Mysiga, döda stad

För några dagar skrev gepe om ett förslag som från arkitekten Johan Casselbrant gått via folkpartiets Kerstin Ekman och går ut på att göra Norra Hamngatan till en gågata från Brunnsparken, förbi Gustav Adolfs torg och hela vägen bort mot Göta älv. På denna från trafik fredade yta skall det enligt förslaget fyllas ut med mysiga uteserveringar och folk skall fås att promenera ner till älven:

- Torget har varit stadens mittpunkt och en naturlig mötesplats. Jag vill väcka liv i Gustaf Adolfs torg igen, det kan bli en idealisk plats för uteserveringar, säger Kerstin Ekman (fp). I går lämnade hon in en motion till fullmäktige om att utreda frågan. Casselbrant har på eget initiativ kommit med idéer för hela stråket från Brunnsparken, via Norra Hamngatan och ut på Stenpiren. - Stråket har samma soliga väderstreck men potentialen överstiger Nyhavn i Köpenhamn, säger Casselbrant, som i flera år funderat på varför sträckan är så outnyttjad. I stället för trafik på Norra Hamngatan, vill han se restauranger och uteserveringar i exempelvis Rådhuskällaren. Ett stråk längs Stora Hamnkanalen som får folk att röra sig ner mot älven.

Folk i allmänhet tycker förstås det hela låter himla mysigt! Jag tänker mer på hur många fel jag kan hitta i ett sådant resonemang och hela idén. De själva pekar på den springande punkten, men till synes utan att förstå. En kort artikel i gepe kan förstås vara missvisande men jag undrar varför denne Casselbrant behövt fundera flera år på något som för mig är tämligen uppenbart.

För att friska upp mig eget minne tog jag en marginell omväg och cyklare på gatan tidigare idag. Det var kanske inte fullt så dött, men det är inget livligt stråk. Och det handlar inte om solen och så värst mycket om bil- och busstrafiken heller. Utan tillgång till mer sofistikerade mätmetoder får jag nöja mig med några enkla observationer. Måhända har jag fel.

När Nordstaden sanerades skedde en uppdelning av Östra och Västra Nordstaden enligt tidens melodi. Östra Nordstaden är allmänt känt i hela landet som Nordstan och är platsen för konsumtion. Det mer bevarade västra delen har en del bostäder men har också många administrativa och officiella byggnader som Rådhuset, Börsen, Tingsrätten, Hovrätten och faktiskt just Stadsbyggnadskontoret. Utbudet av andra lokaler är tämligen modest, dessutom gynnas troligen inte just Norra Hamngatan av de destinationer som faktiskt finns. Skall man till Kronhusbodarna eller styr stegen mot Deliriums ölutbud skulle jag tro att Postgatan och Kornhusgatan är mer naturliga leder om man kommer från Östra Hamngatan.

Kanske framförallt är området något av en återvändsgränd, där Götaleden och älven är en barriär för annat än lite mer långväga bilresenärer (som nu dessutom skall stängas av enligt förslaget). Det är inte alls en död plats, men verkligen inte heller någon stadsdel med något folkmyller. Varför skulle en avstängd gata ändra på det? Den leder ju ingenstans annat än ut till en motorled! Om eller när detta område bebyggs kan situationen förändras. Då får troligen gatan en större genomströmning av människor och då finns det kanske underlag för en uteservering.

Det tycks vara ett exempel på om hur funktionalismens separeringsmani satt sig på den svenska folksjälen. Vi kan tydligen inte föreställa oss platser som har mer än en funktion; här åker vi bil, här skall vi ha det mysigt, här ska vi konsumera och här ska vi gå ut med hunden. Enligt förslaget skall Norra Hamngatan bli en plats där vi har det mysigt. Vid första anblicken tycks de mysiga platserna (parker, grönområden, strandpromenader...) idealiska. Men ligger de som i vad som kan betecknas som återvändsgränder är risken stor att platserna endast besöks sporadiskt. Att det inte är så mycket folk kan ibland vara en fördel - en oas i storstadsdjungeln som till exempel just Kronhusparken i närheten - men det la är inte något som associerad med uteserveringar. Att dessutom använda en given yta till flera saker samtidigt, hemska tanke!

Göteborgs stadsmuseum hade kunnat vara en naturlig destination. Tyvärr har sällan museum den lockelsen som man kanske skulle önska (att planera utifrån hur människor borde vara -aktiva museibyggnader som gillar att promenera- istället för hur de verkligen är -shopaholics med stor bil- är kanske inte alltid så lyckat). Dessutom leder den byggnaden in mig på en annan viktig poäng som måhända kan förklara varför gatulivet är en smula torftigt; husens karaktär. Byggnader som Ostindiska huset, Tyska kyrkan, hovrättsbyggnaden och stadshuset skriker inte precis folklig kommers (mer parti än minut) och fåfängens marknad, även om det förstnämnda huset har de möjligheterna (vilket jag misstänker att det inte haft om det byggts idag).

Folkpartiets Ekman vill göra platsen till en naturlig mötesplats. Lösningen är uteserveringar, antagligen för att uteserveringar oftast finns runt naturliga mötesplatser. Med en synbart vettig logik så skapar alltså uteserveringar mötesplatser. Är det inte måhända tvärtom? Det är mötesplatser som skapar uteserveringar (Muséet har ett fik. Jag kan garantera er att fiket ligger där för att det finns ett museum och inte vice versa). Just varifrån initiativet kommer säger nog en del om hur stadsutveckling sker i Göteborg. Det är arkitekter och politiker i fullmäktige som bestämmer var uteserveringar och restauranger skall finnas, inte kaféägare och krögare. Luktar det inte lite Gosplan?

