Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell - allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön - och därmed såväl Kanalhuset som hotellet - är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången "århundrades kräftskiva" (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange... Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som "ska in till stan" och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen - vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat - och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del III

Fortsättning från del I och del II.

Så stod jag slutligen vid platsen för mitt möte med "den sura gubben från Hallstahammar." Detta i en miljö strax norr om Hallstahammars centrum, som bättre stämde överens med min bild av småort. På ena sidan vägen ett bageri, utanför vilket ett par män i blåställ stod i kö, och på andra sidan vägen ett L-format hus med en tatuerare på framsidan och en pil mot baksidan som visade var rörmokaren höll hus.

Snart svängde det in en gammal bil från gatan och in på bakgården. Ut steg en äldre man i 70-årsåldern (77 skulle det senare visa sig) med ett par kassar. Det visade sig snart att den sura gubben var väldigt trevlig. Han bar om ursäkt för att han kom sent, men hans fru behövde visa varor och affärerna öppnade först klockan tio. Jag kikade på mitt armbandsur som vars visare pekade på 10.02. han behövde först lämna av varorna till sin fru, och vi traskade runt till L-husets längre framsida, där det fanns dörrar till några bostäder, och lämnade över varorna till sin fru.

När vi gjort detta gick vi bort mot bilen och han frågade om jag ville ha kaffe, vilket jag givetvis aldrig tackar nej till. Vid mig jakande svar så började han direkt traska mot rörmokeriet. Det visade sig snart att gubben ägde hela L-huset, vilket en gång i tiden bland annat innehållit en livsmedelsaffär (där tatueraren nu huserade) och även ett postkontor (där rörmokeriet nu befann sig).

Bakgrunden var tämligen intressant. Gubben jobbade på Bulten hela sitt liv, började vid 14 års ålder år 1947 och jobbade sedan på ekonomikontoret i alla år. År 1981 hoppade så hans ena son av skolan - något som sällan är vidare bra - men speciellt inte det året, då arbetslösheten var hög. Så såg han i tidningen att rörmokeriet gått i konkurs och på ett infall ringde han till kommunen (som ägde huset) och frågade om han fick hyra rörmokeriet, vilket han givetvis fick. Numera jobbade båda hans söner på rörmokeriet och han ägde som sagt huset.


Detta hus var alltså situerat i Hallstahammars gamla kärna och efter att ha sökt lite på internet så fann jag denna bild (ett vykort) över dåtidens downtown Hallstahammar. Efter att ha hört denna historia åkte vi så till arkivet, placerat i källaren till ett kontorshus som numera innehöll flera småföretag, efter att ha stått tomt i många år. Kontorshuset låg mitt emot en återvinningscentral som tydligen inte var vidare populärt, då över hundra långtradare dagligen kom in för att dumpa av metallskrot. Gubben sade lite skamset att han bidragit till detta genom att ha varit involverad i försäljningen (han visar sig vara involverad i flera fastighetsaffärer, men det verkar mest vara att en massa ansvar lämpats över honom än ett helt fritt val) som ledde fram till etableringen av Stena Recyclings fragmenteringsanläggning.

Så kommer vi ner i källaren och börjar bläddra lite. Kan direkt peka ut några roliga detaljer, som en arkivpost för en man med ett italienskt klingande namn som fått ett lån från företaget för att köpa en cykel. Gubben kan genast fylla i att denne man kom och sökte jobb men blev först nekat. Då bad han om att i alla fall få göra ett arbetsprov och gjorde en ljuskrona. Efter det anställdes han på stuts och bodde fortfarande i Hallstahammar, sådär femtio år senare. Efter ett litet tag märker jag att det är något som inte riktigt stämmer:

- Men det här är ju Hallstahammars bruks papper, säger jag.
- Ja, var det inte bruket du ville kolla på? svarar gubben.
- Nej, jag ville kolla på Bultens arkiv.
- Ja, det verkar ju vettigare - de tog in en massa italienare - men det arkivet har inte jag så mycket med att göra.

hade jag åkt till Hallstahammar helt i onödan? upplösning kommer i det fjärde och sista avsnittet!

Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I - en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!

Så jag ringer upp den "arga gubben i Hallstahammar" och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid - tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa "den sura gubben i Hallstahammar" och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att "de inte tar emot kontanter". "Aha", säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med "men vi tar kort!" och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. "Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag" vilket mannen replikerar med att "ja, något måste vi ju vara i framkanten på" svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!

Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten "en smak av Italien", då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl - denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen - har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!

Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den "sura gubben från Hallstahammar" skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck - Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med "den sure gubben från Hallstahammar"!

Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg - människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden - så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s - i vardagligt tal Bultens - arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal - sammansättning av hans namn och Hallstahammar - som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, "ehhh..... nä.... det här är en institution..... nä.... Uppsala universitet.... vi ägnar åt oss forskning.... jag kanske skall fråg..... nä.... ok........... hej då."

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att "det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!". Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt...

To be continued...

Kick-off goes Hellweek

Sitter på kontoret och fördriver tiden i väntan på bussen som skall ta oss till ett tvådagars upptaktsmöte. Upptaktsmöte är det svenska, byråkratiska för Kick-off. På min arbetsplats är emellertid populära anglicismer något som riskerar att leda till syrliga kommentarer och jag förväntar mig inte heller den känsla av väckelsemöte som jag föreställer mig att privata tjänstebolag ägnar sig åt på sina Kick-offer. Vi skall istället gå och kolla på ett järnbruk.

Jag kan också förvänta mig slippa teambuilding (japp, anglicism i gen) i form av att låta folk ramla och hoppas att någon bakom dem tar emot och stoppar fallet. En kollega som gick i pension innan sommaren ägnade en tid i sitt avskedsanförande åt att återberätta en sådan incident på en potatisåker i Västerbotten, någon höstkväll på slutet av 1970-talet. Att på en individualistisk arbetsplats som min ägna sig åt sådant är rimligen uteslutet.

Däremot kom jag i fredags på den perfekta team-building kick-offen för välbetalda tjänstemän. Jobbade sent och jag och min bättre hälft åt middag på en känd hamburgerrestaurang. Att placera in ett kontor medelålders tjänstemän att utföra det arbete som personalen gör på ett sådant ställe, där lönen knappt ens är hälften än för privata tjänstemän som åker på kick-offer, skulle kunna vara ett intressant tilltag som skulle få den skrikande jönsen Gordon Ramseys Hells Kitchen att blekna i jämförelse.

Inför Mjällby-matchen

På lördag är det ännu en av de där viktiga matcherna som GAIS säsonger i allsvenskan brukar bestå av; ett gott resultat anses nödvändigt för att klara av att hålla näsan ovanför vattenytan.


Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.

---

För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:

To begin with, if the playmaker operates close to the holding pair, the team cannot be "broken" into attacking and defensive sections as Holland and Argentina were at the World Cup (which is an advantage for those sides that believe in a possession-based approach). By definition, by being only a short pass away from the creator, the two midfield holders are more involved in the attacking aspect and at least one of them can be encouraged to press forwards at times, as Xabi Alonso did for Spain, and as Seydou Keita does for Barcelona. So immediately the range of attacking options is increased.

There is also an impact on the creator himself. Playing a touch deeper offers him three advantages. He is nearer the two holding players, who can be considered his protectors, which makes it harder physically to intimidate him, while his more withdrawn position means he is farther from the opposing holding midfielders, harder to pick up and thus likely to have more time on the ball (not that Xavi or Cesc Fábregas really needs more time on the ball; one of the joys of watching Spain or Barcelona recently, or Holland or West Germany of the 70s, is their willingness to give the ball to a man under pressure, trusting his technique to release it and change the angle of attack).

The creator is also more likely to receive the ball facing goal – or at least to have time to turn so he is facing goal – with three team-mates ahead of him (as opposed to one ahead and two alongside) and the potential of others breaking from deep, and so he becomes something more like an old-fashioned playmaker than a second striker who tends to receive the ball with his back to goal. That, in theory, should make the transfer of ball from back to front quicker and thus make a side more penetrative (the example of Chile's 3‑3‑1‑3 at the World Cup suggested that leaving players perpetually high up the pitch helps in terms of pressing and regaining the ball quickly, but can lead to the retention of possession at the expense of penetration). As Juan Román Riquelme points out, a playmaker is only effective if he has players available for whom to make the play.

