Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen "har du det som krävs för att ha en åsikt" ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.

Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater - eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
"Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas."

Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

[Film] 2012

Fredag kväll, förkyld och en smula trött. Vad kan då passa bättre än en katastroffilm som låter en stänga av hjärnan och titta på lite enkel underhållning. Så jag och den bättre hälften hyrde filmen 2012. Att man emellanåt vill stänga av hjärnan betyder emellertid inte att man är hjärndöd. Detta är nog, speciellt med tanke på den budget denna film torde haft, den absolut sämsta film jag sett.

Efter att hafsat sig förbi en bakgrundshistoria och en så kallad vetenskaplig förklaring genom några snabba klipp över sådär 10 minuter så börjar världen gå under, och under och under. Folk springer mellan marken rasar sönder bakom den, de kör bil när marken rasar sönder bakom dem, och de lyfter med flygplan mellan landningsbanan rasar sönder under dem och husen rasar till höger och vänster. Sedan kommer en störtvåg också. Hopblandat i detta är lite banala inslag av släktingar som tar kontakten med varandra för sista gången och förlåter varandra för bråk i forntiden medan världen rämnar kring dem, en rysk miljardär med odrägliga barn och barn som är arga på sin far för att han har skilt sig från deras mor och - givetvis - en hund som överlever allt; en klassisk filmkliché där vuxna människor kan dö i drivor men hundar och barn överlever. I slutändan återförenas givetvis de skilda föräldrarna (att den i grunden töntiga men i grunden godhjärtade styvfadern dör i processen är , likt detta, lite av en parentes) i en lycklig kärnfamilj med en dotter (som dessutom nu klarar av att sova utan att kissa på sig, 5-6 miljarder döda är givetvis ett lågt pris att betala för denna terapi) och en son som börjar kalla sin far för pappa igen. Lägg dessutom till en fattig familj av buddistiska kineser som etno-chict inslag.

Kände ett behov av att skrubba mina ögon med svinto efteråt. Detta inlägg är en varning till alla som ännu inte sett filmen. Gör det inte! Den är så dålig att den inte ens är rolig. 260 miljoner dollar kostade skiten. Den riktiga katastrofen är att de säkert lyckades tjäna in de pengarna.

[Bok] Pattern Recognition

Som del av min sommarläsning plockade jag upp en av William Gibsons senaste verk bland de böcker som min bokslukande bättre hälft släng omkring sig likt godispapper på golvet vid hennes sida av sängen

Pattern Recoginition utspelar sig i några av världens storstäder och i nutid, vilket skiljer ut den från de äldre Gibson-böcker jag läst. En viktig bakgrundsdetalj är att det hela utspelar sig några år efter 11/9 2001 - undrar hur många amerikanska (och andra) romaner som på något sätt inkorporerar detta (inter)nationella trauma egentligen? Huvudkaraktären, Cacye* Pollard förlorade nämligen sin far i samband med denna händelse.

Cacye är inte riktigt som oss andra. Även om de flesta av oss som lever i den moderna, globaliserade verkligen har vant oss vid att känna igen subtila symboler i vår hyperdesignade och samtid är hennes förmåga utöver det vanliga. Cacye kan nämligen på ett ögonblick avgöra om en ny logotyp kommer att fungera eller inte. Denna förmåga har dock sina avigsidor - hon har nämligen en allergi mot flera varumärken. Speciellt Michelin-gubben får henne illa till mods och i ett tidigt kapitel får hon en allergichock av Tommy Hilfiger i centrala London och börjar kräkas. Som en följd av denna allergi måste hon bland annat ta bort alla märken på sina egna, noga utvalda, kläder.

Nåja, jag vet inte om man måste vara trendmedveten för att utveckla en allergi mot varumärken. Försöker själv i möjligaste mån undvika kläder med tydliga märken och det är inte för att jag vill verka subtil och cool utanför därfär att jag inte vill gå runt som någon reklampelare för något till vansinne igenomtänkt varumärke som skall signalera livsstil och värderingar fast det egentligen bara handlar om att kränga varor. Det är i denna miljö som boken utspelar sig. I den globala ekonomin där allt är genomtänkt och utstuderat raderas det unika.

Yta är pengar och snart dras Cacye, genom ett specifikt intresse som hon delar med flera andra via ett internetforum - nä, klart det inte kan vara William Gibson utan cyberspace! - dras hon in i en värld av intriger och industrispionage.

Överhuvudtaget en bra bok med ett intressant och genomtänkt språk, även om själva intrigen aldrig riktigt lyckas engagera mig så finns det en del annat att intressera sig för.

---
Det var verkligen intressant att åter bekanta sig med William Gibson. Hans böcker i den så kallade Sprawl-trilogin var en bidragande orsak - tillsammans med pulp fantasy - till att mitt engelska-netyg steg från en svag två till en stark fyra på en termin någon gång på högstadiet.

Cyberpunk - främst känt genom visuellt starka filmen Bladerunner - som framtidsvision där politiskt totalitära utopier och dystropier ersatts av en smutsig värld med mulinationella företag och gigantiska informationssystem,** ihopmixat med starka influenser av hårdkokt noir var förstås otroligt häftigt på den tiden för en liten snorunge som spelade rollspel (alltså den gamla hederliga sorten med papper och tärningar) som Mutant och Neotech*** på fritiden.

