra tunnlar i blålera och älvsediment. Skall påpeka att jag inte är mot tanken att gräva ner några sträckor, men det är inte en så enkel universallösning som vissa tycks tro.

Johanna i Brunnsparken skådar ner på stressade resenärer morgon, middag, kväll och natt

Det lite mera innovativa inslaget är inte direkt någon nyhet - gepe har redan tidigare skrivit om det (tro inte att det går att leta reda på artikeln med gepes sökmotor) - utan handlar om att göra om nya allén till något av en bussgata (som är det staden får satsa på när ingen politiker har intresse av att driva igenom fler och bättre spår. Långa köer av överfulla eller tomma bussar blir följden). På ett plan känns det som en god tanke att slippa behöva ta sig via Brunnsparken varje gång man skall någonstans överhuvudtaget. Samtidigt som jag intellektuellt tycker det låter som en bra idé är det något i bakhuvudet som säger nej; en buss som inte går via Brunnsparken, hur skall jag då kunna byta? Som en hyfsat van kollektivåkare styrs åkandet automatiskt mot Brunnsparken för att byta till en bekant linje så fort jag är utanför bekanta farleder. Att åka kollektivt utan att passera Brunnsparken är nog lite för mycket av ett äventyr för mig. Måste vara brott mot någon naturlag, mina gener (de där som förklarar allt) protesterar!

Samråd om nya Backaplan

Det tog lite emot på grund av det göteborgska vårvädret men kvart i bestämde jag mig i alla fall för att cykla ner till Älvrummet för samrådet kring nya Backaplan.

Det hölls ett kortfattat föredrag där huvuddragen i den detaljerade översiktsplanen presenterades. Kanske inte så mycket nytt för de personer likt jag som ögnat igenom dokumenten och uställningen som finns där nere på Älvrummet men i alla fall. Tycker dock att jag fick lite bättre överblick över hur de tänker. Utbyggnaden kommer att ske stegvis och till en början är det bara området Östra Kvillebäcken och därefter den gamla kassaskåpsfabiken som berörs. Flera av de befintliga affärerna nära Hjalmar Brantingplatsen ("Knutpunkt Hjalmar" eller vad det nu var det kallades nuförtiden) kommer att bestå tills vidare. Kanske inte mina favoritbyggnader i hela världen men samtidigt är det nog bra att låta lite av det gamla bestå, vilket kan underlätta förvandlingen.

Efteråt öppnades det upp för frågor. Svaren var ofta tämligen luddiga, då många av frågorna ännu inte är bestämda eller faller bortom stadsbyggnadskontorets ansvarsområde. Någon frågade förstås om hyresnivåerna och svaret var att det inte var något som staden kunde styra, men det var samtidigt intressant att höra att sju bolag är inblandade i Östra Kvillebäcken med både hyres- och bostadsrätter. Öppnar upp för möjligheten att det inte blir ett mono-område.

Sedan var det givetvis någon som skrek efter mer grönska och öppna ytor. Jag hade god lust att replikera med att uppmuntra honom att flytta till Biskopsgården om det var så viktigt för honom och lämna centrala staden ifred. Tanken är trots allt att detta skall bli ett område i centrala staden, men vissa ger aldrig upp tanken på de menlösa gräsmattorna som vägen mot en ljusare morgondag.
Jag lyfte själv frågan om huruvida det skulle bli någon spårväg. Förstås fick jag inget rakt svar, vilket jag inte heller väntade mig. Detta var något som inte riktigt var bestämt och nog ligger på Göteborgs Spårvägars bord. Det är förstås dyrt att lägga spår fick jag höra men jag ville också påpeka att det är billigare (i alla fall samhällsekonomiskt) att lägga in det nu än senare och att det var hög tid att försöka ge lite vettig kollektivtrafik till Backadalen. Sedan tycker de också att spårvägar är mer barriärskapande än en bussgata - måhända dags för spårvägarna att börja tänka på upphöjt spår. Lite som Chicago skulle jag tycka vara häftigt.

Frågan om antalet parkeringsplatser nämndes. Roligt att höra att de höll staden innanför kanalen som något slags riktmärke i detta avseende med runt 0,5 platser per lägenhet. Bostadsbolagen ville förstås ha mer, vi vet ju alla hur deras framtida kunder älskar stora, öde och blåsiga parkeringsplatser.

Guldheden och Sockerbitar på Hisingen

I blaskan står det idag en del om byggplanerna i norra Guldheden. Helt riktigt skriver tidningen att detta område är ett typexempel på modernismens stad i park med byggande anpassat efter höjdkurvorna och med en grannskapstanke i grunden. Det var nämligen typexemplet som professor Caldenby tog upp när han talade lite om Förlunda och mycket om Tage William-Olsson på Frölunda Kulturhus för en tid sedan. Nu menas det från länsstyrelses håll att detta är en unik miljö som är ett riksintresse att skydda. Det skulle därför vara fel att komplettera bebyggelsen.

