Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg

fredag 17 september 2010

Dyr skit

Då man råkar bo på fel sida av Sverige och läser en del i de så kallade rikstäckande morgontidningarna kan man emellanåt inte hjälpa att notera en del lokala Stockholmshändelser i bläddrandet. En sådan följetong i Svenska Dagbladet har varit avtalet mellan Stockholms läns landsting och Sodexo (av någon anledning har de tydligen släppt h:et), som bland annat levererar mat till sjukhusen.

Tidigare har det noterats att de industriellt producerade matlådorna undersökts och det visar sig att maten innehåller upp till 20 olika tillsatser och en del av de svarta lådorna som maten kommer i exploderat (och jag som trodde svarta lådor var designade för att tåla en hel del...). Jaja, tänkte jag - det är ju klart att det blir så när maten skall vara billig.

I dagens artikel, som jag av någon anledning börjar läsa (måhända trött på valreportage) så visar det sig dessutom att Sodexo har förvanskat en kundnöjdhetsundersökning för att slippa betala vite, det är tydligen så att enligt "avtalet med Stockholms läns landsting ska Sodexo själva (sic!) utvärdera sjukhusmaten de levererar. Om inte 75 procent av patienterna är nöjda med maten kan sjukhusen begära vite, vilket flera sjukhus gjort."

Onekligen en briljant blunder att låta företaget självt utvärdera om de uppfyller avtalet, ingen risk för jäv där inte! Men, men - maten blir ju billig och alla vet ju om att sjukhusmat av hävd är dålig, så är det ju när det skall vara billigt. Om intet annat så kom man la ihåg det från det att man gick i skolan och maten skulle kosta en femma eller något sådant per portion.

Sedan läser jag vidare och får reda på vad Landstinget betalar för denna billiga mat som produceras i en fabrik i Märsta - 74:43 kronor exklusive moms (som landstinget inte betalar). jag upprepar det igen 74:43 kronor för fabriksproducerad mat med mängder av tillsatser.

Nyligen kom restaurangportalen Gastrogates senaste undersökningen av lunchpriser i Sverige. Den visade att en snittlunch på restaurang i Stockholm kostar runt 77 kronor, vilket är högst i Sverige. Landsting är momsbefriade, och om priset ska jämföras med en vanlig restauranglunch skulle Sodexos matlådor alltså kosta 93 kronor styck.

Fantastiskt! Föreställ dig att du är chef för en avdelning med 20 patienter som behöver mat. Om man då tar och sänder ut en undersköterska till närmsta pizzeria, där denne köper 10 pizzor (en halv pizza räcker långt om man är sängliggande) och se till att få till bra med rivna morötter och sallad. lägg där till att undersköterskan släntrar in på mataffären och köper mjölk.

Jag snålar inte med mina patienter och köper en pizza som kostar 70 kronor (inklusive sallad men exklusive läsk). Tar man bort 12 procent moms och lägger till säg 300 spänn för undersköterskans lön och arbetsgivaravgifter samt mjölken så hamnar man på sådär 46 kronor per portion. Maten är rimligen godare, inte uppvärmd och innehåller säkert mindre tillsatser också. Det är inte bara jag som raljerar, enligt en tidigare artikel förekommer detta redan.

Jag har mycket svårt att se hur Sodexos industriella tillverkning inte skulle kunna konkurrera med ett ad hoc-inköp på pizzeria. Kontentan är att det inte spelar någon roll för sjukvårdens effektivitet att lämna över ansvaret på privata underleverantörer istället för att göra det inom den egna organisationen om ledningen är fullständigt dumma i huvudet. Man får nästan hoppas att några av dem är mutade för att man inte fullständigt skall tappa hoppet om människors förmåga att fatta rationella beslut.

Går man in på svd.se och söker på sodexo så finns det en hel del att läsa om denna föga tilltalande, dåligt uppvärmda och troligen direkt hälsovådliga soppa. Inte för att jag tar ställning men man kan la tycka att landstingsvalet borde bli ovanligt enkelt i Stockholms län i år...

måndag 23 augusti 2010

Kick-off goes Hellweek

Sitter på kontoret och fördriver tiden i väntan på bussen som skall ta oss till ett tvådagars upptaktsmöte. Upptaktsmöte är det svenska, byråkratiska för Kick-off. På min arbetsplats är emellertid populära anglicismer något som riskerar att leda till syrliga kommentarer och jag förväntar mig inte heller den känsla av väckelsemöte som jag föreställer mig att privata tjänstebolag ägnar sig åt på sina Kick-offer. Vi skall istället gå och kolla på ett järnbruk.

