Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta - och därmed rädda - sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu - namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida - och grupper på facebook - jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt - elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare - utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!

---
Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik "Bullen" Berglund - gångna tiders motsvarighet till Per Moberg - skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.

---
Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget "ut med alla blattar för fan!" och "hata gajs!". Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Tyvärr SD, ni kom försent

Kommer inte vara hemma på söndag, valdagen till EU-parlamentet. Därför var jag tvungen att poströsta vilket jag också gjorde igår eftermiddag på vägen hem från stan. Efter att ha gjort min medborgerliga plikt (eller vad man nu skall kalla akten att lägga en liten bit papper i ett kuvert) så kom jag hem och upptäckte att jag fått post - vad trevligt!

Det visade sig vara från ett parti som heter Sverigedemokraterna som ville ge mig två röstkort och berätta vilka fina idéer de hade och att de skulle företräda vad jag och alla andra svenskar egentligen tycker om de blir invalda till EU-parlamentet. Det låter ju onekligen bra, det är ju klart att jag vill ha representanter som röstar som jag egentligen tycker.

Men nu kom alltså brevet försent, jag har redan röstat. Det var la för tråkigt!

Handelsplats Sannegården och förhandlingsplanering

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.

En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemäta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser (någon kvantfysiker som kan hjälpa mig!?).

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att

"[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra." och även att "största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är [...] eftersträvansvärt."

Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver - om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive "torg" (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta nästan rimligt!). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att hindra konkurrens mellan näringsutövare bara för att marknaden är för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att

"Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken".

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i - just precis - Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

"[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[...]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället."

Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle alltså. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att "Vi utvecklar det nya Göteborg". Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker - eller hur?), där det påekas att...

"Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil."

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som i dokumentet. Detta företag dyker inte upp någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

"ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA's [Sic, apostrof istället för kolonn] pilotprojekt!"

SBK fyller snabbt på svarar:

"[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA's [sic igen!] önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA's [sic!!!] intentioner om energioptimering."

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

"I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet."

Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som man misstänkt länge - detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter - som måhända accepterat andra lösningar - tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på - det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar - det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den. Alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt - vilket kommunen säger att det är bra att vi gör - att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada - henska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker - demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Meddelarskydd i pseudofffentlig sektor

Under ett antal år har det blivit allt vanligare att privata företag eller motsvarande utföra arbete och tjänster som tidigare i stor utsträckning utförts av den offentliga sektorn. Byråkratin har så att säga valt att satsa på sin kärnverksamhet (vända på papper?) och betalar privata företag för att göra markarbetet.

En intressant och viktig detalj är vad som då händer med meddelarfriheten. Under Tryckfrihetsförordningen har en offentlig tjänsteman rätt att anonymt läcka uppgifter om oegentligheter i verksamheten. I och med att många i verksamheten i realiteten inte utförs av offentliga tjänstemän undrar man ju lite vad som då händer med denna frihet; från medborgarperspektivet har ju behovet av en väl fungerande offentlig sektor inte ändrats i och med att det utförs på entreprenad.

Detta problem har borgerliga ledamöter fått svara på i en enkät och de flesta tycks inse problematiken:

"[E]en stor del av de borgerliga riksdagsledamöterna tycker att det är problematiskt att anställda hos privata företag som bekostas av skattemedel inte har samma meddelarskydd som offentligt anställda. En majoritet av de ledamöter från centern, folkpartiet och kristdemokraterna som svarat på enkäten tycker att skyddet för privatanställda är för dåligt."

Även oppositionen delar i sak uppfattningen att medelandeskyddet bör stärkas. Denna inställning gäller dock inte moderaterna och Willemo Carlsson (m) visar i sitt svar på ett ytterst intressant perspektiv på vad man kan använda ordet demokrati till:

"Man missar ofta att man ska gå till sin närmaste chef om man uppmärksammar något som inte borde ske. Många offentliganställda väljer att gå till tidningen i stället. Det är en odemokratisk ordning, säger Willemo Carlsson (m) till Scoop."

Att tjänstemän låter alla medborgare få ta del av oegentligheter inom på entrepenad utförd offentlig service är alltså odemokratiskt. Demokratiskt är det att hålla informationen inom det privata företagets hierarkiska struktur och inte läcka ut den till medborgarna. I övrigt bör vi notera att frihet är slaveri och okunnighet är styrka!

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

"Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär."

