Inflation i nordkoreanska straff

I bland annat DN kan man läsa den nyhet som i alla fall jag också förväntade mig efter Nordkoreas resultat mot Portugal. Efter tre förluster straffas nu tränaren enligt nyheterna med 14 timmars straffarbete om dagen tills vidare. Redan vid ankomsten skall laget har skällts ut i sex timmar i typisk, nedbrytande kulturrevolutionär stil.

På många sätt tragiskt, i den mån det stämmer överens med verkligheten (det finns ju alltid en anledning till att betvivla nyheter på Nordkorea och en del av de hemska rapporterna kanske skall bedömas på samma sätt som Kim Il-Jongs eskapader på golfbanan).

Och givetvis finns det anledning att uppmärksamma den Nordkoreanska regimens beteenden (som att det tydligen skall ha infört arvssynden - skuld i rättsfrågor ärvs i tredje ledet). Samtidigt tycker jag ana mig något av en inflation i dylika nyheter, även från seriösa medier som då just Dagens Nyheter (AB torde vara ett exempel från den oseriösa sidan - notera att både DN och AB har artiklar skrivna av egen personal och inte av TT, som annars brukar vara fallet numera).

Fyller nyheter från Nordkorea funktionen som ett underhållande tragikomiskt inslag som skall få läsarna att dra på mungipan, då det ändå är så långt borta, inget vi kan göra något åt och dessutom vet man ju hur nordkoreaner är? Att skratta åt Kim Il-Jong börjar bli lite av vardagsmat, som en gammal sketch från den svenska televisionens guldålder som ansågs vara väldigt roligt på den tid det begav sig men numera egentligen är rätt trist och inaktuell.

Kanske skulle det behövas en ordentlig artikel om situationen i Nordkorea istället för fem tragiska men i sin absurditet roande anekdoter? Det finns la en rad andra direkt tragiska stater som inte får samma uppmärksamhet för att de mest är så där vardagligt genomkorrumperade och diktatoriska utan en kitschig fernissa av Stalinism i kombination med väckelsemöte.

Gepe i kvällstidningsmoraset

Går in på gp.se och möts av krigsrubriker: "Gaisspelare togs för knarkkurirer".

Om man bemödar sig att gå in och läsa artikeln framgår det att två brasilianska fotbollspelare, som provtränar för GAIS, under en mellanlandning i Tyskland utsattes för vad som med kvällstidningsidiom kallas en mardröm. De blev förda till ett speciellt rum, förhörda och fick sina väskor genomsökta. Eftersom det tog några timmar missade de sitt flyg och fick ta in på hotell.

Får man tro att Carina Olofsson, som journalisten på gepe heter, inte varit på en flygplats i hela sitt liv? Hur chockad kan man egentligen vara över att två unga killar (och måhända icke-ariska) från en annan kontinent blir uppehållna i en kontroll? Var är nyhetsvärdet i detta som gör att det hamnar längst upp på internetsidan och ges en rubrik som insinuerar att två spelare i Göteborgs älskade (äkta känslor räknas högre) fotbollslag håller på med knarksmuggling? Nej, jag tycker inte det haft något nyhetsvärde om spelarna kom för att provträna i någon annan klubb eller kom till Göteborg med någon annan, legal, avsikt heller.

Rubriken och sättet att skriva ger oss ytterligare ett tecken på att Göteborgs enda morgontidning fortsätter sin inslagna väg; bort från seriösa reportage och mot kvällstidningsflams.

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta - och därmed rädda - sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu - namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida - och grupper på facebook - jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt - elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare - utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!

---
Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik "Bullen" Berglund - gångna tiders motsvarighet till Per Moberg - skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.

---
Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget "ut med alla blattar för fan!" och "hata gajs!". Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!

Svenskans ledarsida - reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

"Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism."

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet - Edmund Burke.

---

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då "[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster."

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

---

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

"Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist."

Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn...

Romantiserat folkhem och klassisk högerpolitik

Emellanåt hånar jag journalister här på min blogg. Ibland finns det dock anledning att även framhäva något positivt. DN:s Kajsa Ekis Ekman tog sig häromdagen på sig grovhandskarna och läste igenom Sverigedemokraternas partiprogram. Det måste ha varit jobbigt, eller i alla fall tråkigt och förvirrande - tänker jag mig.

OK, det kanske inte är Günter Wallraff klär ut sig till gastarbaiter eller George Orwell prövar på fattigt liv i Paris och London på 1930-talet, men jag skulle ju vara positiv...