Jag kan också förvänta mig slippa teambuilding (japp, anglicism i gen) i form av att låta folk ramla och hoppas att någon bakom dem tar emot och stoppar fallet. En kollega som gick i pension innan sommaren ägnade en tid i sitt avskedsanförande åt att återberätta en sådan incident på en potatisåker i Västerbotten, någon höstkväll på slutet av 1970-talet. Att på en individualistisk arbetsplats som min ägna sig åt sådant är rimligen uteslutet.

Däremot kom jag i fredags på den perfekta team-building kick-offen för välbetalda tjänstemän. Jobbade sent och jag och min bättre hälft åt middag på en känd hamburgerrestaurang. Att placera in ett kontor medelålders tjänstemän att utföra det arbete som personalen gör på ett sådant ställe, där lönen knappt ens är hälften än för privata tjänstemän som åker på kick-offer, skulle kunna vara ett intressant tilltag som skulle få den skrikande jönsen Gordon Ramseys Hells Kitchen att blekna i jämförelse.

onsdag 18 augusti 2010

Real Pucko

Med kort uppdatering längst ner

Det finns få fotbollsklubbar i världen som jag har så lite respekt för som Real Madrid. Det som fick mig att bli påmind om detta var - den kanske inte så oväntade - nyheten att även Mesut Özil lämnat Werder Bremen för Real Madrid, tätt efter sin landslagskollega Sami Khedira från VfB Stuttgart. Övergångssummorna skall vara 15 respektive 14 miljoner euro - totalt runt 275 miljoner svenska kronor.

Jag har tittat en del på bundesliga under den gånga säsongen och därmed emellanåt sett Özil och Khedira spela. Egentligen inget konstigt, båda har haft rätt bra säsonger och de hålla båda bra klass. Problemet med Real Madrid är att det var rätt enkelt att notera detta redan innan VM om man tog sig tiden att titta på dem spela, på plats eller till och med på TV. Sådant är emellertid tydligen under Reals värdighet.
Styrelsemöte hos Real Madrid

Nej, här noterar Real spelarna när de lyckas i ett välorganiserat, ungt och lovande tyskt landslag inför världens blickar och priset givetvis stiger flera, flera miljoner. Då är Real där och hugger och får givetvis också betala relativt höga övergångskostnader, då alla vet att Real Madrid inte kan hantera pengar och sprätter runt med sina sedlar som en full turist.

Real Madrid är måhända en av världens klubbar med världens bästa spelare men underpresterar nästan alltid i förhållande till sina resurser. Att en sådan uppenbar (när det kommer till fotboll) paltskalle som Florentino Pérez får härja fritt med miljarder är ju ett synbart tecken på detta. Vi kan vara säkra på att Pérez - mannen som sålde och avfärdade Claude Makélélé med citatet nedan inte köpte Khedira för det defensiva ansvar han tar, utan för hans löpningar framåt.

We will not miss Makélelé. His technique is average, he lacks the speed and skill to take the ball past opponents, and ninety percent of his distribution either goes backwards or sideways. He wasn't a header of the ball and he rarely passed the ball more than three metres. Younger players will arrive who will cause Makélelé to be forgotten.
Om Real lagt hälften av pengarna på bra scouting och sett till att beslutfattare var personen med förmåga att värdera talangscouternas bedömningar så hade Real varit världens bästa klubblag, inte platsen ditt guldbollen-vinnare går för att påbörja karriärens solnedgång. Nu skall det la i och för sig säga att detta är förvånansvärt vettiga och prisvärda värvningar för att vara Real Madrid, men det kanske inte säger så mycket. Smarta klubbar köper spelarna innan VM, inte efter.

Jag prognostiserar att Real kommer sluta tvåa i spanska ligan och åka ur i kvartsfinalen i Champions League denna säsong också. Men jag tror nog jag skiter i det och kollar på Bundesliga istället, mer fotboll och mindre trams.