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som "urbana bönder") har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Staden vid älven - Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö - Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var "Staden vid Älven".

Erasmus-bron i Rotterdam - en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu - avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som "andra sidan" - där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden - nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven - det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög - det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London - ännu en förebild

Notervärt var - och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor - för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter - snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare - ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva - som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Bevara monarkin - kungen i formalin!

Nej, jag tänker inte säga ett knyst. Dagens medialandskap är banalt, tråkigt som en tågstation i ingenstans.

Blir någon nöjd?

Någon vecka efter Mark Isitts tudelade angrepp på stadsplaneringen och arkitekturen i Göteborg kommer nu en replik för en av bovarna i Isitts skildring; det socialdemokratiska kommunalrådet för stadsbyggnads- och trafikfrågor Anneli Hultén.

Efter att Isitt inte varit rädd för att i det närmaste gå till personangrepp är Hulténs replik mycket saklig och framförallt väl avvägd ur ett politiskt perspektiv. Nyckelord är demokrati, miljön, social utveckling, segregation, ekonomi och tillväxt, arbete och sysselsättning för medborgare et cetera.

"För oss är samtalet, dialogen och diskussionen grundläggande. Sedan kan den demokratiska processen alltid utvecklas, som i till exempel dialog Södra älvstranden för att få medborgarna delaktiga på ett djupare plan än tidigare. Modell Södra älvstranden tycker vi är ett bra exempel på hur fler icke professionella kan få vara med i samtalet om staden och därför kommer vi att använda den också när utformandet av Heden påbörjas i vår."

Hulténs svar är enligt min uppfattning mycket bra. Hon styr undan ansvaret till en kollektiv beslutsprocess (med kollektiv skuld för eventuella missförstånd och misslyckanden) och pekar på värden som näppeligen går att ifrågasätta. Vem kan klaga på fasad och husens höjd när värden som miljön, kommande generationer, demokrati och arbete kommer upp på tapeten? Vad jag dock saknar är några idéer och förslag överhuvudtaget om vad hon som politiker vill göra, man kan inte satsa på allt (under min research ser jag att biospolitikos i detta sista avseende kommit till en liknande slutsats)

Ändå finns det nog en del problem som bör tas upp och som Hultén inte kommenterar i sin replik. Hon framhäver beslutsmodellen för södra älvstanden som en framtida modell. Men är vi nöjda med hur det egentligen går i den processen? Jag har tidigare refererat till en debattartikel där Sören Olsson och Helena Westholm beklagar sig över utvecklingen i denna process; blandstaden som är öppet för olika grupper av människor offrats för en framtida gräddhylla. Samtidigt har både Isitt och även Wingårdh, beklagat sig över bristen på spännande lösningar i den nya stadsdelen.

Fyra förslag för södra älvstranden - alla hatades(?)

Nu är la i och för sig området södra älvstranden år, för att inte säga årtionden, från att bli verklighet. Men om missnöje från båda dessa fraktioner i debatten redan nu lyfts fram är jag lite orolig över slutresultatet både för södra älvstranden som heden.

Nu tror jag i och för sig att det är nära nog omöjligt att bygga annat än gräddhyllor i den betydelsen att allt som byggs är dyrt och ekonomin styr osvikligt vilka människor som kommer att bo där. Nya gräddhyllor lämnar dock plats i gamla gräddhyllor som kanske inte är så hemska för oss fattiga, vanliga människor. Vad jag hoppas på är att det byggs små och billiga kontors- och affärslokaler som ger plats för små- och nyföretagande på södra älvstranden. Utan lokaler till vettiga hyror kommer de aldrig skapas ett fungerande stadsliv - se hur roligt och livligt det är i västra nordstan. Tyvärr kommer la avtal och ryggdunk med tiden avgöra vad som kommer att finnas som arbetsplatser på södra älvstranden; tre managementkonsultfirmor, fyra affärer sammanlagt för 7eleven och pressbyrån, ett ica, ett espressohouse samt kanske H&M och någon annan kedja. Misstförstå mig rätt, jag vill inte bannlysa dessa företag, men det vore bra om det lämnades plats för andra än kommersiella jättar.

Dessutom tycker jag inte att det skulle skada att ta i rätt ordentligt på södra älvstranden. Ser för egen del hellre flera höga hus på södra älvstranden än ett par stora penisar kring heden (hade Strindberg pinkat på heden hade hela området varit k-märkt, nu är det ju bara platsen för den första fotbollsmatchen någonsin i Sverige).

