2008 års K-märkning: Café Skogen

Ungdomen baktalades förvisso redan av de gamla grekerna men på minst en punkt har det gått käpprätt år helvete. Det finns mängder av fik i framför allt centrala Göteborg. Tyvärr är de flesta av dem fullständigt värdelösa för människor som inte leker med i fåfängans fyrverkeri. Jag tror man måste vara lika fruktansvärt osäker som en svensk tonåring för att med god min betala överpriser för halvfabrikat serverat av en ung nippertippa i en genomdesignad lokal med obekväma stolar och stojiga brats. Nippetippan gör en min när man beställer "kaffe, svart" och säger att de "inte säljer kanelbullar, det är muffins som gäller i år."

Café Skogen - arbetarfik

Istället för designen på kaffekopparna och inredningen av lokalen kollar jag efter blått; blått hår (pensionärer) och blåkläder (arbetare) ger en riktlinje om var man kan hitta vettigt kaffe. Det var så jag hittade Café Skogen. På Slottskogsskogsgatan 53, ett kvarter från Mariaplan ligger sedan årtionden denna pärla och riktiga arbetarfik. Ett rum med kök - och då menar jag ett vanligt kök - med enkla bord och stolar och årtiondern av tidningsurklipp, skisser och bilder på väggarna. En sån här miljö går inte att designa, den måste växa fram. Kaffet är gott och kommer från en stor maskin som är ett tiotal år äldre än vad jag är (nej, jag överdriver inte). Dessutom ingår påtår, något som man aldrig får på innerstadens dyra fik längre.

"Arbetarcafé. Gå hit om du är blåställsbärare och vill ha en falukorvsmacka toppad med bacon för en billig peng. Gå inte hit om du är reklamare och vill ha en överprissatt chai latte samt en fullkornsciabatta med groddar."

Citat från cafékartan

Dock måste jag ge ett varningens ord till eventuella besökare. jag vill verkligen inte bidra till slumming av slipsnissar som kommer och ställer konstiga krav. i Precis som på trendiga fik så kan man göra bort sig rejält om man inte ser upp och kan de rätta koderna. I jakt på en gammal gepeartikel, som jag givetsvis inte hittade, ramlade jag på detta varnande exempel.

Det är en vanlig vanföreställning bland folk som läst för mycket böcker att arbetare lever i något förbannat naturtillstånd utan kultur och normer kring uppförande och att det handlar om att slappna av. Jag har alltid besökt platsen i rätt klädsel och om man inte initierats av någon redan invigd besökare så är det ingen idé att göra det komplicerat; gå in och ta en ostrafralla från kylen och kaffe från maskinen; stör inte personalen och betala först när du går; sätt dig ner och ta en tidning; glo inte på folk!; vid ett andra besök kan du ta nästa steg och beställa en skogenmacka.

---
K-märkning skall förstås tas bildligt. Det går inte att upprätthålla ställen som dessa med konstgjord andning. Det krävs att vi människor som inte har lust att leka trendig medelklass (detta bespottade, räddhågsna sociala strata) och bara vill fika går och visar med våra pengar vad vi vill ha, riktigt kaffe och riktiga frallor!

Återbesök på Örebrogatan

Örebrogatan dagen innan nyårsafton

För ett halvår sedan började jag en oregelbunden serie om nybyggen i Göteborg, nu i totalt sex delar. Det första av dessa inlägg var om Örebrogatan på Hisingen där bygget redan var i full gång. Tre punkthus uppfördes strax nordöst om korsningen Långströmsgatan/Hjalmar Brantingsleden.

Nu är husen sedan en tid klara och folk torde ha flyttat in för några månader sedan i 96 nya, fräscha hyreslägenheter. Lite som ett infall cyklade jag förbi häromdagen och gjorde en okulär besiktning. Jag kan inte säga att det jag såg föll mig i smaken och jag återvände därför igen dagen efter, denna gång med kameran i högsta hugg.

Kommunens felaktiga karta

Det visade sig nämligen att den vision jag fått av platsen genom Göteborgs kommuns hemsida inte fullt ut stämde ihop med verkligheten. Delvis beror detta på att detaljplanen ej står att finna och den enkla beskrivning och direkt felaktiga kartan över området -som fortfarande igger kvar på goteborg.se - helt klart var inaktuell redan från början. Denna bild hade tidigare gett mig en del vanföreställningar, främst att bollplan skulle bevaras inom området. Det skulle snart visa sig uppenbart att så inte är fallet och i jakten på kompletterande information hittade jag en mer sanningsenlig skiss på byggherrens hemsida. Se nedan:

Byggherrens korrekta karta

Nu har jag nog svamlat på länge nog för att hälften av er läsare ska ha tröttnat och slutat läsa.* Först har vi en bild från motet och vi ser de tre peppar- och saltströarna på lite håll. Framför dem ett rejält bullerplank i trä med en del glaspartier. Det går även att skymta (klicka på bilden för större bild) taket på en cykelparkering för pendlare, som fanns där innan bygget. Där bakom finns det en mindre öppning in i området och bort mot Lundby egnahem.

Örebrogatan från distans

Väl inne på området kan man inte låta bli att övervälmas av alla de små militärgröna träbodar som täcker stora delar av området. Jag tycker mig ana dessa på byggherrens karta men uppifrån sett ser de inte ut att ta upp så mycket plats. Från markplan är de dock tämligen iögonfallande och tar upp en massa plats, i alla fall visuellt. De flesta av dem tycks innehålla lägenhetsförråd, någon tvättstuga och någon för sopor. De två senare funktionerna kan jag la ha en viss förståelse för men i övrigt känns lösningen mycket, mycket märklig. Vet inte om det handlar om ekonomi, bygglov eller vad men nog skulle det finns bättre sätt att ge hyresrätter förråd på än att täcka halva gården med små friggebodar?

Militär mobförråd? Notera den snygga cykeln!