Analysens essens är att medan Sverigedemokraterna försöker framhäva sig själva som ett parti som skall återställa det fallna folkhemmet och drömmen om välfärdspolitik under sin slogan "Trygghet och tradition" så förespråkar de i realiteten gammal god högerpolitik. Av Sverigedemokraternas olika målgrupper är det endast en som i realiteten tjänar på deras politiska program - välbärgade i villaområden.

Egnahemsboende i Göteborg är stadens mest segregerade grupp - äntligen ett alternativ som tar deras parti! Med hjälp av väl valda skattesänkningar så kan de snart ha råd med svart husa och då är segregationen löst!

En notis om matchnotiser

Min semesterexil på Orust fortsätter. Som tur är för mina morgonrutiner levereras Gepe till brevlådan, även om det innebär en längre promenad än till hallmattan för att hämta den. I brevlådan låg även häromdagen den lokala tidningen ST tidningen. Det är kanske inte med någon större entusiasm jag tar del av de lokala nyheterna men jag bläddrar i alla fall igenom den.

Mot slutet blir jag dock glatt överraskad. Jag tillhör nämligen den patologiskt sjuka grupp människor som emellanåt läser inte bar dödsannonser utan även serieresultat i fotboll, ända ner till Division 7. Detta har i och för sig avtagit på senare år(när det gäller dödsannonserna tog jag en långa paus när mitt eget namn dök upp och en svart katt, som jag hade vid tillfället, prydde runan).

Tabeller tenderar dock att bli lite torra efter ett tag. Men i ST tidningen fanns det matchnotiser för alla lag av lokal betydelse. Det började med "LSK-tabbe räddade en poäng", en notis med en felsyftande rubrik om mötet mellan Ljungskile SK 2 - 2 IFK Norrköping i Superettan och forsatte sedan neråt i seriesystemet. Vi får bland annat ta del av hur ett "Blekt MIK fick fyra i baken" i bataljen mellan UIS 4 - 1 Myckleby IK i division 5 och avslutas med "målfyverkeri mot Morrlanda" där division 6-laget Svenshögen sllår Morlanda med 7-0. Därefter följer även tre matchen i damernas division 3.

Det är ju sånt här man vill se i en lokaltidning! Inte får man mycket sånt numera i lokalblaskan gepe. Jag är av naturen tämligen lat och går sällan på annan fotboll än den som direkt berör mig men nog lockar sådana här små notiser till besök långt ner i serierna!

---
På fredag kväll möter Gilleby IF Groheds IF i division 6 på Tavlebordsvallen, vilket är den enda fotbollsplan jag sett här på västra Orust (jag är rädd för att lämna tomten då någon kan ta mina addidas med vit sula för seglarskor!). Synd att jag har besök, annars hade man kanske tagit sig dit och tagit del av den lokala korven.

---
Om någon på gepes sportredaktion läser detta så lovar jag att ställa upp och skriva en notis i veckan för valfritt ängagäng. Jag begär inte mer betalt än gratis inträde, eventuell resekostnad betald och en fulöl per halvlek. Med tanke på att många på er redaktion redan skriver som om lönen betalas ut i form av något flytande som köps på Stigs center i närheten av gepes tryckeri torde la det inte vara något problem. På förekommen anledning betackar jag mig dock för den danska ölen Slots med sin sirapsstärkelse - reheinheitsgebot, bitte!

Guldkorn från BBC och en spark mot USA

Säga vad man vill i dessa Pirate Bay- och Ipred-tider, men utvecklingen har i vilket fall gått framåt (läs: lägre priser) på vissa områden. Numera är det ju inte särskilt svårt att hitta gamla Tv-serier på Dvd för högst humana priser. Jag har la tankat en del i mina dar, men nog är det smidigt att betala när priserna är humana och utbudet större, både på internet men också i affärerna.


Den senaste veckan har jag (läs: min bättre hälft och sugar momma) köpt in sig i två riktigt bra teveserier för en spottstyvel. Först den brittiska komediserien Coupling. Relationskomedi utan att vara det minsta söt och gullig (shadaim!). Trots att skådespelarna i orginalet talar tydlig och bra engelska kände sig skaparen tvungen att skapa ett Coupling U.S. och som vanligt lär det ha blivit så mycket sämre (jag har inte sett den, men vad jag läst så...) och lades dessutom ner efter en halv säsong eller så. Kanske är det för att amerikanerna har svårt att passa in BBC-produktioner i sina reklamstinkande kanaler, men nog borde det finnas gränser för dumhet? Man undrar ju lite varför tevebolagscheferna tror att amerikaner är så fruktansvärt rädda och ovilliga att se något oamerikanskt på teve - det är ju inte precis nödvändigt att texta Coupling. Kanske för att det är lite mer vågat än vad amerikanerna är vana vid (jo, det kan vara vågat i amerikanska sitcoms, men alltid från något slags moralpanik-perspektiv medan sex i brittiska sitcoms likt Coupling är något naturligt, det är allt annat runt som är roligt) och dessutom innehåller minimalt med våld?