Arkitektur i morgondagens Götelaborg II

Hade tänkt lugna ner mig lite med ämnet staden för ett tag, men jag dras in igen. Mark Isitts artiklar i gepe har väkt en hel del uppmärksamhet. I dagens tidning kommenterar Catharina Thörn, forskare vid institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet (som kanske skulle fixa ihop ett kortare namn på sin insitution), där hon i mycket håller med om Isitts kritik men vill problematisera bilden av utvecklingen i Bilbao och sätta det hela i sitt socioekonomiska sammanhang, men kanske framförallt vill påpeka att det inte är vidare visionärt med ikonbyggnader längre.

"[A]tt imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt."

Mark Isitt replikerar i samma nummer och menar att han delvis blivit missförstådd av Thörn; att efter Guggenheimmuseet i Bilbao vill var och varannan borgmästare, och vår egen Göran 'Homer Simpson' Johansson få klippa band för en ny, bombastisk byggnad.

"Detta har ibland lett till ytlig one liner-arkitektur, krumbuktande konstigheter som har lite gemensamt med de städer husen skall sälja. Sådant vill inte jag veta av."

kultur eller gulag! - kulturpalatser i Warsawa

Kritiken mot Isitt är hårdare på ledarplats där Malin Lernfelt anklagar Isitt för elitism och förakt för göteborgarna som skall bo och verka i staden. På sätt och viss kanske jag kan hålla med, men på andra inte. Jag har länge uppfattat det som en approximativ sanning att det krävs intelligens för att känna igen intelligens och att detta axiom kanske kan överföras till många andra områden. I det aktuella fallet skulle det innebära att endast någon med god förståelse för arkitektur känner igen bra arkitektur. Det skulle betyda att jag antingen förstår mig bättre på arkitektur än huvudfåran av dagens svenska arkitekter eller så vet jag inte vad jag dillar om och borde sluta försöka uttrycka mina åsikter.

Det kan nog vara lite av båda, men om det senare skulle vara rätt så håller vi på att bygga hus som bara en liten grupp individer kan uppskatta. Eller, ja, det är la precis det vi håller på med. Förvisso är jag inte lämplig som stadsarkitekt - allt skulle se ut som landshövdingehus med träfasader och bottenvåningar i tegel - men nog kan jag ha en åsikt. Tidigare har jag velat framföra att dagens arkitektur tycks vara analogt med modern konst; är det värt att tvinga alla att läsa James Joyce när nästan alla föredrar Dan Brown?

Men den andra sidan av myntet är att lämna över beslutsfattandet åt endast "folket". Utan någon form av stark motvikt inom Göteborgs kommun (eller någon annanstans för den delen) innebär det att avgörande beslut lämnas över till politiker. För oavsett hur demokratiska vi försöker låtsas vara har folket inte mycket att säga till om. Det var genom ryggdunk mellan politiker och affärsmän som flera svenska städer skövlades under efterkrigstiden för att ge plats åt EPA, Domus och andra kubformade varuhus som nu förvandlats till tråkiga gallerior med H&M, Lindex och några andra kedjor. En stadsarkitekt i Göteborg kan i det bästa av världar tvinga fram lite debatt och reflektion innan sånt händer igen. Till exempel kanske ödet för Hotell Opera i östra nordstan kunde blivit lyckligare - men det är förstås spekulationer och vi måhända bör vänta på hur nybygget faktiskt kommer att se ut i verkligheten, även om jag utgår från att det kommer att se för jävligt ut.

Ett exempel på krocken mellan gemene man och experterna som Lernfelt drar upp är världskulturmuseet på mölndalsvägen, som belönats men oftast betraktas som en fyrkantig betongbunker med lite glasrutor. Lämpligt nog skriver idag DN Kultur om ett nyinvigt bygge på gotland där Peder Alton hyllar riksutställningarnas nya hus som "fräckt, brutalt och elegant" och hyllar bygget som han tror kan bli en nytändning för en myndighet få människor hört talas om. Jag är inte fullt så imponerad, precis in linje med allt annat som byggs för myndigheter, men det ser i alla fall inte ut som någon bunker. Sedan får vi la se om inte myndigheten, och andra offentliga verksamheter som håller på att flytta till nya hus, kommer att gå under på grund av skyhöga hyror. Bra att skattepengarna kommer till användning.

