Pensionär-Parkour

Första dagen på arbetet efter flera dagars ledighet. Snön rasar ner från en grå himmel. Marken är redan täckt av slask. När jag stretar upp för trapporna till Vågmästarplatsens spårvagnshållplats så vet jag innerst inne redan vad som kommer att ske. Mycket riktigt, några minuter senare hörs ett metalliskt väsande:

-Harkel*Sprak* Stopp *sprack* Wieselgr*sprak*sen*sprack*.

Det är då min starka sida kommer fram, att navigera sig i stadens kollektivtrafiknät liksom på känn, överge det pålitliga (läs: man vet vart man kommer, men kanske inte när man kommer fram) spårvagnsnätet och åka på obskyra bussar korts och tvärs genom staden, morgontrött och jäsande av ägg- och godisfrossa. Framme på plats några minuter senare än vanligt.

Parkour (IPA: [paʁ.'kuʁ], ofta förkortat PK) är en form av akrobatik där syftet är att ta sig förbi hinder i stadsmiljö på ett så smidigt och snabbt sätt som möjligt. Hinder kan vara allt möjligt i omgivningen, såsom hustak, stolpar, stegar med mera. En utövare av parkour kallas traceur. Ordet parkour härstammar från franskans parcourir vilket betyder "att gå igenom" och parcours, "bana".
källa: Wikipedia

Svenska FBI [efbeäj']

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: "Därför behöver vi ett svenskt FBI". I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att "Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng".

Samhällsfara

vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med "Gudfadern", men berättar samtidigt om satsningen med namnet "Alcatraz", som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt "FBI"), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom "Alcatraz". Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer ("Al Capone [...] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott."; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall - så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset - allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen

På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.