Nu när jag läser William Gibson idag och tänker tillbaka på hur svårt jag hade att traggla mig ingenom böckerna undrar jag om jag nog inte skulle ha hållt mig till pulp fantasy från TSR. Det senare skulle rimligen bara irritera mig idag men jag undrar om det inte finns anledning för mig att återigen göra ett besök i William Gibsons första triologi mer än tio år senare, med lite bättre engelskakunskaper och bättre utblick i världen än som finnig tonåring.


---
* Jämför Case som namn på huvudkaraktären i banbrytande Neuromancer.
** Matrix-triologin har visuellt och tankemässigt mycket gemensamt med Cyberpunk, notervärt är att Keanu Reeves spelar titelrollen i en B-film baserad på en Gibson-novell; Johhny Mnemonic.
**Det är dock svårt att sia om framtiden. Kollade i gamla regelböcker hos morsan och såg att i Neotechs framtidskildring för 2059 som skrevs någon gång under mitten av 1990-talet förespåddes det att det i framtiden skulle finnas CD-skivor som kunde lagra flera hundra megabite av data!!!

Skådespelardebut?

Jag är en sådan individ som sällan vill synas på film, mitt enda signifikativa (relativt sett) tv-framträdande vägrade jag se på tills några andra yimby-medlemmar tvingade mig en lördagseftermiddag på fiket Blå kullen vid Skanstorget.

Nu slår jag dock till igen och medverkar i GKTV #4 - "Röv TV" (följ länk och välj Röv-tv). Jag har bara en replik men syns vid ytterligare något tillfälle. Nu får de bloggläsare som inte känner mig en chans att se mig, gratulerar!

Öh, Cubic?

Som en del av en lite småseg men ändå rätt skön fredagskväll så satte jag mig ner och såg filmen Equilibrium på teve. Om du inte hört talas om den är det inte så värst konstig, av någon anledning så bestämde bolaget på att inte satsa på filmen och den gick direkt till video i Sverige.

Filmen börjar som en variant på Ray Bradburys klassiska SF-bok Farenheit 451, men instället för "brandmän" som bränner böcker för att människan inte skall lockas ifrån teven så är det "präster" som hindrar människor att utsättas för känsloyttringar. Det är den fascoida statens slutsats att krig och olycka skapas av människans känslor och för att undvika de dåliga känslorna måste även de positiva känslorna offras. Christan Bale spelar en sådan prelat - självklart i strama, svarta kläder - som jagar efter konst, musik och skönlitteratur för att dessa skall brännas och människor som begår känslobrott. För att människan inte skall lockas av känslor drogas de konsekvent likt neddrogade bokstavsbarn och verkar också ha en snarlikt upplyftande tillvaro i denna dystropi.

Matrix, Keanu Reeves i svart prästkåpa? Nä, det är inget vi snott - bara ren slump faktiskt!

Precis som Bradburys brandman kan förstås inte Bales prelat fortsätta på det spåret - i så fall hade de ju inte blivit så mycket till film - men istället för att memorera någon fin dikt och dra runt på landsbygden så övergår filmen i Matrix-läge. Kanske inte värdens bästa film, dock helt ok fredagsunderhållning.

Det roligaste med filmen är dock den "svenska" titeln Cubic. Equlibirum anspeglar givetvis på den känslomässiga balans som eftersträvas i den totalitära staten och är också namnet på någon hälsovårdsmyndighet som administerar drogerna. Efter att nu sett filmen en andra gång kan jag fortfarande inte komma på att ordet Cubic förekommer på något vettigt sätt har något med filmen att göra överhuvudtaget. Är det någon bloggläsare som vet får ni gärna förklara det för mig...

[Film] Gomorra

Gick och såg den italienska filmen om Camorran i helgen. Har inte läst Roberto Savianos bok med samma namn, men är inte helt obekant med hur den organiserade brottsligheten fungerar.*
Något intressant med filmer lik denna är den stora skillnad som föreligger mellan maffia-verklighet och maffia på film, kanske framförallt då på amerikansk film.Numera är det inte filmen som efterapar verkligheten, maffian försöker också efterapa filmen. Kommer ihåg en intevju med författaren där han bland annat berättade att filmen Pulp Fiction fick som oväntat konsekvens att unga gangsters började skjuta med pistolerna lutade mot sidan för att det såg tufft ut. Konsekvensen blev minskad träffsäkerhet och fler oskyldiga offer.

"Carabinieri went as far as to complain that over-reliance on fictional behaviour leads to clumsy jobs: killers in Naples have taken to angling the gun by 45 degrees before shooting, as seen in iconic movies such as Pulp Fiction. This is an inefficient way to fire, the police officer explains, as shots usually hit the lower abdomen, the groin, or the legs, only wounding the victims rather than killing them swiftly and cleanly."

Från artikel på författarens hemsida

Filmen är så långt ifrån häftig, fartfylld maffia-action man kan komma. Det handlar om fem olika historier, alla med mer eller mindre olyckliga slut. Kameran vilar länge på karaktärernas ögon när de nervöst tittar runt i sin sjaskiga och fula tillvaro i någon vedervärdigt sliten förort. Halvvägs in i filmen så gick ett par unga tjejer, som nog hade förväntat sig något annat - en cool, ung italiensk motsvarighet till Robert DeNiro kanske. Istället fick de fula, pluffsiga män i t-shirt och shorts som flämtade runt en del och bråkade om avfallshantering.