Total sömnbrist

Sömn är en del av vardagen. Vardagen struktureras av livspusslet och för att ge oss lite vardagsångest producerar våra vetenskapsmän återkommande rapporter om hur många brödskivor vi skall äta, hur långt vi skall promenera och huruvida chips och bananer ger oss cancer. För en tid sedan fick vi också veta att vi skall sova sju timmar, både för mycket och för lite är tydligen skadligt enligt några amerikanska forskare (läs: smarta, drivna icke-amerikaner som rekryterats till amerikanska universitet?).

Det är nästan så att jag får lite ångest över att stapplade ur sängen trekvart efter att klockan ringde första gången. Men det var hårdare förr kan jag säga, 1964 till exempel, hade en del män som jag (mellan 20-64 år) det verkligen tufft. I alla fall om vi får tro Socialstyrelsens rapport Hemarbete och Servicekontakter, en tidsanvändingsstudie publicerad 1965. Jag citerar härfrån ekonomiske historiken Rodney Edvinssons artikel "Ekonomisk tillväxt, genusarbetsdelning och obetalt hemarbete i historisk belysning" från Historisk Tidskrift 129:1 (2009):

En del konstigheter förekommer dock, exempelvis att bara 95 procent av männen ägnade sig åt aktiviteten "vila/sömn". Man kan undra om det är rimligt att 5 procent av männen över huvud taget inte sov under dygnet. Jag har tolkat det som en felkodning och antagit att alla personer ägnade sig åt "vila/sömn" under ett dygn.

Ja, där har vi det svart på vitt; forskarna gör bara tolkningar av vad de tycker är rimligt och tvingar på sin förförståelse på materialet! Skandalöst är var det är. Nej, det är lika väl att stänga av datorn här i det akademiska elfenbenstornet och åka hem. Kan man hoppas på 95 procent chans till "Sömn/Vila"? Chansen för nederbörd är la i all fall lite närmare 100 procent.

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator - jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

De där skeppen till Gaza

Under en rätt stressig måndag efter en kortare tids semester, men en påföljande currrywurst-abstinens, har jag knappt hunnit hålla mig uppdaterad kring den pågående utrikespolitiska skandalen. Nej, jag talar inte om klantiga formuleringar i de rödgrönas valmanifest utan om skeppen till Gaza som bordats av Israelisk militär.

Tycker inte att jag direkt sticker ut hakan när jag menar att Israels agerande är en diplomatisk blunder och föga konstruktivt i längden. Efter att ha varit i ett antal tyska bokhandlar under förra veckan undrar man ju vilken respons det hela fått om Henning Mankell råkat träffats av en förlupen kula.

Det förutsägbara och trista är la emellertid hur position och uppfattning hos olika personer i så hög grad styr tolkningen av händelseförloppet - ett förlopp som vi vet väldigt lite om. Om Henning Mankell hade avlidit hade la detta i sin tur givit upphov till en massa kulknapps-teorier som endast CSI på teve hade klarat av att lösa, på strax under en timme dessutom. Vilket håll kulan tagit skulle säkerligen vara en funktion av konspirationsteoretikens uppfattning om staten Israel. Och var inte den där skytten en smula lik Lee Harvey Oswald?

Notera exempelvis denne kålsupare; Anneli Enochson är kristdemokratisk riksdagsledamot och vet redan mer än världens medier tillsammans, för det passar ihop med hennes förutbestämda uppfattning.