Vi rör oss vidare till nästa bild och myten om Hus i park. I den övergripande informationen jag lyckades få tag på i juni så var det meningen att den befintliga parken i mesta möjliga mån skulle bevaras. Min invändning var redan då att det inte var frågan om någon park från första början utan en gräsmatta med några träd på (ack, dessa eufemismer!). Nedan kommer först en bild från Eniro som visar hur det såg ut innan.

Före nybygget, notera cykelparkering till vänster och växtlighet till höger

Och därefter följer en bild på den bevarade parken. Två halvvuxna träd. Punkt. Det var inte mycket att kalla park till att börja med och det blev inte mer sedan. För rättvisans skull bör dock påpekas att vintersäsongen har hindrar förvaltaren att färdigställa allt och på lite sikt kanske det kan se lite trevligare ut - i den mån som en gräsmatta i helvetet gör någon större skillnad.

Detta är tydligen en park

Förutom de friggebodarna är det som jag framförallt lägger märke till insynen i lägenheterna. Bilden nedan är ett milt exempel och på fönster ut mot parken. Det kändes faktiskt lite obekvämt bara att gå runt och kolla i området då jag snart kunde se exakt allt i lägenheter runt omkring mig. Det var pinsamt att plocka upp kameran och jag kände mig lite som en ful gubbe (utan eventuell upphetsning). Lägenheterna på bilden har som tur är sina rutor ut mot gräsmattan medan väldigt många är lätta att se in i.

Om nu jag tyckte det var jobbigt så kan jag bara föreställa mig hur pinsamt det är att bo där. Grå, kal cementvägg i bottenplan hade faktiskt varit att föredra framför denna ogenomtänkta lösning. Vad skall man ha sol för några timmar om dagen om man inte kan gå runt naken i sin lägenhet utan att anklagas för förargelseväckande beteende?!

Maximal insyn i Stasis nya lägenheter

Den främsta villfarelsen jag fick av kommunens felaktiga karta var att bollplanen skulle bestå. Ett radikalt och lite oväntat grepp tänkte jag. Nu blev motsvarande yta istället täckt av kanske framförallt röda små stugor. Men misströsta icke ni barn och unga som vill ut och röra på er innan middagen, förvaltaren har ställt i ordning en lekplats för er! Bortsett från gräsmattorna är detta en komplett bild av de rekreationsmöjligheter som finns inom området.

Gårdsidyll - mammorna kan sitta och röka och fika mellan ungarna trängs i sandlådan, befriade från den ineslutna gårdens helveten!

Nej, ärligt talat. När jag lite röd om kinderna av skam stoppar undan kameran och cyklar därifrån framstår plötsligt femtiotalsområdet på andra sidan Långströmsgatan, med sina öppna storgårdar, som ett mycket attraktivt alternativ. Detta område har näppeligen några kvalitéer från vare sig trädgårdsstad, grannskapsenhet eller kvartersstad. Jag propagerade för att ett sådant synligt och lättillgängligt läge (se hänvisning till space-syntax undersökning nedan) måhända kunde vara ett bra läge för en affär som riktar sig mot kunder utanför närområdet** eller kanske kontor ut mot motet och bostäder mot Örebrogatan. Kanske hade det varit för mycket begärt att faktiskt blanda funktioner - hyreslägenheter i ett halvcentral läge är trots allt i sig positivt - men nog kunde någon kommit på ett bättre öde för platsen än detta!

---
Bortsett alla brister så är ju i alla fall kommunikationerna bra så att de är lätt att ta sig där ifrån. Hur är det då med den lokala servicen? Jo, i tröstlös jakt efter detaljplanen så ramlade jag på en trevlig*** magisteruppsats från Blekinge Tekniska Högskola (vad är KTH mot BTH!?) - Tillgänglighet och offentliga rum - Torgbildning på Jättestensgatan - av Anna-Karin Jeppson, som själv bor i närheten. Även om jag inte håller med henne i allt**** så innehåller den flera intressanta foton och en utvärdering av det lilla 1950-talscentrum som ligger en bit bort med bland annat space-syntax analys av området (svårtillgängligt i staden, lättillgängligt från närområdet). Detta är relevant inte minst då det nya området vid Örebrogatan kan tänkas bättra på underlaget för dessa näringar och ger en bra överblick över platsen samt några förslag till förtätning kring Jättestensgatan värda att beakta. Inte minst då dessa bostäder skulle ha i princip alla Örebrogatans fördelar, få av dess nackdelar och dessutom bättre anknytning till brukbart grönområde.

* Min bättre hälft säger att jag skriver för långt och omständigt. Snuttifiera!
** Som vid Hjalmar Branting/Toredalsgatan österut eller som vid Björlandavägen mitt emot Tolereds kyrka norröver.
*** Kommer i skrivande stund på att faktumet att jag beskriver avhandlingen som trevlig måhända beror på att skribenten är kvinna. Hade det varit en man så kanske jag använt något en smula mindre diminutivt för att beskriva den.
**** Hon är lite mer förtjust i öppet och luftigt än jag är och baktalar dessutom Kvilletorget som otryggt. Jag uppmuntrar henne att komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte så skall jag visa henne vad vi gör i Brämaregården mot såna som sprider osanningar om vårt torg, bitch! Nä, ärligt talat håller jag inte riktigt med henne om det, men upplevd säkerhet är subjektivt.

Det där staketet

Det som här skall svamlas kring är verkligen inget nytt. Det handlar om det där räcket igen. Det som når upp till låret på en normalstor vuxen och är det enda som skyddar denne från ett hårt fall till nedre ståplats. Tror förvisso inte att jag skrivit något om spörsmålet tidigare. Däremot har det kommit upp på tal av andra och jag kunde förstås inte i egen hög person undgå att notera det under mitt första besök på nya gamla ullevi.

Det berömda räcket!

Dagen för dagen reste jag på räls söderut. På Mölndals station steg det på en julstressad småbarnsförälder och bland annat staketet kom på tal igen. Vi var eniga om att det var på tokt för lågt - kanske kan barn stå där? Måste börja erkänna att det under julhelgens inaktiva och trötta dagar börjat växa från en bit metall med tvivelaktig konstruktion till en världsomspännande konspiration.