Sett som underhållning är värdet av filmen begränsat, som berättelse hämtat ur verkligheten är den utmärkt.

* Jag har läst en hel del sakprosa om organiserad brottslighet, det är alltså inte frågan om direkta erfarenheter, annat än genom min utsikt bort mot Ångpannegatan.

Julhelgen - dit filmer krälar för att dö

Ja, bland en del små guldkorn i utbudet kommer det onekligen med en flod av skräp. Filmer som man redan sett och ogillar; filmer man sett och gillat och därför sett för många gånger; filmer vars titel säger allt.

Som uttråkad gräsänkling tänkte jag gå och lägga mig med en god bok istället (Peter Englunds Stridens skönhet och och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel, som jag förvisso vet hur den slutar - Tyskland förlorar - men nog ger mer). Då upptäckte jag att en avträdeskanal skulle ta och visa klassikern Fever Pitch. Förvisso inte i närheten så bra som boken (som nog inte går att filma), men efter glättiga glada amerikanska filmer så var det hög tid för den där smutsiga och trista brittiska vardagen som andas mer äkta än nästan alla Hollywood-produktioner jag någonsin sett.

Stannar uppe lite längre och häller på en julöl och lite Whisky för att sjunka ner i Engelsk skol- och fotbollsmiljö av säsong 1988/89. Då visar det sig givetvis att kanalen inte visar den brittiska filmen utan en amerikansk version som kretsar kring amerikansk brännboll! Efter fem minuter har jag fått små röda, vita och blå utslag av amerikansk romcom upplägg 1A och känner mig allmänt illamående. Miljön känns inte äkta och de skämtsamma inslagen är anpassade så att ingen kan ta anstöt. Att jag tar anstöt av skiten spelar ingen roll, jag kommer la ändå inte köpa några av varorna de så glatt kommer att berätta om under uppehållen för konsumentinformation.

Jag har varit i båda länderna, om än en smula mer i USA. Även om det senare vid första anblicken känns glättigare så kan jag inte säga att jag uppfattade min omgivning som en filmkuliss. Hur kommer det sig att samma land, som är ledande i filmbranschen, samtidigt är till synes oförmögna att producera trovärdiga miljöer? Måhända är det där deras framgång ligger, folk vill inte ha något som känns äkta - de firar ju jul...

---
Bara en sån sak att ställa Jimmy Fallon mot Colin Firth...

Svartmålad nostalgi

Nostalgi är en konstig känsla. Eller kanske inte så mycket känslan i sig som vad som framkallar den (madeleinekakor...).

Lyssnade på Morgonpasset i P3 där de varje fredag har en introtävling; gissa låtnamn och artist på tio intron. Brukar la känna igen rätt många intron, men kommer sällan ihåg vad artisterna heter, men när andra introt drar igång vet jag exakt vad det är. Paint it Black av The Rolling Stones är nog den enda låt de gjort som jag verkligen, verkligen gillat. Orsaken till detta är TV-serien som använde låten till sitt intro.

Pluton B i Vietnam, som den av någon suspekt anledning hette på svensk teve (karaktärerna verkade i tredje plutonen i Bravo Company) eller Tour of Duty på engelska, brukade gå på Kanal 5 på en tid som antagligen bör uppfattas som okristlig även för en ateist som jag (även om den gick tidigare än kultklassikern Kvinnofängelset/Prisoner, som i alla fall hade en vettigt översatt titel för sina 692 avsnitt).

Första säsongen

Nåväl, jag skall inte flumma bort för långt i medioker teve-nostalgi. Pluton B i Vietnam, som till skillnad från Fresh Prince i Bel Air inte längre går i eviga repriser på Kanal 5... nä, vänta - nu blev de ju än mer teve-nostalgi. Ja, i alla fall hade det kunnat bli det om det sistnämnda programmet försvann från skärmen i 5-10 år, så man hinner glömma hur dåligt det faktiskt är är. Jämför Steve Urkels Räkna med Bråk...

Vi försöker igen; Pluton B i Vietnam följer en pluton infanterister. Klassisk Vietnam-film i teve-serie format helt enkelt, med regnskog och en grön och orutinerad löjtnant som gör misstag som den rutinerade sergeanten måste försöka rätta till. I alla fall i första säsongen av tre, då tillvaron är tämligen brutal för soldaterna. Många gamla klyschor från andra Vietnam-filmer förstås, men i alla fall. Den enda av dessa klyschor jag på rak arm har lite svårt för är att den namnlöse soldaten med fältradio alltid, alltid död. Kanske ingen större förlust för förbandet, då jag inte förstår hur de kan haft ett vettigt samband med den korta, flexibla antennen nedböjd sådär medan jag oftast fick ta mig igenom snåriga buskage med en lång, fast antenn med min Ra 145/146 i jakt på öppna, fuktiga och förstås fullständigt livsfarliga höga platser i jakt på radiosignal i den svenska motsvarigheten till Vietnams regnskogar - Mästocka.

Signalisten dör alltid!