Sedan den andra serien - Jag, Cladius. Har viljat se serien igen sedan den visades på SVT för minst tio år sedan. Ett riktigt guldkorn från 1976 med eminenta skådespelare som Derek Jacobi i titelrollen och exempelvis Brian Blessed som Augustus, men egentligen är det mängder av riktigt, riktigt bra aktörer - Siân Philips som den elaka farmodern (och Augustus andra fru) Livia är lysande i sin manipulativa ondska (enligt imdb skilde hon sig i samma veva från Peter O'Toole, måhända var den processen en inspirationskälla? Fast på informationen för hennes man så skiljde de sig 1979, medan han höll på att spela in Caligula - som ersätter Tiberius, Peter O'Tooles roll, som kejsare innan - mycket skilsmässor var det i vilket fall bland romerska patricier. Tiberius kom efter Augustus och efter dem allihop kom Claudius som möjligen blev giftmördad av Nero, vilken soppa!). Hade den spelats in USA hade de troligen tillsatta en massa snygga människor istället för tränade teaterskådespelare (det var tydligen fallet med Coupling U.S.). Dessutom skulle säkert bolagscheferna tycka att namnen var så bökiga att hålla reda på att de flyttat hela historien till nutida Los Angeles och ersatt kejsardömet med en vingård,ett klädföretag eller måhända ett oljeimperium.

Rumpor på Hisingen

Senare års PR-verksamhet i den göteborgska fotbollsvärlden har i mångt och mycket handlar om någon slags gerillareklam eller dylika tilltag- en byrå går in och gör någon insats som skall locka till skratt och/eller bli en så kallad snackis*. Tidigare exempel torde vara "Jourhavande kamrat" från GAIS samt "GAIS Bonito" och "Gaisblomman" från den lilla satan.


Nu är Häcken med i matchen med "Bakar för Häcken". Med bakar avses pizzabagare men omtolkningen blir ju uppenbar.* 15000 specialdesignade pizzalådor med tillhörande gratisbiljett kommer säljas på 15 olika pizzerior här på den gröna ön.

Att Häcken delar ut gratisbiljetter är la inte direkt någon nyhet om man säger så (se Ahnbergs häck(l)ande** krönika på gais.se). Gratis inträde är snarare modus operanti för en av Sveriges mest ointressanta klubbar att locka publik till vallen som gud glömde. Notervärt är att klubben försöker införa något etnoperspektiv på det hela:

- Med kampanjen söker vi folk som är passionerade, Hisingsbor som älskar riktig fotboll men som kanske har lagsympatierna kvar i sitt gamla hemland. Och vi vet att vi når dem bättre med pizza än med kaviar, säger Alexander Bergström.

Måhända behöver klubba vidga sin målgrupp och konstatera att även infödda, blekfett människor på Hising Island som är passionerade för fotboll väljer bort BK Häcken för allianslagen eller - vilket ju är än mer löjligt - säger sig hålla på någon utländsk toppklubb som de sett på dumburken och aldrig ens går på fotboll på plats och nästan bara svenska landslaget på teve.

Hoppas inte mina pizzerior är med, då måste jag la börja bojkotta dem.

Fotbollskanalen, Dagens Media

* Begreppet snackis är dock dåligt anpassat till götelaborgska förhållanden då slangändelsen -is är typiskt stockholmsk.
** Ska la egentligen be om ursäkt - dåliga ordvitsar på BK Häckens namn är så uppenbart och pubertalt att det är lite under till och med min nivå.

Experternas vår

Samtidigt som uteserveringarna slår ut i vårskenet är det bråda dagar för det omhuldade släktet av fotbollsexperter som, genom deras exklusiva tillgång till Mimers brunn, ser det som sin gudagivna skyldighet att redan på förhand informera oss om vad som skola hända.

Ett utmärkt exempel på detta torde vara allas vår VM-hjälte från 1994, Pontus Kåmark, som levererar denna rättvisande och utförliga analys av GAIS anno 2009:

13) GAIS
Kommentar: Känslan är att Gais spelar bra fotboll varje år nuförtiden. Men varför blir dom bara 11:a när det ”går så bra”? Ser inte att Gais är bättre i år än i fjol. Brassen Daniel Morais och den snabbe yttern Levon Pachajyan är viktiga spelare för att Gais skall få till ett giftigt anfallsspel.