Det är inte precis någon hemlighet att fotbollsetablissemanget är emot ståplatsläktare. Efter till exempel Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportar miste livet föreslog Taylorrapporten att ståplatsläktarna skulle bort och UEFA eller SvFF har inte varit sena att inspireras. I realiteten handlade katastrofen om så mycket annat än att det var just ståplats - för mycket människor på en gång på samma plats.

Hillsboroughkatastrofen

Men människor har i realiteten svårt att hålla mer än sak i huvudet samtidigt och ståplats har fått ta skott för många anklagelser som i realiteten är mer komplexa. Att ståplats hänger också anses hänga samman med huliganism är ett exempel på detta (ingen av betydelse bryr sig om att läsa brå:s sansade rapport). Som intresserad av stadsplaneringsfrågor kan jag se likheter mellan visioner om hur nya sätt att bygga vårs städer på något sätt skulle skapa bättre människor; på samma sätt skall ståplats vilda huliganer genom att sitta ner civiliseras. För att åka in i områderna som skulle göra människan bättre kräver numera ambulans och brandkår poliseskort och en skitstövel som sitter ner är fortfarande en skitstövel.

Som i en led i detta har SvFF satt upp mål för att på lite sikt mer eller mindre ta bort ståplatsläktare i svensk elitfotboll. Som jag skrev om i början av december är den senaste ståndpunkten är att max 20 procent ståplats skall tillåtas på de allsvenska arenorna efter 2014. Samtidigt som SvFF och många klubbar driver denna linje måste de förhålla sig till supportergrupperingarna. Dessa röststarka och oftast oberoende grupper är i huvudsak mycket positiva till ståplatsläktaren där den stora delen av deras medlemmar och sympatisörer uppehåller sig. Deras krav och önskemål måste då och då bemötas även om klubbstyrelserna i realiteten inte måste lyssna på dem och där kraven inte är lika tydliga för klubbens ekonomi som önskemål från sponsorer (se det aktuella bråket i Norrköping för ett talande exempel).

Följden har blivit en styrdans där krav följs av löften som då och då bryts och efter en svängom börjar en ny omgång av krav och löften och vi är tillbaka till räcket. som är allt för lågt: Klacken vill stå upp på relativt bra platser samtidigt som det ställs krav på sittplats från SvFF:s och UEFA:s håll (Den lille satan förväntas ju spela en kvalmatch till Europacupen med några års mellanrum) och sittplatspublik ses som lite bättre både sett till säkerhet och ekonomi. Så klackarna har fått sin ståplatsläktare fast det egentligen är en sittplatsläktare och förhoppningen är säkert att på några års sikt så kanske klacken kan sitta ner eller fördrivas från arenorna ("bra för svensk fotboll!").

Därför är klacksektionen byggd som en sittplatsläktare. Alla vet ju att sittplatsläktare är mycket säkrare och eftersom det är en sittplatsläktare behövs det ju inte några höga stängsel eller avspärrningar. Sammanfattningsvis hotas människors säkerhet i realiteten av vad som i princip skall skydda dem.

Vad händer då om någon ramlar ner och slår sig halvt fördärvad när hemmalaget gör mål? Då kommer roten till händelsen vara att folk står upp på sittplats, inte att staketet är för lågt för ståplats, trots att det varit allmänt känt långt innan arenan färdigställdes att det var den framtida klackplaceringen för alliansklubbarnas supportar.

Tycker ni min profetia låter absurd? Då måste jag återigen påpeka att människan bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt. Behöver inte gå längre än till mitt eget bloggarkiv för att hitta ett lysande exempel. I november 2007 dödades en polis i samband med ett Sicilianskt derby mellan Catania och Palermo. Mats Härd, sportjournalist i stadens enda tidning sedan Moses låg i vassen var inte sen att skylla händelsen på ståplatsläktare. Polisen dödades alltså utanför arenan. För ett normalt intellekt är det svårt att se kopplingen mellan ståplats i Göteborg och kravaller på Sicilien men man måste tyvärr utgå från att när något händer så förvinner logik direkt ut genom fönstret och folk letar efter enkla lösningar.

Om kartan inte stämmer ihop med verkligheten är det alltid kartan som gäller!

---

Safe standing - säker ståplats

För en intressant kritik av Taylorrapporten och framlyftandet av Tyskland som ett föregångsland med mängder av ståplatser som samtidigt är säkra hänvisar jag till Football Supportes' Federations text om Safe standing och såvidare. Jag har skrivit om det tidigare här.

---
Utifall att någon skulle undra så har jag verkligen inget emot människor som vill sitta ner på fotbollsmatcher, men jag tycker inte att det finns någon målkonflikt mellan att stå eller sitta på på en arena så länge som det finns en vettig uppdelning.

Oppigårds Winter Ale

Som ateist och sparsam konsument blir det nödvändigt att rikta bönemattan mot något annat än Gud och Mammon. En av julhelgens positiva överraskningar var ett slumpartat inköp på Gröna skylten vid Eriksbergs Köpcentrum i början av månaden.

Efter att nu sugit i mig ett par till under den senaste veckan kan jag rekommendera Oppigårds Winter Ale. Rik på humle och rätt mörk ger den en hel del smak utan att vara övervällande smakrik eller allt för stark (5,3 %). Dessutom är priset acceptabelt för en julöl utan att vara så billig att man kan supa till på den (25 spänn).

Oppigård Winter Ale

Rekommendars för den som vill ha något att se fram emot på mellandagskvällen, så länge det finns några kvar på bolaget vill säga.

Dessutom är det alltid trevligt att få stödja vågen av mindre bryggerier som lyckas slå sig in på marknaden under senare år, i detta fall Oppigård Bryggeri AB, men en hemsida som ser ut att ha gjort av en tonåring 2002!

Julhelgen - dit filmer krälar för att dö

Ja, bland en del små guldkorn i utbudet kommer det onekligen med en flod av skräp. Filmer som man redan sett och ogillar; filmer man sett och gillat och därför sett för många gånger; filmer vars titel säger allt.

