Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

"Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. "

Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.

[TV] Kraschen

har långsamt börjat upptäcka fördelen med SVT-play. Det var kanske framförallt fördelen av att de visade den amerikanska serien John Adams. Det är rätt trist att försöka följa en serie som går sent på söndagskvällen.

Under senaste dagarna har jag tittat på de tre avsnitten i dokumentären Kraschen, om bilarbetare på Volvo och Saab som blivit varslade. Väldigt enkelt men också ärligt. Det är befriande att få se en dokumentär som visar en rad vanliga men givetvis på sitt sätt unika individer som hanterar den mentala, ekonomiska och sociala utmaning det är att bli arbetslös.

Ofantligt skönt att slippa titta på tillgjorda, narcissistiska kändis-strebers med sina registerade låtsatskänslor eller deltagare i diverse dokusåpor av olika slag med sitt i förväg enligt dramaturgisk mal planerade och regisserade frammanande av känslor.

Har förvisso uttalat mig emot offentliga insatser för att rädda bilindustrin, mumlade något om Schumpeter och det mer är ett uttryck för panik en ett reellt sätt att lösa det underliggande problemet.

Därmed inte sagt att jag inte kan förstå hur det känns att bli uppsagd från ett jobb och den till synes obrytbara cykeln av apati avbrutet av påtvingade besök på den fars som är arbetsförmedlingen. Kunde med lätthet känna igen mig själv i den småbarnsfar, som efter sitt första besök på arbetsförmedlingen går och svär på parkeringsplatsen över den idiotiska så kallade handlingsplanen, ihopskriven av arbetsförmedlaren halvt om halvt över hans huvud.

För att vara helt ärlig väntade jag mig inte att bli berörd utan började mest bella för att få se lite bilder av Göteborgs turistfria platser.

Norrbyskär i Amazonas

Läste med behållning söndagens Under strecket där det förtäljdes om Fords försök att starta ett gummiplantage i Amazonas. Påminde mig en del om Norrbyskär, ett idealsamhälle på initiativ av Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, vid en såg en bit ifrån Hörnefors (med Gunnar som staty framför Nordahlsvallen. När står Kenneth i Hindås?!). Att anlägga ett paternalistiskt drömsamhälle i Amazonas möttes dock av värre faror än norrländska mygg.

Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.

Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.

Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.

Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.

Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.

---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.

---

Det hela bygger dock i slutändan på en bok av Greg Grandin från NYU. kring Hittade en tvådelad youtube-klipp om detta: Del 1, Del 2. Klippen är från programmet Democracy Now! som står till vänster om Fox News och är således suspekt och anti-amerikanskt.

Är paniken över nu?

Jag skrev en del i slutet av året om den - som jag uppfattade det - panikartade viljan att rädda biltillverkarna Saab och Volvo genom statligt övertagande. Först genom rektorn vid Handelshögskolan Rolf Wolffs uttalande, där han bland annat hävdade att det inte fanns något egentligt belägg för att staten är en dålig ägare, och därefter i en del regeringsförslag om 28 miljarder där jag inte kunde låta bli att mumla lite om Schumpeter.

Nu verkar den direkta paniken lagt sig en smula och detta manifesteras genom att en annan uppfattning ges plats på DN Debatt där två näringslivsforskare pekar på forskning som skulle visa att statligt ägande skulle vara skadligt för biltillverkarna.

Vad de åsyftar är att statliga företag, som inte har monopol eller agerad på en marknad med svag konkurrens, i regel lyckas sämre än andra. Kärnan till denna fakta torde stå att finna i de oklara mål och målkonflikter som offentliga ägare ofta uppvisar och ställs inför.

Om staten tar över kan vi la börja tillverka riktiga Volvobilar igen!?

Att statliga företag lyckas sämre sett från marknadens perspektiv än från detta perspektiv inte konstigt och behöver inte heller i sig vara ett argument mot statlig ägande i princip. Att en offentlig aktör ser till externaliteter som marknaden inte behöver bry sig om kan ibland vara ett argument just för offentligt drivande av olika verksamheter. I fallet med Volvo och Saab skulle dock effekten i första hand bli att med argument kring arbetslöshet och kris låsa fast stora delar av västsvenskt näringsliv i ett övermoget marknadssegment (Den svenska bilen biter, ur vägen GMiter!) och bromsa in en måhända smärtsam men nödvändigt strukturomvandling för att de politiska parti som skriker högst vill vinna några röster i Trollhättan.

Nä, jag jobbar varken för Volvo eller Saab - hur kunde ni veta det?

---
Lustigt nog använder det en Sifo-undersökning (med 49 procent nej till statligt övertagande och endast 36 procent för) som ett argument för att expertisen har rätt. varför skall vi lyssna till experten om pöblen ändå svarar rätt genom någon osynlig hand?

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:

– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.

Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.

Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?

Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.