I den andra säsongen anpassas den allt för mycket för marknaden och blir mer slätstruken och anpassad till action-äventyrsformatet. Det introduceras en kvinnlig journalist för att attrahera kvinnliga tittare och på köpet tvingas man följa en tävling i uppmärksamhet för denne fagra nymf mellan infanteristernas löjtnant och en helikopterpilot. Serien gick in i slentrian och ett försök att rycka upp det hela genom att döda av kvinnan (skådisen överlevde och började på NYPD Blues/På spaning i New York som jag aldrig följt och enligt min bättre hälft är lite för bra för mig och min fäbless för teve-pulp) och förflytta plutonen till nya uppgifter lyckades inte rädda serien.

En minst sagt intressant detalj är att tydligen väckte serien anstöt och kritikstorm när den kom till Sverige första gången, då den ansågs för pro-amerikansk. Med lite distans en märklig uppfattning, som jag kom ihåg serien och framförallt första säsongen så var det verkligen inget förhärligande av den amerikanska insatsen i Vietnam på något sätt. Men för högröstade grupper inom svenskt kulturliv torde allt som inte framhävde amerikanska soldater som barndödare och monster vid denna tid fortfarande varit suspekt. Med tanke på hur extremt onyanserade och okritiska de flesta hollywood-producerade actionfilmer var under samma tid tycks det idag vara att sila mygg och svälja kameler.

---
Cyklade förbi den gröna skylten på vägen hem. Snart dinglade en påse medtvå julöl, en flaska billigt italienskt rödvin och julnumret av Faktum från styret med siktet inställt mot en helg i lugn och ro.

Ordens bedrägliga tvetydighet

Bläddrade lite ointresserad igenom morgonblaskans första del tills jag kom till debattsidan och satte det blaskiga automatkaffet i halsen; Göteborg ska bli en trädgårdstad. Så nu har det redan vänt, tänkte jag, de försiktigt urbanistiska tankarna i stadens nya översiktsplan skall redan slås tillbaka. Långt innan dess ord verkligen fått någon effekt bortsett från några hyfsade kvarter på norra älvstranden.

Efter att automatkaffet åkt upp ett varv från fel strupe och ner igen, genom rätt strupe denna gång, förstår jag att inläggets författare inte alls lägger samma betydelse i ordet trädgårdstad som jag gör. Istället är det något om Göteborgs trädgårdar som gjorde en satsning i somras.

Det här är verkligen något till synes harmlöst. Författaren har inte riktigt samma begreppsvärld som jag och skapar förvirring och kanske ilska fast det egentligen är ett missförstånd. I skriven form har det föga betydelse då jag bara behöver några rader för att förstå mitt misstag. Hade vi stått ansikte mot ansikte kanske det däremot blivit en otrevlig dialog. Allt på grund av ett missförstånd

Det är inte precis frågan om ett uttänkt exempel nyspråk, där positiva ord koopteras för ett annat syfte. Kommer att tänka på en scen på ett seminarium på universitetet för ett antal år sedan. Ämnet var invandring och det hade blivit lite på modet att diskutera alternativa ord för invandrare, som ansågs negativt befläckat. Ett av dessa ord som föreslogs var nysvenk, vilket fick den äldre och beläste seminarieledaren att irriterad att skruva på sig på samma sätt som jag säkerligen gjorde när jag läste rubriken i gepe.

Det där med människans förmånga att kommunicera. Kommer att tänka på filmen Yrrol som i så mångt och mycket handlar om människans tillvaro i stor utsträckning handlar om individer som inte lyckas nå ut till varandra; du lyssnar ju inte! Men du hör ju inte! Men du lyssnar ju inte!

---
Nyspråkets retorik är dock verkligen ett levande begrepp i Göteborgs stadsbyggnadsdebatt. Där kan ett bilburet köpcentrum bli blandstad i Sannegården och ett miljonprogram redux bli Kvibegstaden.

---
Ett akademiskt uttryck för nyspråk är Sapir-whorfs-hypotes, som jag skrivit om tidigare.

---
Nysvenska rörelsen var och är (?) en krypofacistisk rörelse från förra århundradets mindre muntra sidor.

---
Trädgårdstaden som idé uppkom under slutet av 1800-talet med Ebenezer Howard som portalgestalt och förespråkade ett tämligen reaktionär och lite naiv stadplanering vars derivat ligger bakom många av den nutida storstadens problem med tråkiga förorter och långa avstånd.

---
Ordet invandrare ersatte ordet utlänning någon gång på 1970-talet för att det förra ordet ansågs negativt befläckad och att in- ansågs mer positivt än ut-.

Mer Sci-fi med Asimov-trilogi

Idag går det att läsa att Hollywood-producenterna till Sagan om Ringen-trilogin planerar att göra en ny trilogi. Denna gång är det Science Fiction och Isaac Asimovs Stiftelseböcker som är på tapeten. Den produktive författarens verk har tidigare inte lett till så värst många filmer, ett känt undantag är I, Robot med Will Smith som löst baserades på hans böcker om Robotar.