Som uttråkad gräsänkling tänkte jag gå och lägga mig med en god bok istället (Peter Englunds Stridens skönhet och och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel, som jag förvisso vet hur den slutar - Tyskland förlorar - men nog ger mer). Då upptäckte jag att en avträdeskanal skulle ta och visa klassikern Fever Pitch. Förvisso inte i närheten så bra som boken (som nog inte går att filma), men efter glättiga glada amerikanska filmer så var det hög tid för den där smutsiga och trista brittiska vardagen som andas mer äkta än nästan alla Hollywood-produktioner jag någonsin sett.

Stannar uppe lite längre och häller på en julöl och lite Whisky för att sjunka ner i Engelsk skol- och fotbollsmiljö av säsong 1988/89. Då visar det sig givetvis att kanalen inte visar den brittiska filmen utan en amerikansk version som kretsar kring amerikansk brännboll! Efter fem minuter har jag fått små röda, vita och blå utslag av amerikansk romcom upplägg 1A och känner mig allmänt illamående. Miljön känns inte äkta och de skämtsamma inslagen är anpassade så att ingen kan ta anstöt. Att jag tar anstöt av skiten spelar ingen roll, jag kommer la ändå inte köpa några av varorna de så glatt kommer att berätta om under uppehållen för konsumentinformation.

Jag har varit i båda länderna, om än en smula mer i USA. Även om det senare vid första anblicken känns glättigare så kan jag inte säga att jag uppfattade min omgivning som en filmkuliss. Hur kommer det sig att samma land, som är ledande i filmbranschen, samtidigt är till synes oförmögna att producera trovärdiga miljöer? Måhända är det där deras framgång ligger, folk vill inte ha något som känns äkta - de firar ju jul...

---
Bara en sån sak att ställa Jimmy Fallon mot Colin Firth...

Julefrid vid Heliga gravens kyrka

Är bortrest femton år tillbaka i tiden. I alla fall känns det så när jag försöker ta mig ut på morsans telefonmodem. Julhelgens ateistiska behållning lästes därför i en papperstidning. Närmare bestämt i DN:s essä om situationen vid den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Där håller munkar från flera olika kyrkor sedan århundranden igång ett lågintensivt krig kring städning, postlås och en gammal trästege som stått på samma plats sedan ett status quo-avtal 1852. Lite Life of Brian fast på riktigt. Det är upp till läsaren att bedöma om det tragiska eller komiska väger över i denna kulturessä.

Tyvärr har den ännu inte lagts ut på det världsomspännande nätet som kallas för internet. Med morsans uppkoppling ("jag brukar gå och koka kaffe mellan sidorna laddar") tog det mig dock tio minuter att upptäcka det. Hoppas kunna återkomma.

Funktionsblandning skall rädda Rosenlund

Rosenlundsgatan är ett återkommande ämne i den offentliga debatten. Ett centralt beläget läge som främst associeras med horor snarare än vad platsen borde vara känt före; feskekôrka.

Nu - innan horor och torskar börjar cirkla runt

Några lösningar för att driva bort sexhandeln har varit att stänga av gatan och kameraövervakning har diskuterats. I lördagens gepe tas det dock upp att de som arbetar på platsens kontor gärna vill se en mer övergripande förändring. Under byggandet av Götatunneln har gatan varit en återvändsgränd. Nu är gatan återigen tillgängligare i princip, men folk undviker stråket. Så har det inte alltid varit och situationen har varit uppe till diskussion på yimbyGBG (varifrån jag även stulit bilderna).

Den mer övergripande förändringen skulle vara att införa boende på gatan, i första hand genom att bygga bostäder på kontorshusens tak, bygga ut affärer och kontor i arkaderna och lägga till en extra gångbro vid feskekôrka för att underlätta förbindelsen med Järntorget. Alla tre enligt min uppfattning utmärkta idéer för att öka funktionsblandningen, öka tillgängligheten och göra området till en mer attraktiv plats att vistas på även för oss som inte är så patetiska att vi måste köpa kärlek för pengar.

Då (1905) - måhända skall mannen hämta torskar?

Dock så föreligger det en massa problem. Framförallt beroende på vad som eventuellt skall kanske hända med Västlänken och andra liknande frågor som behovet av en ny detaljplan och en massa red tape som de säger over there.

---
Husen på gatan innehåller alltså i första hand kontor och platsen lämnas öde för sin alternativa funktion på kvällarna. För ett antal år sedan arbetade min fars dåvarande fru på en av dessa kontor. Vid ett tillfälle då min far skulle plocka upp henne med bilen (antagligen en tysk bil - vilket kan förklara kvinnan agerande; tyskar och sex) var han lite tidig och fick vänta. Då hoppar ett vilt främmande fruntimmer in i bilen. En kvinna som han givetvis inte ville ha kvar, speciellt inte som hans fru var på väg - vilket skulle göra situationen om möjligt än mer märklig och obekväm. I fortsättningen låste min far alltid alla bildörrar när han åkte till Rosenlundsgatan.

Mysiga, döda stad

För några dagar skrev gepe om ett förslag som från arkitekten Johan Casselbrant gått via folkpartiets Kerstin Ekman och går ut på att göra Norra Hamngatan till en gågata från Brunnsparken, förbi Gustav Adolfs torg och hela vägen bort mot Göta älv. På denna från trafik fredade yta skall det enligt förslaget fyllas ut med mysiga uteserveringar och folk skall fås att promenera ner till älven:

- Torget har varit stadens mittpunkt och en naturlig mötesplats. Jag vill väcka liv i Gustaf Adolfs torg igen, det kan bli en idealisk plats för uteserveringar, säger Kerstin Ekman (fp). I går lämnade hon in en motion till fullmäktige om att utreda frågan. Casselbrant har på eget initiativ kommit med idéer för hela stråket från Brunnsparken, via Norra Hamngatan och ut på Stenpiren. - Stråket har samma soliga väderstreck men potentialen överstiger Nyhavn i Köpenhamn, säger Casselbrant, som i flera år funderat på varför sträckan är så outnyttjad. I stället för trafik på Norra Hamngatan, vill han se restauranger och uteserveringar i exempelvis Rådhuskällaren. Ett stråk längs Stora Hamnkanalen som får folk att röra sig ner mot älven.