Uppdatering: Simon kuper framför i sin krönika i Financial Time några intressanta synpunkter om storklubbar som spenderar mycket pengar och varför Manchester City är bättre på detta än exempelvis Real Madrid; "Avoid buying stars of World Cups. Real Madrid – experts at buying the wrong players – signed two young Germans who shone in South Africa. But a month’s tournament is a rather small sample on which to judge a player."

onsdag 11 augusti 2010

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden - det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

lördag 3 juli 2010

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de "jobbar med IT" eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:
"[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret."
Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt - Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

torsdag 1 juli 2010

Anropar verklighetens folk

Det är verkligen något som får mig att tänka på Nordkorea när KD använder sig av sitt uttryck "verklighetens folk", eller i alla fall en textrad av Knutna nävar. Som bekant är detta ett retoriskt tillhygge som partiet använder mot alla som inte anses dela deras uppfattning. Suspekta grupper som högskoleutbildade, som tydligen inte behöver lämna barn på dagis, städa eller betala räkningar.

Noterar på morgonen den inledande formuleringen av Göran Hägglund i dagens under streckare:

"[M]ånga människor känner inte igen sig i samhällsdebattens ofta överpolitiserade käbbel. Verklighetens folk ger istället vardagens problem högsta prioritet."
Är det verkligen någon bortom de redan frälsta som tar Göran Hägglund, riksdagsledamot sedan snart tjugo år, som en trovärdig representant för verklighetens folk och inte för det i samhället överpolitiserade käbblet? Vidare undrar jag varför KD anser att deras frågor inte är politiska, då de lyfter upp och driver dem på en politisk arena?

onsdag 16 juni 2010

Ett rum med utsikt och det gröna gräset på andra sidan

En smula senare än vad jag hade avsett från början publicerade jag nyligen ett gästblogginlägg för Kvillebacken.se, en sida som försöker sälja in Östra Kvillebäcken. Vi i YimbyGBG blev tillfråga och fick fria händer. Jag som förvisso är i exil, men bodde närmast, tog på mig uppgiften.

Är la egentligen inte helt oproblematiskt att skriva åt företag med avseende på trovärdighetsfrågan men jag är ju hyfsat nöjd med Kvillebäcken - ja, i alla fall i jämförelse med andra aktuella byggprojekt. Tyvärr är det ju inte någon vidare tuff konkurrens.

Inlägget handlar om varför jag gärna byter bort min spektakulära utsikt i Uppsala mot utsikten jag hade förr. Vad jag främst lade märke till när jag gick in på sidan för att publicera mig var dock att gräset kan vara grönare på andra sidan. Bloggen använder sig av wordpress som var så mycket snyggare och trevligare än vad blogger.com, som jag använder för denna blogg är. Att överhuvudtaget starta en blogg var ju något av en spontan gärning men så här i efterhand så hade jag nog föredragit wordpress...

söndag 13 juni 2010

Vuvuzelan måste dö

Efter ett antal VM-matcher börjar nu tålamodet tryta. Upplevelsen är som två gånger fyrtiofem minuter tinnitus. Jag åsyftar givetvis den långa, sydafrikanska trumpet som med sitt monotona läte dominerar VM-slutspelet i Sydafrikas ljudbild. En vän till mig uttalade nyligen uppfattningen att ljudet från Vuvuzelan än värre än att lyssna på Robert Pärlskog, och som skåning torde han ändå vara van vid påfrestande läten.

Nu skall det verkligen påpekas att jag inte är för förbud. Själv är jag en hängiven anhängare av publikljud i alla dess former. Även om jag har en preferens emot trummor - mer känt som dieseldriven analvibrator - inom läkarkulturen så måste jag ju acceptera att vissa klackar använder sig av en sådan, även om jag starkt tar avstånd från sådant i min klack.

Det finns däremot enligt min uppfattning en distinkt skillnad mellan Vuvuzelan och de flesta andra instrument som använts och används på läktare; trummor och andra trumpeter. Det går säkerligen att diskutera vilken funktion musik och sång spelar på idrottsläktare. Jag skulle förmoda att det i många avseenden inte skiljer sig från många andra sammanhang där musik har en roll i det sociala - oavsett om vi talar om arméer, fackföreningsrörelsen, frikyrkorörelsen eller någon annan form av folkrörelse eller sammanslutning. Inte är det osammanhängande vrål man hör när det skall drickas en snaps, i alla fall inte de första 5-6 snapsarna. Inte ens middagcermonin i "Vi på Saltkråkan" eller den av min lågstadiefröken så älskade "Raketen" sjönk ner till vuvuzelans nivå.