Det första utkastet till program väckte snabbt motstånd bland boende i området och arkitekturhistoriskt intresserade. Under samrådet svarade länsstyrelsen att kompletteringsbebyggelse skulle innebära påtaglig skada på riksintresset.

Där föll tanken på att förtäta staden igen. Och detta är bara ett stenkast från rutnätsstadens Göteborg. Att bygga upp nya miljonprogramsområden är dock aldrig särskilt problematiskt. Nimbyister och andra vill inte hota luftigt placerade punkthus. Det är faktiskt min största och allvarligaste invändning mot hus staden har byggts i över ett halvsekel - modernismens övertro på långsiktig planering har inneburit att "färdiga" områden har planerats och byggts utan någon möjlighet eller förståelse för att tiderna kommer att ändras. Människans livsmiljö måste enligt min mening förändras i en human takt - med detta menar jag att staden (eller landet också för den delen) i idealfallet hela tiden skall vara stadd i en förändring som samtidigt inte är så snabb och allomfattande att det inte går att känna igen sig. Vem vill bo i ett museum? Om den äldre staden klarar av förändringar och nya hus men inte William-Olssons Guldheden, så är det inte den äldre staden det är fel på. Några av de mindre lägenheterna i området byggdes för hembiträden - bor det hembiträden där idag?

Men nu hotas deras utsikt av ett planerat lamellhus - föga spännande men helt i linje vad som redan finns i området - det som skall kompletteras. Efter lite letande hittade jag JM:s projektsida för Raketgatan. Det finns förstås ingen bild på huset - det är trots allt rätt tidigt skede - men lite reklam gör de i alla fall. Behöver jag ens säga vad som lyfts fram? Ja, självfallet handlar allt om utsikten! Det skall - för de som bor högst upp då (ingen bor någonsin på första våningen). Där kan man se att det går att se hela vägen bort till Slottskogen (riktig park!) och över Linnéstaden (riktig stad!) och sedan går det förstås snabbt att ta sig där ifrån också- hus i park verkar inte vara något försäljningsargument. Behöver jag upprepa mina tirader igen?

*****

För några dagar sedan cyklade jag till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplan för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min farsa bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade. Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina - ja, jag kan tycka om nyfunkis trots att jag verkar vara så gnällig. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum. Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogamshus, men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten - men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt problematiskt att slänga upp egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden - det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med. Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort utan att någon säger så mycket som ett pip.

Pensionär-Parkour

Första dagen på arbetet efter flera dagars ledighet. Snön rasar ner från en grå himmel. Marken är redan täckt av slask. När jag stretar upp för trapporna till Vågmästarplatsens spårvagnshållplats så vet jag innerst inne redan vad som kommer att ske. Mycket riktigt, några minuter senare hörs ett metalliskt väsande:

-Harkel*Sprak* Stopp *sprack* Wieselgr*sprak*sen*sprack*.

Det är då min starka sida kommer fram, att navigera sig i stadens kollektivtrafiknät liksom på känn, överge det pålitliga (läs: man vet vart man kommer, men kanske inte när man kommer fram) spårvagnsnätet och åka på obskyra bussar korts och tvärs genom staden, morgontrött och jäsande av ägg- och godisfrossa. Framme på plats några minuter senare än vanligt.

Parkour (IPA: [paʁ.'kuʁ], ofta förkortat PK) är en form av akrobatik där syftet är att ta sig förbi hinder i stadsmiljö på ett så smidigt och snabbt sätt som möjligt. Hinder kan vara allt möjligt i omgivningen, såsom hustak, stolpar, stegar med mera. En utövare av parkour kallas traceur. Ordet parkour härstammar från franskans parcourir vilket betyder "att gå igenom" och parcours, "bana".
källa: Wikipedia

I en annan del av Göteborg

Askim är vad jag tänker på. Söndagens gepe innehåller en liten artikel om framtiden för denna södra stadsdel (har sökt efter info på stadsbyggnadskontorets hemsida, men jag hittade inget) som mestadels är känd för koldioxidproduktion och natur. Stadsdel kanske är fel ord, vi talar förort. Och då menar jag inte den förort som oftast omnämns i media där folk går på socialbidrag och skjuter varandra på spårvagnshållplatser. Istället är det frågan om den amerikanska förorten där den bilburna medelklassen lever sina liv.

Denna mänskliga särart växte sig starkt efter kriget (det där kriget som Sverige inte deltog i men led av då kaffet tog slut! Stackars människor!) och var länge en idealbild, men har på senare tid med löst surrande om blandstad och förtätning hamnat i försvarställning. Detta tycks även vara fallet i det stora landet i väster där invånarna känner sig hotade av hemska idéer som trottoarer, vi talar rena rama kommunismen!