Folk i allmänhet tycker förstås det hela låter himla mysigt! Jag tänker mer på hur många fel jag kan hitta i ett sådant resonemang och hela idén. De själva pekar på den springande punkten, men till synes utan att förstå. En kort artikel i gepe kan förstås vara missvisande men jag undrar varför denne Casselbrant behövt fundera flera år på något som för mig är tämligen uppenbart.

För att friska upp mig eget minne tog jag en marginell omväg och cyklare på gatan tidigare idag. Det var kanske inte fullt så dött, men det är inget livligt stråk. Och det handlar inte om solen och så värst mycket om bil- och busstrafiken heller. Utan tillgång till mer sofistikerade mätmetoder får jag nöja mig med några enkla observationer. Måhända har jag fel.

När Nordstaden sanerades skedde en uppdelning av Östra och Västra Nordstaden enligt tidens melodi. Östra Nordstaden är allmänt känt i hela landet som Nordstan och är platsen för konsumtion. Det mer bevarade västra delen har en del bostäder men har också många administrativa och officiella byggnader som Rådhuset, Börsen, Tingsrätten, Hovrätten och faktiskt just Stadsbyggnadskontoret. Utbudet av andra lokaler är tämligen modest, dessutom gynnas troligen inte just Norra Hamngatan av de destinationer som faktiskt finns. Skall man till Kronhusbodarna eller styr stegen mot Deliriums ölutbud skulle jag tro att Postgatan och Kornhusgatan är mer naturliga leder om man kommer från Östra Hamngatan.

Kanske framförallt är området något av en återvändsgränd, där Götaleden och älven är en barriär för annat än lite mer långväga bilresenärer (som nu dessutom skall stängas av enligt förslaget). Det är inte alls en död plats, men verkligen inte heller någon stadsdel med något folkmyller. Varför skulle en avstängd gata ändra på det? Den leder ju ingenstans annat än ut till en motorled! Om eller när detta område bebyggs kan situationen förändras. Då får troligen gatan en större genomströmning av människor och då finns det kanske underlag för en uteservering.

Det tycks vara ett exempel på om hur funktionalismens separeringsmani satt sig på den svenska folksjälen. Vi kan tydligen inte föreställa oss platser som har mer än en funktion; här åker vi bil, här skall vi ha det mysigt, här ska vi konsumera och här ska vi gå ut med hunden. Enligt förslaget skall Norra Hamngatan bli en plats där vi har det mysigt. Vid första anblicken tycks de mysiga platserna (parker, grönområden, strandpromenader...) idealiska. Men ligger de som i vad som kan betecknas som återvändsgränder är risken stor att platserna endast besöks sporadiskt. Att det inte är så mycket folk kan ibland vara en fördel - en oas i storstadsdjungeln som till exempel just Kronhusparken i närheten - men det la är inte något som associerad med uteserveringar. Att dessutom använda en given yta till flera saker samtidigt, hemska tanke!

Göteborgs stadsmuseum hade kunnat vara en naturlig destination. Tyvärr har sällan museum den lockelsen som man kanske skulle önska (att planera utifrån hur människor borde vara -aktiva museibyggnader som gillar att promenera- istället för hur de verkligen är -shopaholics med stor bil- är kanske inte alltid så lyckat). Dessutom leder den byggnaden in mig på en annan viktig poäng som måhända kan förklara varför gatulivet är en smula torftigt; husens karaktär. Byggnader som Ostindiska huset, Tyska kyrkan, hovrättsbyggnaden och stadshuset skriker inte precis folklig kommers (mer parti än minut) och fåfängens marknad, även om det förstnämnda huset har de möjligheterna (vilket jag misstänker att det inte haft om det byggts idag).

Folkpartiets Ekman vill göra platsen till en naturlig mötesplats. Lösningen är uteserveringar, antagligen för att uteserveringar oftast finns runt naturliga mötesplatser. Med en synbart vettig logik så skapar alltså uteserveringar mötesplatser. Är det inte måhända tvärtom? Det är mötesplatser som skapar uteserveringar (Muséet har ett fik. Jag kan garantera er att fiket ligger där för att det finns ett museum och inte vice versa). Just varifrån initiativet kommer säger nog en del om hur stadsutveckling sker i Göteborg. Det är arkitekter och politiker i fullmäktige som bestämmer var uteserveringar och restauranger skall finnas, inte kaféägare och krögare. Luktar det inte lite Gosplan?

Visit på nya gamla ullevi

Söndagen innebar givetvis ett kort besökt på grisen i säcken. GAIS hade öppet hus på den nya arenan och som årskortsköpare var jag förstås nyfiken att titta till platsen jag förhoppningsvis skall ägna ett antal timmar utan allt för mycket smärta (Alvedon?).

Tänkte förstås på det men glömde givetvis kameran. Förvisso tämligen välfotograferat vid det här laget, men det hade kanske inte skadad och flera andra hade tänkt lite längre vad näsan räcker - och då har jag ändå längre näsa än de flesta.

Lutningen från Preppens läktare och ner mot plan är verkligen imponerande och kommer förhoppningsvis delvis övervinna några av de brister som i alla fall jag upplever med att se fotboll från kortändan. En vanesak menar kanske en del men som jag ser det så är avståndsbedömningen svår från den vinkeln. Men i och med att man kommer upp en del så kanske det blir bättre. Längst uppe från toppen är det nästan lite helikoptervy över det hela och man kanske kan låtsas att man spelar Football Manager.

Efter att ha sörplat i mig lite bjudglögg (lyckades hålla mig borta från fiskdammen) och gått runt ett varv med tillhörande tipspromenad kände jag mig i alla fall så positiv att jag öppnade plånboken och köpte en svart GAIS-mugg. Det är inte ofta jag köper souvernierer, och speciellt inte officiella GAIS-prylar, men en kaffekopp är ju bara en kaffekopp - hur ful kan den bli? Perkulatorn har arbetat klart och nu testar jag den. Som vänsterhänt uppskattar jag att klubbmärket finns på båda sidorna, så att både jag själv ch eventuella betraktare tydligt kan se att jag dricker ur en officiell GAIS-mugg.

Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Varning för falsk dajm

Stod i matkön i eftermiddags. Inte precis sovjetisk brödkö men det gick lite segt. Sneglade lite suget ner på glassfrysen och noterade att en flerpack med strutar från ett ledande märke hade texten "med äkta dajm" på framsidan.

Förstår precis hur de tänker. Det finns inget som oroar mig så mycket som att få ond, falsk dajm när jag är och handlar godis eller glass. Vad skall de hitta på härnäst, äkta glass kanske?

(Jag vet att det stavas daim numera men det struntar jag i. I övrigt säger jag fortfarande Raider och Televerket)

Fotbollens framtid XIV - 51 procent eller ej

Det var la bara en tidsfråga. Till RF-stämman 2009 har Lars-Åke Lagrell lämnat in en motion att slopa 51-procentsregeln. Alltså den interna regel inom den svenska idrotten som säger att föreningen måste inneha 51 procent av rösterna i ett bolag som drivs i föreningens namn.

I Svenska Dagbladet framhävs det som en komplott mot Riksidrottsrörelsen driven av Lagrell och Christer Englund från Ishockeyförbundet.

Lars-Åke Lagrell och ordförandekollegan i ishockeyförbundet Christer Englund förespråkar en förändring av 51-procentreglen för att främst få in mer kapital till klubbarna och för att kunna konkurrera på lika villkor med utländska klubbar.

–Det finns skattemässiga skäl för att bolagisera. Men det ska vara varje förening fritt att välja. Vi är uppväxta i en tid med idella föreningar, men den tiden är förbi, säger Lagrell som med motionen visar att fotbollen- och ishockeyn inte vill vänta på den utredning om situationen för de idrottsaktiebolag som är verksamma i dag som RF:s styrelse tidigare fått i uppdrag att utreda.

Jag måste säga att jag är skeptisk. Att Lagrell säger att något är bra för svensk fotboll gör inte nödvändigvis att det är sant. Förvisso kan Växsjösonen själv vara ett exempel på vad som ofta kan vara fel med föreningsliv, skolad i Öster med goda förebilder torde mannen symbolisera pampvälde och tveksamma metoder. Bland

Vi bör ta ett steg tillbaka och fundera på vad som verkligen är bra för svensk fotboll. Lagrell och hans hejdukar talar om att konkurrera med övriga Europa. Vad menar vi egentligen med det? Sett till löner har Sverige under ett antal år varit i en dålig sits då framförallt Danmark har kunnat locka med sin artist- och forskarskatt. Detta står helt utanför frågan om bolagisering och är inget som Lagrell har något större inflytande över. Överhuvudtaget finns det många nackdelar med svensk fotboll som har föga med ägandeformen att göra.


England tycks som vanligt vara en förebild, men insikten tycks vara grumlig. I detta land har fotbollen varit professionell och klubbarna kommersiellt ägda mycket länge, i över hundra år. Däremot blev inte sportens stjärnor mångmiljonärer. Fotboll måste nämligen upplevas på plats. Numera kan de som är beredda att betala en modest månadskostnad se bland annat Premier och Champions League till deras ögon trillar ut. Det handlar om TV-mediet och inte bolagsformen. Svensk fotboll kommer aldrig kunna konkurrera med dessa europeiska storklubbar och Allsvenskan kommer föralltid att vara ett intresse för boende i denna avkrok av kontinenten. Svensk fotbolls enda konkurrensfördel är att den kan upplevas på plats utan långa resor (nåja).

SEF verkar delvis ha förstått detta och har lanserat ett program för att fokusera på publiken nästa år. Delvis får de bojkottande Stockholmssupportrarna rätt genom att ett bonussystem för de klubbar som har flest bortaanhängare på en fallande skala från 800 000, detta tack vare det nya femåriga avtalet med Svenska spel. Däri märks även den nämnda detaljen om kvardröjande ståplats som jag nämnt tidigare. Det är dock näppeligen den svenska fotbollsarenans slagprodukt ståplatsen som det är meningen skall stå i fokus. Istället handlar det mestadel om komfort och säkerhet. Uttrycks i säljtermer försöker SEF locka tillbaka kunder med en lyxigare produkt.

Det finns förstås en poäng till i denna fråga och det är den viktigaste av dem alla. Skall en fotbollsklubb verkligen betraktas som vilket bolag som helst? I princip har detta varit fallet i England länge, men ingen skall heller inbilla sig att Abramovitj investerar i Chelsea för att det är bästa sättet för honom att placera sina pengar ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Samtidigt är ekonomi viktigt, mycket viktigt. I Göteborgsregionen anses det inte finnas plats för mer än två lag på marknaden. Rätt eller fel, det är detta som ligger bakom män som Wallins agerande i FC Gothia-debaclet. Med detta i åtanke (Lex Wimbledon och såvidare) finns det inte en chans att jag lägger min röst på att sälja mer än 49 procent av min klubb till en utomstående aktör. Även om det förstås skulle ge friskt kapital, i alla fall på kort sikt, ger jag upp min enda legitima röst i klubbens affärer bortsett min roll som konsument av klubbens produkt - och att reduceras ner till konsument av produkten GAIS kommer jag aldrig att acceptera.

Däremot tror jag inte att alla tänker som jag. För vissa är resultaten viktigare än klubbens essens och kommer säkerligen rösta jag om någon lovar guld och gröna skogar samtidigt som Lagrell och andra står bakom och hotar med att det är nödvändigt, föreningslivets tid är förbi och alla de andra klubbarna gör det ju med! I detta sammanhang är fokuseringen på England farlig. England må vara en förebild, men det är också unikt genom att vara marknadsledande genom att de är marknadsledande - Allsvenskan kan aldrig konkurrera med Premier League på Premier Leagues villkor.

