Löjliga säsongen ur ett spelarperspektiv

Den löjliga säsongen - silly season på osvenska - tycks på längre för var år som går. Som idiot (läs: supporter) våndas man för vem som skall säljas och förbannar de agenter som tjänar pengar på transaktioner av talang mellan världens fotbollsklubbar. Spelare, och även ledare, som en vecka höjs till skyarna och bedyrar sin lojalitet och kärlek till klubben, kallas nästa vecka för Judas, Vidkun och Fuckin' James Who. Samma spelare och ledare säger sig sedan älska sin nya klubb, ösa beröm av den nye tränaren, säga att de älskar orten (som busshållplatsen Ljungskile) och antyder att allt inte stod rätt till i den där gamla klubben och han är så glad för att han fick denna chans att spela i en så stor och världskänd storklubb (som Tromsö). I helgens nätupplaga av The Guardian publicerade rutinerade målvakten David James en trevlig och läsvärd krönika om spelarperspektivet.

"For Portsmouth the media transfer speculation started months ago. Back in November I was quoted saying I would not leave the club in January (although I was never actually asked). The next day at training one of my team-mates ran over and said: "So you're definitely going then." In football speak, if you say you're staying, then you're going. That's how the rumours start. Then things begin to get crazy. Suddenly everyone is looking at everyone else with suspicion."

David James i The Guardian

Förra januari köpte Portsmouth FC loss anfallaren Jermain Defoe från Tottenham Hotspurs. Managern för den köpande klubben var i båda fallen Harry Redknapp, måhända inte så förvånande. Redknapp har länge varit misstänkt för att själv tjäna sig en hacka (eller i alla fall en tävlingshäst) på att hålla igång värvningscirkusen. Eller så råkar han gilla att arbeta med Defoe och tycker att han är en bra spelare, om man nu tror på sådana sagor. Pomey gjorde i alla fall en hyfsad förtjänst på anfallaren då de ska ha köpt honom för £9 miljoner och sålt honom för £18 miljoner.

Än så länge har värvningen av Defoe inte hjälp ett underpresterande Hotspurs utan förlorade sin första återföreningsmatch borta mot Wigan Athletic. Häri finns ytterligare en koppling till David James' krönika. I denna skriver han om Football speak, en referens till George Orwells New speak i romanen "1984". En av hans reportageböcker heter "The Road to Wigan Pier" (1937) om fattigdomen i depressionens norra England. Förhoppningsvis kan Jermain Defoe trösta sig med sin nya lön på vägen hem till London.

Dagens teori: Sapir-Whorf-hypotesen

Läste DN:s ledare där Ragnar Roos under titeln Tillväxt till varje pris skriver om den kinesiska regimens mål och syfte. Det år onekligen tragiskt att en regim som påstår sig stå för folket istället förenar det sämsta med de flesta system; samvetslös kapitalism med hårdförd diktatur.

"Kinesisk kapitalism kallas socialism med kinesiska förtecken, med regimens märkliga Orwellska språkbruk. Det är på många sätt en rå, brutal kapitalism med svaga eller inga offentliga skyddsnät och avgrundslika ekonomiska skillnader. Nationalism är det sammanhållande kittet."

Jag hajar alltid till när jag ser Orwells namn nämnas. Även om jag personligen håller Kallocain av Karin Boye som en bättre dystropi ur ett strikt litterärt perspektiv har få skönlitterära verk haft ett så stort genomslag som George Orwells roman om 1984 från 1948.

Kärnan i boken handlar mycket om hur partier kommit så långt att de försöker kontrollera och styra över folks tankar, bland annat genom att kontrollera språket. Även om de flesta inte går så långt som partier i 1984 är detta något som gemene man använder då och då. För vem föredrar inte att presentera sig som hygientekniker mellan två jobb istället för arbetslös städare? Och visst har ordet socialism innebörd glidit en hel del från sitt ursprung bland utopister under 1800-talets mitt till dagens partipampar i Kina eller gårdagens i Sovjetunionen? (ideologiska kritiker skulle dock säga att innebörden är en och densamma).

I dagligt tal kallas detta eufemismer; en förskönande eller beslöjande omskrivning. I verkligheten brukar det sällan funka så väl. Vi ser snart bortom den förskönande omskrivningen. I många fall innebär det rent av en devalvering av ordens betydelse. För inte så länge sedan kallades immigrantet för utlänningar även i offentliga statliga utredningar innan ordet byttes ut mot det mer inkluderande invandrare (jämför ut och in). Ny dyker de ibland upp röster som menar att ordet invandrare har en dålig klang och borde bytas ut mot ett annat, kanske nysvenskar? Anhängare av den Nysvenska rörelsen kan säkert hålla sig för skratt.

Radioskval?

Vad själva idén med Orwells nyspråk i princip bygger på, även om jag inte vet om författaren kände till denna lingvistiska hypotes, är en hypotes som menar att en människans ordförråd effektivt kontrollerar hur denna människa tänker. Det är detta som är Sapir-Whorf-hypotesen:

"We dissect nature along lines laid down by our native language. The categories and types that we isolate from the world of phenomena we do not find there because they stare every observer in the face; on the contrary, the world is presented in a kaleidoscope flux of impressions which has to be organized by our minds — and this means largely by the linguistic systems of our minds. We cut nature up, organize it into concepts, and ascribe significances as we do, largely because we are parties to an agreement to organize it in this way — an agreement that holds throughout our speech community and is codified in the patterns of our language […] all observers are not led by the same physical evidence to the same picture of the universe, unless their linguistic backgrounds are similar, or can in some way be calibrated."

Det är en intressant tanke att vårat språk skulle styra vår bild av verkligheten, men för det mesta tror jag nog det är verkligheten som styr vårat språk.