Musiken och sång skapar samhörighet och stämning samt - och detta är speciellt viktigt i fotboll - ger stöd i kampen. Vuvuzelan har, som jag ser det, ingen av dessa funktioner. Återigen - jag är verkligen inte för några förbud men vill i vilket fall ta bestämt avstånd från ett sådant beteende. Vuvuzela är inte pluralism och tolerans utan dränker alla andra uttryck i ett brus av entonighet.

Visst kan även oljud ha en funktion. Exempelvis på derbyt mot den lilla satan häromåret, då det användes missljud för att störa hemmalagets allsång till hade detta ett specifik syfte. Vuvuzelan tycks helt sakna funktion. Jag är tacksam att jag inte bor i Sydafrika (vilket det givetvis finns många fler, och mer viktiga orsaker att vara glad över) men om några snorungar börjar tjuta med en sån där bakom mitt öra på en fotbollsmatch skall ni få se på läktarvåld. Avstängning från fotboll kan nog ses som en befrielse om denna anti-musikaliska farsot sprider sig till svenska läktare.

fredag 11 juni 2010

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen "har du det som krävs för att ha en åsikt" ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.

Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater - eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
"Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas."


Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

måndag 24 maj 2010

Måttet rinner över

Jag gnällde nyligen på en mängd aspekter på det stundande bröllopet och city branding-konceptet Love Stockholm 2010. Efter att ha blommat ut i en tirad mot kungliga hovleverantörer - bland annat har mitt standardkaffes förpackning sedan en tid förvanskats -under eftermiddagskaffet, där detta skattefinansierade jippo givetvis används för att sälja prylar så kommer jag tillbaka till min arbetsplats och kan konstatera att kungen för kronprinsessan till altaret. Detta trots invändningar från bland annat ärkebiskopen:

"Ärkebiskop Anders Wejryd har tidigare sagt att han skulle föredra att kronprinsessan gick in i kyrkan sida vid sida med Daniel med tanke på jämställdheten. Nio präster från Lunds stift har även skrivit ett personligt brev till Victoria där de ber henne att tänka om och sända "en god signal om jämställdhet till andra människor"."


Ja, inte bara är det en ytterst tveksam symbolhandling, utan faktiskt även emot seden i detta land. Inte för att jag i vanliga fall bryr mig om religiösa ceremonier nämnvärt men nu är jag irriterad och tar opportunt tillfället i akt att ont med ont fördriva. Att det bryter mot såväl jämställdhetsideal och traditioner är ju inte direkt upplyftande. Här har la vårt så kallade stadsöverhuvud och hans familjemedlemmar suttit och blivit tårögda till någon romantisk komedi från Hollywood och skall inkorporera detta i sitt skattefinansierade giftemål.

" – Kungafamiljen har respekt för att det finns skiljda uppfattningar men de tycker att det är upp till var och en att välja, och det här är familjens önskan, säger Nina Eldh, hovets informationschef till Aftonbladet. – Det är en statsceremoniell händelse där statschefen för sin dotter, som är Sveriges tronföljare, till altaret – en händelse med stort symboliskt värde, säger hon."


Ovanstående två citat är la rimligen logiskt inkonsistenta med varandra, något som måhända kan förklaras med att Aftonbladet är involverade. Det är ju just att det är ett skattefinansierat statsceremoniellt bröllop som innebär att de inte skall bestämma sådant själv. Om de vill kontrollera sitt eget bröllop får de avsäga sina titlar, kamma sig och skaffa sig ett jobb.

Jag får be mina läsare om ursäkt, men detta stundande bröllop har verkligen drivit på mina republikanska åsikter. Bevara monarkin, kungen i formalin!

torsdag 20 maj 2010

Måttet är rågat för kungabröllopet

Som republikan har jag försökt andas lugnt och inte hetsa upp sig när kungabröllopet kommer på tal men på något sätt börjar jag nu långsamt närma mig bristningsgränsen för vilka fjanterier jag tyar med.
På 1900-talet fick vi bilder på Stalin, Lenin, Adolf Hitler och Marlboro Man - 2000-talet känns än så länge som en blek kopia

Att under reklampauser bli informerad om att Stockholm Arlanda Airport är Official Love Airport för Love Stockholm 2010 - The Capital of Scandinavia innehåller så mycket irritationsmoment koncentrerade till ett par strofer att det riktigt knyter sig i magen på mig.