Kanske beror det på att ingen lär sig tyska ordentligt i skolan länge (mig inräknad) men det finns andra förebilder i Europa. I Tyskland fylls läktarna genom prisvärda ståplatser som torde vara en mer realistisk modell för svensk fotboll än Premier League. Samtidigt som en del mindre klubbar som Bayern München och FC Barcelona klarar av att vara en av världens främsta klubbar, trots att det styrs av sina medlemmar. Det kanske är på plats att Lagrell ringer upp till dem och förklarar att deras sätt att bedriva fotboll inte är framgångsrikt i det moderna Europa.

---

Notera även hur Ishockeypampen försöker framhäva bolagisering genom att utpeka medlemmarna som ett hot:

Christer Englund menar också att en förändring leder till att det ”inte händer något oförutsett” på årsmötena:

– En del av våra föreningar äger ju stora ishallar och eventarenor. Det behövs ju inte så många på ett föreningsmöte som gör att man kan ändra både styrelse och annat, säger Englund.

Det skulle vara ett sätt att skydda sig mot huligankupper?

– Ja. Ja.

Finns det ett sådant hot?

– Inte idag. Men vi är oroade över vad som händer runt om, men det kan ju handla om helt andra gäng också som vill göra en kupp mot den sittande styrelsen.

Vad skall man säga om detta sätt att resonera? Fula spel och maktövertaganden av styrelser och bolag förekommer ju aldrig inom den ekonomiska sfären.

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget

Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.

Bevarad hundtoalett på Högsbogatan

Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.

Det före detta grönområdet vid Högsbogatan

Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.

Hus på parkeringsplats - Skäpplandsgatans 60-talshus

På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i Skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).

Detaljområde från norr

Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.

Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?

Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar - i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början - när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader - föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.

Detaljområde från söder

För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.

Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening

För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.

Lokalt näringsliv - en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.

För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.

Studentbilism lovas stiga med femtio procent!

Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park - fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

(Bilderna blir större om du klickar på dem!)

Psykosomatisk korsrygg

Det är mycket som är märkligt med psyket. Nämnde nostalgi häromdagen. Dagen efter var det hög tid för lite psykosomatiska reaktioner.

Då vi haft behov av en bäddsoffa passade vi häromdagen på att köpa en rabatterad sådan på ett större varuhus; således har vi gjort höstens insats för den svenska ekonomin genom lyxkonsumtion - soffan har en divan - samt bilism och urban sprawl. Först var vi dock tvungna att sälja av den gamla soffan; helt okey men ingen bäddsoffa som sagt. Den bättre hälften la upp en annons och en kille ringde och var intresserad, kom förbi idag och hämtade den.

Redan dagen innan hade dock den bättre hälften kommenterat att jag kommer att få ont i ryggen. Vaknar på lördagen och har faktiskt lite ont i korsryggen. Inte så farligt, men det stramar lite. Det blir dock värre och precis lagom till att soffan är uppsläpat från förrådet (ut från källarförrådet, öppna tre dörrar, få in delen i hissen och ut genom en dörr, över innergården och in genom dörren till trapphuset och upp för en trappa och in genom ytterdörren. Totalt fyra gånger) är jag förstås till föga hjälp. Min psykosomatiska ryggskada har anlänt. Kommer alltid lagom till något skall bäras runt, som till exempel vid en flytt.

Ada inspekterar sin nya klösbräda

Hela operationen blir förstås jobbigare och mer smärtsam för mig, jag är till mindre nytta och andra måste stå ut med mitt stoiska lidande (läs: jag gnyr och tigger sympati för att det är sååå synd om mig). Måste säga att jag hellre skulle vilja ha någon mer praktiskt användbart psykosomatisk sjukdom. Alla mina psykosomatiska allergier (de flesta affärer, Nordstan...) innebär mestadels en belastning för andra och mig själv.

Men mest synd är det nog om mig i alla fall!

Svartmålad nostalgi

Nostalgi är en konstig känsla. Eller kanske inte så mycket känslan i sig som vad som framkallar den (madeleinekakor...).

Lyssnade på Morgonpasset i P3 där de varje fredag har en introtävling; gissa låtnamn och artist på tio intron. Brukar la känna igen rätt många intron, men kommer sällan ihåg vad artisterna heter, men när andra introt drar igång vet jag exakt vad det är. Paint it Black av The Rolling Stones är nog den enda låt de gjort som jag verkligen, verkligen gillat. Orsaken till detta är TV-serien som använde låten till sitt intro.

Pluton B i Vietnam, som den av någon suspekt anledning hette på svensk teve (karaktärerna verkade i tredje plutonen i Bravo Company) eller Tour of Duty på engelska, brukade gå på Kanal 5 på en tid som antagligen bör uppfattas som okristlig även för en ateist som jag (även om den gick tidigare än kultklassikern Kvinnofängelset/Prisoner, som i alla fall hade en vettigt översatt titel för sina 692 avsnitt).

Första säsongen

Nåväl, jag skall inte flumma bort för långt i medioker teve-nostalgi. Pluton B i Vietnam, som till skillnad från Fresh Prince i Bel Air inte längre går i eviga repriser på Kanal 5... nä, vänta - nu blev de ju än mer teve-nostalgi. Ja, i alla fall hade det kunnat bli det om det sistnämnda programmet försvann från skärmen i 5-10 år, så man hinner glömma hur dåligt det faktiskt är är. Jämför Steve Urkels Räkna med Bråk...

Vi försöker igen; Pluton B i Vietnam följer en pluton infanterister. Klassisk Vietnam-film i teve-serie format helt enkelt, med regnskog och en grön och orutinerad löjtnant som gör misstag som den rutinerade sergeanten måste försöka rätta till. I alla fall i första säsongen av tre, då tillvaron är tämligen brutal för soldaterna. Många gamla klyschor från andra Vietnam-filmer förstås, men i alla fall. Den enda av dessa klyschor jag på rak arm har lite svårt för är att den namnlöse soldaten med fältradio alltid, alltid död. Kanske ingen större förlust för förbandet, då jag inte förstår hur de kan haft ett vettigt samband med den korta, flexibla antennen nedböjd sådär medan jag oftast fick ta mig igenom snåriga buskage med en lång, fast antenn med min Ra 145/146 i jakt på öppna, fuktiga och förstås fullständigt livsfarliga höga platser i jakt på radiosignal i den svenska motsvarigheten till Vietnams regnskogar - Mästocka.