Måttet rinner över

Jag gnällde nyligen på en mängd aspekter på det stundande bröllopet och city branding-konceptet Love Stockholm 2010. Efter att ha blommat ut i en tirad mot kungliga hovleverantörer - bland annat har mitt standardkaffes förpackning sedan en tid förvanskats -under eftermiddagskaffet, där detta skattefinansierade jippo givetvis används för att sälja prylar så kommer jag tillbaka till min arbetsplats och kan konstatera att kungen för kronprinsessan till altaret. Detta trots invändningar från bland annat ärkebiskopen:

"Ärkebiskop Anders Wejryd har tidigare sagt att han skulle föredra att kronprinsessan gick in i kyrkan sida vid sida med Daniel med tanke på jämställdheten. Nio präster från Lunds stift har även skrivit ett personligt brev till Victoria där de ber henne att tänka om och sända "en god signal om jämställdhet till andra människor"."

Ja, inte bara är det en ytterst tveksam symbolhandling, utan faktiskt även emot seden i detta land. Inte för att jag i vanliga fall bryr mig om religiösa ceremonier nämnvärt men nu är jag irriterad och tar opportunt tillfället i akt att ont med ont fördriva. Att det bryter mot såväl jämställdhetsideal och traditioner är ju inte direkt upplyftande. Här har la vårt så kallade stadsöverhuvud och hans familjemedlemmar suttit och blivit tårögda till någon romantisk komedi från Hollywood och skall inkorporera detta i sitt skattefinansierade giftemål.

" – Kungafamiljen har respekt för att det finns skiljda uppfattningar men de tycker att det är upp till var och en att välja, och det här är familjens önskan, säger Nina Eldh, hovets informationschef till Aftonbladet. – Det är en statsceremoniell händelse där statschefen för sin dotter, som är Sveriges tronföljare, till altaret – en händelse med stort symboliskt värde, säger hon."

Ovanstående två citat är la rimligen logiskt inkonsistenta med varandra, något som måhända kan förklaras med att Aftonbladet är involverade. Det är ju just att det är ett skattefinansierat statsceremoniellt bröllop som innebär att de inte skall bestämma sådant själv. Om de vill kontrollera sitt eget bröllop får de avsäga sina titlar, kamma sig och skaffa sig ett jobb.

Jag får be mina läsare om ursäkt, men detta stundande bröllop har verkligen drivit på mina republikanska åsikter. Bevara monarkin, kungen i formalin!

Måttet är rågat för kungabröllopet

Som republikan har jag försökt andas lugnt och inte hetsa upp sig när kungabröllopet kommer på tal men på något sätt börjar jag nu långsamt närma mig bristningsgränsen för vilka fjanterier jag tyar med.

På 1900-talet fick vi bilder på Stalin, Lenin, Adolf Hitler och Marlboro Man - 2000-talet känns än så länge som en blek kopia

Att under reklampauser bli informerad om att Stockholm Arlanda Airport är Official Love Airport för Love Stockholm 2010 - The Capital of Scandinavia innehåller så mycket irritationsmoment koncentrerade till ett par strofer att det riktigt knyter sig i magen på mig.

Fåniga anglicismer i kubik och detta pågående påstående att Stockholm skulle vara Skandinaviens huvudstad, när alla vettiga människor vet att det är Köpenhamn. Allt inoljat i en rojalistisk veckopress-sörja för en institution helt ur takt med tiden, demokrati och människors lika värde.

Påskresa genom ett funktionellt landskap

Åkte bil upp till Umeå på onsdagen. Då jag givetvis inte har något körkort satt jag mest och tittade på vad som susade förbi utanför fönstret. Det är tveksamt om det finns någon tidpunkt då Sverige är fulare än så här års. Det blir definitivt inte bättre att uppleva miljön från en bil på en Europaväg.

Efter en tid lämnade vi den nya motorvägen norr om Uppsala. En säkert stor infrastruktursatsning har gett en miljö som känns direkt hämtat från drömbild av framtiden daterat från 1950-talet. Säker bra och effektivt på många sätt men så sterilt och tråkigt. Speciellt större orter som man passerar är rena dystropierna. De mest inbjudande stadskärnorna eller trevligaste villastäderna är inte de som läggs vid eller råkar ut för en motorvägsdragning. Gråa betonghus omgärdade av slask och rondeller vad det mesta av vad man såg. Sundsvall så ut som inspelningsplatsen för Clockwork Orange från bilrutan.