Fåniga anglicismer i kubik och detta pågående påstående att Stockholm skulle vara Skandinaviens huvudstad, när alla vettiga människor vet att det är Köpenhamn. Allt inoljat i en rojalistisk veckopress-sörja för en institution helt ur takt med tiden, demokrati och människors lika värde.

lördag 15 maj 2010

[Film] 2012

Fredag kväll, förkyld och en smula trött. Vad kan då passa bättre än en katastroffilm som låter en stänga av hjärnan och titta på lite enkel underhållning. Så jag och den bättre hälften hyrde filmen 2012. Att man emellanåt vill stänga av hjärnan betyder emellertid inte att man är hjärndöd. Detta är nog, speciellt med tanke på den budget denna film torde haft, den absolut sämsta film jag sett.

Efter att hafsat sig förbi en bakgrundshistoria och en så kallad vetenskaplig förklaring genom några snabba klipp över sådär 10 minuter så börjar världen gå under, och under och under. Folk springer mellan marken rasar sönder bakom den, de kör bil när marken rasar sönder bakom dem, och de lyfter med flygplan mellan landningsbanan rasar sönder under dem och husen rasar till höger och vänster. Sedan kommer en störtvåg också. Hopblandat i detta är lite banala inslag av släktingar som tar kontakten med varandra för sista gången och förlåter varandra för bråk i forntiden medan världen rämnar kring dem, en rysk miljardär med odrägliga barn och barn som är arga på sin far för att han har skilt sig från deras mor och - givetvis - en hund som överlever allt; en klassisk filmkliché där vuxna människor kan dö i drivor men hundar och barn överlever. I slutändan återförenas givetvis de skilda föräldrarna (att den i grunden töntiga men i grunden godhjärtade styvfadern dör i processen är , likt detta, lite av en parentes) i en lycklig kärnfamilj med en dotter (som dessutom nu klarar av att sova utan att kissa på sig, 5-6 miljarder döda är givetvis ett lågt pris att betala för denna terapi) och en son som börjar kalla sin far för pappa igen. Lägg dessutom till en fattig familj av buddistiska kineser som etno-chict inslag.

Kände ett behov av att skrubba mina ögon med svinto efteråt. Detta inlägg är en varning till alla som ännu inte sett filmen. Gör det inte! Den är så dålig att den inte ens är rolig. 260 miljoner dollar kostade skiten. Den riktiga katastrofen är att de säkert lyckades tjäna in de pengarna.

torsdag 6 maj 2010

Snabb mat allt långsammare

Jag var på en hamburgerrestaurang i centrala Öst-Borås igår. Det var la en tämligen ordinär vardagskväll sådär runt femsnåret på eftermiddagen - en tidig, bekvämlighetsflaggad middag innan bio helt enkelt.

Det är något som jag börjat notera med hamburgekedjor och är att det ofta tar allt längre tid. Jag misstänker att detta beror på att kedjorna, på grund av konkurrens, försöker erbjuda allt mer olika alternativ till sina kunder. Långsamt håller företagen på att undergräva den rationalitet på vilket deras koncept är grundat.

Är jag helt fel ute att tro att detta är en större trend som nu kommer in från produktionsindustrin? Tänk tillbaka till era skolböcker om modern historia där det oftast, i ett desperat försök att göra Historia intressant för individer som endast var intresserade av sin egen ångest, refererades till Henry Fords slogan att man kan få sin T-Ford i vilken färg man vill bara den är svart. Detta var ett extremt exempel på standardiserad massproduktion. Detta spreds senare till varuhandeln där det löpande bandet blev ett varuband. Slutligen spreds konceptet till snabbmatsrestaurangerna.