Signalisten dör alltid!

I den andra säsongen anpassas den allt för mycket för marknaden och blir mer slätstruken och anpassad till action-äventyrsformatet. Det introduceras en kvinnlig journalist för att attrahera kvinnliga tittare och på köpet tvingas man följa en tävling i uppmärksamhet för denne fagra nymf mellan infanteristernas löjtnant och en helikopterpilot. Serien gick in i slentrian och ett försök att rycka upp det hela genom att döda av kvinnan (skådisen överlevde och började på NYPD Blues/På spaning i New York som jag aldrig följt och enligt min bättre hälft är lite för bra för mig och min fäbless för teve-pulp) och förflytta plutonen till nya uppgifter lyckades inte rädda serien.

En minst sagt intressant detalj är att tydligen väckte serien anstöt och kritikstorm när den kom till Sverige första gången, då den ansågs för pro-amerikansk. Med lite distans en märklig uppfattning, som jag kom ihåg serien och framförallt första säsongen så var det verkligen inget förhärligande av den amerikanska insatsen i Vietnam på något sätt. Men för högröstade grupper inom svenskt kulturliv torde allt som inte framhävde amerikanska soldater som barndödare och monster vid denna tid fortfarande varit suspekt. Med tanke på hur extremt onyanserade och okritiska de flesta hollywood-producerade actionfilmer var under samma tid tycks det idag vara att sila mygg och svälja kameler.

---
Cyklade förbi den gröna skylten på vägen hem. Snart dinglade en påse medtvå julöl, en flaska billigt italienskt rödvin och julnumret av Faktum från styret med siktet inställt mot en helg i lugn och ro.

Satsning på ytterområden, bara det inte blir bra

Har vid tidigare tillfälle nämnt att kommunala bostadsbolag i alla fall delvis har tagit krisen på rätt sätt. Till exempel att de skyndar på bygget av ett hyreskvarter på Platån i Eriksberg. I dagens SvD skrivs det om Stockholms satsning på att rusta upp ytterområdena.

Det är förstås smart av flera skäl. För ett kommunalt bolag, som kan tänka långsiktigt på ett sätt som privata bolag sällan kan göra finns det förstås många vinster att rusta upp när branschen inte längre är överhettad samtidigt som det är bra för kommunen att hålla arbetare sysselsatta. Samtidigt är det verkligen på tiden, underhållet i många av miljonprogrammen är skrämmande eftersatt.

För att få brukarens perspektiv har Svenska Dagbladet åkt ut till Bredängen och pratat med ett par tjejer i lokalbefolkningen som bland annat säger följande:

–Det är bara parkeringsplatser här. Man skulle kunna bygga dem någon annanstans så det blev lite trevligare för barn här utanför, säger Rozerin Okumus.

och, i bildtexten som inte finns publicerad på internet:

Jessica Werner och Rozerin Okumus är övverens om att husen på Ålgrytevägen i Bredäng borde målas röda och bruna när upprustningsprojektet skyndas på. Men det sätter K-märkningen stopp för.

Gissa färgen på åttavåningshuset bakom tjejerna. Ja, just det - grå.

De har alltså två direkta kommentarer som berör deras yttre boendemiljö. För det första upplever det sitt område som en parkeringsplats och för det andra så tycker de inte om färgen på sina hus.

Bredäng - saknar grönytor...

Lustigt nog har området Bredäng varit uppe till debatt på yimby just angående sina grönområden. Förortbor upplever nämligen ofta att de har ont om grönområden fast de i absoluta tal har tillgång till stora grönytor. Inte allt för sällan för att dessa antingen ligger runt omkring i områdenas ytterkanter eller i realiteten inte är annat än risiga buskage. Istället för de innergårdar som anses så skadliga för barn har platsen mellan husen inte sällan fyllts av parkeringsplatser. Med den rådande parkeringsnormen kräver höghus i förorterna ofta gigantiska parkeringsytor i närheten. Att bygga parkeringshus var och är sällan ett alternativ. I ett samhälle präglad av modernism och bilism finns det inga bra skäl att spara på ytan då avstånden ändå övervinns med nya och bredare trafikleder som slingar runt bostadsförorterna som ormar.

Att de två unga tjejerna spontant upplever sin närmiljö som en parkeringsplats är ett utslag om det men också ett misslyckande för förorten som projekt.

Spannlandsgatan i Högsbo som det såg ut i förmiddags med stora parkeringsytor som gård. Gräsmattan till höger är hundra procent menlös.

Så var det det här med färgen. Det är inte första gången en trist, grå fasad K-märkts till dess invånares förvåning. Se till exempel Nybohovsbacken i Stockholm och Sandspåret i Hjällbo.

Sandspåret i Hjällbo - betong är den nya svarta

Jag kan se poängen med att skydda hus som vi idag upplever som fula från allt för nyckfulla och kortsiktiga ingrepp. Samtidigt är det märkligt att de boendes uppfattning anses som så pass irrelevant - att måla om ett betonghus är näppeligen en oåterkallelig förändring av byggnaden. Att tänka på hur eftersatt underhållet varit på till exempel Sandspåret ovan så är det fullt möjligt att husen inte står kvar i så många år till. Kulturminnesvärdet på något som snart ändå kommer att försvinna torde inte vara så högt.

Det grå betonghusen som byggdes på 1950- och 1960-talet var präglade av en föreställning om en ljusare och friskare framtid. På rationell grund skulle nedgångna och förfallna arbetarkvarter i städerna ersättas av ljusa och rymliga lägenheter med god tillgång till grönska och rekreation. Den framtiden försvann någon gång på 1970-talet, men drömmen skall hållas vid liv till varje pris. Även om de inneboende på grund av det måste återuppleva de gamla kvarterens förfall - byggnader är ju viktigare än människor!

Turligt nog kommer inget att göras åt den ideala yttre miljön. I år går alla pengar åt till att renovera våtutrymmena, som i princip är de samma som när husen byggdes på 1960-talet.