Den enda ort som egentligen fick godkänt på sträckan Uppsala-Umeå var Härnösand. Även Iggesund var lite av ett plus. Iggesunds Bruks pampiga byggnad såg ut att och stod faktiskt över den malande trafiken på E4 Stannade till och fikade på ett kafé i Iggesund där det mesta var udda och gammalt, och hembakat. Lång ifrån industriproducerade miljöer som annars placeras ut längst med våra vägar, oftast som skokartonger. Jag kommer ofta på mig själva att mumla att "form följer ju funktion".

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.

För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal - 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. "Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall", sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

Idéer och ekonomin

Noterar lite så här i efterhand att min kollega och chef hade inne en under strecket-artikel i måndags. I denna för han, i stor utsträckning byggt på forskningsresultat av historieprofessorn Boyd Hilton, resonemanget kring att ekonomiska idéer styr ekonomin utan att teorierna allt som oftast är efterhandskonstruktioner som sedan med distans tillskrivs stor betydelse. Såsom Kenyes General Theory, som i stort förordade en ekonomisk politik som redan börjat förverkligas - inte minst i Sverige. Inte heller skulle förändringarna som startade under 1970-talet i realiteten styras av den nyliberal, Hayek-inspirerad teori utan var en följd av turbulens i det ekonomiska systemet.

Jag använder detta som en ursäkt för att på bloggen lägga in något av det nördigaste jag sett på länge: En rap-battle mellan Keynes och Hayek.

(japp, bilden är för stor för bloggens skrivfält igen)

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön - kärt barn har så många namn - Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)

Gepe i kvällstidningsmoraset

Går in på gp.se och möts av krigsrubriker: "Gaisspelare togs för knarkkurirer".

Om man bemödar sig att gå in och läsa artikeln framgår det att två brasilianska fotbollspelare, som provtränar för GAIS, under en mellanlandning i Tyskland utsattes för vad som med kvällstidningsidiom kallas en mardröm. De blev förda till ett speciellt rum, förhörda och fick sina väskor genomsökta. Eftersom det tog några timmar missade de sitt flyg och fick ta in på hotell.

Får man tro att Carina Olofsson, som journalisten på gepe heter, inte varit på en flygplats i hela sitt liv? Hur chockad kan man egentligen vara över att två unga killar (och måhända icke-ariska) från en annan kontinent blir uppehållna i en kontroll? Var är nyhetsvärdet i detta som gör att det hamnar längst upp på internetsidan och ges en rubrik som insinuerar att två spelare i Göteborgs älskade (äkta känslor räknas högre) fotbollslag håller på med knarksmuggling? Nej, jag tycker inte det haft något nyhetsvärde om spelarna kom för att provträna i någon annan klubb eller kom till Göteborg med någon annan, legal, avsikt heller.

Rubriken och sättet att skriva ger oss ytterligare ett tecken på att Göteborgs enda morgontidning fortsätter sin inslagna väg; bort från seriösa reportage och mot kvällstidningsflams.

De vänsterradikala bankerna

Vid fördagsmiddagskaffet fnissade jag lite så där lagom omoget och förtjust åt Nils-Olof Olleviks krönika i SVD:s näringslivsdel. Krönikören frågar sig varför det är just vänstern som är upprörd över chefernas höga bonusavtal på de stora bankerna.


I Rudolf Meidners förslag för löntagarfonderna skulle en femtedel av företagens övervinster ("övervinster") flyttas över till fonderna. Nu har de bankanställda tagit saken i egna händer och i stort sett flyttar över hundra procent av vinsterna till sig själva, arbetstagarna tar över kontrollen!

Att de anställda i detta fall är en handfull i ledningen är måhända att betrakta som ett olycksfall i det marxistiska arbetet, revolutionens avantgarde måste måhända ta sig vissa friheter?