Citat från Aftonbladet

Då vi tar i beaktande vissa detaljer i denna prognos, som Kåmark leverar som betald expert, måste man säga att en trettondeplats för atleterna från Gårda är en smula optimistisk. Om en spelare som är utlånad till Fredikstad för evigheter sedan och en annan, som för en tid såg ut att bli utlånad hem till Brasilien, men nu istället fick ta på sig rollen som tredje- eller fjärdealternativ för positionen som ensam anfallare i GAIS 4-2-3-1-system är vitala för grönsvart framgång så torde lagets chanser inte vara vidare goda att klara nytt kontrakt.

Hoppas du får bra betalt, Pontus - analyser likt dessa växer ej på träd! Självaste Oden fick offra sitt ena öga till Yggdrasils källa, men inte du inte!

Vilken planet bor du på?

Efter nästan en vecka i London har man börjat vänja sig vid att gå och hänga på pub till ett rimligt pris. Att få rimligt pris på öl i Sverige är la att hoppas för mycket, men beteendet hänger kvar. Drog mig ner till biljardstället på torget för att kolla lite på engelsk fotboll; Hull lyckades hålla 0-0 mot ett tämligen oinspirerat Chelsea på Stamford Bridge. Återigen förstärks fotbollsaxiomet att inställning slår klass medan det ekonomistiska axiomet att pengar motiverar återigen försvagas.

Det intressanta var dock att de möblerat om en massa. Under andra halvlek dök det upp en del festklädda ungdomar och jag undrade lite försynt om det var någon som fyllde år? - Det är ju schlager-SM, vilken planet bor du på!? Ja, inte fan bor jag på schlagerplaneten i alla fall... Återigen en seger för mediafragmenteringen som innebär att jag inte ens registrerar händelser likt dessa på radarn.

Real Gefle och the Hoops

Läste för någon dag sedan att Gefle IF eventuellt skall byta tröjfärg från ljusblått till vitt. Enligt fotbolldirekt skall bytet motiveras med att laget spelade i vitt fram till 1970-talet.* Detta skulle alltså vara ett steg tillbaka till rötterna. I realiteten handlar det förstås om något annat:

Gefle-spelare 1971 (bild från lagets hemsida)

- Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande.

Sportchef och tränare Pelle Olsson till Gävle Nyhetsbyrå

Det handlar alltså om marknadsföring. Så spännande det låter. Kan riktigt föreställa mig hur diskussionerna går vid matsalsborden i stadens radhus: - aha, Gefle IF skall spela med vita tröjor, ja men då bara måste jag att gå och köpa årskort på studs! Vad spelar de för sport egentligen, curling? Jag har en sporadisk läsare som faller in på den målgruppen. Han har måhända en kommentar? Hela fotbollsverige står och håller andan för att se hur det skall gå med detta nydanande och spännande exempel på modern marketing!**

* Fotbolldirekt säger fram till 1950-talet, men det tycks råda delade meningar om detta, då klubben själv säger något annat - journalist som slinter på tangenterna?
** det heter förstås marknadsföring på svenska, men människor som håller på med det brukar ha dåligt grepp på såväl engelska som svenska, så det blir till att blanda vilt.

---

När detta inlägg publiceras befinner jag mig i Sheperds Bush, London. Resan kommer förhoppningsvis bland annat innehålla ett besök på Loftus Road för att se QPR ta sig an Swansea, en viktig match på the Championships övre halva. The Superhoops tar sig snart an Reading i ett Londonderby. Om jag skall bo i Sheperds Bush så vill man ju stödja sitt lokala lag, men jag undrar ju om the Rs kunde passa på att byta tröjfärgor tills jag kommer fram... det är något kräkvitt över dem...

Löjliga säsongen ur ett spelarperspektiv

Den löjliga säsongen - silly season på osvenska - tycks på längre för var år som går. Som idiot (läs: supporter) våndas man för vem som skall säljas och förbannar de agenter som tjänar pengar på transaktioner av talang mellan världens fotbollsklubbar. Spelare, och även ledare, som en vecka höjs till skyarna och bedyrar sin lojalitet och kärlek till klubben, kallas nästa vecka för Judas, Vidkun och Fuckin' James Who. Samma spelare och ledare säger sig sedan älska sin nya klubb, ösa beröm av den nye tränaren, säga att de älskar orten (som busshållplatsen Ljungskile) och antyder att allt inte stod rätt till i den där gamla klubben och han är så glad för att han fick denna chans att spela i en så stor och världskänd storklubb (som Tromsö). I helgens nätupplaga av The Guardian publicerade rutinerade målvakten David James en trevlig och läsvärd krönika om spelarperspektivet.