Pianisten och annat

När var i London gick jag, som den trogne blogg-läsaren (ni besöker la inga andra bloggar än min va?), till flera gratis Museum. Ett av dessa var Imperial War Museum. När jag och min bättre hälft för ett antal år sedan var i New York gick vi på the Metropolitan Museum of Art som också menar sig vara gratis. Skillnaden dessa museum emellan är att medan det i London finns några platser att lämna donationer vid med ett relativt anspråkslöst donationsförslag på tre pund innebär ett besök på Metropolitan att även om det är gratis så måste man passera en kassa och lämna ifrån sig sitt "frivilliga" bidrag som, vad jag missminner mig, inte var så värst anspråkslöst. De lever helt enkelt på att jag skall skämmas så mycket för att gå in utan att lämna något att jag faktiskt gör det.

Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag - om än litet - får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför "The Pianist" av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket - 8 pund eller 100 kr - kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.

Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot - utrensningar som förde hela hans familj till döden - och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.

Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken - med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven - trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis "Är detta en människa?" och för all del även Imre Kertész' "Mannen utan öde" (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs "Skovelmästaren" och Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv".

Några hundra meter är så jävla långt

Först skulle jag in på GT:s hemsida för att sparka in den öppna dörren till Göran Johanssons kontor, såhär några dagar försent. Men något annat drog till sig mitt korpöga. En artikel om Götlaborg! Ja, de är inte ofta man får se sånt i Göteborgstidningen sedan det blev en påklistrad front för Expressen, med små insprängda göteborgsvitsar mellan storstadsnyheterna.

Nåväl, ämnet är vad som skall hända med Filmstaden på Kungsgatan, mitt emot Domkyrkan. En gång i tiden var lokalen ett varuhus och detta skall den återigen bli.

Det finns två småstenar i min sko. För det första bristen på biosalonger i centrum. Allt sedan Bergakungen öppnade på det så kallade evenemangsstråket Skånegatan har denna utveckling gått allt snabbare. Det är bara så att jag inte är så värst glad över att behöva ta mig ut till Skånegatan. Ett evenemangsstråk som är ungefär lika roligt som backaplans parkering en regnig kväll i november.

Det räcker med att måste ta mig dit bort minst femton gånger nästa år (fjorton hemmamatcher samt bortaderbyt mot dls). Det är ett stadslandskap skapat för feta svenskar med stora bilar. När Göteborg slutade vara en varvstad och blev Götlaborg med hela svenska folket kom några ljushuvuden på att placera allt skojsigt på en gata lite lagom bort från centrum. Resultatet blir en stendöd del av staden som jag verkligen inte vill dröja kvar i, snabbt ut från bion och sedan därifrån. Meningen med att ha allt på samma ställe vara att folk skulle gå emellan evenemangen. Men vem hinner med ett besök på Världskulturmuseét innan en film före hockeymatchen, allt i väntan på ett jälva monstertruckrally i en betongellips?

Den andra småstenen är vad som skall in i de nyrenoverade lokalerna på Kungsgatan; Åhléns och Zara. Jaha, hur kul är det då. Inte för att jag är det minsta intresserad av shopping (Nordstan gör mig ofta illamående, klädaffärer gör mig trött), men varför? Åhléns finns i Nordstan, det kan inte vara mycket mer än 800 meter. Zara har sin nyöppnade affär vid brunnsparken ännu närmare. Valfrihet med likriktning!

Rekordet borde la slås av Lagerhaus som har två butiker på Östra Hamngatan, lätt under 400 meter ifrån varandra. Sedan är kanske Pressbyrån värre, men i det fallet förstår jag att närhet är viktigt. Kommer ihåg när jag var i the Village på Manhattan, satt på ett Starbucks och tittade snett över gatan på ett annat Stackbucks. Trots det föredrar jag att köpa mina varor hos någon turk som jobbar skiten av sig 12-14 timmar om dagen för att skaffa en framtid för sig och sin familj. Inte så troligt att en turk får möjlighet att öppna en kiosk i gamla Filmstaden, han är inte tillräckligt likriktad och kommer att skriva felstavade skyltar för hand med en vanlig, billig penna. Zaras och Åhléns skyltar kommer också vara felstavade, men utskrivna på fint papper med helvetica som typsnitt av propert klädda individer med ljus hy och blonderat råttfärgat hår (omdöpt till cendré av rasbiologiska institutet i Schweiz).

Hade jag inte tvingats jobba skulle jag aldrig lämna mitt kvarter. Fan för att åka femman genom centrum en fredagskväll; förbi fulla trollhättebor och annat kranskommunspack på avenyn och vid korsvägen raglar konferensknullare av och på ("ner med hundrakortert och tryck 5 som i femmans spårvagn") vagnen.

*****

Får skylla det faktum att jag gått in och redigerat inlägget en miljon gånger på Tom Waits. Brukar sällan lyssna så mycket på texter, men mr Waits drar till sig min uppmärksamhet allt för ofta, klarar inte av att fokusera. Dags att börja lyssna på mer Schlager!!!