Men detta hotade folk besitter ett mäktigt vapen som den andra slags folkortbon är okunnig om eller saknar språk nog att nyttja - att överklaga. Naturen är måste räddas från andra sorters människor än villaförortens naturliga invånare.

*****

Slut på sarkasmen och till lite mera saklig kritik och några synpunkter. Aksimsborna är mycket benägna att ta bilen. Endast 10-12 procent åker kollektivt. Det finns för närvarande inget underlag för en mer effektiv kollektivtrafik eftersom villaboende sprider ut sig över stora området. Bilen blir en nödvändighet för livsstilen. Planen från stadsbyggnadskontoret är att spränga in ett miljonprogram med olika förortscentrum inom gång- eller cykelavstånd för att möjliggöra mer effektiv kollektivtrafik och kanske till och med på sikt spårvagn. Det är helt enkelt fråga om en ryggradstransplantation där en rad av noder med flerfamiljshus och dödfödda lokala centrum skall dras genom villadjungeln.

*****

Tycker det är lite lustigt att de skrivs en massa om Amhult i artikeln. Vissa jämförelser går förstås att dra mellan Askim och Torslanda men de skrivs också om en direktlinje däremellan. Är det så att detta är det enda område på Hisingen som Askimsbor skulle vilja besöka?

*****

Nytt program att leka med, upptäckte häromdagen som sista person i världen googles gratisprogram Sketchup, ett användarvänligt program för att göra modeller i 3D. Kanske dags att försöka skapa sitt eget idealområde?

Älvrummet till slut

Efter en lång tid av förhalningar gick jag till slut in och kikade i Älvrummet - den temporära byggnad som står vid Lilla Bommen och skall ge invånare i Götelaborg en möjlighet att beskåda och kommentera utvecklingen i den förtätade staden.
Framförallt var det intressant eftersom det från och med idag tillkommigt ytterligare information om det nya Backaplan och området kring Kvillebäcken - inte minst intressant för mig då det berör utsikten från mitt fönster... (men vad in i h-vete, ser att det snöar igen).

Har inte riktigt haft tid eller ork att sätta mig ner och ordentligt läsa igenom planförslaget ännu (saknar skrivare och läsa på en gammal skärm utan möjlighet att anteckna och dra pilar är så tröttsamt), men att gå runt i älvrummet gav mig lite tid och lust (bios politikos har haft lite mer energi).
Istället för att läsa igenom en massa text tog jag och gick bort till de frigolitbitar som skall föreställa framtidens område i dagens så kallade Gazaremsa; Östra Kvillebäcken. Jag har faktiskt fortfarande inte blivit skeptisk och negativ. Förvisso har de inte vågar gå så långt som att använda sig av slutna kvarter, men de har ändock försökt att skapa kvarter med innergårdar och där jag står och försöker mäta avståndet mellan hus och deras höjder med mitt pekfinger genom att gå fram och tillbaka till mitt eget kvarter så går det inte att komma till någon annan slutsats att markanvändandet är relativt effektivt, inte minst i jämförelse med norra älvstranden och för att inte tala om mer traditionella miljonprogram - men det är långt kvar till en konkret produkt.

Jag är förstås lite orolig över vad byggjättarna kommer att göra med förslaget när de får sätta sina klor i det och döda alla impulser om den goda blandstaden; "nä, det här går inte. Våra kunder kräver punkthus, monotoni och stora ytor med parkeringsplatser och gräsmattor för att känna sig trygga!" (se dock det förvånande positiva förslaget som yimby.se har hittat).

Såg i alla fall till min glädje i planförslaget att det förs en diskussion om att tillåta spårvagnar att rulla igenom det nya området norrut mot Backadalen med en pendelstation för tåg. Nu väntar jag bara på att någon sätter igång och lägger ner spårvagnsräls på den där öde boulevarden vid Norra Älvstranden.

Infrastruktur - samtidigt i Götelaborg

Samtidigt i Göteborg och i Gepe har mycket handlat om miljöbilarna, otillräcklig kollektivtrafik (till och från SCA i Mölndal) och djungels lag kring parkeringsplatserna. Gepe använder sig av lite subtil kvällstidningsrubriksättning genom att på förstasidan påpeka att en femtedel av parkeringstillstånden för miljöbilar går till stockholmare, innestadens bilägare rasar (jag skäms nästan över att använda ordet själv) över att det blir allt hårdare konkurrens om parkeringsplatserna i innerstaden samtidigt som allt fler försvinner i och med att staden förtätas.