"For Portsmouth the media transfer speculation started months ago. Back in November I was quoted saying I would not leave the club in January (although I was never actually asked). The next day at training one of my team-mates ran over and said: "So you're definitely going then." In football speak, if you say you're staying, then you're going. That's how the rumours start. Then things begin to get crazy. Suddenly everyone is looking at everyone else with suspicion."

David James i The Guardian

Förra januari köpte Portsmouth FC loss anfallaren Jermain Defoe från Tottenham Hotspurs. Managern för den köpande klubben var i båda fallen Harry Redknapp, måhända inte så förvånande. Redknapp har länge varit misstänkt för att själv tjäna sig en hacka (eller i alla fall en tävlingshäst) på att hålla igång värvningscirkusen. Eller så råkar han gilla att arbeta med Defoe och tycker att han är en bra spelare, om man nu tror på sådana sagor. Pomey gjorde i alla fall en hyfsad förtjänst på anfallaren då de ska ha köpt honom för £9 miljoner och sålt honom för £18 miljoner.

Än så länge har värvningen av Defoe inte hjälp ett underpresterande Hotspurs utan förlorade sin första återföreningsmatch borta mot Wigan Athletic. Häri finns ytterligare en koppling till David James' krönika. I denna skriver han om Football speak, en referens till George Orwells New speak i romanen "1984". En av hans reportageböcker heter "The Road to Wigan Pier" (1937) om fattigdomen i depressionens norra England. Förhoppningsvis kan Jermain Defoe trösta sig med sin nya lön på vägen hem till London.

Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll - förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan - ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

"Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan."

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida - alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som "Svenska hjärtan" och "Svensson, Svensson" och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters - aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har - enligt mig i alla fall - en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

---

Radhus mitt i betongen

Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det - försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.


* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet - vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Det där staketet

Det som här skall svamlas kring är verkligen inget nytt. Det handlar om det där räcket igen. Det som når upp till låret på en normalstor vuxen och är det enda som skyddar denne från ett hårt fall till nedre ståplats. Tror förvisso inte att jag skrivit något om spörsmålet tidigare. Däremot har det kommit upp på tal av andra och jag kunde förstås inte i egen hög person undgå att notera det under mitt första besök på nya gamla ullevi.

Det berömda räcket!

Dagen för dagen reste jag på räls söderut. På Mölndals station steg det på en julstressad småbarnsförälder och bland annat staketet kom på tal igen. Vi var eniga om att det var på tokt för lågt - kanske kan barn stå där? Måste börja erkänna att det under julhelgens inaktiva och trötta dagar börjat växa från en bit metall med tvivelaktig konstruktion till en världsomspännande konspiration.

Det är inte precis någon hemlighet att fotbollsetablissemanget är emot ståplatsläktare. Efter till exempel Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportar miste livet föreslog Taylorrapporten att ståplatsläktarna skulle bort och UEFA eller SvFF har inte varit sena att inspireras. I realiteten handlade katastrofen om så mycket annat än att det var just ståplats - för mycket människor på en gång på samma plats.

Hillsboroughkatastrofen

Men människor har i realiteten svårt att hålla mer än sak i huvudet samtidigt och ståplats har fått ta skott för många anklagelser som i realiteten är mer komplexa. Att ståplats hänger också anses hänga samman med huliganism är ett exempel på detta (ingen av betydelse bryr sig om att läsa brå:s sansade rapport). Som intresserad av stadsplaneringsfrågor kan jag se likheter mellan visioner om hur nya sätt att bygga vårs städer på något sätt skulle skapa bättre människor; på samma sätt skall ståplats vilda huliganer genom att sitta ner civiliseras. För att åka in i områderna som skulle göra människan bättre kräver numera ambulans och brandkår poliseskort och en skitstövel som sitter ner är fortfarande en skitstövel.

Som i en led i detta har SvFF satt upp mål för att på lite sikt mer eller mindre ta bort ståplatsläktare i svensk elitfotboll. Som jag skrev om i början av december är den senaste ståndpunkten är att max 20 procent ståplats skall tillåtas på de allsvenska arenorna efter 2014. Samtidigt som SvFF och många klubbar driver denna linje måste de förhålla sig till supportergrupperingarna. Dessa röststarka och oftast oberoende grupper är i huvudsak mycket positiva till ståplatsläktaren där den stora delen av deras medlemmar och sympatisörer uppehåller sig. Deras krav och önskemål måste då och då bemötas även om klubbstyrelserna i realiteten inte måste lyssna på dem och där kraven inte är lika tydliga för klubbens ekonomi som önskemål från sponsorer (se det aktuella bråket i Norrköping för ett talande exempel).