Som okysst och finning yngling med glasögon plöjde jag igenom alla böcker av författaren som fanns på mitt lokala bibliotek. Jag måste säga att även om hans texter i sig inte är någon högre klass är tankarna och idéerna kring det mänskliga tillståndet klart överlägset tramsiga rymdoperor som Stjärnornas krig. Sedan kanske jag föredrog hans med jordnära - nåja, relativt sett - berättelser med robotar i en nära framtid än böckerna om Stiftelsen som utspelar sig tusentals år i framtiden.

Historien kretsar kring en matematikers idé om psykohistoria - en vetenskap som kan förutspå galaxens framtid. Böckerna visar dock att det inte är så lätt att förutspå människans samhällen med hjälp av matematik, en kritik av tidens optimism kring möjligheterna att planera allt i minsta detalj.

Tror la inte att kommer att springa till biografen, men nog kommer jag att vara en smula intresserad. I alla fall så länge historien behåller lite djup och inte bara blir rymdopera med en tunn fernissa av psuedo-filosofi.

---
När man ändå talar om rymdoperor: Stötte på en intressant omtolkning av den första Stjärnornas krig-filmen (ja alltså, den fjärde med den allmänt hatade Jar Jar Binks). Darths & Droids är några australiernas verk. Genom stillbilder likt i en serie med pratbubblor och allt så arbetar de sig igenom filmen med dialog som om huvudkaraktärerna var rollpersoner som inte har en aning om Stjärnornas krig. Klart mer trovärdigt och underhållande än filmen för den som spelat rollspel några gånger.

Svårt att se film

Jag vill varna känsliga läsare för att detta inlägg inte är fullt så pretentiösa som denna bloggs ton tycks tarva.

Den fule har övertaget mot den gode(?)

Är det fler är jag som noterat hur svårt det är att se film på teve numera? Det är söndag kväll. En gång för länge sedan så konkurrerade tevekanalerna om att visa stora filmer (läs: oftast Armageddon) på söndagskvällen. Ja, som självgod snobb passade det inte alltid min kräsna filmnäsa (svartvit tysk film är ju trots allt bäst!) men nån förbannat bottennivå måste ha nåts och passerats. Under helgen visade till exempel TV6 lite spagetti-western. På lördagen visades För en handfull dollar mer och jag utgår från att För en handfull dollar visades på fredagen. Jag såg filmen på lördagen. Rätt OK film, inte mer. Den började visas klockan åtta. Den gode, den onde och den fule som skall visas ikväll är ett mästerverk, en klassiker, Sergio Leones kanske bästa film. Det är klart att den filmen måste sändas från klockan tio på kvällen och sluta efter ett på natten. Jaja, det är industrisemester och Volvo PV, som la ändå snart läggs ner, chillar i solen över Hisingen, men va fan. Kan inte människor som arbetar få se vettig film på teve istället för olika krystade tävlingsprogram om sång, modellande, matlagning, hårklippning, klädd-design, inredningsprogram och annat skit som känns som en repris även första gången det visas?

Mördade kändisar på 1800-talet, på låtsas

Vackra vyer, men långa avstånd ger seg film

Alla som inte lyckas undvika att då och då läsa en löpsedel eller framsidan på de där färgglada tidningarna med en massa bilder på framtiden vet att livet för en kändis inte bara är en dans på rosor. Alltid är det någon kameraman som smyger runt efter dina barn eller skriver skit om att du legat med folk som du inte ens träffat.

Nu för tiden kan kändisar följas och övervakas dygnet runt och på några sekunder vet hela världen om det andra senaste. Men det här är inget nytt problem. På 1800-talet var kändiskulten redan etablerad i USA och alla ville läsa allt om deras favoritkändis. Även om en del kändisar idag har problem med lagen och utsätts för minst sagt påfrestande fans är det inte något emot några av 1800-talets dyrkade idoler; de var nämligen revolvermän.

I söndags såg jag filmen "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". En lång titel som i stort sätt sammanfattar nästan tre timmar film rätt bra. I min mening en tämligen seg film som inte riktigt lyckas kompensera med sitt vackra foto. Den unge Robert Ford dyrkade den berömda tågrånaren Jesse James men mötet med den riktiga mannen var troligen inte fullt så roligt. I slutet av sin karriär som bandit var Jesse James en minst sagt stressad, labil och paranoid person. Efter att ha skjutit sin idol när denne ställt sig på en pass för att damma av en tavla kunde Ford tjäna pengar på att posera på foton för pengar och till och med återskapa mordet på scen tillsammans med sin bror. Även om mannen han mördat var en förhärdad brottsling med mängder av egna mord på sitt samvete blev han hatad och bespottad av många och blev sedan själv mördad tio år senare i sin saloon i Colorado.

Westerngenren har fått en viss återupprättelse på senare år. Från att under Hollywoods guldålder oftast varit pang-pang-filmer för unga pojkar blev dess konventioner allt mer ifrågasatta med Clint Eastwoods "De skoningslösa" som ett slags punkt och slut för Westernfilmen som genre. Numera verkar det dock gå att göra filmer som utspelar sig i det sena 1800-talets västra USA igen.

Al Swearengen i Deadwood - först ogillar du honom, sedan är han en riktigt trevlig, brutal skitstövel.