Varuproduktion tillverkas inte riktigt så längre. Mängder av företag kan producera billiga varor, för att konkurrera gäller det istället att kunna ge kunden vad just kunden vill ha. Resultatet blir extrautrustning i bilar, snabba modeväxlingar även bland baskläder och juice i limited edition. Nu kan man även göra massa olika val när man skall äta snabbmat. En viktig del för att öka produktiviteten inom industrin var att få ner spiltider genom att arbetarna inte behövde gå runt och hämta saker och ting på olika platser. När jag stod och väntade på min hamburgare kunde jag observera hur mycket arbetaren vid disken fick gå bort någonstans för att hämta eller göra något speciellt.

Självklart iakttar jag detta främst som kund men har även en del information från insidan, då jag under den första tiden i Öst-Borås bodde med två personer som jobbade på denna hamburgekedja. De kunde med irritation förtälja om de olika idéer som företagsledningen kom på för att ge kunderna unika produkter som oftast innebar att det försvårade för deras arbetare. Ju mer arbetaren får gå runt för att hämta en specifik skruvmejsel eller en speciell dipsås desto ineffektivare blir arbetsproduktiviteten.

Med tiden tycks en hel del kunder vänja sig vid denna valfrihet. Själv är jag inte fullt så överförtjust. Det finns, som säkert en del känner till, ett företag som säljer mackor enligt en idé som förenar ett löpande band (nåja, det är bara ett bord) med total valfrihet för kunden. Jag tycker mest det är jobbigt att behöva välja allt. Hur skall jag kunna välja vilken lök jag vill ha på så där på stört när jag inte ens orkar göra ett PPM-val? Konstigt nog har prokrastineringens mästrare, min bättre hälft, inga problem med detta utan tycks faktiskt uppskatta detta.

Vad jag har än svårare att vänja mig vid är den tid det tar att få en hamburgare när alla andra kunder gör aktiva och allt mer avancerade mål. Stoppa valfriheten!

söndag 18 april 2010

Tryggt bokköp

Beställde nyligen några böcker på internet. När jag skall betala med mitt kontokort får jag först ett antal felmeddelanden tills jag efter en tid får reda på att min bank infört något nytt system för visakort som gör att jag måste gå in på min internetbank och skaffa mig någon "tjänst" (som emellertid inte tycks kosta något).

För att få denna tjänst måste jag givetvis hitta på ännu ett unikt lösenord på minst 8 tecken med både siffror och bokstäver, som om man inte har tillräckligt av sådana att försöka hålla i huvudet och inte skriva upp på en lapp i plånboken. Det "intressanta" inslaget är emellertid att jag måste hitta på en hälsningsfras på mellan 10 till 30 tecken. Anledningen:

"Syftet med denna hälsningsfras är att du ska känna dig trygg när du anger ditt lösenord för att du vet att det är just din hälsningsfras som visas och som bara banken och du känner till."


Efter att begrundat detta töntiga trygghetsskapande inslag så går jag tillbaka till sidan där jag tidigare, förgäves, försökt beställa böcker. Slår in nummer och cvc-kod som vanligt. Aldrig frågas det om någon Visa/MasterCard SecureCode, som det heter. Jag ser aldrig av någon hälsningsfras heller. Det här känns ju tryggt.

torsdag 1 april 2010

Påskresa genom ett funktionellt landskap

Åkte bil upp till Umeå på onsdagen. Då jag givetvis inte har något körkort satt jag mest och tittade på vad som susade förbi utanför fönstret. Det är tveksamt om det finns någon tidpunkt då Sverige är fulare än så här års. Det blir definitivt inte bättre att uppleva miljön från en bil på en Europaväg.

Efter en tid lämnade vi den nya motorvägen norr om Uppsala. En säkert stor infrastruktursatsning har gett en miljö som känns direkt hämtat från drömbild av framtiden daterat från 1950-talet. Säker bra och effektivt på många sätt men så sterilt och tråkigt. Speciellt större orter som man passerar är rena dystropierna. De mest inbjudande stadskärnorna eller trevligaste villastäderna är inte de som läggs vid eller råkar ut för en motorvägsdragning. Gråa betonghus omgärdade av slask och rondeller vad det mesta av vad man såg. Sundsvall så ut som inspelningsplatsen för Clockwork Orange från bilrutan.