*****

När jag ändå talar om myndigheter: Varit i centrala Washington D.C.? Omgivet av nedgångna, dödade stadsområden med fattiga, svara människor finns det mängder av myndighetsbyggnader. Alla arkitekter har haft samma briljanta idé; massivt, stora trappor, marmor, romerska pelare. Påminner lite om ett kapitel i Peter Englunds bok Brev från nollpunkten där Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland bygger nästan identiska byggnader vid en världsutställning i Paris.

Vad som egentligen ryms i ett ord

följer lite slött utvecklingen i Pakistan och suckar lite trött när jag läser att den mördade Benazir Bhuttos son utses till ny partiledare för PPP. Killen läser vid Oxford university och är 19 år gammal. Känns bekant från det avskydda och likaledes kärnvapenbestyckade grannlandet där ledarskap över kongresspartiet hoppat från Nehru till dotter Indira till dotterson Rajiv och slutligen till Rajivs änka Sonia. Det är dock ett citat från sonen och nybakade partiledaren Bilawal:

"Min mor sade alltid att demokrati är den bästa hämnden."

Vad kan egentligen läggas in i ett ord som demokrati? Inte nog med att han är tredje generationen i den snuskigt rika godsägarfamiljen som kan bli ledare för det stora landet. Dessutom tror många bedömare att den egentliga makten kommer att ligga hos hans far, den mycket impopuläre mutkolven Asif Ali Zardari. Måhända är klanen Bhutto ett bättre alternativ än militären, men jag saknar ordet aristokrati...

Storklubben som aldrig fanns

Ända sedan Bernsteins och Woodwards artiklar för Washington Post om ett inbrott på demokratiska partihögkvarteret har skandaler - stor som små - fått ändelsen gate. Jag tänker inte sträcka mig så långt. Det börjar bli minst sagt tröttsamt. Mycket har flugit genom min skalle tills jag första gången fick reda på rykter bland neggare på gais.nu, tror inte att jag ens nu kan sammanfatta alla mina åsikter och farhågor.Nu när tv4:s morgonprogram har visat ett tredelad serie om händelsen tycks mycket ha varit överdrivet. det är nästan som att det aldrig fanns någon skandal att tala om. I alla fall om man får tro de män och kvinnor som var direkt involverade. De ska varit lite förbehållslösa samtal, inget mer. Det enda nya som egentligen dragits fram är IFK:s delaktighet i diskussionerna, även om de tidigt drog sig ur. I backspegeln är det lätt att se att de gjorde rätt. Med ett nytt allsvenskt guld och utmärkta ekonomiska resultat har den lille satan inte något behov av några sammanslagningar. Dessutom har de fått hundratusen kronor som pris för att de startat ett flicklag som nåt i stil med 3147:e förening i fotbollsverige - sånt skall tydligen belönas.

som finns utanför Återigen upprepades mantrat att de supportrar, vars känslor är så fina och beundransvärda så länge det ger bra tv-bilder, helt gick över styr och på något sätt var odemokratiska. Gatans parlament kallades det en gång i tiden. Att det fanns en livlig debatt i de nätverk av supportrarmediasveriges blickfång är tydligen ointressant. Det offentliga samtalet skall värnas, men det skall helst handla om kommunal kulturpolitik. Fotboll är la allt för pubertal.

Vidare framfördes det återigen att det inte bara var tillåtet för olika styrelser att i lönndom diskutera frågan - de var även deras skyldighet. Jag tycker att det i detta sammanhang är viktigt att lyfta fram just vad som är en styrelsens skyldighet i en förening. Dessa reglerar av föreningen stadgar.

Låt mig tråka ut er med valda delar:

§ 1 Sällskapets namn Sällskapets namn skall vara Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap - i förkortad form benämnt GAIS. Sällskapets säte skall vara Göteborg. § 2 Representationsdräkt
Representationsdräkten skall vara grönsvartrandig tröja, vita byxor och vita strumpor.
§ 3 Sällskapets mål
GAIS mål är
att spela fotboll i elitsammanhang,
att bedriva fotbollsverksamhet inom alla åldersklasser,
att samtliga lag skall tillhöra de främsta inom respektive grupp,
att väcka intresse för fotbollsspelet och
att upprätthålla en god kamrat och idrottsanda
§ 12 Styrelse
Sällskapets angelägenheter handhas av styrelsen. Den skall inom ramen för dessa stadgar samt Riksidrottsförbundets och Svenska Fotbollförbundets stadgar verkar för Sällskapets framåtskridande samt tillvarataga medlemmarnas intressen.
§ 17 Stadgar och upplösning
Förslag om ändring av dessa stadgar eller om upplösning av Sällskapet får behandlas endast vid ordinarie årsmöte.