Jag tycker att en höjdpunkt i denna försiktiga renässans är serien "Deadwood" med sina tre tre kosta säsonger. Utmärkta skådespelare med djupa och intressanta karaktärer och en spännande, ofta oförutsägbar men trovärdig historia. Märkligt nog valde SVT att placera en serie som tarvar att man ser alla avsnitt i rätt följd, är alert och lär sig förstå sig på en emellanåt snårig dialog (trots att vart annat ord är cocksucker). Intressant nog blir även här en kändis skjuten i ryggen i ett av de första avsnitten. Denna gång revolvermannen Wild Bill Hickok vars mördare, Jack McCall, även han blir känd som fegis som går en våldsam död till mötet. I de filmiska skildringarna av både Hickok och James verkar båda på något sätt förstå att deras tid är över och som genom att gå ifrån sina vanliga säkerhetsrutiner - Hickok sätter sig med ryggen mot dörren vid pokerbordet och James tar av sig hölster och dammar en tavla med två beväpnade män i rummet - vilket ger deras mördare en möjlighet.

Lustigt nog spelas Jack McCall i Deadwood av skådespelaren Garret Dillahunt som senare blir skjuten i ryggen av Jesse James i filmen. Däremellan spelar han en annan roll i serien Deadwood, en man som också han blir dödad.

Pianisten och annat

När var i London gick jag, som den trogne blogg-läsaren (ni besöker la inga andra bloggar än min va?), till flera gratis Museum. Ett av dessa var Imperial War Museum. När jag och min bättre hälft för ett antal år sedan var i New York gick vi på the Metropolitan Museum of Art som också menar sig vara gratis. Skillnaden dessa museum emellan är att medan det i London finns några platser att lämna donationer vid med ett relativt anspråkslöst donationsförslag på tre pund innebär ett besök på Metropolitan att även om det är gratis så måste man passera en kassa och lämna ifrån sig sitt "frivilliga" bidrag som, vad jag missminner mig, inte var så värst anspråkslöst. De lever helt enkelt på att jag skall skämmas så mycket för att gå in utan att lämna något att jag faktiskt gör det.

Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag - om än litet - får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför "The Pianist" av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket - 8 pund eller 100 kr - kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.

Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot - utrensningar som förde hela hans familj till döden - och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.

Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken - med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven - trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis "Är detta en människa?" och för all del även Imre Kertész' "Mannen utan öde" (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs "Skovelmästaren" och Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv".

Staden London - några observationer

Har som sagt nyligen kommit hem från London där jag spenderade fyra dagar. Tänkte skriva några rader om mina intryck av London som stad. Även om jag känner till staden en del sedan tidigare så är det förstås möjligt att mina anekdotiska intryck är en smula vridna och rent ut sagt felaktiga - vi har la alla läst reportage i utländska tidskrifter där någon journalist gått runt några dagar i Stockholms innerstad och sedan dragit fram de mest märkliga slutsatser kring den svenska själens essens eller dylikt. Jag bodde på ett vandrarhem i Southwark strax söder om Themes mellan London Bridge och Tower Bridge. Sedan rörde jag mig i de centrala delarna; City of London, City of Westminster, Kensington and Chelsea, Islington, Camden, Lamberth och Hackney.

Vision av nya Highbury

Nu låter det kanske -med upprabblande av alla stadsdelar - som en väl planerad genomgång av centrala London. Så icke fallet, det var mer effekten av planlöst promenerande kombinerat med ett vaket öga. Var till exempel inte någon längre stund i Islington för så fort jag fick syn på en skylt mot Highbury och ville se hur det gick med ombygget från fotbollsarena till bostäder mummlade min ömma sambo något om att de inte verkade finnas några affärer åt det hållet och istället hamnade vi på ett Starbucks bakom en kontorskrapa så hög och stor att den blockerade mobilsignaler. hade också av vissa cinemanostalgiska skäl lust att ta mig till hållplatsen Shadwell mot Docklands till, men det skulle bara varit dumt.*

Jag och min sambo ironiserade en del om namnen på platser och London och döpte denna hög till" Prince William's Royal Heap"!

Vad jag hört en del tidigare om och inte trodde var möjligt att det var så illa i verkligheten var deras byggnadsteknik. Jag talar förstås i första hand om deras vatten och avlopp. Rör drogs ofta utanför engelsmännens slitna gamla tegelhus. Till och med Towern hade rör utanför väggarna! Som ut var hade vandrarhemmet i alla fall inte heltäckningsmattor. Engelsmännen verkar obenägna att i det stora hela ge upp eller riva ner det gamla och omoderna.

Nya hus i Southwark nära London Bridge Station fotade från Towern

Däremot är de inte rädda för att bygga nytt mitt i det gamla. Om det någon gång varit någon panik kring byggandet av gigantiska glasskrapor i stadens hjärta är det en inställning som numera är besegrad. Om SvD bedriver en kampanj mot ett modernt Stockholm, som är en normal uppfattning på yimby.se så kan nog båda sidor åka till London för att få ammunition. Det byggs nya höga hus både här och där, utan att för den sakens skull riva allt gammalt runt som det gjordes i svenska småstadskärnor när EPA ville bygga ett varuhus. Överhuvudtaget tycks de i London vara beredda att arbeta sig runt problem och befintlig bebyggelse snarare än att rensa hejdlöst för att ge nybyggen sin plats i solen - men nu var jag i och för sig inte i Docklands. Måhända är ett värre problem att de bygger kontor men inga bostäder, stora delar av city of London verkade endast besökas av turister och var en aning själlösa utan alla pubar och små affärer som finns i andra delar av staden.