Följden har blivit en styrdans där krav följs av löften som då och då bryts och efter en svängom börjar en ny omgång av krav och löften och vi är tillbaka till räcket. som är allt för lågt: Klacken vill stå upp på relativt bra platser samtidigt som det ställs krav på sittplats från SvFF:s och UEFA:s håll (Den lille satan förväntas ju spela en kvalmatch till Europacupen med några års mellanrum) och sittplatspublik ses som lite bättre både sett till säkerhet och ekonomi. Så klackarna har fått sin ståplatsläktare fast det egentligen är en sittplatsläktare och förhoppningen är säkert att på några års sikt så kanske klacken kan sitta ner eller fördrivas från arenorna ("bra för svensk fotboll!").

Därför är klacksektionen byggd som en sittplatsläktare. Alla vet ju att sittplatsläktare är mycket säkrare och eftersom det är en sittplatsläktare behövs det ju inte några höga stängsel eller avspärrningar. Sammanfattningsvis hotas människors säkerhet i realiteten av vad som i princip skall skydda dem.

Vad händer då om någon ramlar ner och slår sig halvt fördärvad när hemmalaget gör mål? Då kommer roten till händelsen vara att folk står upp på sittplats, inte att staketet är för lågt för ståplats, trots att det varit allmänt känt långt innan arenan färdigställdes att det var den framtida klackplaceringen för alliansklubbarnas supportar.

Tycker ni min profetia låter absurd? Då måste jag återigen påpeka att människan bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt. Behöver inte gå längre än till mitt eget bloggarkiv för att hitta ett lysande exempel. I november 2007 dödades en polis i samband med ett Sicilianskt derby mellan Catania och Palermo. Mats Härd, sportjournalist i stadens enda tidning sedan Moses låg i vassen var inte sen att skylla händelsen på ståplatsläktare. Polisen dödades alltså utanför arenan. För ett normalt intellekt är det svårt att se kopplingen mellan ståplats i Göteborg och kravaller på Sicilien men man måste tyvärr utgå från att när något händer så förvinner logik direkt ut genom fönstret och folk letar efter enkla lösningar.

Om kartan inte stämmer ihop med verkligheten är det alltid kartan som gäller!

---

Safe standing - säker ståplats

För en intressant kritik av Taylorrapporten och framlyftandet av Tyskland som ett föregångsland med mängder av ståplatser som samtidigt är säkra hänvisar jag till Football Supportes' Federations text om Safe standing och såvidare. Jag har skrivit om det tidigare här.

---
Utifall att någon skulle undra så har jag verkligen inget emot människor som vill sitta ner på fotbollsmatcher, men jag tycker inte att det finns någon målkonflikt mellan att stå eller sitta på på en arena så länge som det finns en vettig uppdelning.

Julhelgen - dit filmer krälar för att dö

Ja, bland en del små guldkorn i utbudet kommer det onekligen med en flod av skräp. Filmer som man redan sett och ogillar; filmer man sett och gillat och därför sett för många gånger; filmer vars titel säger allt.

Som uttråkad gräsänkling tänkte jag gå och lägga mig med en god bok istället (Peter Englunds Stridens skönhet och och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel, som jag förvisso vet hur den slutar - Tyskland förlorar - men nog ger mer). Då upptäckte jag att en avträdeskanal skulle ta och visa klassikern Fever Pitch. Förvisso inte i närheten så bra som boken (som nog inte går att filma), men efter glättiga glada amerikanska filmer så var det hög tid för den där smutsiga och trista brittiska vardagen som andas mer äkta än nästan alla Hollywood-produktioner jag någonsin sett.

Stannar uppe lite längre och häller på en julöl och lite Whisky för att sjunka ner i Engelsk skol- och fotbollsmiljö av säsong 1988/89. Då visar det sig givetvis att kanalen inte visar den brittiska filmen utan en amerikansk version som kretsar kring amerikansk brännboll! Efter fem minuter har jag fått små röda, vita och blå utslag av amerikansk romcom upplägg 1A och känner mig allmänt illamående. Miljön känns inte äkta och de skämtsamma inslagen är anpassade så att ingen kan ta anstöt. Att jag tar anstöt av skiten spelar ingen roll, jag kommer la ändå inte köpa några av varorna de så glatt kommer att berätta om under uppehållen för konsumentinformation.

Jag har varit i båda länderna, om än en smula mer i USA. Även om det senare vid första anblicken känns glättigare så kan jag inte säga att jag uppfattade min omgivning som en filmkuliss. Hur kommer det sig att samma land, som är ledande i filmbranschen, samtidigt är till synes oförmögna att producera trovärdiga miljöer? Måhända är det där deras framgång ligger, folk vill inte ha något som känns äkta - de firar ju jul...

