GAIS 3 - 2 Mjällby AIF

Det var inte med någon större glädje jag satte mig ner i soffan för att se på GAIS mot Listerlandets stolthet - Mjällby AIF. Efter den förnedrande uppvisning i gladfotboll som denna glesbygdslag uppvisade i början av säsongen.

Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (78´21. J. Johansson), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (60´11. T. Lycén);
14. J. Lindberg;
27. M. Celik

När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.

En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).

GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.

Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.

Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!

Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.

Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.

Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.

Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?

I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.

Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.

Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?

Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).

Inför Mjällby-matchen

På lördag är det ännu en av de där viktiga matcherna som GAIS säsonger i allsvenskan brukar bestå av; ett gott resultat anses nödvändigt för att klara av att hålla näsan ovanför vattenytan.


Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.

---

För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:

To begin with, if the playmaker operates close to the holding pair, the team cannot be "broken" into attacking and defensive sections as Holland and Argentina were at the World Cup (which is an advantage for those sides that believe in a possession-based approach). By definition, by being only a short pass away from the creator, the two midfield holders are more involved in the attacking aspect and at least one of them can be encouraged to press forwards at times, as Xabi Alonso did for Spain, and as Seydou Keita does for Barcelona. So immediately the range of attacking options is increased.

There is also an impact on the creator himself. Playing a touch deeper offers him three advantages. He is nearer the two holding players, who can be considered his protectors, which makes it harder physically to intimidate him, while his more withdrawn position means he is farther from the opposing holding midfielders, harder to pick up and thus likely to have more time on the ball (not that Xavi or Cesc Fábregas really needs more time on the ball; one of the joys of watching Spain or Barcelona recently, or Holland or West Germany of the 70s, is their willingness to give the ball to a man under pressure, trusting his technique to release it and change the angle of attack).

The creator is also more likely to receive the ball facing goal – or at least to have time to turn so he is facing goal – with three team-mates ahead of him (as opposed to one ahead and two alongside) and the potential of others breaking from deep, and so he becomes something more like an old-fashioned playmaker than a second striker who tends to receive the ball with his back to goal. That, in theory, should make the transfer of ball from back to front quicker and thus make a side more penetrative (the example of Chile's 3‑3‑1‑3 at the World Cup suggested that leaving players perpetually high up the pitch helps in terms of pressing and regaining the ball quickly, but can lead to the retention of possession at the expense of penetration). As Juan Román Riquelme points out, a playmaker is only effective if he has players available for whom to make the play.

Mjällby AIF 3 - 0 GAIS

I den norrländska provinsstaden Uppsala har det under de senaste veckorna vårats. Allt mer snö har smällt bort för att blottlägga en grusig barmark. När jag steg upp på söndagen möttes jag och min omgivning av ett bakslag. Det vräkte ner snö hela dagen och vid kvällen hade kung Bore tagit åter alla de vinster som våren tagit under mars månad.

Om väderleken fördärvade min yttre liv så var väderleken bättre nere på Listerlandet, där händelser utspelade sig som medförde att mitt själsliga liv slängdes ut i det kalla vintermörkret.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
21. J. Johansson, 17. J. Mårtensson, 29. Romarinho (75´24. J. Pettersson), 27. M. Celik (71´2. R. Ekunde);
25. W. do Carmo;
22. B. Andersson (60´19. K. Pattersson)

Inför matchen rapporterades en oväntat laguppställning som sedan inte riktigt verkade stämma. Som en följd av detta bör ovanstående uppställning läsas med en nypa salt. Vad som sades var att GAIS skulle spela med 4-4-2 med mittfältsdiamant. Johan Mårtensson på den defensiva rollen med Romarino i spetsen, Wanderson do Carmo till höger och Mervan Celik. Framför dem en typisk anfallsduo bestående av en tungre target, Björn Andersson, och en djupledslöpande Joel Johansson. Detta blev inte fallet. Istället hamnade lånet Joel ute på högerkanten där hans talanger tycktes slösas bort medan Björn Andersson, som gjorde en lam insats, var ensam och isolerad. Oavsett om det skulle föreställa att vara ett 4-4-2 eller en 4-3-2-1 så misslyckades det uppenbarligen. undertecknad misstänker att den första planen kunde varit mer framgångsrik men oavsett var laget offensivt framtungt med allt för många spelare som inte kan eller vill vinna boll och springa utan densamma.

Jag påstår mig inte vara ett fotbollsgeni men i jämförelse med GAIS, var taktiskt dispositon jag hade svårt att riktigt förstå, var tydligen i Mjällbys defensiva spel lätt at känna igen. Två band av fyra spelare i varje stängde effektivt ute de grönsvarta spelarnas offensiva försök. Björn Andersson var och är inte tillräckligt bra för att freda sig inne i en sådan mur och GAIS dribblare kunde inte komma igenom. Vad GAIS behövde göra var att försöka slita upp denna välordnade defensiv men av detta såg vi väldigt lite. Det löptes för lite utan boll men i det stora hela spelade detta ingen roll, då det saknades passningsprecision i bortalaget. Ett steg upp och bryta bollen var vad som behövdes i de flesta fall.

När så Mjällby vann bollen och gick till offensiv kunde GAIS inte freda sig. Mittfältets zonspel lämnade en hel del övrigt att önska och det var inga större problem för Mjällby att dyrka upp det låset. Den enda spelaren som visade kvalitéer både framåt och bakåt var Johan Mårtensson, i Pirlo-rollen, som dock inte mäktade med rollen att själv stå för mittfältets defensiva arbete medan övriga spelare rundades med några enkla passningar.

Även den sista försvarslinjen framför Dime Jankulovski i målet lämnade en del övrigt att önska. Fredrik Lundgren hade en av sina sämre matcher och gav dessutom motståndarna en straff samtidigt som han själv blev utvisad i slutet på matchen. Måhända hårt dömt av en herr Strömbergsson, som i övrigt utförde sin roll utmärkt i mitt tycke. Det går verkligen inte att skylla bort förlusten på domaren denna söndagseftermiddagen.

vad Mjällby verkligen har och som GAIS verkligen tycks sakna i detta nu är en van och rutinerad måltjuv. Marcus Ekenberg, skytteligavinnare i superettan förra året, har en förmåga att göra mål som jag misstänkte inte skulle funka i allsvenskan, där motståndet är lite bättre. Nu gjorde han tre mål på GAIS men det är fortfarande en öppen fråga om han har vad som krävs att göra mål mot allsvenskt motstånd - det var inte det som han ställdes upp emot i söndags.

Med tomma whisky- och ölglas framför mig, desperata sätt att dämpa ångesten - Bowmore och Oppigård ale som höll en nivå långt bättre än underhållningen - skrek jag från mitt torn högst upp ett fult miljonprogramhus ut min ångest mot snön som yrde utanför mitt fönster. GAIS åker ut i år. OK, kanske inte men det var onekligen den känsla som präglade min eftermiddagen och kväll.

---
Här i Uppsala handlade det annars om bruksorts-cupen - eller bandyfinalen, som den också kallas. Det ena laget, Bollnäs, kommer i och för sig från en ort som snarare än gammal järnvägsknutpunkt än bruksort. Hammarby, som vann, vet jag inte vad det ligger, men det måste ju vara en gammal bruksort. Bara smaka på namnet, Hammarbyn, det måste ju vara någon liten Hammarsmedja som gett namn till den orten, som rimligen ligger någonstans i Bergslagens mer avfolkade och skogsbeklädda trakter!