Rester av London Wall från medeltiden mitt i den moderna storstaden visar var den romerska stadens gräns gick än i dag

Besökte en massa museum, alla gratis (även om bidrag förstås välkomnades); British Museum, Imperial War Museum, Museum of London och Tate Modern. I det stora hela bra museum med mycket att titta på. Eller, jag fattar i stort sett inte ett jota på Tate Modern, men min sambo har talanger och förståelse för sånt. Tyvärr var halva Museum of London stängt på grund av ombyggnad och det fanns ingen historia efter branden 1666 (samma år brann även Varberg - alla andra jämförelser överflödiga...). Trist, men en liten vägg gav ändå en bra illustration av den uppfattning som jag fick av London; efter branden kom det in några förslag om hur staden skulle planeras och byggas men de tyckte sig inte ha råd eller tid och staden byggdes upp i stort som förr. Måhända charmigt, men det kunde kanske inte skadat med mer renässans och mindre medeltid i en av Europas största städers centrum av praktiska skäl.

* "One Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards, one Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards!" [Nej, jag uppmuntrar eller accepterar ej huliganism].

It came from the Mail...

Så kom den igen, det säkraste av alla tidiga vårtecken, till och med säkrare än träningspremiär för GAIS eller regn i Göteborg; räkningen från CSN (centrala studiestödsnämnden).

Amos - Så när CSN:s senaste, oskydliga (och hungriga) offer

Jag var beredd, CSN tar nämligen och sänder mig en varning några veckor innan själva räkningarna kommer - kanske så att jag skall hinna hänga mig, eller i alla fall undvika att ligga ner vid brevinkastet utifall själva tyngden av brevet skulle knäcka på min nacke. Försökte förklara detta för min katt, men det är väldigt svårt att förklara något för honom och han blev så när dödad av hin håles brevbärare.

Min enda tröst, när jag beaktar hur jag skall betala räkningarna med två lågt betalda skitjobb - för vilka min gedigna utbildning i stort sett är meningslös- är att tänka på de idioter som förde över hela sitt studielån till det nya systemet! Som någon vis man någon gång sa: skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

*****

Inläggets titel är en parafras på It Came From the Desert - ett dataspel till Amiga från 1989 som bland annat hämtade inspiration från b-skräckisen Them! från 1954, med James Arness i en av huvudrollerna (Zeb Macahan...).

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Framtiden är inte vad den varit

På senare tid har Svenska Dagbladet inte gett mig det jag vill ha; brännpunkt och andra ledarartiklar har handlat om för mig helt ointressanta frågor eller - ännu värre - Stockholm. Nu pågår det någon debatt om förtätningen av huvudstaden med fler höghus (forsätter därefter bland annat här och här), en fråga som egentligen borde intressera mig mycket. Nära hälften av det jag skriver om på min lilla blogg handlar om staden. Men det är just så att det handlar om staden med bestämd artikel, vad som händer i en stad jag inte lever och verkar i eller har någon egentlig relation till tycks inte kunna engagera mig i på samma sätt.

Däremot fick jag en del tankar av Thomas Gürs ledarkolumn om extrapoleringen i prognoser. Det låter kanske urtråkigt men är i realiteten tämligen relevant. I många prognoser antas allt annat vara lika när ett streck dras mot helvetet eller himmelriket. Nu tycks i och för sig herr Gürs baktanke i alla fall delvis vara att marknadskrafter och rationaliseringar kommer att lösa miljöproblemet åt oss; en föreställning som jag tycker är allt för simplistisk. Men samtidigt är det en viktig poäng att tänka på. Ju mer komplext någonting är desto svårare är det att göra några vettiga prognoser. Till exempel Marx reducerade - inspirerad av Hegel - ner den mänskliga världen till en handfull teser och antiteser och extrapolerade fram det kommunistiska samhället. Även om ett handfull insnöande marxister inte håller med vågar jag faktiskt påstå att den prognosen inte direkt bekräftats av utvecklingen de senaste hundra åren.

Något som Gür dock glömmer är att det på samma sätt kan vara ett misstag att anta förändringar i olika variabler på förhand. Titta på eller läs vilken framtidsskildring som helst som har några år på nacken - spelar ingen större roll om det är frågan om Tillbaka till framtiden 2 med Michael J. Fox (svävande bilar om 7-8 år! Och skateboards!) eller någon av regeringens långtidsutredningar från det senaste halvseklet eller tips om bra aktier för det nya året - alla är de fel, så förbannat fel.

Trots människans behov att planera och tänka på sin framtid är den som alltid höljd i dunkel. Dett enda vi kan vara säkra på är att i det långa lopper är vi alla döda - men de flesta brukar inte planera för det.

Jag vågar inte säga något om GAIS säsong 2008, är bara lite irriterad att konstgräspemiären på grund av byte av motstånd flyttats fram en dag till min födelsedag - hur skall jag komma loss?

Du vill la uttrycka dig själv?

Hög tid för ett snårigt inlägg - men med en röd tråd.