---
Bara en sån sak att ställa Jimmy Fallon mot Colin Firth...

Intresseklubben antecknar

Det största och enda som egentligen hänt i Göteborg med omnejd - hem för över en halv miljon människor - tycks vara att två rika och kända människor har gift sig. Det är i alla fall vad som slår emot mig när jag går in på gp.se.

Vad märkligt! Så rika människor gifter sig också - vem kunde tro det!? Att jag och troligen de flesta andra i regionen aldrig hört talas om dessa så kallade kändisar förut hindrar tydligen inte den lokala landsortstidningen att tro att detta är fruktansvärt intressant. Hon är från Hovås och pappsen är rik. Han var på plats 374 bland världens rikaste för två år sedan, hur många orkar läsa så långt ner på listan (ja, om han varit svensk så kanske...)?

---
I samma tidning, på ledarplats, bemöter Hänt Ext... förlåt, gepes chefredaktör Peter Hjörne en tidigare gästkrönika av Leif Pagrotsky. Ämnet är framtidens media och papperstidning. Leif Pagrotskys huvudtes är att framtidens tidningsläsare kommer att önska information både kortare och snabbare men också med mer djup och analys om tio år.

Peter Hjörnes svar går ut på (efter diverse obligatorisk Öis-hyllande) på att Paggans analys är tio år gammal:

"Leif Pagrotsky har alldeles rätt men han är tio år för sen. Redan idag har de stora tidnings-och mediehusen utvecklats så. I GP:s pappersupplaga finns både "snabbspår" och fördjupning. Därtill kommer GP på nätet och i mobilen. Läsarmedverkan och interaktivitet är sedan länge viktiga inslag i GP."

Men är det verkligen så i att gepe har satsat tillräckligt på läsarmedverkan och interaktivitet. I de stora, riktiga (de ligger ju i Stockholm) morgontidningarna (presstödda) Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tillåter varje artikel såväl möjlighet för läsaren och kommentera men också ett utbyggt och för det mesta väl fungerande system som fångar upp blogglänkar. På gepe finns det emellanåt möjlighet att kommentera, men endast kortfattat.

Kommer att tänka på en av Bo Rothsteins senaste ilskna utfall mot verkligheten där han kritiserar bloggar för att inte bidra med i stort sett något till den offentliga debatten annat än personpåhopp, samtidigt som läsare bara läser de bloggar som förstärker deras egna bild av världen. Förvisso kan det vara så, men med gp.se:s nuvarande upplägg är det bökigt och svårt att direkt finna vägen till något annat än snuttiferade kommentarer via "tyck till"-funktionen. På SvD och DN går det att finna bloggar med diversifierade uppfattningar. En del är kompletta idioter, men jag anser mig vuxen nog att själv kunna göra den självkritiken.

Livet är en fest

Sådär, slutligen fredag. Har inhandlat några Starobrno 3,5 % och har en flaska Glen Grant i skafferiet. Den bättre hälften är mot sin vilja tvungen att med jobbet gå till Scandinavium och se på någon vedervärdig show med skräcködlan Pirelli - varför man nu döper sig efter ett däck kan jag inte riktigt förstå...

Gräsänkling således och med bara jag och katterna Ada och Amos i hemmet blir det la till att festa till regält!

Inte för att jag orkar gå ut men nog finns det något bra på teven. Fredagsmys är ett koncept som man ju hört en del om. Låt oss titta i tevetablån... För mina licenspengar får jag Dobidoo med den feta, goa gubben. Fantastiskt att de lyckats hitta en programledare för musikfrågesportsprogram med kändisar som irriterar mig mer än Lasse Holm, tack för det svt!

Programmet står upp mot Sing along i tv3 och Claes Malmberg är med i båda programmen! Nog är gubben gaisare, men när gjorde han något kreaktivt och intressant senast? Senare får man i alla fall Singing Bee, musiktävlingsprogram utan kändisar! Set att Solaris går mitt i natten. Har länge velat se Andrej Tarkovskijs film, men jag tror jag kan utgå från att det är den amerikanska versionen från 2002, inte den ryska från 1972. Skulle även vilja se hans Stalker efter bröderna Strugaskijs novellutveckling från den trevliga romanen Picknick vid vägkanten, men jag tror nog inte jag hittar det på tv3...

Tur att det då finns tv4 med Postkodmiljonärerna, ett tävlingsprogram så segt att till och med pensionärer med sju sorters kakor tycker det är långsamt. Sedan får vi Idol med en massa ointressanta människor som sjunger dålig musik och mitt i allt detta Fredag hela veckan, som de två minuter jag sett av programmet påminner mig skarpt om roliga timmen på mellanstadiet.