Den enda ort som egentligen fick godkänt på sträckan Uppsala-Umeå var Härnösand. Även Iggesund var lite av ett plus. Iggesunds Bruks pampiga byggnad såg ut att och stod faktiskt över den malande trafiken på E4 Stannade till och fikade på ett kafé i Iggesund där det mesta var udda och gammalt, och hembakat. Lång ifrån industriproducerade miljöer som annars placeras ut längst med våra vägar, oftast som skokartonger. Jag kommer ofta på mig själva att mumla att "form följer ju funktion".

måndag 29 mars 2010

Bundesliga skall förstöras

Under senare tid har mitt fotbollstittande på TV i hög utsträckning fokuserats på Bundesliga. Detta genom att jag skaffade mig Eurosport 2. Jag uppskattar underhållningen på och runt plan som definitivt är bättre än såväl Serie A som La Liga. Endast Premier League kan jämföra sig med Bundesliga, fast mycket dyrare. Men jag tror fanimej jag fördrar Bundesliga även om jag fått den engelska ligan gratis. Jag är till och med rätt nöjd med de engelskspråkiga kommentatorerna.

Vishet och ålder borde ha lärt mig att aldrig gå in på Aftonbladet.se och detta har jag också lyckats med under en lång tid. På grund av oro över stundande match mot AIK gjorde jag emellertid ett undantag och detta straffade sig direkt: "Bjärred" ny expert - i Europsport. Tidigare har kanalen även gjort klart med Rami Shaaban och Alexander Östlund som experter, står det.

Vilka som skall vara kommentatorer framkommer inte men man fruktar det värsta. Varför kan inte vi som är fotbollsintresserade få ha Bundesliga ifred? Efter att ha stått ut med kommentatorer på tv4, de flesta av dem, och expertkommentatorer som Glenn Hysén och Pontus Kåmark hade jag slutligen hittat en tv-produktion jag var nöjd med men nu skall även detta raseras för att kanalen skall locka till sig tittare med namn på gamla landslagsspelare. För vem vill ha en analys av matchen när man kan få ännu en anekdot om Kåmarks tid som ytterback i Leicester för sådär 15 år sedan som man redan hört tre gånger.

måndag 1 mars 2010

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya "akademi"-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.

---
Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?

---
Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!

torsdag 18 februari 2010

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man - mot bättre vetande, enligt min uppfattning - kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar - och fotograferingar av dem - inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:
And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, "What are they marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all


onsdag 17 februari 2010

FI föreslår ökade inträdeskostnader på bostadsmarknaden

Såg på gårdagens nyheter att Finansinspektionen (FI) oroar sig över belåningsgraden på svenskars bostäder (SvD, DN). Vid räntehöjningar eller svåra tider kan låntagarna få svårt att betala och FI vill därför skärpa reglerna:
- Men vi vill se till att hushållen som är högt belånade har incitament att skaffa sig en kudde.
FI överväger att utfärda ett allmänt råd som begränsar utlåningen till 75—90 procent av bostadens marknadsvärde.
- Vi förväntar oss att bankerna följer råden, men om de visar att de kan uppfylla syftet på annat sätt är det okej för oss, säger FI:s chefsjurist Per Håkansson.

Siffran som nämns är onekligen intressant och borde väcka en hel del debatt. Jag bor själv i hyreshus och skulle gärna bo så om omständigheterna var bättre. Nu är det dock så att för att få en attraktiv bostad i stad eller för förort i framtiden lär bostadsrättsköp vara nödvändigt, att jag bor i hyresrätt är helt enkelt till stor utsträckning ett resultat av att jag inte har vidare hög lön.

Låt oss utgå från SBAB:s riktlinje på max 95 procent lån och att FI sedan ändrar detta till en regel på det lägsta nämnda beloppet, 75 procent. Det skulle innebära att lägsta möjliga belopp som en förstagångsköpare behöver betala femfaldigas

Det skulle vara intressant att notera vad denna minskande efterfrågan på sikt medför för prisutveckling. Spontant låter det som om yngre generationer i hög utsträckning skulle ha väldigt svårt att komma in på den premierade bostadsmarknaden med nuvarande priser i svenska tillväxtregioner, dit jag antar att man vill att yngre människor skall flytta.

Ja, måhända kan man skramla ihop pengar nog för att köpa en nedgången lägenhet i en förort av typen, Angered, Gottsunda men varför skulle jag ta ett lån för att köpa skit?

fredag 12 februari 2010

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön - kärt barn har så många namn - Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)