Jag efterfrågar mer handlingskraft från politiskt håll. Medan bilisterna skriker sig hesa (vissa människor kommer alltid att förknippa bilen med frihet och överger den aldrig oavsett skatter, avgifter och långa köer) så verkar inte så mycket konkret komma fram för kollektivtrafikens utbyggnad. Och då menar jag först och främst spårvagnarna. Förvisso går turerna tätare - trots det står jag packad som en sill på morgonen - men jag saknar nya spår. Spårvagn är ett effektivare sätt att transportera människor på än bussar men när, med Chalmerstunneln som ett positivt undantag, byggdes det senast nya spårvägar i Göteborg? När skall det dras spårväg till Norra älvstranden (skall dock erkänna att jag inte hunnit ta mig tid och gå till Älvrummet vid lilla bommen ännu) och när ska det byggas spårväg mot Backadalen? Politiker tycks glatt diskutera diverse osannolika förslag som ligger långt fram i tiden, men om konkret planering märker jag föga. Södra älvstandens utbyggnad kommer att på grund av de förseningar som ett eventuell mastodontprojekt med en tågtunnel under stan i det närmaste oundvikligen kommer att dra på sig ligger eoner bort - dessutom är det redan i det närmaste gångavstånd från Lilla Bommen eller Järntorget.

Det enda riktigt konkreta som jag kommer på i detta är från förra valet då någon miljöpartist som, om jag inte missminner mig (rätta mig gärna om jag har fel) föreslog en spårvagnsträckning från ändhållplatsen i Länsmansgården, ner längst Björlandavägen och bort mot Backaplan. I beaktande av den planerade ombyggnaden av området kring Kvillebäcken vore detta verkligen något att ta tag i. Som det ser ut nu lämnas ansvaret för att utveckla området över till olika byggbolag som bygger sina monokulturområden med miljonprogramshus a la nyfunkis för medelklassen utan att det finns någon övergripande plan, sedan får det la slängas in lite busslinjer. Vad någon miljöpartist föreslår kan man ignorera, då dessa aldrig kommer att få något egentligt avgörande inflytande över något så pass stort och kostsamt som ett större trafikprojekt.

Dessutom är något så konkret som en spårvagnsdragning samtidigt en viktig markering från kommunens sida. Busslinjer kan dras in och försvinna och misskötas vilket tycks vad jag har hört vara fallet med Torslanda, vars invånare kommer att tvingas ha bil länge än. En spårväg visar för fastighetsägare och boende att här finns staden - det går inte att flytta rälsen i första taget. Framförallt skulle det kunna vara en god markering mot den sprawl som nu fortsätter att sprida ut regionen och göra den allt mer bilberoende.

Infrastruktur - miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va'bäj] och Umeå [uume'] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

En biljett till ungdomsfritt, tack!

Det heter tydligen februarilov nuförtiden. När jag var ung och vacker (finnar, glasögon, smal som en fånge från Bergen-Belsen, okammad) hette det sportlov. Men det är la ingen unge som ägnar sig åt sport på loven längre (jag lekte med min C64). Förra veckan var det i vilket fall februarilov i Göteborg. Inte för att jag har så bra koll, jag bara märker det lite vagt på måndagsmorgonen när jag får lite mer plats för min tidning på spårvagnen. Efter ett tag på eftermiddagen märker jag att det där enerverande lätet är borta - och jag talar inte om tjutet från den nya spårvagnen - utan från det som kommer från ungdomar i grupp.

Denna vecka var de tillbaka. Precis som med uppföljaren till en svulstig actionfilm från Hollywood var det mer, mer av allt! Några dagars värme som satt igång deras redan i normalfall obalanserade hormoner och frånvaron från klicken av likasinnade i en vecka tog de igen med råge. Höga ljud, fniss, bröt (som i löjliga försöka att vara coola samtidigt som de försöker framhäva sig själva och dölja deras osäkerhet gör dem så fruktansvärt töntiga för alla vuxna som inte glömt bort sin egen ungdom), målbrott (ett brott som inte ens är inskriven i Sveriges rikes lag!), pipandes mobiltelefoner, uppspelandet av dålig musik (av någon artist som de tror är nyskapande och intressant men ingen kommer att bry sig om om 5-10 år) och så mycket smink att det också torde vara något form av miljöbrott.

En och en är de ofarliga men tillsammans utvecklas den total irriationssumman enligt någon form av logaritmisk skala. Vid fem till sex individer nås uppskattningsvis en nivå som borde stå med någonstans i en tilläggsparagraf till den universella FN-Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Hur mycket extra skulle jag behöva betala för en ungdomsfri vagn? Fyllon, narkomaner och jag har fått nog!

****

Höga flöden i den mäktiga Kvillebäcken, några meter till och arbetsförmedlingen kommer att gå under!