Det blir nog till att dricka Whisky, lyssna på P1 och hoppas att den bättre hälften kommer hem innan jag blir så mentalt avtrubbad innan jag ser någon av dessa program. Hoppas en av katterna pinkar utanför lådan, så att jag har något att underhålla mig med.

Och så undrar de varför folk super!

Det mediala billarmet

Jag bor granne med ett parkeringshus. Som i det flesta fall ger även denna grannen ljud ifrån sig; bilar kör ut och in ur parkeringshuset som används av såväl boende som arbetande människor. Det vanligaste och framförallt mest störande inslaget är dock diverse billarm som går igång. Varför är svårt att sida om; oftast är parkeringshuset tomt och öde när ljudet börjar eka. Kanske har någon gått för nära, måhända har ett löv landat på motorhuven eller kanske har bilen bara tråkigt.

Bilstölder är inte längre en angelägenhet mellan biltjuv och bilägare

I media finns det liknande mekanismer och även om det som sägs skiljer sig åt, på samma sätt som billarm kan låta olika, skapar snart den repetitiva omtuggningen av samma sak snart en monoton medie- och ljudbild.

Det finns förstås många exempel på sådana mediala billarm men det som stör mig mest för tillfället är ljudet som dras igång varje gång någon går förbi Djurgårdens IF:s mörkblåa Mercedes. Frågan som media ställer sig är alltid den samma; kan det ha varit landsortklubben GAIS' tränare Magnus Pehrsson som gått förbi!?

Har inte längre chans på DIF, dissades via telefon.

Larmet från den turbulenta och misskötta klubben har börjat eka inom media med en förutsägbar regelbundenhet på sistone (tror att en del billarm i parkeringshuset går efter någon klocka också). Senast Magnus Pehrsson var på tapeten i alla medier var innan DIF tillsatte sin nya manager Göran Aral. Därefter blev det tyst för en tid. Nu fick klubbens tränare Siggi Jonsson och Paul Lindholm sparken (via telefon; stil och klass!) och medielarmet drar igång igen. Oroliga grönsvarta anhängare börjar oroligt bita på naglarna eller knapra Losec.

Värst i klassen är som vanligt kvällspressen, den media där magkänsla och åsikter är allt, faktakoll och genomtänkta analyser inget. På till exempel fotbolldirekt.se ligger mängder av artiklar som berör MP och DIF uppe på topp. Aldrig att man får se något sådant om ett tränarbyte i Trelleborgs IF. Jag skulle tro att TIF är rätt nöjda med det. Så hade även jag här ute på landsbygden om media inte fått den fixa billarmsidén att tränaren för mitt lag skall bo och verka i Stockholm. Ordförande Christer Wallin går ut starkt och påpekar att MP inte går att köpa för pengar (notera även att Wallin i denna artikel hintar att ekonomin är under kontroll med ett sjunde år i rad med positivt resultat). Men inte tror man att media bryr sig om det. Det är bara ännu en artikel som deltar i kakafonin av omtuggade fraser.

Ett nej är ju inte alltid ett nej...

Samtidigt har ordet nej och dementier för länge sedan förlorat allt värde, bland annat tack vare vår förre statsminister. Tidningar påpekar glatt att GAIS tidigare visat sig vilja sälja om pengarna är det rätta. Att sedan alla försäljningar senare gett ifrån sig mediokra resultat (Ekong i just DIF, Rolle och batongen samt Halsti i Malmö FF, Wilton och sedan Stephenson i AIK) talas det tyst om. Inte heller ser jag något om att även Magnus Pehrsson misslyckade att nå klubbens sportsliga mål; 11:a istället för övre halvan. I media antas GAIS alltid ramla ur och därför ses inte det som något problem utan snarare som en bedrift.

Mellan varven har MP och Pude i alla fall tid över för Tetris

Vidare är det diskutabelt varför en ung tränare med en säsong i allsvenskan skulle vilja byta över till en misskött och turbulent klubb, även om det är hans egen favoritklubb. Inte kan ens gud uppmuntra någon att ansluta till DIF i detta läge? Efter en säsong har MP nu fått möjlighet att själv välja sin trupp för säsongen 2009 på en ny arena. För detta har han bland annat åkt till Island några gånger samt till Brasilien och nu skulle han slänga iväg detta arbete i en stabil klubb för kaos kombinerat med stora förväntningar på Stockholms motsvarighet till Ringön?

Så man kan alltså ta det lungt och le lite åt medias dravel, eller? nä, lite orolig är jag allt fortfarande. När jag letade information till detta inlägg har det nämligen visat sig att Olof Lundh delar min åsikter. Det i sig får mig att ifrågaställa alla mina slutsatser.