Office Space är helt klart en av mina favoritfilmer. Snackade med min uttråkade sambo som sitter fast på Brommas flygplats och kom och tänka på en idé jag utvecklade för en tid sedan och nu undrar om jag skall göra något av. Men först filmen. Som en bihistoria till helvetet på kontoret utspelar sig ett liknande helvete på ett lunchhak brevid. Den mediokra skådisenJennifer Aniston spelar Joanna, servitris. Under filmen blir hon plågad av sin chef som vill att hon skall ha på sig mer små roliga knappar ("We're not in Kansas anymore") och liknande för att uttrycka hennes personlighet. Haket har till och med regler på hur många fjantiga prylar personalen måste ha på sig. Joanna har det minimala antalet, men det räcker inte. Till slut blir denna påtvingade personlighet för mycket för Joanna som faktiskt jobbar som servitris för att få pengar, inte för att "uttrycka sig":

Joanna: You know what, Stan, if you want me to wear 37 pieces of flair, like your pretty boy over there, Brian, why don't you just make the minimum 37 pieces of flair.
Stan, the manager: Well, I thought I remembered you saying that you wanted to express yourself.
Joanna: Yeah. You know what, yeah, I do. I do want to express myself, okay. And I don't need 37 pieces of flair to do it. [flips off Stan]

Till ett derby 2006 mot den lille satan tog jag spårvagnen ner till stan och hoppade av först vid Avenyn (fiendeland) för att få lite närmare till bortasektionen på Nya Ullevi. Dessutom skulle jag stilla min oroliga mage med lite hamburgare och gick planlöst in på Burger King. Äter sällan på trista hamburgeställen, men det här var en nödsituation. Kanske jag borde ha vetat bättre; Köttkungen och den onde har ett samarbete och alla i personalen gick omkring i en vedervärdig, randig färgkombination. Dessutom tog det evigheter att få sin hamburgare. Skulle tagit en halv special istället. Men det går ju inte att bli ondsint mot personalen, de är tvunga att ha på sig skiten och det var rätt mycket folk. Min sambos företag ville att hon skulle börja ha på sig en tomtemössa redan i slutet på november, vilket hon förstås skiter i. Men det är lite mer krut i henne än någon finnig unge som jobbar på en hamburgekedja.

(er kära bloggare fick lida helvetets kval för att hitta denna bild)

Under ett derby använde sig snorvalpsklacken av detta budskap. Om man är ett litet bortskämt kranskommunspucko som ser ut som Pontus Wernbloom är detta kanske höjden av smarthet. Men för mig visar det snarare på kreatörernas avsaknad av respekt för utsatta grupper i samhället.

Vad är egentligen poängen jag försöker komma till? Jo, för en tid sedan läste jag uteliggarnas tidning Faktum och noterade att GAIS - till skillnad från bland annat den lille satan - saknade stödprenumeration på deras tidning, även om klubben i och för sig har hjälpt till med lottförsäljningen i samband med VM för hemlösa. Kopplar man ihop allt detta med ordförande Christer Wallins uttalande i tidskriften Offside (har letat, men inte hittat vilket nummer) om att GAIS skall vara underdogen i Svensk fotboll finns det en vettig väg framåt; GAIS kan profilera sig som uteliggarnas klubb!

För det första är det helt i linje med det sätt som många inom de grönsvarta leden vill profilera sig gentemot konsumprodukten; lite smartare, lite kvickare och med ironi och självdistans. För det andra är det att profilera sig tillsammans med riktiga underdogs. För det tredje skulle en sådan kampanj inte behöva bli lita flanig och töntig som blåvittrandiga ungdomar med hårnät.

Min tanke är enkel: GAIS skänker bort en grönsvart mössa till varje Faktumförsäljare. Det är en vettig sak att ge till uteliggare, det är kallt ute nu i vinter och de kan näppeligen supa eller snorta upp mössan. Faktumförsäljare syns på stan och skulle därför göra reklam om de använder mössan, samtidigt som GAIS varumärke starkare kopplas samman med människor som väljer bort eller misslyckats med den enkla vägen i livet; underdogs. Men framförallt, och detta är viktigt, så kan inte GAIS eller Faktums redaktion tvinga försäljarna att bära mössan. Hemlösa spelar inte medelklass-svenssons spel. De jobbar definitivt inte på Burger King. Hejar försäljaren på blåvitt så slänger han mössan (i bästa fall). Inte svårare än så. Faktumförsäljare som väljer att bära mössan blir trovärdiga och genuina reklampelare, de är inte tvingade som Joanna i Office Space. De säljer sig kanske, men helt frivilligt och kan när de vill bryta kontraktet genom att slänga mössan i hamnkanalen.

Har tänkt på att sända det här förslaget, med ett annat språkbruk, till lämplig person på GAIS kansli. Problemet är förstås att jag är en nolla. Även om GAIS med aktiva supportar är talibaner som upprätthåller en stenhård stil där ett svagt hockeyintresse kan leda till nackskott, är GAIS kansli och därtill hörande människor inte underdogs utan i hög utsträckning flanar som hellre lyssnar på människor som har kostym och varit medelmåttiga försäljare för nåt medelmåttigt företag. De är helt enkelt inte underdogs och det är tveksamt om de kunde förstå en idé som de inte redan tidigare fått exempel på från en marknadsföringsbok från en grundkurs i företagsekonomi.