Det är min bestämda åsikt att då sällskapets angelägenheter skall handhas av styrelsen inom ramen för stadgarna, är det oansvarigt och direkt felaktigt att göra annat än mycket ytliga trevande i en riktning bort från bland annat namn och dräkt. Sådant skall tas upp på föreningsmötet. Kanske var det som de sa inget annat än ett litet samtal eller två, i vilket fall som helst hade det ingen chans att komma igenom ett sådant möte. Elitverksamhet som är det enda som eventuellt hotas av ekonomin är inte under direkt fara; GAIS har mer än väl publik och intresse nog för att vara bland de 32 bästa klubbarna i landet.

Nu kommer vi dock till det som allt handlar om; pengar. Det sägs att det inte finns pengar nog för fyra lag i Göteborg. Jag har aldrig sett eller hört en metodisk och nogrann genomgång kring de förutsättningar som finns. På sätt och viss får man la respektera ordförandens uppfattning om det ekonomiska klimatet, men samtidigt tycker jag att allt verkar lite vagt och framförallt kortsiktigt.

Det sägs att det endast finns ekonomiska förutsättningar för två lag i Göteborg. Med all respekt, men sådan är situationen i nuläget. För ett antal årtionden sedan hade Göteborg mindre invånare i staden med mycket mer publik. En gång i tiden var Göteborg fotbollens huvudstad. Det finns många anledningar och orsaker som kan diskuteras, men dagens omständigheter är inte givna för all framtid. För tjugo år sedan var det bara galningar som gick på fotboll. Det är inte lätt att ändra på förutsättningarna. Det är i grunden frågan om hur samhället och kulturen ser ut och står oftast utanför enskilda föreningars kontroll. Kollar på staden Liverpool, inte så stor skillnad i storlek från Göteborg, men med tiotusentals åskådare på ungefär dubbelt så många matcher per år. Fotboll är större i Liverpool än i Göteborg, men engelsmän intresserar sig för andra saker också. De springer inte alla omkring som galningar hela tiden. Om Göteborgs fotbollsintresserade vill ha bättre lag är det dags för dem att börja gå på fotboll, inte bara sitta och glo på tv4 medan det som uppskattas och älskas av den publik som faktiskt stödjer fotbollen genom sin närvaro skall berövas. Det finns ett felslut i detta tänkande. La Liga kommer vara bättre ändå, antagligen även om vi slog ihop alla klubbarna till FC Schweden

Samtidigt finns det inget som garanterar att denna andra klubb skulle kunna nå framgång i framtiden. De människor som utryckt ett gillande, bland annat som kommentarer till Gepe. En luddig grupp individer som gärna lyfts fram av media. Vad människor slänger ut sig på Gepes hemsida eller hur de röstar på en ur inferenssynpunkt vedervärdig webbomröstning medför inte samma åsikter om hot mot den demokratiska ordningen som människor som tagit sig till att ta sig till presskonferenser och informationsmöten. Det är rimligen frågan om samma människor som fyllde Nya Ullevi när IFK nyligen vann guld; det är definitivt inte en publik som går att lita på. Skulle GAIS eller öis av någon anledningen bli mycket framgångsrika i framtiden skulle samma människor stå där som julgranar och tjoa och tjimma. Klubbarna vet vad de har, men inte vad de får. Osäkerhet är också en faktor som måste tas i beaktande vid ekonomiska beslut. Om förutsättningarna inte blir bättre kommer något eller några lag gå ner i seriesystemet av sig själv. Om någon vänder kappan efter vinden är det bara att byta förening då, istället för att lägga alla ägg i en korg.

Slutligen är det bara så bedårande hur fotbollskanalen/tv4 vid flera tillfällen måste presentera det hela som "Fotbollskanalens avslöjande". Jag kan inte kontrollera exakt tidpunkt under denna tid, men för mig och andra kom budskapet via Balders Hages hemsida . Samtidigt är det tydligen deras uppfattning att svenskar är mycket mer intresserade av Olof Lundh och Patrick Ekwalls privatliv än seriös sportjournalistik - jag är nästan rädd för att det är sant.