---
Efter att bläddrat igenom Svenska Dagbladet och sörplat i mig kaffesumpen begav jag mig till ett litet rum med låst dörr tillsammans med en liten minoritetsskrift som levererats till min arbetsplats genom att en kamrat exproprierat ett förfrankerat kuvert från sin multinationella arbetsplats. I denna kunde jag med nostalgisk glädje notera att det uppmärksammades att det nu är mer än tjugo år sedan den antifascistiska försvarsvallen raserades.

Facebook och Ikea

Genom en komplott av två gigantiska organisationer har jag nu fallit till föga och gått med i facebook. Ni som vet vem jag är i verkligheten kan ju försöka leta upp mig, (kan la vara rätt bökigt med mitt ordinära svenne-namn) så får jag se om jag vill vara kompisar med er!

Hur har då möbelvaruhuset Ikea med detta att göra? Jo, jag återvände till Hisingen för att förberedda det sista i en stundande flytt till Uppsala. Med mycket redan i lådor och behov av en fler flyttkartonger bestämde min bättre hälft och jag för att åka till Ikea, äta där och sedan plocka på oss mer lådor.

När vi fått och betalt våra brickor såg vi att vår favorit-snabbköpskassörska, som vi kommer att sakna, satt där för sig själv och åt. Vi gjorde henne sällskap och det visade sig snart att hon undrade om vi hade något skrivbord ville bli av med. Det var precis vad vi behövde, en datormöbel från Ikea! Så vi kunde gå bort och kolla på den och ge henne ett bra pris.

I samband med detta frågade hon om vi hade facebook så hon kan hålla koll på oss nu när vi inte länge kommer att traska in 2-3 gånger per dag. Min bättre hälft har givetvis facebook men jag har, stoiskt motvals som vanligt, vägrat.

Men på senare tid har det visat sig att allt fler äldre, så kallade vuxna människor har facebook. Det är inte längre som lunarstorm och sånt. Dessutom kommer jag nu att flytta permanent till min fjärde stad. I och med detta är det mängder av människor som man tappat bort. Jag är helt värdelös på att hålla kontakten, sända julkort och sånt där som vuxna människor gör.

Men lite vuxnare har jag nog blivit, börjar förstå värdet att hålla uppe kontaktnät och relationer, och då menar jag inte för min karriär eller något sådant banalt. Jag garanterar dock att jag kommer vara lika motvals och grinig på facebook som jag är på den här bloggen (som jag också var emot från första början), så ni måste verkligen vilja vara mina vänner för att försöka!

Till min salta böna till bättre hälft

Att vara expert på folkvett är la på något sätt konstigt men det är i vilket fall vad Magdalena Ribbing påstås vara. Hon dyker upp både här och där och säger hur man skall bete sig.

har noterat vid flera tillfällen att hennes definition av folkvett rimligen är en produkt av en sociokulturell norm som emellanåt krockar med min egen uppfattning om vad som är ett vettigt beteende.

Detta får som följd att jag emellanåt fnyser och skakar på huvudet åt hennes råd som i min uppfattning är präglad av beteendet hos en etablerad borgerlighet. jag är dock hycklande nog att så fort hon påstår något som går i linje med min egen uppfattning så nickar jag istället gillande.

Som en följd av detta så citerar jag här ett av hennes läsarsvar från idag med adress till min bättre hälft:

Fråga: Är det okej att salta maten innan man smakat när man är bjuden på mat eller på restaurang,
när man vet att man gillar mycket salt?

Svar: Det spelar ingen roll om man föredrar mycket sälta, man saltar aldrig på maten innan man har smakat på den. Den som saltar på mat som han eller hon inte har smakat på är opraktisk, eller rentav lite dum. Man kan inte veta ett dugg om hur salt maten är innan den har smakats på. Om den redan är i saltaste laget? Den kanske förstörs med förvägssaltandet? Vem uppskattar det?

Trots alla konstruerade förklaringar som brukar anföras angående saltande först eller sedan är det varken artigt eller klokt att salta innan man har smakat. Och det är varken fel eller oartigt att salta efter det att man har smakat. Man har olika behov av sälta och det innebär inte minsta ovänlighet eller ett uns kritik mot matlagaren att man saltar extra.

Årets...

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng... det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg - vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).